Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hej allihop

Skrivet av Semlan
Har nyligen hittat den här sidan och jag blev så glad att det finns fler som jag! Kort presentation: 37-årig gymnasielärare, mamma till två söner 5 och 7 år, har också förlorat en liten i vecka 21.
Jag har några frågor till er som brukar diskutera här: Är jag äldst här? Finns det några som har äldre barn eller är de flesta av er småbarnsföräldrar?
Min man och jag är båda feminister (och tror att kön i huvudsak är en social konstruktion) och min man är så engagerad i familjen och barnen att det nästan kan bli konkurrens om föräldrarollen. Det är givetvis positivt (inte konkurrensen!), men det är svårt att hitta en balans. För närvarande är också jag den enda som arbetar utanför hemmet. Nån annan som har likande erafarenheter. Hur har ni löst/diskuterat detta?
Svar på tråden: Hej allihop

Äldst är du inte i alla fall.

Skrivet av  lyckligt lottad
Jag är 41 och mitt äldsta barn är 12. Välkommen hit.
 

Hejsan

Skrivet av  Annika60
Nädå. Du är inte äldst. Jag är 44 och mina barn är 13, 9 och snart 7 år. Jag har också mist ett barn, vårt äldsta som blev nio år. Hon skulle varit 14 nu.

Även jag tror att kön främst är en social konstruktion.
 

Nämen Annika,

Skrivet av  lyckligt lottad
det visst inte jag. Vad hemskt, stackars dig och hela din familj. Äh, vet inte vad jag ska skriva, ville bara ge en sympatiyttring!
 

Tack!

Skrivet av  Annika60
Det värmde!
 

Hu Annika,

Skrivet av  Semlan
Det låter fruktansvärt, att förlora någon som man haft hos sig så länge.
 

Ja

Skrivet av  Annika60
Det är en erfarenhet jag klarat mig bra utan...
Vår dotter hade flerfunktionshinder och var illa ute flera gånger i sitt korta liv, men man är aldrig förberedd...
 

Inte äldre än mig heller...

Skrivet av  Helena
... jag är 40 och har tre ungar på 11, snart 9 och snart 7 (pojke, pojke, flicka). Lever i ett någorlunda jämställt förhållande även om det är något man får kämpa för hela tiden, tycker jag, även om man i grund och botten är överens om hur moder- och faderskap är konstruerade roller med många gamla traditionella uppfattningar i botten.

Välkommen!
 

Lika gammal

Skrivet av  Kaja
Hej
Jag är också 37, men har dagisbarn.
Jag lever också i ett ganska jämställt förhållande. Med det menar jag att vi tar hand om barnen lika mycket och jobbar med annat i hemmet lika mycket.
Svårast är dock att bryta mitt lat-mönster. Det tar emot att byta däck, fixa med datorn och byta panel på huset, när maken gör det så bra och jag bara tafflar. Min man klarar däremot dock nästan alla traditinellt kvinnliga sysslor. Jag försöker ta mig i kragen ibland men det är svårt.
 

Jag är 31

Skrivet av  Susanne med Viggo 0307
och har ännu så länge bara ett barn, en son som är 14 månader nu. Förhoppninsgvis ska dte bli minst ett barn till är det dock tänkt.

Jag och min man har en ganska bra balans i vårt föräldraskap upplever jag. Vi försöker dela på det mesta som går att dela på och vi diskuterar allt gemensamt. Det lär säkert bli lite annorlunda om vi får fler barn, men just nu flyter det på bra.

Välkommen!

mvh,
Susanne
 

Inte är du äldst inte!

Skrivet av  AnnaX
Jag är 41, och har två döttrar, 16 och alldeles snart 8 år.
Numera lever jag ensam, och tjejerna bor halva tiden hos mig.
Men när jag bodde med deras pappa så var det jag som tjänade mest och jobbade mest, även om han inte var hemma på heltid efter pappaledigheten.
Detta var inte alldeles gnisselfritt alla gånger. Inre bilder av att en riktig karl är den som står för försörjningen sitter djupare än man kan tro, även hos många som på ett medvetet plan tror sig stå långt ifrån alla sådana värderingar...
Jag har också fått gå i närkamp med mig själv ett antal gånger, både när jag skulle börja jobba igen efter föräldraledigheten, och framför allt när vi separerade och skulle komma överens om hur barnen skulle bo. Det är sååå lätt att halka in på tankar om att man själv som kvinna nog ändå är lite viktigare som förälder, även om man tänker ut andra förklaringar till varför man bör ha mer tid med barnen än "bara" hälften....
 

Nej, för det är jag som är äldst

Skrivet av  Elanor
Hela fyrtiofem fyllde jag i våras efter några års vånda (faktiskt). Jag är mamma till tre barn som är 20, 17 och 13. Jag kan verkligen garantera att man inte slutar att fundera kring feministiskt föräldraskap bara för att barnen blir äldre, tvärtom.

Jag och barnens pappa, som nu närmar sig de sextio - delade alla barnledigheter och VAB-dagar rakt av. (Vi lever inte tillsammans längre). På pappret var han helt jämställd med mig, men under vårt äktenskap förvånade jag mig ofta över hur mycket han "inte såg" - ni vet, städning, barnens kläder, påsar med till dagis etc. Han förstod aldrig vad jag menade vid sådana konfrontationer. Däremot var det inga problem med att dela "mätbara" sysslor lika. Det var det där "osynliga" som var problemet för min del.

Idag häpnar jag när min dotter (17 år) går genom köket. Det är som tornadoreklam, allt blir skinande rent på fem sekunder. Hon är snabbare och mer noggrann än vad jag är. Mina söner, däremot, är som tappade bakom varsin vagn ute i köket och får instrueras om allt. Det är som att dottern har snappat upp någonting av allt det där "osynliga" som tydligt var synligt för henne men inte för hennes pappa.

Förklara det gärna för mig om ni kan. Själv vet jag varken ut eller in. Jag funderar mycket på hur vi förmedlar värderingar och beteenden till barnen och hur de snappar upp saker och ting. En sak är då klar: det vi kan ge barnen hemma är en spott i havet jämfört med den samhälleliga påverkan de omges av.


 

Icke sa Nicke. JAG är äldst!

Skrivet av  Tigermamman
Är 47 och har tre barn 17, 8½ och 7.
Är väldigt ensamstående så barnen uppfostras efter jämlikhetsprincipen.
Arbetar även med jämställdhet på skolan som är min arbetsplats.
 

Trevligt med äldre likasinnade

Skrivet av  Semlan
Fast nog vill jag ändå tro att det vi ger dem hemma är mer än en spottloska i havet. Även om kompisar är otroligt viktiga när barnen börjar bli lite större, så vill jag ändå tro att man ändå visar att "såhär går det faktiskt också att göra". Som nån sorts motvikt till alla budskap och signaler de får på andra platser.
Sen har jag funderat över om det inte är lättare att få barnen att prova fler roller när syskonen är av samma kön. För mina söner är ju rollen som "ordningsam hjälpreda" inte upptagen av någon syster. (Å andra sidan har jag svårt att tro att jag skulle kunna få en sådan dotter eftersom jag själv är både slarvig och lat.)