Som man bäddar få man ligga?

Som man bäddar få man ligga?
Skrivet av	H-n
Flera par i vår bekantskapskrets har på senare tid bestämt sig för att separera. Eller rättare sagt så är det kvinnan i förhållandet som har bestämt sig för att separera, medan mannen står som ett frågetecken. Häromdagen var det den femte familjen på bara något år bland dem vi träffar, vars kvinnliga vuxen bestämt sig för att nu fick det vara nog. Det är sorgligt och jag blir ledsen. Men jag ser ju ett mönster hos alla dessa fem familjer: Kvinnan har tagit hela ansvaret för barn och hem, medan mannen har jobbat borta från hemmet. Kvinnan har tagit hela föräldraledigheten och sedan jobbat deltid för att hinna med sina barn och allt det andra. Barnen är nu inte längre riktigt små utan börjar klara sig själva och kan även hjälpa sin mamma. Mannen betraktar nu även han sin fru som någon sorts "mamma" som han tror ska ta hand om honom och hans bekymmer - som hon tar hand om barnen. Mannen har hamnat utanför den väl fungerande värld som mamman under åren har byggt upp tillsammans med sina barn. Han behövs inte längre, annat än ekonomiskt. Kvinnans känslor för mannen har försvunnit, för de har inte haft något gemensamt liv på länge. Nu upplever kvinnan mannen mest som ett besvär (t o m en kvarnsten runt halsen), som ökar hennes redan stora arbetsbörda. Om hon slapp honom, så kunde hon få bestämma själv och allt blev enklare. I vårt samhälle kan ju även en ensamstående förälder klara sig ekonomiskt. När jag ser detta hända gång på gång, så kan jag inte låta bli att undra om det hade varit annorlunda, ifall mannen i dessa förhållanden redan från början tagit del av ansvaret för sina barn. Om han tagit en del av föräldraledigheten och hjälpt till att bygga upp familjen. Man växer ju med uppgiften som förälder och det tar flera år att få det hela att fungera, så att man själv får lite utrymme också. Det är en väldigt "upslukande" uppgift som kräver ett totalt engagemang. Att bara vara "fundraiser" skapar inga nära och varaktiga relationer. Radikalfeminsten säger kanske att det är kärnfamiljen som är felet. Kanske vore det bätrte att leva tillsammans flera kvinnor med barn? (Detta har faktiskt diskuterats som en lösning bland mammor i min bekantskapskrets.) Men männen då? Behöver inte barnen sina pappor? De fem männen i vår bekantskapskrets, vars fruar tröttnat, verkar ha blivit deprimerade på kuppen. (Eller var det det redan innan?) Det ligger nära till hands att trösta sig med alkohol eller så, märker jag. Och det löser ju inga problem. Jag kan inte tro att det är bara männens fel att det blir så här. (Det är sällan ens fel när två träter.) Men jag tycker det är konstigt att dessa män inte själva tar mer aktiv del i sina barns liv när de är små och ett mer aktivt ansvar för famniljen. De här fem männne verkar alla ha en sorts "offermentalitet" - att det är så synd om dem. Men jag tycer inte synd om varken dem eller deras fruar egentligen - för jag tycker att de själva har bäddat för detta genom sin ojämlika könsroller. Däremot är det synd om barnen om de inte får ha en relation med båda sina föräldrar. Varför är vi fortfarande så långt från jämställdhet i praktiken?
Svar på tråden: Som man bäddar få man ligga?

Och vad gör man när folk bäddar helt tokigt..?
Skrivet av Fingrid
Hej, Jag tror det ligger mycket in din teori, att kvinnan i familjen till sist får nog av att fixa "allt" själv och till sist inser att hon klarar sig lika bra - eller bättre - på egen hand. Och visst grundläggs väl detta mönsetr just när barnen kommer och mamman tar på sig allt det jobb som hänger ihop med detta. Jag har ännu inte par som separerat i min bekantskapskretsen, men däremot ser jag otroligt många som klampar rakt in i denna heltokiga arbetsfördelning. Senast förra veckan kom en kollega till mig tillbaka från sin mammaledighet - pappan hade inte varit hemma alls. Hon har gått ner i arbetstid för att kunna hämta barnet tidigare från dagis - han jobbar på som vanligt. Jag kan föreställa mig att hon i samma sväng handlar och lagar mat, när hon ju ändå är hemma tidigare... Jag har lust att fråga om de verkligen har tänkt på hur detta påverkar deras förhållande, hur kommer deras arbetsfördelning se ut om 5-10 år om det är denna grund de lägger idag. Men har jag med det att göra? Nej, inte egentligen. Men hur ska man få bort skygglapparna på folk som inte förmår se kritiskt på den tillvaro de bygger upp. vad säger ni, ska man låta folk göra sina egna misstag(och konservera könsrollerna för oss alla) eller ska man vara odiplomatiskt och ställa obekväma frågor?

Stöds av forskning
Skrivet av Susanne med Viggo 030721
Man vet ju att mer jämställda förhållanden ofta klarar sig bättre än sådana med mer klassiska könsroller, kanske också för att man är mer öppen mot varandra och lyssnar på den andres behov och åsikter istället för att fastna i alltför rigida mönster och skilda världar. Jag har även sett forskning som visar att chansen är större att en familj får fler barn om man delat på föräldraledigheten med det/de tidigare barnen. Jag är övertygad om att om vi blev mer jämställda i vårt samhälle så skulle män och kvinnor kommunicera mycket bättre med varandra och inte leva i lika skilda världar som vi gör idag. Det skulle leda till en massa positiva saker i förlängningen och det är bland annat min förvissning om detta som gör att jag är feminist. Jämställdhet skapar lyckligare och mer empatiska människor vilket gagnar alla. mvh, Susanne


Det blir för tråkigt
Skrivet av Sophia
Jo, jag känner också igen det du beskriver. Fast min erfarenhet är att också männen tröttnar i dessa familjer. Har flera fall i min bekantskapskrets där männen i sina dynamiska och roliga jobb utvecklats mera än deras fruar vars vardag består av hämtningar, lämningar, matinköp, städning, tvätt och allt vad det är som behöver göras. Hon får allt mindre att berätta om. Barnen behöver henne allt mindre. Och så en dag träffar han en spännande kvinna, lika dynamisk som han själv. Ofta en tio år yngre, gladare, lyckligare Ibland är det han som blir en kvarnsten runt halsen, men det kan lika gärna vara hon. Jag tror att om bägge jobbar och bägge tar hand om barnen så förstår man varandras problem bättre. Man har mer att prata om. Maktbalansen ställer inte till med problem som bitterhet och nonchalans. Så ja, jag tror att du har rätt. Ibland tror jag att de konservativa paren har det lättare när barnen är riktigt små, eftersom det är rätt stressigt på gränsen til det omöjliga att vara småbarnsförälder och sköta en tjänst samtidigt. Det är lättare och tydligare för arbetsgivare och varandra att säga att den ena satsar allt på karriären och den andra allt på barnen. Man vet var man har varandra. Men i takt med att barnen klarar sig allt bättre själva blir kvinnans uppgift mindre viktig. Vad ska hon göra av sina dagar? Serva honom och barnen bättre och bättre? Oavsett om det är mannen eller kvinnan som tar initiativet till skilsmässan blir den traditionella kvinnans sitaution väldigt, väldigt svår. "Varför är vi fortfarande så långt från jämställdhet i praktiken?" Ja, det är en fråga som jag funderar på i princip varje dag. Fast just nu har vi väl mer motvind än vanligt, har vi inte det? Jag läser några månadsmagasin om spa, avslappningsmetoder, hemdekoration, långsam och noggrann matlagning eller hemsömnadstips. Det verkar som att drömmen att gå omkring och pyssla med sig själv och sitt hem är viktigare än någonsin. "Att ta hand om sig" är en nyckelfras. Och då är det aldrig att ta hand om intellektet som menas.

24-timmarsföräldern
Skrivet av Elanor
Jag är ju lite äldre än många av er som skriver på den här sidan. I min bekantskapskrets har de flesta hunnit skilja sig. Gemensamt för samtliga kvinnor är, att de efter skilsmässan dragit efter andan: OJ, fick jag så mycket TID!!! Ibland har man kommit överens om växelvist boende efter skilsmässan, men många gånger har pappan haft ett traditionellt varannan helg-umgäng. Trots detta, har kvinnorna upplevt att man vunnit massor av tid. Så var det för mig också. Jag tror att det i många familjer är kvinnan som är heltidsföräldern, medan mannen är förälder i den mån han har tid, eller, när han har tid över. Men både barnen och mannen vänjer sig vid att kvinnan alltid finns där och att hon alltid släpper vad hon har för händer för deras skull. Jag tror inte, som en del av er, att detta bara sammanhänger med vem som tar ut föräldraledigheten. (Jag och min dåvarande man var föräldralediga med alla tre barnen ungefär lika mycket.) Jag tror snarare att det är en attitydfråga, inmatad med modersmjölken. En god mamma finns alltid där, medan en pappa är god bara han är god de stunder han är med sin familj. Vem ringer dagis till när barnen är snuviga? Vem lyssnar på de minsta vid matbordet? Vem går upp när det skriks på natten? Vem planerar sin lördag efter barnens byxinköp och kalas...

Livet efter skilsmässan
Skrivet av Sophia
Jag håller med dig om att vi tenderar att överdriva betydelsen av hur vi delar f-ledigheten. Om jämställdheten bara hängde på delad f-ledighet skulle ju inte arbetsmarknaden diskriminera kvinnor som passerat fertil ålder, men det gör den ju. Dessutom finns det ofta rätt starka könsrollsmönster även i familjer utan barn. Det är intressant det där att jämföra med par som skiljt sig, och som enligt det moderna mönstret inrättat ett varannanveckassystem varannan vecka hängivna föräldrar, varannan vecka total satsning på karriären. Min erfarenhet är också att de verkar väldigt nöjda med sina liv och med uppdelningen. Är inte det ett bevis på att just en jämn fördelning av familjens uppgifter är det bästa för båda föräldrarna? Och varför, varför, varför har paren inte gjort så redan medan de levde tillsammans? Måste man skilja sig för att inse att både yrkesstimulans och närhet till barnen är viktig för båda föräldrarna? Du som kommit längre upplever du fortfarande att du är familjens nav eller har din fd man tagit en del av det ansvaret? Jag tänker ibland på mina skilda föräldrar Många decennier efter skilsmässan fortsatta mamma att se till att det fanns hela möbler och helt porslin hemma hos pappa, och att han hade städhjälp numera är det vi döttrar som gör det. Och det är ju utan tvekan mamma vi ringer till om vi är sjuka eller behöver hjälp med barnen. Vill gärna tro att det beror på att de (särskilt pappa) är av en äldre generation.


Mina erfarenheter
Skrivet av Elanor
Min dotter, som är sjutton år och en klok person, sade alldeles nyligen: "Jag tyckte att det var bra att ni skilde er. Vi har fått mycket bättre kontakt med pappa sedan dess." Då vi var gifta, satt deras pappa ofta i egna tankar också då han var tillsammans med familjen, t ex vid matbordet. Jag fick säga åt honom: "Hörru, nu vill Kalle prata med dig." Han följde med på familjesammankomster och utflykter i den mån han tyckte sig ha tid. Efter skilsmässan fanns det förstås ingen fru vid matbordet. Jag antar att barnen gapade tills deras pappa förstod att de ville HONOM något. Jag har dock varit den som fortsatt att se till att allting praktiskt ordnats. Det kan hänga samman med att jag fått ett underhåll och därför varit skyldig att handla kläder och betala räkningar. Det är möjligt att familjer som har växelvist boende också delar på det praktiska. I mitt fall vann jag tid för mig själv, tid som jag använde för att snabbt komma igen på arbetet. Mitt ex vann mer närhet till barnen. Så skilsmässan medförde att vi båda fick leva mer kompletta vuxenliv. (I synnerhet sedan nya sär- resp sambos kom in i bilden. Att vara frånskild med en ny sambo och inga nya barn är faktiskt den ultimata samlevnadsformen...)

Håller med till stor del.
Skrivet av Bebismamma
Att dela på föräldraledigheten innebär inte att man blir jämlik per automatik, patriarkatet har djupare rötter än så... Däremot så är det ju roligt för barnen att ha båda föräldrarna "tillgängliga".

Säkert inte bara men
Skrivet av H-n
i vår familj är jag ganska säker på att de 8 månader som min man hade ansvaret för vår lilla dotter dels gav honom självförtroende att han klarar av barnen själv och inte minst fick honom att inse att det kan vara skönt och givande att vara med sina barn på heltid. Så jag tror ändå att delad fölräldraledighet är en väg till jäsmtälldhet - men naturligtvis inte den enda och allenarådande. Att barnen ser både mamma och pappa ta ansvar hemma tror jag är ett viktigt sätt att grundlägga jämställdhet hos kommande generation. För barnen tar ju efter sina föräldrar. Nya samlevnadsformer är säkert också ett sätt.


Suckar och känner igen...
Skrivet av Bebismamma
Tyvärr är det ett allt för vanligt scenarie... Själv känner jag igen mig i detta trots många gemensamma diskussioner om fördelning av hemarbete och ansvar för barn. Även om min man håller med om allt vad aktivt ansvar heter i teorin så händer inget i praktiken. Varför vissa/många män aldrig tar tag i det och blir en aktiv del av familjeprojektet är för mig en gåta... Men det är väl den låga status som familjearbetet har som skrämmer dem...

De har uppfostran emot sig
Skrivet av Susanne med Viggo 030721
Jag tror att mäns låga engagemang i hemarbetet även beror på inarbetade vanor som är svåra för dem att göra sig av med. Min man är jätteduktig på att göra allt hemma, men han SER inte lika väl som jag vad som behöver göras och han är latare än jag och lämnar ofta saker och ting stående till dagen därpå. Hos oss är det ofta jag som påpekar att vi borde dammsuga eller tvätta och då är han med på noterna, men det är nästan alltid jag som tar initiativet. Jag har prövat att vänta och då brukar han komma på det, men det kan ta rätt lång tid och jag orkar inte leva i det kaos som blir om vi hela tiden väntar till in i det sista. Min man har ju dessutom bott själv tidigare så han kan ju klara sig själv. Vi har bara olika toleransnivåer. Man kan dock hoppas att dagens generation växer upp i hem där det ändå är relativt vanligt att både mamma och pappa städar och håller efter och att barnen, oavsett kön, lär sig att det är naturligt att hjälpa till och dela på hemarbetet. Då tror jag att morgondagens män kommer att ha lättare att på ett naturligt sätt ta sin del av ansvaret för hem och barn. mvh, Susanne

Känner igen
Skrivet av Pappa Po
Förut brukade jag fundera över vilka i bekantskapskretsen som skulle få barn först. Nu funderar jag på vilka som kommer skilja sig. Och visst ligger de med väldigt ojämlika förhållanden bra till för skilsmässa. Har för mig att ett nummer av Genus hade en bra artikel om "drömhuset" som skapar ojämlika förhållanden.

Som man bäddar få man ligga?

Och vad gör man när folk bäddar helt tokigt..?

Stöds av forskning

Det blir för tråkigt

24-timmarsföräldern

Livet efter skilsmässan

Mina erfarenheter

Håller med till stor del.

Säkert inte bara men

Suckar och känner igen...

De har uppfostran emot sig

Känner igen

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information