Funderingar efter PM om uppfostring

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Funderingar efter PM om uppfostring
Skrivet av	Mortorio
Jag skrev ett kort PM om hur mycket vår behandling och uppfostran har att göra med könsmönster hos barn mm. När jag läste boken av Gens som jag blev tipsas om så kände inte jag igen speciellt mycket från min egen uppväxt. DÄrimot kände jag igen saker jag hört från bekanta. Ju mer jag läste, ju mer förstod jag hur lyckligt lottad jag var. Mina föräldrar har aldrig haft den syn som utmålades i boken. Sedan tänkte jag ett steg längre, mitt beteende jämfört med många andras. När jag pluggade ett kort tag på fritidsledarlinjen så hade vi boken "historien om flickor och pojkar", himla bra bok om man gillar att bevara skillnader mellan könen (upplever jag) Läraren säger: Ja visst känner vi väl alla tjejer igen oss när vi läser om femåringen som klär sig i högklackat, målar sig och vill efterlikna en kvinna, och som tar hand om dockor bla bla bla. Jag räckte upp handen och sa -nej! Jag hade varit ute och lekt, spelat fotboll, byggt kojjor och busat. VI var ett gäng på en fyra fem tjejer som gjorde det. Vidare så fick jag slängt i ansiktet i vuxen ålder "då jag ansåg att man inte borde ge könsstereotypa leksaker som födelsedagspresenter på ett dagis" att flickor tycker om smycken och pojkar tycker om bilar. Jag kontrade att jag heldre velat ha en bil i den åldern. "Ja ja, men det är ju du, och du är ju konstig, det vet vi ju redan" Jag undrar idag hur konstig jag egentligen var, jag hade ju helt enkelt bara sluppit bli tilldelad en könsroll när jag var liten, om jag tolkar boken och händelserna rätt. Vad tror ni, är jag ute och cyklar eller har det SÅ stor betydelse. Jag har ju alltid upplevet att det har betydelse och jag uppfostrar min son efter han behov inte hans "köns" behov, men att det kan vara så markant. Att tillägga så har jag aldrig förstått att jag skulle ha svårare för något bara för att jag är kvinna eller att det fanns skillnader i behandling förrän jag kom upp i 25-års åldern.
Svar på tråden: Funderingar efter PM om uppfostring

Konstig omgivning?
Skrivet av Omnia
Jag kan inte heller minnas högklackat eller smink i 5 års åldern. Däremot minns jag tillfällen då jag reagerat på omgivingen. För mig var det självklart att mammor kunde laga en pall, alltså kunde jag säga att "den kan mamma laga" om nått gick sönder. Vilket då ledde till reaktion från de andra barnen. Eller på syslöjden då jag nämde att pappa lagt upp byxor, det var ju mammor som gjorde. Jag har haft en jättetur när det gäller kompisar för vi har alltid klättrat, spelat rugby, åkt skridskor osv. framför att snacka killar och kändisar. Även där en chock när vi började högstadiet och de andra talade om kändisar som om man skulle känna till dem. Så jag har nog alltid fattat att det fanns en annan verklighet, men jag tror det är tackvare mina föräldrar jag sluppit falla in mönstret. Nu har jag dock på universitet stora problem med de socialakoder som gäller mellan tjejer och tjejer och killar. Det kan jag tycka är tråkigt, men inte tillräckligt för att önska med en könsstereotyp barndom. :)

Jo då det där med koder
Skrivet av Mortorio
kan jag också ha svårt för, men det är ju som du säger, inget som man tycker för fööööör jobbbigt ;D


Känner igen lite
Skrivet av H-n
vad du beskriver. Jag har inte lärt mig de tradidtionella könsrollerna hemifrån. Mamma tog hand om bilen och pappa städade hos oss och även i övrigt så har de gjort saker mer efter eget intresse än efter yttre könsroller. (Det som jag dock tyckte var jobbigt under tonåren var att jag inte fick "testa" för mina föräldrar. De ogillade om jag klädde mig i högklackat etc, fast jag själv kände ett behov av att prova detta.) Jag har alltid älskat att röra på mig och göra olika saker. Men när jag kom i tonåren så slutade de andra tjejerna att göra saker - istället gick de runt två och två och pratade om andra kompisar. Det var mycket tyckande och en del skitsnack. I mitt tycke en tråkig och alldeles meningslös sysselsättning. Jag förstår den fortfarande inte. Högstadietiden upplevde jag som mördande långtråkig bl a pga denna brist på kul sysselsättning ihop med andra. Jag gick dock med i en idrottsförening och där fick jag upplopp för mitt behov av att röra på mig och ha kul ihop med andra. Men jag har som vuxen haft svårt med de sociala koderna när det gäller könsroller. Jag har ju aldrig riktigt lärt mig kvinnorollen. Jag jobbar med mestadels män och trivs med det. Jag slås ofta av hur andra föräldrar lär sina barn att könsrollerna är medfödda och nödvändiga, fast jag ser att det inte är så. Rollerna är inlärda - det hörs egentligen på själva ordet. När jag hör andra hävda att könsrollerna är medfödda och nödvändiga, så stänger jag av - det är ingen idé att argumentera för de tror ju verkligen på det de säger. När jag var ung tog jag illa upp när andra (mest kvinnor) tyckte jag var onormal som inte "kunde" kvinnorollen ordentligt, men nu orkar jag inte bry mig längre. Jag väljer ju dem jag umgås med.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv