Infomaterial till förskolor?

Infomaterial till förskolor?
Skrivet av	raggsockan
jag vet att det diskuterats här förrut, men finns det något bra material som jag skulle kunna skänka till min förskola? inte för tungt, det har fullt uppmed att ta hand om ungarna också. Men jag ser ju att de gärna vill vara för ett jämlikt samhälle, de är bara ofta så hemma-blinda. Tex när vi var på knytkalas, dottern lekte med en riddarborg och döpte om en av riddarna till prinsessa.Jag uppmärksammade att det bara var riddare i borgen, och en av "fröknarna" konstaterade att det hade de inte sett förrut. genusperspektivet är ju inte det enda som de ska ha med sej, vi har bra personal och jag vill inte göra världen tyngre för dem än nödvändigt. Men kanske finns det något inte allför tungt kompendium, gärna roligt samtidigt, som skulle kunna fungera lite som "ögonöppnare" för dem?
Svar på tråden: Infomaterial till förskolor?

Också intresserad!
Skrivet av Malva
Hej jag skulle också vara intresserad av nåt sånt inspirationsmaterial till personalen. Själv sparade jag en artikel ur DN, om hur personalen på Björntomten jobbar praktiskt, innan min son började på dagis, men har aldrig kommit mig för att ge artikeln till dagispersonalen... Främst för att de har varit som totala frågetecken när jag sagt något, som i sammanhanget egentligen kan betecknas som lightfeministiskt... Men det skulle vara roligt med något bra material som kanske kunde ligga till grund för en fortbildningsdag eller liknande. Artikeln om Björntomten fann jag inte på dn.se nu men jag har den sparad i datorn. Vet inte om man får lägga ut hela artikeln här, men om man får det kan jag klistra in den åt dig!

hemskt gärna!
Skrivet av raggsockan
Jag var på föräldrasamtal i går, och visst är de intresserade, det är nog bara det att de är så mycket som ska hinnas med: skogen, sång o rörelse, språkutveckling (nästan alla barn är tvåspråkiga) osv. Men de kommer att ha en halv temadag för personalen om jämlikhet (de har haft en om demokrati) och jag tror bara de tycker det är kul ifall jag är intresserad och kommer med lite tipps. så lägg gärna ut artikeln här, så kan jag skriva ut den och ta med.


Kommer här:
Skrivet av Malva
Spelar roll/del 1, 010213, DN-insidan Pojkar tar initiativ och testar gränser. Flickor tar ansvar och är snälla. I alla fall om de vuxnas föreställningar får råda. Men det måste inte vara så. På förskolan Björntomten utanför Gävle uppmuntras flickor och pojkar att utveckla de sidor de inte redan behärskar. Ingrid Borggren reste dit. Modiga flickor, ömsinta pojkar -Finns det några modiga tjejer här?! Ute är det svinkallt, men inte särskilt mycket snö med Gävlemått mätt. En del av snön finns just nu i en blå mjölkback som står mitt på golvet i kuddis på förskolan Björntomten. Flickgruppen leker "Fångarna på fortet" och nu gäller det: är det någon som vågar gå med nakna fötter i mjölkbacken? Sara har ingen lust att vara modig alls, i alla fall inte barfota i snön, och det är minst lika viktigt att kunna säga nej, så hon tittar bara på. Men de andra kliver i. En del sturskt, andra med viss (begriplig) skepsis. Men efteråt är de lika stolta allihop. Nästa moment angriper Sara med liv och lust. Går balansgång på en uppochnedvänd bänk, fast just nu är den en smal spång över krokodilvatten. Det är mod. Barnskötaren Pär Ericsson står vid sidan om med en hand till låns, för den som behöver. Han arbetar halvtid på förskolan, den andra halvtiden är han brandman och personifierar på så sätt förskolans hela ideologi - att ge barnen tillgång till hela världen, inte bara halva. Ett arbetssätt som fått jämställdhetsminister Margareta Winberg att bli "alldeles lycklig" och utnämna personalen till hjältar för sitt lyckade jämställdhetsarbete. JämO har gett Björntomten stort utrymme i sin "Handbok mot könsmobbning i skolan". Vi lämnar flickorna högt uppe i en ribbstol där de letar ledtrådar, och beger oss ned i källaren för att leta efter pojkar. Vi hittar dem i ett fönsterlöst rum i underjorden. Där sitter de två och två och masserar varandras fötter. Ett levande ljus står på bordet, det strömmar klassisk musik ur en bandspelare och det doftar av eteriska oljor. Nåja, med äppel- och koladoft, men ändå. De flesta paxar för kolaoljan. De är djupt koncentrerade allihop, någon blundar. Massagen fortskrider i lite olika tempo, beroende på handlag och ålder. Elias och Tomas har inte bråttom alls, trots att vissa andra börjar bli klara. - Är det bra så här? frågar Elias. Han tvålar in och masserar. Varsamt och noga mellan varje tå. Efteråt kan Eriks fötter platsa på vilket matsalsbord som helst. Och sedan gör Tomas samma noggranna procedur med Elias. Modiga flickor och empatiska pojkar. Det borde vara hur naturligt som helst, om vi som vuxna gav dem chansen. I stället bekräftar vi, medvetet eller omedvetet, deras könstillhörighet från det de är spädbarn. Flickor är si och pojkar är så. Och aldrig kan de mötas. På förskolan Björntomten slängde de ut dockorna och leksaksbilarna 1996. Det, resonerade personalen, har barnen hemma. Men det de inte har hemma är massvis med kompisar. Det är tillsammans med kamrater som leken och kreativiteten ska utvecklas. Tejp, papper, kritor, klossar, garn, pärlor och utklädningskläder räcker långt. I dag leker barnen tillsammans, pojkar och flickor. Och en lek kan pågå från morgon till kväll. Den kan lätt flytta från rum till rum, ut på gården och in igen. Ena dagen leker barnen Ronja och Birk och bygger grottor. Dagen därpå är de tomtenissar. Eller troll. Eller hajar. Ingen behöver slåss om några leksaker längre. Nu har det gått fyra år sedan personalen på Björntomten i Trödje utanför Gävle nappade på ett jämställdhetsprojekt initierat av länsstyrelsen i Gävleborg. När de skulle informera föräldrarna om projektet sade de: - Nu ska era pojkar äntligen få tillgång till närhet, språk och empati. Och era flickor ska få chansen att klättra högt, våga ta för sig och säga "nej!" I början var vissa föräldrar misstänksamma. Skulle deras pojkar vara tvungna att bli mjukisar nu? Fick inte deras flickor ha rosa klänningar på dagis längre? Skulle det skapas ett tredje kön på Björntomten? - I ett hem är det familjenormen som styr, och det lär sig alla barn väldigt tidigt, liksom att det kan se olika ut i olika familjer. Men i förskolan är det samhällets norm som styr, och därför är det jätteviktigt vad vi gör, säger förskolläraren Kajsa Svaleryd. - I dag är alla föräldrar väldigt positiva. Vi ska inte förändra deras barn, vi vill se det unika i varje pojke och flicka, och hjälpa dem att utveckla alla sina sidor, framförallt det de behöver lära sig mer av. Inte bara bekräfta det de redan kan. Det ska inte vara avhängigt könet vilka möjligheter de får i förskolan. De ska lära sig för livet. Alltihop började med att Ingemar Gens, dåvarande jämställdhetsexpert hos länsstyrelsen i Gävleborg, fick spader. Han insåg att alla de projekt han initierat under många år för att minska könstypiska val inom exempelvis utbildning, faktiskt aldrig blev mer än punktinsatser. Lyckades man få några flickor intresserade av teknik ett år så innebar det inte att nya intresserade flickor stod på kö till teknikutbildningarna året därpå. Könsrollerna var redan cementerade, och valen blev därefter. Man måste börja hos de riktigt små barnen, resonerade Ingemar Gens, och fick länsstyrelsen att satsa pengar i ett jämställdhetsprojekt. Personalen på Björntomten anmälde sig direkt. Visserligen ansåg de att de redan var medvetna och behandlade barnen lika och jämställt. Nu skulle de få det bekräftat. De började med att studera situationen runt matbordet. När projektet startade satt barnen varannan pojke, varannan flicka vid borden. Hur såg språkflödet ut, hur många ord och begrepp använde barnen? Personalen fick en chock. Flickorna sade "kan du skicka mjölken?" medan en pojke kunde säga "öhhh" och så var det någon flicka bredvid som förstod att han ville ha sockret. Sedan sade en annan pojke "öhhöhh" och då visste en annan flicka att han ville ha mjölken. De vuxna hade, omedvetet, gett flickorna rollen som hjälpfröknar genom placeringen vid bordet. - Vid alla bråk mellan pojkar så kräver vi att de ska prata med varann. Men hur ska de kunna prata vid en konflikt då, uppfyllda av en massa känslor, om de inte ens kan uttrycka vad de vill vid matbordet? Det blev en tankeställare för oss, säger Kajsa Svaleryd. - Det börjar så otroligt tidigt. Redan på ettåringarna ser vi hur de blir infösta i flick- och pojkroller. Det är trist att se hur vi vuxna ger upp och säger "han är så här" eller "så där gör hon alltid" - om en ettåring! Då lägger man över ansvaret på barnet, i stället för att se vad man gör som vuxen. Vad sänder jag ut för signaler, vad använder jag för ord, som gör att pojkar tar för sig men att flickor drar sig undan? Nu satte personalen i gång att studera varandra, hur de andra betedde sig vid samlingar och andra aktiviteter. Alla såg "fel" hos varandra, men den utpekade slog ifrån sig och hade tusen ursäkter. Men med hjälp av en videokamera fick de det svart på vitt. Inga bortförklaringar höll längre. De började filma i hallen på morgnarna när barnen klädde på sig för att gå ut. Där var det trångt och stökigt och personalen tyckte själva att de lite för ofta sade "inte" och "nej". Till pojkarna. På filmen kunde de räkna hur många ord flickor respektive pojkar fick. Personalen satt och gapade - flickorna fick 80 procent av orden. Till flickan: "Men åhhh, har du fått den mössan av mormor, den var mjuk och skön." Till pojken: "Ta på dig mössan!" Men ska pojkar och flickor få samma erfarenheter och ges samma möjligheter och skyldigheter, så är språket nyckeln. Om de får samma chans till samtal med de vuxna, då är det jämställt så långt. - Nu kunde vi mäta direkt att hon fick relation, känslor och uppskattning, och han fick ett kommando. När vi försökte analysera varför vi betedde oss som vi gjorde, kom vi fram till att pojkar har bråttom ut. Men det var ju vår förväntning! Vi hade aldrig frågat pojkarna om de hade bråttom, men i och med att vi skyndade på dem så förstärkte vi den stress de eventuellt har. I stället för att ta det i lugn och ro, med enbart pojkar i hallen, och prata med dem om vädret och kläderna och ge dem möjlighet att klä sig själva, utan hjälp från de duktiga flickorna. Om och om igen insåg personalen, med filmernas hjälp, att de omedvetet byggde på flickors och pojkars könsroller. Det var de själva som satte upp hindren för barnen att utveckla alla sidor av sig själva. Hur skulle de förhindra det? En del av personalen tyckte att de skulle pröva att dela upp pojkar och flickor. Andra var helt emot det. Om det nu satt hos de vuxna så borde det räcka med att de vuxna förändrade sig. Och så kunde barnen fortsätta att vara i blandad grupp. För det är ju ändå så de ska fungera i livet sedan. Men så enkelt var det inte. När de var ute och gick i skogen, till exempel, sprang alltid pojkarna långt fram medan flickorna gick nära de vuxna. Flickorna fick mycket språk, samtal, relation, hänsyn och empati medan pojkarna tränade sin motorik, upptäckar- och tävlingslusta och sitt självförtroende. Bägge grupperna tränade bara det de redan kunde. - Och det är inte vår roll som förskola, vi ska ju utveckla barnen. Så därför tänkte vi att om vi pushar tjejerna att springa före och klättra upp på höga stenar, så kanske pojkarna kommer till oss i stället. Men när de kände att flickgruppen började komma i kapp, så lade de in en ännu högre växel i stället. Och då fick jag som vuxen panik och skrek "Stopp! Det kan vara farligt där framme, vänta på mig!" Vad hände? Jo, pojkarna stannade inte. Men flickorna hörde förmaningen och kom tillbaka. - Men nu gick de inte bredvid mig längre, utan bakom mig, för det kunde ju vara farligt där framme . . . Jag hade försämrat utgångsläget mot vad det var innan, berättar Kajsa Svaleryd. Liknande erfarenheter gjorde de vid matbordet. Pojkarna pratade ofta inför hela gruppen, medan flickorna satt och viskade två och två. En dag var det en flicka som hade något jättespännande att berätta. Hon viskade till Kajsa, för att Kajsa sedan skulle berätta det för hela gruppen. - Då sade jag "Fia, höj rösten så att alla dina kompisar hör". Hon drog ett djupt andetag, och samtidigt hade Kalle hört "höj rösten" och började hojta vid sin bordsände. Och då sade jag "Kalle, vi skriker inte på den här förskolan!" Fia hade alltså fått två budskap: "höj rösten" och "skrik inte". Hon blev jätteförvirrad och det slutade med att hon blev helt tyst. Efter mycket diskussioner beslutade sig personalen för att dela upp barnen vissa delar av dagen. Nu sitter pojkar vid ett matbord, och flickor vid ett. Pojkar klär på sig för sig, och flickor för sig. Flickorna spelar tjejbandy, och pojkarna killbandy. Genom lek lär personalen flickorna att dribbla, finta och göra mål. I pojklaget plockade man däremot bort målet, eftersom pojkarna bara hade en sak i huvudet - att göra mål. Samspelet var inte så viktigt. Nu får de i stället poäng för hur många passningar de kan göra tillsammans. Och den som är en jättebra kamrat - som blåser när någon gjort sig illa och ber om ursäkt när han tacklat för hårt - han blir extra positivt uppmärksammad av personalen. - Sen när vi märker att pojkarna är jättebra på att visa hänsyn och att passa, och att flickorna kan finta och göra mål, då får de mötas i en match. Likadant gör vi med "Fångarna på fortet" och fotmassagen. Och då har de jätteroligt tillsammans. Under de första dagarna när pojkar och flickor var skilda åt under delar av dagen, studsade flickorna in på förskolan om morgnarna. De tyckte det var så roligt - äntligen fick de tid att vara sig själva, prata och få göra nya saker. Pojkarna däremot var ganska molokna och gick runt och sade: "var är tjejerna?" - Plötsligt fick de klä på sig och skala sina potatisar själva. Då förstod vi vilken enorm roll flickorna haft i pojkarnas liv och vad mycket olika saker de kan, som är bra för både flickor och pojkar att kunna. Barn lever i helt skilda världar i förskolan. Men inte hos oss längre. När det kommer ett nytt barn till Björntomten så lär det sig snabbt att det är tillåtet att vara både modig och snäll, busig och hjälpsam, ha ett bra språk och vara snabb - både för pojkar och för flickor. Första gången pojkarna skulle ut på skogspromenad utan flickorna så trodde personalen att pojkarna skulle fortsätta att springa långt där framme. Men när inte flickorna längre var med så ville pojkarna hela tiden gå nära de vuxna och alla ville hålla i handen. I dag sitter barnen på Björntomten vid ett flickbord och ett pojkbord. När flickorna slipper ta hänsyn till och serva pojkarna får de äntligen utrymme att samtala och vågar vara i centrum. Och det finns plats för dem att göra bus. Personalen skämtar med dem och uppmuntrar dem att berätta roliga historier. Pojkarna har lärt sig att skicka vidare, att räkna hur många köttbullar det finns och att bara ta så många så att det räcker till alla. Men första gången de skulle ha pojkbord var det ingen av de vuxna som anmälde sig att sitta där. Alla trodde det skulle bli jättejobbigt. Till slut satte sig barnskötaren Leena Bergander vid bordet. Först hände ingenting. Sedan frågade en pojke: "Vad är det där?" "Det är köttgryta" svarade Leena. Då ropade en av pojkarna: "Köttgrytan!" Men det hände fortfarande ingenting. "Du kanske måste be någon skicka den" försökte Leena. "Kan nån skicka köttgrytan!" Men det finns ingen vid ett pojkbord som heter "nån". När pojken däremot kom underfund med att han skulle rikta frågan direkt till en kamrat, så kom köttgrytan bums. Och då sade Leena: "Det var det finaste sätt jag någonsin hört någon be någon annan att skicka maten". Och då började alla likadant. Det hade blivit pojkigt att be vackert. - Jag tror att de flesta förskollärare, och även föräldrar, lägger ner otroligt mycket energi på att tala om för barnen hur de inte ska bete sig. I stället för att vända på steken och uppskatta de barn som gör något bra. Vårt mål är att ge varje barn positiv bekräftelse varje dag, säger Kajsa Svaleryd. - I stället för att säga till en pojke som är stökig vid matbordet 25 gånger under en måltid att han ska sitta still, så kan man titta på de andra åtta miraklen som faktiskt sitter still. "Men Isak, vad du sitter bra vid bordet i dag". Gissa vem som sitter bäst av alla innan den lunchen är uppäten?

En bok
Skrivet av Carina m. Felix
Visserligen inte ett kort info.mtrl men en bra och lättläst bok i ämnet. Kajsa Wahlströms "Flickor, pojkar och pedagoger" (UR). Kan väl säga att Malva refererat denna i sitt inlägg.

Infomaterial till förskolor?

Också intresserad!

hemskt gärna!

Kommer här:

En bok

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information