Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

om 70talisters syn på jämställdhet

Skrivet av grav-po
hej
har just läst sophias inlägg och alla trådar och måste tyvärr säga att jag inte är ett dugg förvånad över företaget med 70-talister som säger upp pappan som varit fl i 3 mån.

Min sorgliga erfarenhet är att det råder en total "backlash" på jämställdhetsfronten just nu och ljusningen verkar vara lååångt borta.
Om man ska kvasifilosofera lite kanske det är så att vi som växte upp med velourpappor och mammor som jobbade på 70-talet har hamnat i en totalförnekelse gällande jämställdheten och helst vill tillbaka till ett uppdiktat 50-tal?

ALLA mina starka, kloka, smarta välutbildade "karriärshäxor" (obs ironi) till vänninor har hamnat i någon slags rosa 50-tals bubbla när de fått barn gällande föräldrarledighet, klädkoder, barntilltal, leksaker ja allt. Deras jämngamla män njuter likaledes av att vara "hederliga familjeförsörjare" som arbetar extra mycket just när barnet kommit!

Jag känner mig allt som oftast ganska förtvivlad när jag försöker prata med dem om detta. De förstår mig inte längre (och dessutom fattar jag ändå inget eftersom jag själv inte fått barn ännu!)
De argument som dras fram när man försöker prata om föräldrarledighet handlar nästan alltid om ekonomi. Och när det inte handlar om ekonomi är det snarare biologi (barnets naturliga förhållningssätt till modern, moderns vilja att skydda barnet.....och så amningen såklart)

Som tur är har jag en arbetsplats (skola) där det är både möjligt och troligt att både män och kvinnor tar ut föräldrarledighet. Det uppmuntras att båda gör det och det finns en jämställdhetspolicy som efterlevs och fungerar. Sen vet jag inte vad det beror på men de flesta som jobbar inom skolan har oftast en partner som gör det också vilket förenklar ytterligare.

Ibland undrar jag i min nuvarande graviditet om jag också kommer bli som mina vänninor. Kommer jag orka stå emot allt som mvc, kompisar, samhälle, föräldrar och förståsigpåare så ivrig försöker tuta i mig hela tiden. Eller kommer jag också bli en sån där "bakåtsträvande 50-talskärring" som mina kompisar?!
huu
Svar på tråden: om 70talisters syn på jämställdhet

tycker..

Skrivet av  Heidi
det låter trist. Läs mer om hemmafru backlash:en i senaste Bang. Mycket tänkvärt och bra, enligt mig.
 

Tror att du klarar dig bra

Skrivet av  Susanne med Viggo 030721
Jag har i ala fall gjort det, men så har jag en man som också är feminist och vi hade pratat igenom en hel del strategier innan barnet kom. Det var helt klart bra att ha gjort eftersom vi som alla andra blev väldigt påverkade av vår omgivning. Jag tror att vad man än börjar med i livet så är det ofta lättare att fortsätta med det än att bestämma sig för något annat. Man vet ju vad man har, men inte vad man får som bekant. Eftersom kvinnan i sgs 100% av fallen börjar med att vara hemma så är det så lätt för henne att bara falla in i en lunk som hon kan fortsätta med hur länge som helst. Mannen som ofta blir lite alienerad redan från början försöker istället hitta någon annan viktig plats och hamnar ofta som familjeförsörjare i vårt ekonomiskt inriktade samhälle.

Mitt eviga tips för att bryta detta redan från början är att ni båda försöker vara hemma en så lång tid som möjligt i början. Vi hade två månader alla tre innan min man började jobba och jag blev själv med Viggo. De två månaderna lade en fast grund i vårt föräldraskap där det var fullständigt självklart att vi var två lika viktiga föräldrar. Detta trots att jag ammade och fortfarande gör det. Min man passade även på att ibland vara själv med Viggo redan från första veckan och gick ut med honom i vagnen och liknande.

Visst förekommer det en viss backlash i samhället, men jag som bor på söder ser också dessa horder av pappalediga pappor med barn överallt, så visst händer det mycket positivt i den andra riktningen också. Det känns snart nästan mera vanligt att det är en liten pojke i den röda overallen och en flicka i den blå på lekplatsen.

Så länge man håller sin egen kompassriktning tror jag att man klarar sig bra.

mvh,
Susanne
 

Tar förgivet

Skrivet av  Omnia
Själv tror jag att unga idag tar jämställdhet förgivet. Vi är jämställda punkt slut. Ett ypperligt exempel var när vi hade ett praktikerseminarium och den kvinnliga advokaten poängterade att vi tjejer kommer få jobba dubbelt så hårt. Att vara föräldraledig var inte självklart på en liten byrå, att skaffa sig kontakter var svårt då det inte fanns lika många naturliga mötespunkter, hon hade dessutom haft problem med svartsjuka fruar(!). Majoriteten av de kvinnliga studenterna ser dock inte detta som ett problem, för nu är det ju jämställt och de har ett bra kontaktnät.

Tror det är samma sak med barn, bland mina klasskompisar som inte fått barn florerar en romantiskt syn på moderskapet. De vill vara hemma och amma, de vill klä sin barn som små dockor osv. De sätter inte denna långa föräldraledighet i nått samband med ojämställdhet för de utgår ju från att samhället är jämställt.

Nu kanske det här förändras när de väl kommer ut i arbetslivet och när de själva får barn, men jag är inte säker. Jag tror att lite genushistoria skulle sitta fint i skolorna, så att man faktiskt fick sambandet mellan privat och offentligt klart för sig.

Såg ett snabbt kipp nånstans om att för män idag är barnvagnen en vikigt modeacessoar. Jag är nog benägen att hålla med. Det spelar ju ingen roll om det är fler pappor på stan med barnvagnar om de ändå inte delar på ansvaret hemma. Den pappa som faktiskt tar ansvar hemma möts ju då av oförståelse för de andra jämställda papporna kan ju ägna mycket mer tid åt jobbet än vad han kan.
 

Livrädd för att tappa huvudet!

Skrivet av  Fingrid
Ville bara säga att jag känner precis igen grav-pos rädsla för att bli en 50-talskärring. Även jag har sett det breda ut sig som en paria i min bekantskapskrets. Fastän jag och blivande barnafadern är helt överens om att dela det ansvar - och all den glädje - det innebär att få barn, dela föräldraledighet och fortsätta leva i ett för oss naturligt jämställt förhållande, så är jag livrädd för att jag ska få nån slags blackout när barnet kommer. Tänk om jag jag blir en zombie och går ut och symbolisk eldar upp alla Bang-nummer? Tänk om jag kommer sitta på mammafika och beklaga mig över min odåga till man som aldrig gör nåt hemma men njuter i hemlighet över att hans fina karriär rullar på så fint? Tänk om jag kommer bärja tycka att "mamma är ändå alltid mamma" och vägra låta min man vara hemma? Kan någon ge ett betryggande svar - att sådant inte händer!?

Fingrid - i v 12+0 idag.
 

Förstår din oro!

Skrivet av  Nenne med Lucie
Jag hade samma oro när jag var gravid. Ett tips: gör upp i förväg om hur ni ska dela på föräldraledigheten, i detalj. Annars är det såååå lätt att man vill dra ut på den mer (jag ville det, trots att jag alltid varit rabiat 50/50-förespråkare sedan evigheter) och börjar nagga i kanterna. Och så står man där med en massa svepskäl (mamma är alltid mamma, osv.) för man vill inte förlora ett privlegium, för det är verkligen ett sådant att vara hemma med sin lilla älskling. Jag har precis börjat jobba nu och min man är hemma med vår lilla skrutta som är 7 månader. Det känns skitkonstigt, men bra samtidigt. Och vetskapen om att vår dotter just nu bygger upp värsta relationen med sin pappa gör mig varm i magen...
 

Bestäm i förväg!

Skrivet av  Ronja
Jag håller med Nenne - en viktig förutsättning när det gäller att lyckas dela på föräldraledigheten tror jag absolut är att man bestämmer hur man skall dela INNAN barnet har fötts. Jag ser många blivande föräldrar runt ikring mig som säger att "jo, vi hade nog tänkt att dela upp det men vi får se..." och sen när det börjar närma sig för mamman att börja jobba så dyker det ena skälet efter det andra upp för att hon skall fortsätta vara hemma. Verkligt trist!

Lycka till!
 

Om man vuxit upp i en jämställd

Skrivet av  Meche
miljö - eller en miljö som man upplevt vara jämställd - då är det nog risk att man får svårt att se klyftorna och orättvisorna. Så upplever jag det i diskussioner men sk antifeminster.
 

Artiklar från Familjeliv