Om jämställdhet och skilsmässa (flyttar upp)

Om jämställdhet och skilsmässa (flyttar upp)
Skrivet av	Elanor
Jag skrev lite längre ner att en skilsmässa kan vara en bra början till verklig jämställdhet mellan föräldrarna. Min erfarenhet var att kvinnan upplever sig få mer tid att satsa på sig själv och sitt jobb, medan mannen tycker sig få mer tid för barnen. Pappa Po svarade att han numera går och undrar vilka par som ligger närmast till för en skilsmässa. Själv trodde han att de med en ojämlik arbetsfördelning låg bäst till. Jag tänkte på det där under kvällen när jag körde till B&W och storhandlade. Men fasen om jag håller med, alltså. Jag tänkte på de par jag känner och som skilt sig (ganska många vid det här laget). Jag tror inte att det var bristande jämställdhet som var orsak i något av fallen. Här en översikt av Elanors bekantskapskrets (där samtliga kvinnor och flera av männen kan rubriceras som feminister): Extremt jämställda (delat föräldraledigheten innan sex månader, kvinnan tjänat mer, vabb-scheman i hallen). Ett par skilde sig när mannen gick in i någon sorts fyrtioårskris, ett par när mannen fick en ångestsjukdom. Ganska jämställda (delat föräldraledighet och hemsysslor någorlunda, kvinnan ansvarat något mer). Ett par skilde sig när mannen fick en depression. 3/4-jämställda (mannen tagit ut mindre del föräldraledighet, kvinnan arbetat, men deltid under småbarnsåren). Båda paren skilde sig när mannen träffat en annan på jobbet. Nu kommer det intressanta. Jag känner inga extremt ojämställda par som skilt sig. Alla mina syskon lever i förhållanden som jag skulle kalla extremt ojämställda och ingen har skilt sig. Jag skulle inte kalla något av äktenskapen för lyckligt. Makarna lever helt separata liv. Men man har traditionella värderingar och då ingår förstås att man inte skiljer sig. Så alla feministerna har skilt sig och alla traditionsbärarna lever kvar i sina äktenskap. Jag hade tänkt mig att min analys skulle utmynna i någonting i stil med att kvinnor med feministiska värderingar är vana vid att ifrågasätta rådande värderingar, inklusive sina egna liv. Men inte. Det är inte någon av kvinnorna som drivit fram skilsmässan, utan den har blivit nödvändig till följd av något som inträffat för mannen (psykiska problem eller ny kvinna). Och inte heller stämmer Pappa Pos bild av skilsmässor som resultaten av bristande jämställdhet med min verklighet. Helt förvirrad får jag nog lov att gå och lägga mig.
Svar på tråden: Om jämställdhet och skilsmässa (flyttar upp)

Här
Skrivet av humman
Får nog hålla mig anonym nu. Här: feminist ett, med faktiskt rätt ojämställd make. Det har hållit i tjugofem år. Utflugna barn. Feminist två som kämpat på med sin halvjämställde man i sjutton år. Feminist tre har likaså halvjämställd man och det har hållit i elva år nu. Feminist fyra har man sen tre år tillbaka som är av den synnerligen traditionella typen. Funkar. Mycket humor tillsammans. Inga barn dock. Ickefeministerna: Syrran, traditionell, tre äktenskap. Syrrans dotter, två äktenskap. Kompis ett, ett havererat äktenskap Kompis två & tre: i småbarnsfasen, mycket skör tråd för ena paret, mycket gnabb för det andra. Kompis fyra: småbarn men mannen i annan lägenhet och oklara förhållanden sen tre år. Det är nog inte riktigt rättvist att bara kolla sin närmaste omgivning.

Nej, du har rätt
Skrivet av Elanor
Klart man inte bara ska kolla sin närmaste omgivning. Därför vore det kul att höra andras erfarenheter kring det hela. I mitt fall stämde inte erfarenheterna från mina närmaste med de antaganden jag hade om orsakerna till skilsmässa men det betyder inte att mina kompisar är representativa för alla som skiljer sig! Undrar om det finns någon forskning kring saken? (ska kolla...)


Har inga referenser nu
Skrivet av Sara m. Viggo
Men jag har läst en rapport där det visades tydligt att frekvensen skiljsmässor var betydligt lägre i den grupp där papporna tagit minst 1/3 av föräldraledigheten.

Problemet med den rapporten
Skrivet av Elanor
Om jag inte missminner mig, var problemet med den rapporten att man inte kontrollerade för hur förhållandet fungerat innan barnets födelse. I ett gott förhållande med ett gott samarbetsklimat, torde fler föräldrar dela på ledigheten. Då kan det vara svårt att uttala sig om att det var just delandet som gjorde att äktenskapet höll.

Aha
Skrivet av Sara m. Viggo
Det visste jag inte! :-)


Jag håller nog snarare med föregående talare
Skrivet av Sara m. Viggo
De jag känner som har separerat har varit extremt ojämställda. Det sjuka är sen när de ÄR separerade, DÅ blir de jämställda!! Delar på anvar gentemot förskola och annat, delar på ansvar över barnes fritidsaktiviter och inköp av kläder och skor, delar på tiden som de har barnet. Rätt sumt att de inte kunde göra det från början, eftersom skilsmässan då förmodligen kunnat undvikas. Så jag känner inte igen mig i det du skriver. Den är det ju faktiskt så att man kan ha anledningar att separera oavsett hur jämställda man är, allt handlar ju inte om det. :-)

Hoppas
Skrivet av Pappa Po
du kunde sova i natt... Än så länge så är jag i den åldern där de flesta gemensamma bekanta skaffar sitt första barn och är fulla av tillförsikt mot framtiden. Men flera kvinnor i bekantskapskretsen har börjat kritisera sina mäns ansvarstagande gentemot barnet redan några veckor efter förlossningen. Det är bl.a. därför de "ligger bättre till" för en skilsmässa i mina ögon. Men det är svårt att dra några långtgående slutsatser på mina små observationer.

Fast det där är svårt...
Skrivet av Sara m. Viggo
Jag och min make hade i princip gjort upp ett kontrakt över hur/att vi skulle dela på jobb och ansvar när sonen föddes. Ändå gled vi så sakteliga in i traditionella könsroller, mot bådas vilja! Hade vi inte satt ner våra fötter hårt, och verkligen pratat om saken hade vi nog varit separerade idag. För oss tog det till sonen var 5 månader innan vi såg en tydlig vändning och att vi började dela mer. Vad jag vill säga är att bara några veckor efter förlossningen kan man ha kommit in på helt fel väg, fastän ingen vill, och att det kan ta lite tid att hitta rätt igen. För att man ska hitta rätt är det naturligtvis så att man måste vilja det båda två, men jag vet av personlig erfarenhet hur otroligt lätt det är att komma in i de traditionella könsrollerna och hur svårt det kan vara att ta sig ur igen. Det är så himla stort och omtumlade att få barn, och jag tror inte att vi är ensamma om att inte ha hanterat situatiuonen (på många sätt) så som vi hade trott från början. Summa summarum: Hur relationen är efter ett par veckor tycker inte jag säger så mycket, då är situationen fortfarande ny och osäker och det kan ta lite tid innan man hittar dit man vill i sina föräldraroller och som prtners. Om man däremot är kvar där efter 1 år eller mer, ja då har man nog problem att vänta...


Jo
Skrivet av Pappa Po
du har helt rätt. Jag ville mer beskriva mina egna små funderingar, mer än att ge en teori över hur man kan förutsäga skilsmässor.

Jag tror så här
Skrivet av Amelie
Nu kommer jag med min privata statistik, fast jag har ju ofta bara tjejens version, men jag tror det snarare beror på olika syn på arbetsfördelning än på olika arbetsfördelning. Om t ex kvinnan vill vara jämställd, men inte mannen, då blir det svårt, men om antingen båda tycker det är OK att inte vara jämställd, eller om båda vill vara jämställda så går det bättre. Bäst av allt funkar nog äktenskap där kvinnan är underdånig slav åt mannen, MEN BARA om man ser ett bra äktenskap=ett äktenskap utan skilsmässa, och jag personligen sätter inget likhetstecken där!!

Intressant
Skrivet av H-n
I vår bekantskapskrets är det som sagt flera par som separerat på senaste tiden pga att kvinnan tröttnat på sin man som orsakar henne mer arbete än han avlastar. Och de har inget gemensamt eftersom de lever skilda liv. På den här sidan är ju jämställdhet temat, liksom. :o) Men nu var det dessa par jag beskrev och det finns säkert de som skiljer sig av andra orsaker också. Till saken hör säkert att jag själv, eftersom jag är feminist, har mer gemensamt med kvinnor som liksom jag vill ha ett eget liv än med dem som gärna har den gammaldags traditionella kvinnorollen. (Vi har ett par sådana i bekantskapskretsen också, eftersom min man känner mannen i förhållandet, men jag har väldigt tråkigt i det sällskapet.) Men faktum är att dessa fem män som jag beskrev alla verkar ha mer eller mindre psykiska problem också. Och det är ju också anmärknignsvärt. Är det så vanligt bland män eller har de fått dessa problem under äktenskapet? Är psykiska problem hos kvinnan också en skilsmässoorsak?


Psykiska problem bland män
Skrivet av Elanor
I min egen, helt ovetenskapliga studie, var det i tre av de fem redovisade skilsmässorna mannens psykiska problem som var den utlösande orsaken till skilsmässan. (I de övriga två fallen träffade mannen en annan). Eftersom en av de tre männen var min egen man och de övriga två stod mig nära, tror jag att jag kan säga att det inte var mannens psykiska problem i sig som var det stora problemet, utan hans ovilja att söka hjälp för det. Problemen gick på i år efter år utan att något hände. Vi lever i ett samhälle där män ska vara starka. Än så länge är känslor mest en kvinnosak. Mår man dåligt är det inget att snacka om, man biter ihop. Kvinnor har andra kvinnor, mammor, systrar. Kvinnor har nog också lättare att söka professionell hjälp. Efter skilsmässan blir männen också så ensamma! Ja, det här var några morgonfunderingar omkring män, kvinnor och skilsmässor. En annan sida av detta med bristande jämställdhet, kanske. (Eller en effekt av en väldigt liten studie?)

Ungefär vad jag också tänkte
Skrivet av H-n
igår kväll när jag ägnade mig åt mina barn och inte hann hänga mer vid datorn. (Nu inkräktar jag lite på arbetstiden istället.) Därav min fråga ifall kvinnors psykiska probelm också är orsak till skilsmässa. Mina egna helt ovetenskapliga studier av omgivninge tyder nämligen på motsatsen. Dvs att kvinnor som är deprimerade och söker stöd ofta hittar detta hos sin man. Könsrollerna säger ju att mannen ska vara den starka som tar hand om och skyddar familjen. Det vore intressant, som sagt, att studera detta mer vetenskapligt! Det jag ser hos mina bekanta som skiljer sig är att de här kvinnorna, som tagit initiativ till separation, har förväntningar på sina män att de ska ha en traditionell mansroll och ordna det materiella. Jobba, fixa fint hus och materiell standard i övrigt, så att deras fru kan i lugn och ro hålla på med barn hem och sina intressen. Men männen är inte riktigt sådana. De har också känslor och är inte alltid så starka som deras fruar önskar. Men istället för att diskutera detta och hitta en modell där båda får plats, så glider de allt mer isär. Och i slutänden är det frågan om inte mannen ändå dragit det kortaste strået, i synnerhet om han tröstar sig med alkohol. Jag inte låta bli att tycka det är kosntigt att inte de här männen slår mer vakt om sin egen livssituation. Jag har också funderat på de andra skilsmässoorsakerna du nämnde. När mannen lämnar sin fru fär en annan kvinna. Det kan ju bero på olika saker i sin tur, men förut när kvinnor var mer ekonomiskt beroende av sina män än nu för tiden, så var det ju ett ojämnt maktförhållande där mannen hade större makt att välja och vraka. Kvinnan var beroende och fick rätta sig. Idag är det nog lika vanligt att kvinnan byter man som att mannen byter kvinna. Jag tror att de här mönstren har ändrat sig ganska mycket de senaste åren. Det finns fortafarande kvinnor som vill vara hemmafruar, men det är svårt idag för en man att ensam försörja en familj. De fem familjer som jag beskrev förut tror jag har det gemensamt att frun gäran skulle vilja bli försörjd, men mannen klarar inte av det. Det här blev långt och lite rörigt - hoppas det går fram någorlunda. Visst är det intressanta frågor?

Men stöder man varandra i äktenskap?
Skrivet av Elanor
Nu är jag förstås ute på hal is, men mina erfarenheter stämmer inte med dina.De bland mina väninnor som mått psykiskt dåligt, har inte fått stöd av sina män, utan av sina väninnor.De män i bekantskapskretsen som mått dåligt, har inte vänt sig till sina hustrur för stöd utan snarare låtsats som ingenting. Det är hustrurna som försöka få sina män att söka professionellt stöd, vilket inte lyckats. Kanske kan situationer liknande dessa förhindras om man försöker skapa en så stark och ömsesidig relation som möjligt. Jag tror att det underlättas om båda parter delar varandras villkor så långt det bara går. Jag tror att man i ett jämställt äktenskap har större förutsättningar att ta hand om varandra än i ett traditionellt äktenskap, där mannen förväntas vara stark och kvinnan inte tycker sig kunna anförtro sig till sin man.


Vi gör det
Skrivet av H-n
Jag har nog tyckt det är självklart att man ska hjälpas åt och finans där för varandra i en relation - varför har man den annars? Då kunde man ju likaväl bara göra barn och sedan bo för sig själv med barnen eller med goda vänner. De här "traditionella äktenskapen" du beskriver har jag själv inte sett på nära håll. Mina föräldrar har inte levt så och inte mina morföräldrar. Kan verkligen en relation hålla om man inte tar hand om varandra? Alltså, jag förstår ju att det var så förr när kvinnan var ekonomiskt beroende av mannen och skilsmässa var ett socialt stigma. Men idag är det ju inte så. Det är fullt genomförbart att leva ensam med sina barn eller ihop med vänner. Att jag personligen har en man som jag lever med sedan många år beror på dels att jag älskar honom och dels att vi behöver varandra. Vi hjälps åt. Vi lever tydligen i lite olika världar, du och jag!!

Vi också, den här gången
Skrivet av Elanor
Numera lever jag också i ett samboförhållande där vi ger varandra ömsesidigt stöd. Så var det inte i mitt tidigare äktenskap. Och så är det inte i många av de äktenskap jag ser omkring mig. Dock inte bland kompisar. Mina kompisar rör sig i samma kretsar som jag själv: storstad, akademiker etc. Mina syskon och sambons släktingar har dock en helt annan tillvaro. Jag uppfattar det faktiskt som om man och hustru lever i helt olika världar, där mannen tar hand om yttre tjänst och hustrun inre. Det är mycket snack bland kvinnorna: "Jaja, karlar..." och ungefär lika mycket bland männen. Alla kvinnor är missnöjda med ordningen, men saknar ork eller vilja att göra något åt det. Du skriver att alla kan leva på egen hand efter en skilsmässa. Jag är inte helt säker på det. Alla mina syskon med ingifta är lågutbildade och lever på landsorten. Mina svägerskor skulle möjligen kunna klara sig ekonomiskt efter en skilsmässa, men det skulle betyda en väldigt stor standardsänkning för både dem och deras barn (som skulle bo hos dem, jag lovar). Min syrra och hennes man skulle inte klara en separation ekonomiskt överhuvudtaget. De har levt ur hand i mun i många år, har inga tillgångar och inga möjligheter att klara två separata hushåll. Men jag tror också att det kan vara något annat som fattas, någon sorts förvissning om att det kan vara OK att leva livet utanför ramarna, bara man är lycklig. Än så länge verkar skilsmässa innebära en social katastrof för min och sambons släktingar. Det är ett Misslyckande, något som är Dåligt för barnen. Och därför verkar man inte kunna utmana det egna förhållandet. Tänk om det slutar i en katastrof? Jag är så tacksam för att jag får leva i en storstadskultur bland toleranta människor. I en kultur där livet är till för sin egen skull och det inte finns några rätt och fel. Med alla mina barn, bonusbarn och min tio år yngre sambo.

Men då är det ju en klassfråga
Skrivet av H-n
Jag satt och funderade i bilen i morse: Är det en klassfråga? Jag kommer själv från en ganska borgerlig miljö. Mina släktingar bakåt är småbönder från mörkaste Småland som i min mammas generation utbildat sig och flyttat till staden. Inte på något sätt välbärgade men (och det kanske är det viktiga här) självägande och med viss möjlighet att råda över och förbättra sina liv. Jag har kort sagt nästan inga arbetare i min släkt. Så om det är en särskild klass med särskilda livsvillkor så har jag ju liten egen erfarenhet av det. Det du beskriver bland din släkt är något jag inte ser så mycket av nu, när jag också rör mig i storstadslivet. Och jag har medvetet sökt mig hit, ska jag säga. Jag bodde under större delen av min grundskole- och gymnasietid i en 70-talsförort till en mellanstor svensk stad. Har du läst "Underdog"? Författaren beskriver ett nytt område som håller på att byggas, och dit vissa av hans kamrater flyttar. Ett sådant område bodde vi i. Mängder med likadana hus uppsmällda på stora leråkrar, omgärdade av trafikleder. Skolor och affärer hanns inte med, så det blev bussning till olika skolor där det råkade finnas plats över. Vi fick i bästa fall veta ett par dagar innan terminen började var vi skulle gå den terminen. Leka fick man göra i leran bland grävmaskinerna eller så stannade man inne. Det var en väldig omflyttning hela tiden, så man hann aldrig lära känna grannarna. Jag trivdes inte och jag förstår inte hur mina föräldrar vill bo kvar där. Billigt är det ju förstås. I min klass fanns det barn både från familjer med högavlönade föräldrar, medelklass som vi som klarade sig men ändå fick vända på slantarna och så var det de som hade arbetarföräldrar och inte hade råd med något alls, varken bil eller fritidsnöjen. Att t ex gå på bio eller åka på utflykt med de kompisarna var inte att tänka på. När jag tänker på det nu så var ju anledningen till att jag sökte mig bort att jag kände på mig eller anade att det fanns ett annat liv. Ett liv där,som du säger, man kan leva för sin egen skull och inte tvingas följa konstiga, meningslösa och hämmande sociala regler. Jag tycker mig nog se att det går att klara sig ekonomiskt som ensamstående förälder, men det kräver nog att man har ett visst sinne för ekonomi för det är klart att det blir ganska kanppt om man har flera barn. Att strö pengar omkring sig är ju inte att tänka på då. Och det är väl här det kommer in att man behöver varandra i ett förhållande. Alla är inte så starka att de klarar sig helt på egen hand. (Jag gör det inte.) Det jag inte riktigt förstår är varför man inte bryr sig om varandra mer i de här förhållandena. Är det inte naturligt att bry sig om dem man lever med och älskar? Eller är det något man måste lära sig först? När det gäller att leva utanför ramarna har jag ju alltid känt mig som en outsider, så det är väl naturligt för mig. De som är mer "vanliga" och passar in bättre är kanske rädda för att avvika? Kanske finns det något positivt ändå med min konstiga uppväxt. :o) Nu blev det långt och säkert rörigt igen. Men det är ju så intressanta frågor. Tack för dina tänkvärda inlägg!


Jag vet ett par fall
Skrivet av Amelie
där kvinnan har psykiska problem också, och där har mannen blivit överbeskyddande istället. Det är väl intressant! Beror det på att det är mer accepterat att män hjälper sina fruar än att fruar hjälper sina män?

Jag har också sett det
Skrivet av H-n
Utan att kunna säga att det verkligen är ett mönster, så vet jag några exempel på kvinnor med (för all del lindriga) psykiska probelm som har män som tar hand om och skyddar dem. Jag har en släkting som är manodepreessiv vars man tar hand om henne mycket, och anpassar sog efter hur hon mår. En "mammakompis" som också har denna typ av sjukdom och hennes man är också väldigt beskyddande. Denna tjej ger ett lite skört intryck och det stämmer ju ändå rätt fint med bilden av den svaga kvinnan, som behöver beskyddas. Båda dessa män verkar finna sig väl i rollen som den starke. Även om de så klart är bekymrade när hustrun mår dåligt, så verkar det snarare stärka än äventyra förhållandet.

Jag som trodde det var tvärtom
Skrivet av raggsockan
eller beror det på typ av sjukdom? en vännina till mej som gjorde sin specialistutbildning på psykosociala enheten på en canseravdelning var smått chockad när hon såg hur många cansersjuka kvinnor som blev lämnade av sina män. Av det som hon såg var det inte samma mönster när det var tvärtom. Jag trodde kvinnor var mer vårdande och tålde en sjuk man bättre än tvärtom. Är det någon som har sett statistik på detta? vore intressant att se hur väl ens egna fördomar stämmer mer verkligheten.


Ja, det vore
Skrivet av H-n
intressant med statistik för som sagt så är ens egna iakttagelser kanppast relevanta i stort. Mina iakttagelser gällde dels lindriga psykiska besvär och dels så är de här kvinnorna nog vad man kallar "medelklass" vilket kanske har betydelse. Min poäng var att psykiska besvär som inte omöjliggör ett någorlunda normalt liv, men däremot kräver ganska mycket stöd av ens omgivning, nog stämmer bättre överens med kvinno- än mansrollen. En man som periodvis är svag, inte vågar eller orkar ta sig för saker och gråter mycket verkar vara mer svårhanterligt - enligt mina ovetenskapliga studier av bekantskapskretsen. Annars har du ju rätt i att kvinnor ofta är mer vårdande och det finns ju statistik på att äldre kvinnor ofta tar hand om sin sjuka män. Men även här stämmer ju beteendet med könsrollen! Sjukdomar som förstärker könsrollen är kanske OK, medan de som försvagar den inte är det?

Fler parametrar...
Skrivet av Helena
... när det gäller kvinnor som stannar hos missbrukande och psykiskt instabila män, är ju omsorgen om barnen. Hur skulle barnen få det med en pappa som inte är fullt tillräknelig? Det finns också en risk att barnen tar pappans parti vid en skilsmässa, trots hans tillkortakommanden, och då riskerar mamman att tappa kontrollen över barnens välbefinnande än mer.

Jag tänkte på ett fall
Skrivet av Amelie
En gammal skol/fritidskompis till mig när jag gick i grundskolan. Hennes pappa var alkoholist, och hennes mamma sa en dag: "Nu får du välja: Mig och barnen eller spriten!" Han sa: "Då väljer jag dig och barnen!" Och så slutade han dricka. Det var säkert inte så lätt som det låter, men det är en liten solskenshistoria som jag gärna delar med mig av. Det var en stark kvinna som menade allvar, och en stark man som förstod att hon menade allvar, och menade allvar själv, och klarade av att själv göra något åt situationen. Heder åt dem, jag tror att det gick så bra som det gick för att de båda innerst inne var jämnstarka. Ingen ville vara offer, och ingen ville vara den som tog hand om den andra. Men frun stöttade sin man på rätt sätt när han han skulle ta sig ur alkoholberoendet. De jobbade med varandra istället för mot varandra!


Intressant
Skrivet av G
Nu har jag inte så många som skilt sig omkring mig - men en skilsmässa var alla i bekantskapen otroligt glad över att den blev av, han behandlade henne som skit. Att hon bor i Frankrike gör ju inte saken lättare där det är helt OK att pappan inte ens vet var barnens skola ligger. Det krävdes några Sverigebesök från hennes sida samt några Frankrikebesök från hennes vänners sida för att hon skulle fatta skillnaden mellan våra liv. och att hon skulle se att det fanns alternativ. Min diskussion på franska om jämställdhet vill jag inte lyssna på, än mindre ha min franskalärares bedömning av men den karln säger glatt att han tror på lika villkor för män och kvinnor, samtidigt som han har bytt blöja på sin dotter 1 (en!) gång och anser att det är helt i sin ordning att hon ska tigga fickpengar av honom. Ryyyys. I övrigt kan jag tänka mig att feministiskt lagda kvinnor hellre reflekterar över sina egna liv och inte slltid ställer sig i bakgrunden, varför skilsmässorna blir fler när det havererar. Min väninna påpekade att när kvinnor blir sjuka drar männen men att kvinnor stannar kvar (alkohol handlade det om). Å andra sidan stämmer inte resonemangen med övriga svarare... Nyss vaknat men lika förvirrad. Intressant diksussion dock!

intressanta teorier
Skrivet av emelie m Viktor 030203
det här tycker jag. Vi har varit nära separation vid ett antal tillfällen, men en från början uppgjord plan för f-ledigheten o en hel del samtal med varandra så har det alltid ordnat sig ändå. Vårt problem har ifs kanske inte varit jämställdheten, innan Viktor föddes delade vi ganska jämt på hushållssysslorna (ok, han gjorde mera, men jag gjorde iaf en hel del). När Viktor föddes fick han ngt av en pappachock o ville helst inte vara hemma (upplevde jag det, han sa att det var för hans kompisar skulle bli sura om han inte kom o tittade på deras innebandymatcher o nej, de tyckte inte att nyfött barn var ett argument att avstå.) Sen blev jag arg o så blev han mer delaktig i Viktor, men ändå hade ju jag börjat med huvudansvaret, vilket fortsatte. Dock vägrade jag gå i "hemmafrufällan" o göra all hemmaservice, så när han var hemma o inte "orkade byta blöja för han hade faktiskt jobbat, ju" så fick han faktiskt sköta allting annat i hemmet - jag vägrade lyfta ett finger om han inte deltog i Viktors skötsel. Men vi redde ut det också till slut (terrorbalans är ju aldrig ngn bra balans) o sen iom hans pappaledighet så blev det riktigt bra (med sina toppar o dalar så klart som i alla förhållanden). Nu delar vi om inte helt 50-50 så iaf så vi är nöjda. Men hade vi inte delat på föräldradagarna, då vet jag ärligt inte hur det hade gått. Tycker iaf att alla era tankar o ideer är intressanta!

Om jämställdhet och skilsmässa (flyttar upp)

Här

Nej, du har rätt

Har inga referenser nu

Problemet med den rapporten

Aha

Jag håller nog snarare med föregående talare

Hoppas

Fast det där är svårt...

Jo

Jag tror så här

Intressant

Psykiska problem bland män

Ungefär vad jag också tänkte

Men stöder man varandra i äktenskap?

Vi gör det

Vi också, den här gången

Men då är det ju en klassfråga

Jag vet ett par fall

Jag har också sett det

Jag som trodde det var tvärtom

Ja, det vore

Fler parametrar...

Jag tänkte på ett fall

Intressant

intressanta teorier

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information