Egentligen borde vi bli glada!

Egentligen borde vi bli glada!
Skrivet av	Elena
Jag, liksom andra här, blir störd när folk kallar min flicka för pojke bara för hon inte är helt klädd i rosa. Fast idag kom jag på att jag egentligen borde bli stolt! Eftersom vi inte försöker göra en kille utav henne så borde folks "misstag" betyda att vi har lyckats med att inte stöpa henne i en könsroll!! Att hon får vara barn! Hurra! Denna vinter blir overallen rosa (köpt på annons, inget att välja mellan), det blir kul att höra vad folk säger då.
Svar på tråden: Egentligen borde vi bli glada!

Nä vaddå?
Skrivet av Dina m Alice 99 & Valdemar 02
Det är ju bara ett tecken på att manligt kön är norm, dvs för att uppfattas som flicka, kvinna, så måste man utmärka sig med klassiskt feminina attribut osv. Din dotter får ju inte vara "bara barn", utan hon blir ju i alla fall indelad enligt kön.

håller med
Skrivet av Elena
att neutralt uppfattas som manlig. Och visst blir hon tilldelad ett kön, det verkar vara regel i vår kultur att människor inte kan ses som männiksor utan först och främst som kön. Men, vad jag menade är JAG inte stöper in henne och därför säger folk "fel", och just DET kan man vara stolt över istället för att reta sig på folk... Sen menade jag att JAG låter henne vara barn, inte att omgivningen gör det, det verkar vara en lång väg dit och just nu verkar ju samhället gå åt ANDRA hållet, tyvärr... Sen råkar jag ha en tjej som blir "felklassificerad", men nere finns det en likadan tråd om en kille som kallas flicka pga en röd overall.


Ja
Skrivet av Amelie
Jag har diskuterat detta förr med folk, och det verkar som om det är mycket vanligare att gissa pojke, både när det gäller kön på barnet i magen och kön på ett äldre barn med neutrala kläder. Vi har ibland även tänkt tanken att vissa hellre frågar om det är en pojke för att det är en mindre förolämpning att ta fel åt det hållet än åt det andra.

Rosa overaller
Skrivet av politisk vilde, bf 28/12
"hjälper" inte om du har ett glatt och utåtriktat barn med minimal hårväxt, är min erfarenhet. Men lycka till ändå. Roligast är att svara på frågan "Vad heter han" med flicknamnet. En del är så inne i att det är en kille att de inte reagerar över att man just talat om att det är en flicka, för de frågar "Och hur gammal är han?" Fast då är det oftast lätt förvirrade pensionärer elak

ah, eller tvärtom!
Skrivet av emelie m nästan-frisk-Viktor 030203
"Vad heter hon?" frågar kvinnan i receptionen när Viktor skulle till doktorn på vc. "Viktor" sa jag "som det står där på hans tidkort" (som jag nyss lämnade fram) "jaha, men jag läste faktiskt inte! (stött o förnärmad) jag tittade på overallen!" han var klädd i sin röda fleeceoverall. ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.


Det går aldrig över...
Skrivet av politisk vilde, bf 28/12
En korridorskamrat jag hade när jag bodde i studentrum hade ett ovanligt namn, och blev i sjuan, när klassen precis flyttat upp till högstadiet, uppropad på gympan som tjej... "Ja" sa han och hade sen gympa med tjejerna i ett par månader. Alla tyckte det var skitkul. Bubblan sprack när en av kilkompisarna ropade på honom och han svarade med sin vanliga basröst :-)

Tar det med ro
Skrivet av Omnia
När dottern var spädis utgick folk alltid från att hon var pojke. Så när man själv skulle småprata lite med andra om deras barn ville jag inte stöta mig med dem och utgå från fel kön. Oftast var det ju lätt rosa/röd - flicka, blå - pojke, men ibland visste man ju inte. Då kunde man chansa, vänta och se om föräldern sa något som kunde avslöja eller fråga om "barnet". Att fråga om barnet lät ju lite uppstyltat, så oftast fick man ju chansa. (Nu tycker ju jag att det gick bra då det finns något man inte riktigt kan definiera som talar om könet om man verkligen bryr sig.) Summa summarum: Eftersom vi inte har finskans "hän", måste vi ta upp kön. Det är inte folks fel så man ska inte bli avigt inställd. Men visst ibland när folk tar fel och man fattar att det mest beror på att dotter klättar som en tok nånstans ler man ju lite innombords, på nått sjuk sätt känns det som man lyckats. :)

Klär barnen
Skrivet av Ella
i de flesta färger, och i mitt fall förvirrar det nog för alla frågar alltid "eller, är det en pojke?" eller "eller, är det en flicka?" och det tyder väl på att de faktiskt inte kan se vilket kön en bebis har, har de blandade färger på sig så kan de absolut inte veta. Detta påpekar jag alltid då det känns ganska oväsentligt vilket kön barnet har... speciellt när främmande människor försöker bestämma kön pga kläder. Nåväl. Det bästa är väl att försöka fortsätta få sina barn att gilla kläder och färger utan att påverkan av omgivningen, men jag tror detta är oerhört svårt då gruppkänsla och känslan av att bli accepterad är större (i vart fall allt som oftast) än att våga klä sig i de färger man faktiskt gillar...


Visst, och sedan
Skrivet av Helene m Leo
kommer ju barn även in i perioder då de vill vara precis som de andra barnen och se likadana ut. Det gäller ju faktiskt de flesta vuxna. Jag menar hur många har inte jeans på sig t ex?

Alltid något!
Skrivet av Ronja
Visst, helt rätt, det är alltid något att vara stolt över i den allmänna bedrövelsen. Jag försöker tänka på det här även när jag möter barn jag inte känner och inte direkt utgå från att blåklädda är pojkar och röda och rosa är flickor. Ibland hör jag ju vad de heter och slipper fundera över könet, men annars drar jag mig inte för att fråga föräldern "är det en pojke/flicka?". Jag tycker inte att det är någon katastrof eller något att skämmas över att någon annan inte ser vad ens barn har för kön och jag hoppas att de föräldrar jag träffar på lekplatsen inte tycker det heller. Jag tycker det är bättre att fråga än att bara helt automatiskt utgå från att barnet har ett visst kön pga sina kläder. Men kanske trampar jag föräldrarna på tårna, vad vet jag...

Visst är det konstigt...
Skrivet av En liten fundering bara...
hur viktigt det är för alla att på en gång få veta vilket kön barnet har? Som att det blir svårt att relatera till ett barn som "bara" är ett barn och inte en flicka eller en pojke? Och vad känsligt det är när någon säger fel, både för föräldrarna och den som gör misstaget. Kanske kan det hänga ihop med hur olika vi behandlar flickor resp pojkar - vet vi inte könet står vi handfallna utan någon inbyggd "manual" i ryggmärgen...


Att bemöta ett barn
Skrivet av Omnia
Själv har jag inga problem att behandla ett barn som ett barn, men jag har problem med att kalla barnet "det". Vi har ju fyra pronomen och av dem brukar två vara lämpligare när man pratar om personer. För när det gäller små barn brukar man ju inte bara prata till barnet utan väldigt mycket med barnets förälder om barnet. Ett "vad heter en liten krabat som du då?" är lite för "pensionär" för mig...

Jovisst,
Skrivet av Funderar vidare...
så kan det ju vara i många fall. Speciellt när man prtar OM barnet istället för till. Men jag tror nog att det ofta finns en osäkerhet i att inte veta könet på barn man bemöter och att man snabbt söker svar på den frågan, just för att vi omedvetet behandlar dem lite, lite olika. Tänk bara när man hör att någon har fått barn - första frågan blir lätt "pojke eller flicka?"... Könet är otroligt viktigt i vårt samhälle. Tänk vad skönt om vi alla blev lite duktigare på att se bortom kön och se lite mer människa istället...

Låt barnen välja
Skrivet av Mia
Min son skulle ha ett par nya gummistövlar, han valde ett par rosa. Han fick dem förstås. Om någon har problem med detta handlar det om deras egen osäkerhet, jag tror knappast att man blir förstörd för livet om man har rosa gummistövlar som tvåårig pojke. PS. hade han valt blå stövlar med bilar på hade han fått dem, bara så folk inte ska tro att jag är ute efter att "make a statement"

Egentligen borde vi bli glada!

Nä vaddå?

håller med

Ja

Rosa overaller

ah, eller tvärtom!

Det går aldrig över...

Tar det med ro

Klär barnen

Visst, och sedan

Alltid något!

Visst är det konstigt...

Att bemöta ett barn

Jovisst,

Låt barnen välja

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information