Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur ser en feministisk skilsmässa ut?

Skrivet av Meche
eller vad man ska kalla det, det lät konstigt.
Hur delar man upp livet efter en separation? Hur ordnar man det praktiska utan att barnen blir lidande (småbarn)? Eller snarare, hur ordnar man det på absolut bästa tänkbara sätt för barnen utan att feminismen (i kroppen) lider? :-/
Ni som skilt er/separerat, hur har det gått? Har ni tagit huvudansvaret för barnen?
Vad talar för och emot 50/50-boende ur barnens synvinkel och ur feministisk synvinkel?
Undrar en som försöker ta reda på sina känslor.
Svar på tråden: Hur ser en feministisk skilsmässa ut?

Mina svar

Skrivet av  Elanor
En alldeles feministisk skilsmässa måste väl förutsätta två perfekta personer som skils som vänner, bor i samma kvarter, har 50/50 vårdnad och delar på precis allt, från namnlappar i strumporna, kalaspresenter och besök på folktandvården. Det enda problemet är väl, att folk som är så sams, knappast har någon anledning att skiljas.

Jag skildes från mitt ex därför att han deprimerad och inte orkade vare sig arbeta (hade inte arbetat på fem år) eller sköta hushållet. Däremot tyckte han mycket om sina barn.

Jag var drivande i skilsmässan och hade ett sådant maktövertag i och med hans sjukdom att jag kunde få till det som jag ville.

Såhär blev det: vi bor i samma kvarter. Barnen har bott hos mig 2/3 av tiden och jag har haft underhållsbidrag. Detta för att jag inte trodde mitt ex om att orka med allt praktiskt, inköp, räkningar etc. Jag har också haft råd att bo lite större. Han har kunnat använda sin umgängestid till att bara umgås. Vi har haft varandras e-mailadresser och meddelat alla tider, möten och sådant. Jag har gått på alla föräldrainfon etc, han har gjort så mycket som han orkat med.

Jag har med andra ord inte genomgått någon "feministisk skilsmässa". Jag använde mitt överläge vid separationen (inklusive dyrare advokat) till att se till att barnen kunde vistas mer hos mig. Hade exet mått bättre och haft en inkomst, hade jag nog kunnat tänka mig en annan lösning. Men då såg jag inte det som bra för barnen. Våra barn var 6, 10 och 13 när vi skildes.
 

Jag håller med

Skrivet av  Mustardseed
dig om att det du målar upp är ett bra exempel på hur en feministisk skilsmässa skulle kunna se ut (fast jag tror man kan ha en feministisk skilsmässa utan att bo i samma kvarter...). Men däremot håller jag inte med om att par som är så sams inte kan ha nån anledning att skiljas - man behöver inte vara osams för att inte vilja fortsätta sitt liv tillsammans.

Jag upplever att jag och min dotters pappa har haft en ganska feministisk skilsmässa. Vi har dottern ungefär lika mycket, delar på ansvaret kring inköp av kläder osv, delar på ansvaret kring dagissamtal, läkarbesök osv. Vi var och är väldigt sams och tycker mycket om varandra, men vi har skilt oss i alla fall.
 

Nyfiken fråga

Skrivet av  H-n
Varför skilde ni er? Du behöver så klart inte svara, jag är bara nyfiken.
 

Det var nog

Skrivet av  Mustardseed
flera saker som sammanföll kan man säga. Vi hade väldigt olika arbetstider och jag vantrivdes fruktansvärt med att vi hade så lite tid tillsammans som hel familj. Jag ville förändra situationen, han tyckte det var rätt ok som det var. Att vi sågs så lite gjorde att vi började glida isär och kärleken tyna (hade vi båda varit nöjda med situationen som den var hade vi säkert inte glidit isär på samma sätt. Till slut kände jag att nej, jag vill inte leva mitt liv såhär. Och så blev det som det blev. Det var väl så att för oss räckte det inte att älska varandra när det praktiska kom emellan.

Så nu är vi separerade och har ett gott samarbete om dottern och tycker om varandra som vänner.
 

Funderingar från en utan egen erfarenhet

Skrivet av  H-n
Jag har inte skilt mig själv, så jag ger ett "teoretiskt" svar utifrån mina iaktagelser och feministiska åsikter.

Jag tycker att de som väljer att skiljas för att de inte trivs med att leva med varandra längre, t ex på grund av att kärleken tagit slut och de inte har något gemensamt, men som delar på ansvaret för barnen och kan samarbeta när det gäller dem, de har genomfört en feministisk (jämställd) skilsmässa.

Detta bygger i sin tur på ett någorlunda jämbördigt förhållande där makten är hyfsat balanserad mellan makarna.

Att utifrån ett ojämställt förhållande genomföra en jämställd skilsmässa tror jag är mycket svårt, eftersom den kräver samarbete.

Obalansen kan ju förutom ojämn maktfördelning även handla om att den ena fortfarande är kär medan den andra tröttnat, men det har ju inte med feminism att göra utan med känslor. Och det är väl då man kan handla irrationellt hur vuxen och förnuftig (och feministisk) man än är.

Jag har flera bekanta som skilt sig med gemensam vårdnad om barnen och som tycker sig ha fått det bättre än någonsin. Äntligen tid för sig själva (kvinnorna) och äntligen egen tid med barnen (männen). De som kanske kommer ikläm är väl barnen som får flytta mellan två hem.
 

Fast barnen kan vinna också

Skrivet av  Elanor
Min dotter, nu 17, brukar på ett övertygande sätt säga att hon fått en mycket bättre kontakt med sin pappa efter skilsmässan.
 

Det har du rätt i

Skrivet av  H-n
Självklart vinner barnen på en bättre kontakt med sin pappa och det visar ju din dotters kommentar! Vad tror du är orsaken till det förresten? Mår din man bättre nu eller slipper barnen välja vem de ska var lojala med eller vad tror du?

Det borde ju gå att ha kontakt med båda sina föräldrar även om de bor ihop s a s. Fast om pappan och mamman bråkar mycket mår ju inte barnen bra av det. Spånar lite bara...

Jag var ju själv sen med att bilda familj, inte för att jag ville det för jag längtade efter barn. Men det berodde på att det tog tid för mig att hitta en bra man som jag trivdes med och som jag trodde skulle bli en bra pappa. Jag trodde det dröjde så länge för att jag var ovanligt inkompetent på relationer. Alla andra verkade ju hitta någon så lätt! Jag var nog extra försiktig pga min uppväxt. (Eftersom jag inte hade något som helst socialt nätverk och hade liten tilltro till andra så vågade jag inte chansa.)
 

Exet är tvungen att ta ansvar

Skrivet av  Elanor
Jag uppfattade det aldrig som att barnen var tvungna att vara lojala med den ena eller andra parten innan vi skilde oss. De förstod nog aldrig att jag funderade på skilsmässa. Vi grälade aldrig. Det var bara så att exet under många år gradvis blev allt mer deprimerad och drog sig undan först arbetslivet och sedan familjen och våra krav.

Korkad som jag var, skulle jag vara god hustru och avlasta och underlätta för honom. Jag lät honom vara ifred så mycket som jag trodde han behövde. Under veckorna var jag på jobb och barnen på dagis. På helgerna gjorde jag heldagsutflykter med alla barnen för att han skulle ha lugn och ro hemma. Till en början gjorde han merparten av hushållsarbetet, mot slutet nästan inget.

Det var helt fel. Jag skulle ha krävt av honom att söka jobb och fortsätta både sköta familjen och vara med oss. Jag skulle inte ha tillåtit honom då att sjunka allt längre in i sin depression, men jag fattade inte bättre.

När vi skildes, blev han tvungen att åtminstone se till att barnen fick mat en tredjedel av tiden. Så småningom blev han mer aktiv. Det tog många år innan han kom åter i jobb. Men tvånget att ha ansvaret för barnen tror jag var den bästa medicinen för honom.
 

Korkat var det väl inte

Skrivet av  H-n
utan snarare omtänksamt. Men precis som du själv insåg efter skilsmässan, så blev han bara alltmer deprimerad av att inte behövas alls, inte ens hemma. Att behövas tror jag är jätteviktigt för de flesta människor. Mammor behövs ju så självklart av sina barn, men så är det inte alltid för pappor. Vilken tur att han "funkar" nu! Jag har sett både det du beskriver och motsatsen, dvs att exmaken tappar livsgnistan alldeles och går ned sig i alkoholmissbruk efter skilsmässan.

I båda fallen så är det ju dock inte hustruns ansvar att lösa mannens problem. De flesta har gjort många försök när de till sist ger upp. Man måste hjälpas åt om det ska funka.

Kanske blev du "lurad" av att den traditionella kvinnorollen säger att kvinnans ansvar är hem och barn, så att du inte självklart krävde att din exman tog sitt ansvar?
 

Ingen skilsmässa är

Skrivet av  lyckligt lottad
den andra lik och jag vet inte - så feminist jag är - om det viktigaste är att få till stånd en "feministisk" skilsmässa. Det viktigaste är nog att alla kan gå vidare ur skilsmässan med värdigheten och vänskapen i behåll. För att ett 50/50 boende ska fungera så krävs ganska mycket at parterna men framförallt måste man ju ta hänsyn till barnen och vara lyhörd för hur deras behov förändras över tid. Det som funkar när de är 2 kanske inte funkar när de är 5, t.ex.

Min son bodde c:a 70% his mig fram till han var drygt 5 år, sedan dess har vi 50/50. Men vi är ganska flexibla utifrån hans önskemål.
 

Tack alla! /imt

Skrivet av  Meche
dfsdfsdv