Med tanke på Anonym idags inlägg

Med tanke på Anonym idags inlägg
Skrivet av	KL
Alla ni som fått barn eller varit tillsammans länge och där glöden och passionen inte direkt är vardagsmat, hur gör ni för att utveckla förhållandet? Vad har blivit mer viktigt under åren? Vad var viktigt innan ni fick barn, vad blev mindre viktigt efter?
Svar på tråden: Med tanke på Anonym idags inlägg

Ja...
Skrivet av Helena
... jag och min man har varit tillsammans i drygt 12 år nu och vår äldste son är drygt elva. Barn väldigt snabbt alltså och det är det livet vi känner till - vi har tre barn vid det här laget, den yngsta 7. Förunderligt nog lever passion och förälskelse i vårt förhållande och egentligen kan jag inte säga att vi gjort så himla mycket för att piffa till det. Vi trivs helt enkelt väldigt bra ihop och gillar varandras sällskap högt och rent. Självklart går vi omkring som arbetskamrater på en gruppbostad emellanåt, och brukar vi båda märka att det börjar bli trist och lite grått emellan oss. Då är det avstängd TV på kvällarna som gäller, tidiga kvällar i säng med tända ljus - fokus på varandra helt enkelt. Det handlar mycket om att bjuda till även om inte lusten till umgänge, sexuellt eller kamratlig, är särdeles pockande. Min erfarenhet är att det är ganska lätt att väcka det som slumrar till liv igen och ack vad mycket roligare vardagsslitet blir sen:-)

arbetskamrater på en gruppbostad, det var
Skrivet av lyckligt lottad
det roligaste jag läst på länge! Just så känns det ju faktiskt ibland... JAg och min man har varit ihop i 10 år och visst blir man galen ibland och vill bara dra ngn rolig stans men så är det ju med jobb och polare och t.o.m ens barn ibland! En schysst middag, ng gott att dricka och en kväll tillsammans brukar göra susen. Och så tittar vi nästan inte alls på tv!


lol
Skrivet av kanjangen
Dagens skönaste formulering, den där om gruppbostaden :) För att svara på KL:s fråga: Jag vet inte om jag och mannen kvalar in i kategorin långt förhållande (5,5 år), men vi försöker ge varandra egen tid då vi hinner träffa vänner och ta hand om våra intressen. Så är vi rätt duktiga på att låna bort sonen för att få tid tillsammans; bio, ut och äta, bara gå på stan eller en lång sovmorgon och slöa i sängen. Eller bara laga god mat, dricka vin och prata efter att sonen somnat.

Det var en stor fråga
Skrivet av Kristina
som nog tar en stund att svara på, om man vill vara seriös. Har man tur, eller skicklighet, eller vad det nu är, utvecklas väl förhållandet när man själv gör det. Min man och jag har varit ihop i 17 år och har två barn ihop och det är inte alls alltid lätt, men jag tycker på många sätt att relationen är bättre nu än innan. Innan vi fick barn ägnade jag väldigt mycket tid åt att fundera på hur förhållandet borde vara. Jag ville fixa och ändra. Numera, när vi har så lite tid för varandra, njuter jag bara vid de tillfällen vi får vara ifred. Förut kunde jag nästan ha en att göra-lista med mig till våra intima middagar, med samtalsämnen som borde avhandlas. Nu får det vara som det är. Nu blir det också mer tydligt att vi har en bra grund att stå på, och den grunden stavas inte passion utan vänskap. Jag tycker vi har stor nytta av att tycka om varandra som människor och vara överens i grunden om saker och ting. Är det svar på dina frågor?

Det skulle jag också vilja veta
Skrivet av Allis
Vi genomled åratal av barnlöshet som sakta, säkert och effektivt tog död på all tänkbar romantik. Även om vi inte hade sex i barnalstrande syfte så blev allt kring sexualitet ändå kopplat till barn och till slut ebbade liksom sexlusten ut. Det där med gruppbostad stämmer verkligen på oss! Jag är gift med världens bästa, smartaste och roligaste kvinna men det är hemskt sällan det pirrar till numer måste jag tillstå. Jag vet faktiskt inte riktigt hur man ska hitta den känslan igen så den som har bra tips får gärna dela med sig.


Vi kämpar på
Skrivet av H-n
Så känns det faktiskt. Vi har känt varandra i 15 år och bott ihop i 10 år. Barnen är 9 och 6 år gamla. Eftersom vi båda jobbar nästan heltid (maken 85% och jag 100%) och vi inte har några anhöriga som avlastar oss, så har vi fullt upp med att få ihop vårt liv och hinna med det som måste göras. Det blir inte så mycket tid att fundera över hur vi har det. Hela hösten har jag längtat efter att få gå på bio med min man, men eftersom vi har så svårt att få barnvakt så har det inte blivit av. Vår dotter sover väldigt lite, så vi har egentligen ingen vaken tid på tu man hand. Ofta sover barnen hos oss också, så inte ens nätterna har vi för oss själva. Ska jag vara ärlig så är det nog tid på tu man hand med min man som jag längtar mest efter nu - mer än egen tid eller tid med kompisar. Men det känns så ouppnåeligt. Jag upplever inte att våra känslor för varandra har förändrats så mycket. "Pirret" har ju försvunnit förstås, men istället har kärleken djupnat när vi tagit oss igenom saker ihop och det är skönt att känna varandra väl också. Jag upplever inte min man som en arbetskamrat utan mer som en trofast och älskad vän. (Den bästa jag haft.) För några månader sedan var vi utomlands över en förlängd helg, maken och jag. Det kändes som en dröm! Overkligt. När jag kom hem igen var det lite som att vardagen blev ännu tyngre när jag hade upplevt lite "nöje bara för min skull" sådär. Jag blev påmind om hur lite eget utrymme jag normalt har. Visst längtade jag efter barnen, men inte efter jobbet, höstmörkret och vardagsslitet.

Inget särskilt
Skrivet av politisk vilde, bf 28/12
Vi blev tillsammans för snart fjorton år sedan, och trots skakig inledning har vi nu i snart tio år varit exklusiva för varandra. Vi har också gått igenom mycket tillsammans, vilket har svetsat ihop oss. Vi har inte mycket tid tillsammans själva, särskilt inte nu när jag har foglossning och inte kan göra ett skvatt hemma, men när vi har möjlighet att lämna bort ungen för barnvaktning några timmar gör vi något tillsammans bara vi två, och oavsett vad det är så känns det himla bra. Sexet är faktiskt fortfarande fantastiskt, även om det inte blir ofta. Vi har lärt oss övervintra perioder när det inte hinns eller vills med. Jag menar, vi är ju vuxna människor och kan ta saken i egna händer ;-) Vad vi mest gör för att utveckla förhållandet är att prata med varandra, om vad vi gör och vad vi tänker, och om saker som händer kring oss som berör oss, och det lyckas vi fortfarande med så bra att sömnen blir lidande ibland. Hade aldrig trott att man skulle ha så mycket att säga varandra efter så lång tid. Men vi är båda nyfikna på det mesta, och det kanske är det som är hemlisen. Och så försöker vi lösa konflikter ganska snabbt, så de inte hinner ligga och gro, då blir allt bara jobbigt. Sammntaget har vi det bra trots påfrestningar. Det hjälper ju en hel del att min man är den tålmodiga typen, och jag den initiativrika. Vi kompletterar varandra rätt bra, och jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utan honom. Det ska hända något väldigt extremt innan vi går skilda vägar.

Vad glad jag blir över att
Skrivet av H-n
känna igen det du beskriver! Det slårt mig nu att alla kanske inte gör det? Dvs pratar med varandra. Precis som du säger så är det en stor del av behållningen med min man att vi pratar om allt mellan himmelen och jorden (ibland även på nätterna). Jag har så stort behov av detta och han är en av de få personer som jag har "balanserade" dialoger med. Annars är det ofta så att den ena pratar hela tiden. Oftast är det jag som lyssnar och den andra pratar om sig och sitt. (Många verkar vara väldigt ointresserade av att lyssna.) Dessa "dialoger" ger inte så mycket i längden, tycker jag.


Åh, fler som vi!
Skrivet av politisk vilde, bf 28/12
Det är så skönt. Jag menar, inte för att man alltid är en bra lyssnare, och då blir det monolog från ena sida, men man får ju också säga att man inte vill prata just då eller just om det ämnet. Jag tänker på de människor som har varit gifta/sambo så länge att de inte längre har något att säga varandra. Undrar ofta hur de kan fortsätta, det måste vara så ensamt att inte ha något att säga varandra.

fast det räcker inte riktigt alltid
Skrivet av Trött på att vara anonym
jag och min sambo pratar massor. Han är verkligen en god vän. Fast inte den vän som känner mig bäst, eller som jag verkligen anförtror mig åt. Vi pratar om ALLT, utom oss själva kanske, utom om våra känslor. Vi har väldigt givande samtal om allt mellan himmel och jord, och har intresseområden som är gemensamma. Men jag vet inte om "lusten" att prata är så stark längre. Det blir inga sena nätter precis. Fast pratar gör vi, hela tiden. Det och barnen är det enda vi har gemensamt, kan man säga.

mer
Skrivet av Trött på att vara anonym
jag skulle ha jättesvårt att vara tillsammans med någon som drog sig undan när jag var diskussionssugen efter tex valet i USA eller någon som suckade när jag berättar om en fantastisk föreläsning eller någon som bara sa "sånt där begriper inte jag" när jag ville försöka förstå tex ett politiskt dilemma Och nog för att min pappa är händig, men särskilt bra på att hänga med i diskussioner är han inte. Jag kanske bara måste inse att man inte kan få allt?!


I alal fall inte från samma person! (Till anonym)
Skrivet av H-n
En och samma person besitter nog inte alla de egenskaper du önskar dig. Handen på hjärtat - du är väl inte perfekt själv heller? :o) Jag funderade över min egen mans egenskaper nu på efermiddagen. Han är förvisso både händig och stark. Han kan säkert laga bilen om den går sönder på motorvägen och fixar det mesta av praktisk art här hemma. Detta uppskattar jag mycket! Men det är oftast jag som tar initiativ till och driver på saker. Han är mycket mer "laid back". Jag tror vi kompletterar varandra.

Tålamod och insikt
Skrivet av Mimmi
Vi har varit tillsammans i 19 år (sedan jag var 17), vårt äldsta barn är 16. På den tiden vi träffades så var det ju pirrigt i största allmänhet att träffa en kille, så jag vet inte om man kan prata om direkt passion... Min sambo är en av mina bästa vänner plus lite till, skulle man kunna säga. jag har tillräckligt med vänner som har flera kraschade förhållanden bakom sig att jag inser att den där perfekta mannen är svår att hitta och att gräset väldigt sällan är grönare på andra sidan. Även den mest fantastiska man kommer att hasa runt i gamla strumpor och kallingar med gällivarehäng förr eller senare. Sedan ska han ju orka med mig och mina nycker också... För min del tror jag att min vilja att hålla ihop dels har med ovanstående insikt att göra, dels att det verkligen inte finns någon större anledning till att skiljas. Han är en bra man, helt enkelt. Prat om att "växa ifrån varandra" tar jag som att en del har svårt att vänta ut svackorna i förhållandet - då när man går som "arbetskamrater i en gruppbostad" (Fniss!) för det gör man ju med jämna mellanrum. Sedan svänger pendeln igen och man blir mer intim och romantisk eller vad man nu ska kalla det, ett tag, tills nästa noll-nivå. Det gäller bara att hålla sig lugn och vänta ut tråk-perioderna och ta dem som den del av livet de är. Det kanske handlar om att ha rimliga förväntningar på sig själv och på sin partner? Inte bli besviken vare sig på sig själv eller sin partner när man inte orkar leva upp till passions-drömmen.

Med tanke på Anonym idags inlägg

Ja...

arbetskamrater på en gruppbostad, det var

lol

Det var en stor fråga

Det skulle jag också vilja veta

Vi kämpar på

Inget särskilt

Vad glad jag blir över att

Åh, fler som vi!

fast det räcker inte riktigt alltid

mer

I alal fall inte från samma person! (Till anonym)

Tålamod och insikt

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information