Är jag en 50-tals kärring?

Är jag en 50-tals kärring?
Skrivet av	feminist ju!
Jag har gått och funderat länge på jämställdhet och mina barn. Jag är 70-talist och gjorde en ganska bra karriär fram till första barnet. Jag tjänade mer än min man och är välutbildad. Första barnet kom och han var pappaldeig sex mån och jag började arbeta när sonen var 8 mån. Pojken vägrade ta flaskan och vägrade mat så det var med ångest jag gick till jobbet dag ett eftersom jag fortfarande helammade. Men det gick. Däremot blev det ett helvete att få ihop våra liv när pojken började på dagis vid 1 år och fyra mån. Vi hämtade och lämnade varannan dag. Mannen fick sparken, de tyckte inte att han var tillräckligt motiverad. Han startade eget och jobbar hemmifrån nu så han kan hämta varje dag. Jag blev sjuk i stressjukdom och satt ofta och grät i bilen eftersom jag lämnat honom på dagis fast han var sjuk. När vi började tänka oss barn nummer två blev jag också av med mitt jobb med avgångsvederlag dock. Nu har jag fått mycket tid att tänka och fått mitt andra barn och känner att jag klarar inte att göra karriär nu. Jag vill inte lämna mitt andra barn på dagis förrens han är två. Den första var alldeles för liten när han började, det känns fel för mig. Jag kan få ångest när jag tänker på det. Jag har sagt till min man att jag vill vara hemma länge. Jag orkar inte gå tillbaka till jobb och slita som jag gjorde. Jag känner mer och mer att va f-n är karriär för något att vara chef för en avdelning är så långt jag kan nå just nu men vad är det mot att få vara med sina barn när de är små, det känns viktig. Jobba får jag nog göra tids nog. Pengar från avgångsvederlaget har jag kvar så jag klarar mig gott ett år över föräldraledigheten. Min man har inte alls lika svårt som jag att lämna barnen till dagis och han har inte samma behov som jag att vara mycket med dem. Min man säger att han gör det som är bäst för familjen. Jag vill ju dock att han ska vara hemma med nr två också men om jag inte får något jobb direkt och det lär väl ta lite tid för jag vill inte ha ett heltidsjobb och det måste vara hyfsat nära där vi bor. Var ska jag då ta vägen? Ska jag sitta på övervåningen? Det känns ju jättekonstigt. Dessutom vill vi ju ha ett tredje barn så det lär ju inte bli enklare att få jobb om jag dessutom är gravid. Vad jag inser är att jag håller på att förvandlas till denna hemska 50-tals fru ni pratar om. Jag som helt säkert tyckte att föräldraförsäkringen skulle delas 50-50 tidigare tycker nu inte detta längre. Men vi fick inte ekvationen att gå ihop och jag blev sjuk i en sjukdom som aldrig går bort och jag känner att jag omvärderat min syn på arbetslivet rejält så jag vill vara med mina barn inte sitta och gråta i bilen på väg till jobbet. Samtidigt känns det fel att det inte verkar som om mannen kommer att vara hemma med mellanbarnet. Jag skulle tycka att det vore intressant att höra hur ni tycker och tänker?
Svar på tråden: Är jag en 50-tals kärring?

Den här typen av frågor
Skrivet av lyckligt lottad
är ofta svårdiskuterade då synpunkter på mer generella samhälls-strukturer ofta görs illegitima av individers personliga erfarenheter och vad man än säger så finns det alltid någon som kan hojta "så är det inte alls för mig/oss!". Men jag tycker att du blandar ihop äpplen och päron lite. Att småbarnstiden sammanfaller med den tid i karriären då man förväntas ge järnet och att arbetslivet ger mycket lite utrymme för familjeliv är ju en sak och det drabbar ju egentligen män lika hårt som kvinnor (även om män i större utsträckning väljer bort familjetid för jobb, för det är det de förväntas göra). Att välja traditionella könsroller är ju en annan sak och jag tycker inte att dessa två nödvändigtvis hänger ihop - även om jag runt omkring mig hela tiden ser hur folk gör det. Att välja att vara hemma för att slippa en stressig jobb-situation tycker jag är fel, barnen ska ju inte behöva vara tillflyktsort från arbetslivet. Och varför lämnade du sjuka barn på dagis? Så\'nt gör mig arg, det drabbar ju alla andra och folk som skyller på sin arbetsgivare ger jag inte mycket för, sådant måste man ta ansvar för själv. Sen är det ju också så att de val du som kvinna gör dessvärre får effekter för ALLA kvinnor, även de som inte någonsin blir mammor. Så länge det är kvinnorna som är f-lediga, vabbar, går på halvtid så är det ju självklart så att de betraktas som riskarbetskraft och blir ett B-lag. MEN, nu vet inte jag hur gammalt du är men kom ihåg att livet är långt! Bara för att man taggar ner under ett par år så behöver inte det betyda att man hasar runt hemma i städrock resten av livet. De år man har dagisbarn är ju så korta och en liten del av livet. Gå ner i tid båda två vetja och så kan ni komma igen senare. Lycka till hur det än blir!

kan man vara mamma och feminist?
Skrivet av pitufina
jag tycker ditt inlägg är intressant och tänkvärt. Går det överhuvudtaget att vara en bra mamma och samtidigt feminist? jag tror att det går men att det kräver ett helt annat sätt att tänka för har är 100% övertygad om att det inte går att vara feminist och samtidigt leva enligt könsrollsnormen, mamman är hemma och tar hand om barnen och pappan är familjeförsörjare. I ert fall kanske det är så att det skulle fungera bäst om du är hemma på heltid och mannen förvärvsarbetar, men det går inte att säga att man vill ha det så och samtidigt säga sig vara feminist. Ert individuella val påverkar inte bara er familj utan genom att vara en del av ett mönster där så många andra gör samma individuella val bidrar ni till att upprätthålla den rådande ordningen. För mig handlar inte feminismen enbart om mig som individ utan om samhället i stort. De val jag gör idag påverkar inte bara mig och mina närmaste utan även samhället i stort och min dotters levnadsvillkor i morgon. jag säger inte att ni inte får bestämma själva hur ni löser er situation men jag tycker inte att det går att vara hemmafru och samtidigt feminist. hade samhället varit helt jämställt däremot hade jag itne sett någon konflikt mellan att vara hemmafru och feminist, men då hade det ju funnits lika många hemmamän också.


Jaa
Skrivet av Mustardseed
visst går det att vara en bra mamma samtidigt som man är feminist. Men det kräver väl att man dels kan definiera om vad som krävs för att vara en bra mamma (det behöver inte bara handla om att vara en bullbakande hemmamamma) men framförallt att barnet har en bra pappa också (eller en bra mamma till). Inbillar jag mig.

Njae
Skrivet av maisy
Nån bra pappa tycker inte jag krävs för att man ska kunna var feminist och mamma. Jag var ensamstående mamma med min son i fyra år, pappan var totalt frånvarande. Och jag måste säga att det var mina mest "lysande" feministiska år hittills. Samtidigt som jag också var en väldigt bra mamma. Personligen tycker jag att det är svårare att vara mamma och feminist i en kärnfamilj, även om mannen är "bra".

Vet du
Skrivet av Mustardseed
jag tänkte lägga till : OM man lever i en kärnfamilj! :-) För att leva i en kärnfamilj och vara feminist om pappan inte också är det, det tror jag är svårt. Självklart har du helt rätt att det går alldeles utmärkt att vara feminist som ensamstående också.


Men nu blev det väl lite tokigt
Skrivet av Elanor
Förstår jag dig rätt när du hävdar att det är lättare att att vara en bra och feministisk mamma om barnet har en bra pappa??? Blev det inte lite tokigt? Varför i all sin dar skulle det vara lättare att vara feminist om man har en man? Eller menar du att det är svårare att vara feminist om man har en dålig pappa till sina barn? - Men du, pappans egenskaper har väl inte särskilt mycket att göra med mammans förmåga till moderskap? Eller är det något jag missat?

Jag tolkade det...
Skrivet av Helena
... som att det är lättare att som kvinna och mor få tillgång till hela spektrat, slippa välja mellan jobb och familj helt enkelt, om man har en man som är upplyst och bär sin del av bördan.

Jag menade
Skrivet av Mustardseed
som du var inne på: att det är svårt att vara feminist i praktiken om man lever i en kärnfamilj där pappan inte tar sin del av ansvaret. Det blev lite otydligt och bakvänt i mitt första inlägg helt klart.


pitufina..
Skrivet av Heidi
ditt inlägg summerade även mina tankar kring feminism och föräldraskap. mycket bra formulerat! strukturella förändringar kräver ett vitt perspektiv och en vilja att se utöver personliga förhållanden.

Omöjligt att dra generella slutsatser
Skrivet av Susanne med Viggo 030721
ur en familjs enskilda situation. Ibland är det dessutom så att det inte är så lätt att bara träffa egna val, för då skulle ju inte en enda person behöva vara arbetslös mot sin vilja till exempel. Dock anser jag att man måste försöka kämpa för att kunna göra de val man vill och att man alltid har ett ansvar för sitt eget liv. Jag tror att om man ska kunna kombinera småbarn med att båda föräldrarna fortsätter att jobba (ogillar uttrycket "göra karriär") så måste man dela på föräldraansvaret. Och man måste inse sina begränsningar utifrån det. En lösning är kanske att båda jobbar deltid, säg 80% under en period. Eller att man kommer på andra smart lösningar som gör att vardagen kan fungera bättre. Att bara köra på i ullstrumporna och försöka satsa 100% på både jobbet och familjen tror jag inte att någon orkar med i längden oavsett vilket kön man har. Om du är feminist så är jag övertygad om att ditt eget liv är viktigt för dig, att ha en egen försörjning och ett eget värv som du mår bra av att utföra. Dessutom vill du säkert kunna leva som du lär så långt det är möjligt. Lösningen här är alltså att försöka hitta ett mindre tidskrävande jobb, men som ändå är kul och stimulerande (ja, jag vet inte helt lätt) och så delar ni som med första barnet. Ditt avgångsvederlag är ju bra att dryga ut deltidslönerna med så att ni tillsammans kan vara hemma med kommande barn tills det känns rätt att de ska börja på dagis. Det ordnar sig nog. Så länge man lyssnar på sig själv så brukar man kunna hålla kursen i livet. Lycka till! mvh, Susanne

Men ni är ju två
Skrivet av Allis
som får barn och två som delar ansvaret, hur kan det bli så mycket ditt ansvar? Hur har ni pratat om detta hittills och hur tänker ni inför ännu ett barn?


Jag tycker inte dina val är konstiga
Skrivet av Myling
Däremot tycker jag det är intressant att du och din man har så olika uppfattningar om situationen. Varför tycker du att dagis är ett problem? Varför tycker han att det inte är det? Det är ju samma barn det handlar om! Och om man nu tycker olika i frågan så skulle min reaktion vara att prata prata prata med min sambo tills vi förstår varandra. Sedan kan man börja diskutera åtgärder. Om jag ser ett problem, tex att vi behöver diska, och killen inte ser det, då är ju inte min lösning att sköta all disk själv.

Är karriär viktigt?
Skrivet av Omnia
Jag är lycklig över att vara studerande, jag har massa tid med mitt barn. Bävar inför den dag jag ska ut i arbetslivet och kraven är 50 timmar i veckan. Jag vet inte hur jag ska göra då. Lösningen kommer ju dock inte bli att vara hemma heltid. Det måste väl finnas ett mellanting mellan stressig karriär och heltids hemmafru? Det här med avgångvederlag måste ju kunna vändas till nått positivt i er situation. Du skulle ju kunna studera eller hjälpa till på nån skola, kyrka eller annan verksamhet som behöver hjälp om du inte får jobb när mannen ska vara hemma. Dagis är ju jättesvårt, men ett tips jag brukar ge är att inte behöva börja med 100% vistelestid. Brukar kännas bättre när man märker att barnet faktiskt gillar dagis än när man känner att man tvingar dit det. Ni måste väl även komma överrens gemensamt om dagis är något ni inte vill ha, då kan ni ju båda jobba lite mindre. Det finns ju även dagmammor. Jag ser inga egentliga problem när en inviduellfamilj väljer att dela upp uppgifter traditionellt. Men när det överlag är kvinnor som stannar hemma ser jag det som ett problem. Så det är nog du som får rannsaka dej själv och försöka hitta ett alternativ som passar dej och er, just nu tycker jag dock att du verkar ha en lite svart/vit inställning.

Grejen är väl
Skrivet av maisy
... att så länge man tvingas välja mellan en karriär eller barn så lever vi i ett kvinnofientligt samhälle (okej, starka ord, men jag vill ändå använda dem). För det är ju sällan man hör talas om män som känner sig TVINGADE att välja bort sin karriär för barnens skull. Jag tror att det är det som måste hända nu om samhället ska komma framåt i ett feministiskt perspektiv. Arbetsmarknaden måste göras med barnvänlig. Och det PÅ RIKTIGT. Ingen är oumbärlig på sin arbetsplats (för det måste väl vara det som är argumentet mot föräldraledighet, vab och deltid - att ingen annan kan göra den personens arbete), oumbärliga personer tyder på dålig organisation. Man måste helt enkelt sprida ut kompetensen.


Natruligvis
Skrivet av Omnia
Precis som i ett inlägg längre ner om han som förlorade jobbet, så måste ju folk kräva sin rätt och stå på sig för att vi ska komma nånstans. Men för "feminist ju!" verkade ju alternativen vara karriär eller hemmafru. Det måste ju finnas ett mellanting där man kan jobba lite mindre och acceptera att man inte kommer lika fort framåt, för att sedan sattsa på karriären. För att få ett mer föräldravänligt samhälle måste ju inte betyda att stenhård karriär och barn går att sammanfoga, det kan ju oxå betyda att vi ser föräldratiden som en tillgång och att man kan sattsa för fullt senare.

Det som är svårt
Skrivet av maisy
Jag tror att det som huvudsakligen skiljer din situation från min (t. ex.) är det här med vab. Både för dig och för din man. Jag har aldrig haft problem att vabba så mycket som jag behöver. Och inte min man heller. Inte heller har vi haft problem att jobba deltid. Och jag känner att jag absolut vill jobba. Jag skulle inte för mitt liv vilja bli hemmafru. Men då har jag en annan arbetssituation än er. Jag jobbar 90%, mannen jobbar 80%. När barnen blir sjuk vabbar jag eller han och ingen av våra arbetsgivare har sagt ett enda negativt ord om det. Men jag fattar också att det är många som har samma problem som ni har haft. Och jag tycker nog att det är den viktigaste föräldrafrågan just nu (åtminstone en av dem). Alla föräldrar MÅSTE ha rätt att vabba om de behöver det! Och alla föräldrar ska också ha rätt att jobba deltid om de vill det. Jag vet att det finns en lagstadgad rätt att göra det, men i praktiken fungerar det inte alltid. Jag vet inte hur det skulle gå till men jag blir tokigt arg på alla arbetgivare som har MAGE att ens öppna munnen när en förälder behöver vabba. Är ett barn sjukt så ska någon av deras föräldrar vara hemma. Punkt. Den arbetsgivare som har problem med det får väl flytta till ett land där det inte finns några barn (och se hur länge DET landet finns kvar).

Jaaa, vad ska man tycka...
Skrivet av Annika60
Den här frågan utgår ju helt från din och din familjs situation... Vad jag begriper tycker du det är bättre att vara hemma än att jobba eftersom du dels inte mår bra, dels sitter med en massa ångest över att ha "lämnat" första barnet först till sin pappa och sen till dagis. Vad jag inte fattar är varför ni lämnade ett sjukt barn till dagis; då skulle jag också må dåligt... Om man ska få ihop livet med barn och arbete krävs det nog att man har förtroende först för att pappan faktiskt fixar att vara hemma med sitt barn, att det kommer att funka finfint. Det gör det ju som regel, bara mamma vvågar släppa greppet... Sen behöver man känna att dagis är ett OK val. Och tills sist behöver man känna att det är helt rätt att båda föräldrarna delar på ansvaret för att hämta och lämna eller att pappa också kan gå ner i tid om det behövs... Är man själv så sjuk att man inte orkar jobba kan jag väl kanske tycka att sjukskrivning är mer adekvat än att bli hemmafru.


TACK för era välformulerade svar!
Skrivet av feminist ju!
Jag har funderat mycket nu idag och ikväll och tack vare er tycker jag att jag kommit vidare. Det är ju precis som många av er påpekar en enskild situation men det är ju min situation. Det är ju också svårt att få med allt och jag tyckte redan att jag skrivit för mycket. En parantes bara. Min sjukdom inverkar inte så mycket på mig längre eftersom jag nu äter medicin men den fick mig att inse att jag inte kunde hålla på som jag gjort tidigare vilket var bara för mycket. I all fall så tänker jag nu så här. Feminism för mig är ju att kuna göra de val man vill utan att inskränkas av sitt kön. Man skulle ju kunna likställa mitt avgångsvederlag med att vinna en större summa pengar. Och jag frågade mig ju själv vad jag ville göra när jag fick denna summa och kunde inte komma på något materiellt, vi har allt vi vill ha! Det jag skulle vilja göra är ju att åka ett år till Indien men jag får inte med mig man och barn, är ju lite rädd för malaria. Nr två är att gå ner rejält i arbetstid eller faktiskt knappt jobba någonting. Jag tror att många män skulle drömma om det samma annars tycker jag nog att de är dumma. Nu har jag kommit fram till att jag är värd detta efter att ha slitit ont och faktiskt bevisat att jag som tjej klarade att dra förbi de flesta manliga kollegor. Jag är helt säker på att göra det igen om jag bara vill och finner motivation. Just nu är det dock inget självändamål med att arbeta. Jag har ju en bra bit kvar till 40 och även därefter kan jag ju jobba rätt länge till. Däremot känner jag att min man måste vara hemma med barna själv men har nu tänkt att varför måste han göra det nu. Föräldraledigheten går ju att ta ut fram till 7 års ålder. Och fööräldrar är vi förhoppningsvis resten av livet. Det som många av er föreslog med att gå ned i tid för oss båda har vi också gjort. Det vill säga han jobbar 6-timmars dag. Han var hemma med den stora killen och han jobbar idag hemma så han är väl medveten om att det är inte semester vi har. Jag spetsade till det med att kalla mig själv hemmafru men icke sa nicke att jag tänker sköta hela hushållet också, det var ju inte jobba ihjäl mig igen jag ville! Dessutom känner jag att jag behöver mer stimulans utifrån så det blir nog fritidspolitiker av mig igen! Då kan ju min man kanske vara hemma en dag i veckan också! Jag håller verkligen med er som skrev att arbetslivet måste ändras för att klara av att vara både förälder och arbetstagare. Jag är inte glad att jag lämnade den store killen på dagis fast han inte hunnit bli riktigt frisk men jag kände att det handlade om det eller att förlora mitt jobb. Det är svårt att beskriva det men min dåvarande chef var mycket manipulernade och styrde med järnhand. Självklart är det ju ändå mitt ansvar till syvende och sist och därför känner jag att en chefsbefattning igen är inte aktuellt så länge mina barn är så här små och infektionskänsliga som de ju är när de är små. Tyvärr var och är jag ju inte ensam om detta. Dagis är ju överfulla av snoriga barn. Jag känner också att jag som förebild för mina pojkar måste berätta för dem att jag fick en unik chans tack vara avgångsvederlaget och jag hoppas att de får samma chans så att de inte tror att jag roffade åt mig av föräldraledigheten på deras pappas bekostnad.

Dessa dåliga chefer...
Skrivet av Annika60
Vad trött man blir på dem... Tyvärr kan de ju inte sällan fortsätta frodas i manliga kulturer där det finns män med fruar som tar hand om VAB-andet så barnen inte blir lidande. Och den dåliga chefen kan fortsätta sätta sin prägel på arbetsmiljön. Problemet ställs ju på sin spets när en kvinna inte tycker sig kunna VAB-a och det inte finns en man som backup för marktjänsten... I övrigt så är jag helt med dig vad gäller vikten av att kunna göra egna val. Feminism för mig är att man ska kunna göra egna val oberoende av kön. Men ska vi generealisera och ställ upp hypoteser utifrån ditt enskilda fall, så gjorde du ju egentligen inte ett aktivt val. Ditt val styrdes av att du hade en omöjlig situation pga en dålig chef, dvs styrdes av en dålig och föräldrafientlig arbetsmiljö. Hade du haft en bra chef hade du kanske sluppit en massa ångest kring det här med att kombinera arbete och barn och kanske hade du gjort ett annat val.

Jag har tänkt på ditt inlägg
Skrivet av Amelie
Förra gången jag läste det tänkte jag så länge att jag inte hann svara. Jag vet inte hur jag skall lägga orden riktigt för att få det rätt, utan att såra och forcera dig till utbrändhet. Jag vill påpeka att mina funderingar är allmänna, så ta det inte som råd till dig i just din specifika situation, utan bara just som litet filosofi utifrån dina argument för att vara hemma. I ett riktigt jämställt samhälle skulle det finnas många hemmafruar, men också lika många hemmamän. Jag tror att vi alla är färgade av den sega normen. Du är den som får ångest för att lämna på dagis. Jag också, och många kvinnor med oss, medan våra män tycker det är OK. En orsak för åtminstone en del av oss kan vara att vi har fått inpräntat i oss att vi skall ta hand om barnen (vi fick ju dockor i present redan som små), och när vi misslyckas och istället lämnar dem på dagis får vi ångest. Samma sak med stressen. Vi tar på oss ett för stort traditionellt ansvar när det gäller barn och hem. Även om vi inte gör mer än hälften så är det vi som tar på oss huvudansvaret för att det blir gjort. I filmer, barnböcker och barnvisor är det ju alltid mamman som är med barnen och städar, och det är alltid rent och snyggt. Samtidigt vill vi lägga tid på jobbet, och det bidrar till en intressekonflikt, som ökar på stressen ännu mer. Enligt en fd kollega till mig finns det undersökningar på att halten stresshormoner i kroppen när man slutar jobbet minskar hos män och ökar hos kvinnor. Och min privata statistik säger att jag personligen känner minst 10 kvinnor som blivit utbrända, men inte någonsin hört talas om en utbränd man. Detta gör nog att kvinnor är mer benägna att strunta i jobbet för att orka med livet. Du skriver också om problemet med att din man är pappaledig när du är arbetslös. Om man byter kön på er så blir det: "Kvinnan kan inte vara mammaledig för att mannen är arbetslös", och den meningen blir genast ren rappakalja för en del av oss, den passar inte in i vårt samhälle. I familjer där mannen är arbetslös hör man i stället ofta hur bra det är att båda är hemma. Men som sagt tar jag inte ställning i hur du gör. Hoppas du hittar en lösning som pssar dig så att du mår bättre. Om det blir att du stannar hemma och mår bättre av det så är allt jättebra!! Och pappor behöver inte vara lediga, barnen klarar sig fint ändå!


Hmm,
Skrivet av Tigre
men det är ju därför som 50/50 föräldraledighet inte fungerar, därför vi människor är olika. Vissa vill dela på ett annat sätt, vissa VILL inte göra karriär medan andra vill och för att man som individ ska må bra måste man följa sitt hjärta. Vi är två utan karriär, som satsar på att trivas tillsammans. Vi är inte rika men nöjda, och försöker leva utan att hålla på med just de där förbannade och förbenade pusselbits-grejandet med tid hela tiden. I många fall är människor mer jämställda än vad man tror, den första föräldraledigheten är faktiskt inte allt, utan tiden efter är också viktig. Jag tycker ofta att Media-feministerna är nedlåtande och kaxiga emot övrig mänsklighet och att de ska få breda ut sig så mycket känns oehört taskigt ibland med tanke på att de i många fall bara är kåta på uppmärksamhet och inte på de människor som faktiskt lever i vårt samhälle. De flesta har inte samma privilegium med arbete och tid, inte heller med pengar men är lika bra föräldrar iallafall, kanske bättre. Jag är ganska trött, så mitt inlägg kanske inte är överhuvudtaget intressant, men skit samma - det jag vill säga är att DET är bättre med en lyckliga föräldrar än olyckliga. Gör det som gör att ni mår bra i just ER familj!

Det privata är politiskt
Skrivet av H-n
Vi är ju människor med känslor och privata önskemål och behov, samtidigt som vi lever i ett komplicerat samhälle. Jag tycker inte man har ett personligt ansvar för att uppfylla politiska ideologier - om man inte själv känner att man vill ställa upp på dessa. Vi lever ju i en demokrati. Min erfarenhet, som feminist och som människa, av att bli förälder och mamma är att det inte blev riktigt som jag trodde. Jag var helt inställd på delad föräldraledighet, av jämställdhetsskäl men även för vårt barns skull. Vi delade lika med vårt första barn. Med tvåan var jag hemma längre, av egoistiska skäl. Jag ville också få del av den roliga tiden när barnet börjar bli en liten person, och inte återigen börja jobba så snart den rent livsuppehållande första tiden var överstökad. Mina slutsatser så här i efterhand är, att tack vare vår delade ledighet med ettan så kan min man ta ansvaret för barnen. Jag har inte det ointagliga försprång, som många mammor har. Så jag är glad att vi gjorde så. Där la vi grunden till ett jämställt förhållande. När det gäller dagis så hade jag en positiv inställning, som dock ändrades när jag såg dagis inifrån. Dagis är tyvärr i allmänhet en ojämställd miljö där små pojkar och flickor drillas i traditionella könsroller. Nästan inga män jobbar på dagis och de få som vågar försöka pekas ofta ut som pedofiler. Snacka om könsdiskriminering!! De kvinnor som jobbar på dagis är ofta mycket traditionella i sina värderingar. Min pojke hade det bra på dagis, men inte min flicka. Hon är inte tillräckligt "dockflickig" och "rosa" för att som flicka passa in på dagis. Min livliga och nyfikna pojke passade dock in på personalens förväntningar. Hade jag fått göra om det, så hade jag letat efter en bra dagmamma till min flicka istället. Det går inte att veta i förväg exakt hur man ska göra. Jag tror man måste prova sig fram. Följ ditt hjärta, men använd ditt förnuft. Och låt din man ta del av ansvaret för barnen. Tro på att han klarar det och att han vill det. Min man upptäckte efter tre månader att det var härligt att vara hemma - och stannade hemma 5 månader till. Fast han var tveksam innan, uppväxt med hemmamamma som han är. Gör det du känner och tror är bra! Jag tror du är en bra mamma och feminist är du ju också, eftersom du har ögonen öppna för dessa frågor.

Är jag en 50-tals kärring?

Den här typen av frågor

kan man vara mamma och feminist?

Jaa

Njae

Vet du

Men nu blev det väl lite tokigt

Jag tolkade det...

Jag menade

pitufina..

Omöjligt att dra generella slutsatser

Men ni är ju två

Jag tycker inte dina val är konstiga

Är karriär viktigt?

Grejen är väl

Natruligvis

Det som är svårt

Jaaa, vad ska man tycka...

TACK för era välformulerade svar!

Dessa dåliga chefer...

Jag har tänkt på ditt inlägg

Hmm,

Det privata är politiskt

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information