Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Barnlitteratur

Skrivet av Lingling
Diskussionen nedanför kommer mig att tänka på ngt L M Montgomery indirekt säger i en av sina böcker; att det är besvärligt att skriva för barn för man förväntas alltid smyga med någon sorts moral.

I en vuxenbok för det mesta förväntas huvudpersonen ha brister för att vara mänsklig, man brukar t o m klaga på ´´seriefigurer´´ (sådana antas alltid vara platta) eller på de för duktiga och perfekta gammalsdags flickbokshjältinnorna (Kulla-Gulla är det kräkvarning på för mig).

Ett problem är när man inte skiljer på de olika sorternas protagonist, är h*n, hjälten, en förebild eller t ex ett försök till att skildra en verklig människa, eller som Bridget Jones och Arne Anka; Lustiga karikatyrer på vad vi inte vill vara?

Ska man rensa ut alla barn och ungdomsböcker med en icke perfekt kvinnobild/mansbild/flickbild/pojkbild så blir inte så mkt kvar. Alla gamla böcker som inte är tillräckligt radikala idag t ex, ska alla ersättas dem med nyskrivna där huvudpersonen alltid resonerar som vi gör idag? Sak samma om det rentav blir historieförfalskning.

Jag reagerar på s k humor i böcker för barn och för vuxna, jag blir sur på ´´Pettson tältar´´, eller schablonmässiga actionmanus (fast actionkomedi kan ju vara så); allt sånt här är värt att diskutera, men kritiken är ofta sän att det inte _går_ att pricka rätt.
Här nere klagas på ´´Skönheten och odjuret´´-temat, varför finns det inte omvänt? Tja, i Bridget Jones får knäppa Bridget drömkillen, då klagar man istället på att BJ är för misslyckad och tokig. Eller så klagar man på att killen hon får är för snygg, hon _ska_ inse att inre skönhet är mer än ytan osv ...

Pippi är _för_ rebellisk, Pippi är elak på ett ställe, Pippi är ensam - jaha sudda: Pippi är mesig, Pippi är för snäll, upprorets pris finns inte med eller man måste vara med, ensam kan inte vara lycka ibland?

Risken blir ju att man bara fastnar i ett annat sätt att skriva formula-böcker.
Svar på tråden: Barnlitteratur

Moralbefriande

Skrivet av  G
Jag har börjat gilla böcker som dels har bra illustrationer (viktigt för mig!) och som inte har "bakomliggande moralkakor" eller rigida könsroller.

Som exempel:
Nisse går till Posten, (Landgren) Fina bilder, ingen moralkaka..
Böckerna om Olivia (vet ej författaren) mycket bra illustrerade böcker om en gristjej.
Castor bakar, snickrar, odlar... (Klinting) Min favvoillustratör
Mustafas Kiosk (vet ej författaren) En helt underbar versbok med knasverser

Ser man till moralkakedelen så är just de där dolda budskapen en anledning till att jag skiljde mig från hela min omvärld genom att absolut inte gilla Cosby. Synopsis: God familj, ett problem, förveckling, återanpassning, moralkaka och god familj återställd blev lite för tydligt även om jag inte var så gammal då den gick. Och familj var förstås inte Cosby själv, det var han som hade familj.

När vi berättar rygg- och magsagor för barnen så har jag märkt att de blir precis lika glada för en "icke-händelsehistoria" som en "händelsehistoria". Huvudsaken är att de själva får vara med i berättelsen. Och då slipper man också tröttsamma mallar.
 

Omoraliska barnböcker

Skrivet av  Tilia
Några exempel på totalt omoraliska barnböcker tycker jag är "Krakel Spektakel köper en klubba" där Krakel med berått mod lurar av kioskägaren allt godis och proppar i sig allt tillsammans med Britta, och "Loraanga, Masarin och Dartanjang" där pappa Loranga är århundradets översittare både mot sin son och sin gamle sjuke far. Karlsson på taket är som redan nämnts också en riktigt självisk typ.

Jag älskar sån humor, men inser att den kan vara lite på gränsen för somliga som haft mobbingerfarenheter t.ex. Kanske Pippis omoraliskhet (som ändå bottnar i godhet) uppfattas som värre eftersom hon är flicka?

Så vill jag inflika en liten kommentar om att filmerna om Pippi och böckerna skiljer sig en hel del - det sorgliga draget framträder tydligare i filmerna. Den lätt autistiska flickan i böckerna lider inte ett smack av att ha mamma i himlen och pappa i Söderhavet vad jag kan minnas.
 

Karlsson och Loranga...

Skrivet av  Helena
... är alldeles underbara tycker jag - grandiosa, manipulativa, självförhärligande. Precis så som man INTE ska vara när man är en god människa - men som har en mörk lockelse för nästan alla, om man bara slapp det dåliga samvetet som följeslagare? Eller är det bara jag som är så sinister?
 

Jag håller med...

Skrivet av  Kattis
...jag älskar Karlsson och Loranga, och mina barn har fnittrat i skräckfylld förtjusning över dessa figurers härligt självbelåtna handlingar.

I vår kultur är det ju så totaltabu att vara så där självförhärligande och storvulna, jag tror att de just därför kan utöva en närmast magisk lockelse på oss "jantelagsuppfödda" nordbor :-)
 

Loranga

Skrivet av  Sara med 98+02
har jag aldrig läst som barn men däremot som tonåring. *s* Tycker de är jättebra! Men Karlsson ger jag inte mycket för… läskig liten figur i mina ögon. Kanske är det svårare att "ta" filmer än böcker. Alltså när jag tänker Pippi, så ser jag ju filmscener framför mig även om jag läst böckerna, likaså Karlsson. Sen hör ju Pippi och Karlsson till min barndom och då gillade jag dem inte. Kanske hade jag inte heller gillat Loranga och co?
 

Loranga

Skrivet av  Lingling
Hörde bara bitar än här an där på radio som barn. Tror att jag ett tag trodde att Loranga var mamman! ngt med den skruttiga bilen tror jag, påminde väl om mammas R4?

Nu köpte jag totalboken om Loranga masarin och Dattanjang för ett par år sedan och plöjde i väntan på att Rikard är stor nog ;) (fast maken plöjde ännu fortare) och tyckte lite att det kändes som ordentliga mammans karikatyr på sina manfolk, Gubbar för sig själva är kaos eller nått, kul kaos, men kaos.
vansinnigt kul ändå.
Karlsson däremot. Jo, rolig, men inte 17 gillar man honom, man tycker bara synd om Lillebror och önskar att han ska vinna ngn gång, eller be Karlsson dra!

tror ändå att han, Pippi, Helgonet och Arsene Lupin, Don Juan m fl tillfredställer behov av att bryta mot alla reglerna, eller vissa regler. Pippi ser att vissa regler och normer är dumma (´´Fruarna först Selma lilla!´´), så hon gör som hon vill. Karlsson får en i viss mån att inse att reglerna INTE är så dumma kanske?
 

Fy för likriktning!

Skrivet av  H-n
Jag tycker det är super att det finns så mycket olika hjältar och hjältinnor i böckerna. Men jag saknar en del och ser ett överflöd av en del.

Jag ogillar inte Skönheten och Odjuret i och för sig, inte andemeningen. Alltså, jag tycker det är bra att även fula och missanpassade får vara med och får utrymme. Men jag tycker det ska gälla även kvinnor! Det jag ogillar är att detta tema alltid utgår från mannens behov. Den perfekta kvinnan utifrån hans dröm finns till för honom, hur han är är. Kvinnan är bara en accessoar utan eget värde för sig själv, skapad av den man som vill ha henne.

Jag gillade Bridget Jones. Åtminstone filmen, eftersom René Zellwegger var suverän i rollen. (Boken var rätt tjatig.) Men jag tycker inte den berättelsen har samma tema som Skönheten och Odjuret. Bridget gör ju allt vad hon kan för anpassa sig till mannens önskan om drömkvinnan. Det lite smygmodiga (hoppsan!) med den rollfiguren är i så fall dels att det är hon som är huvudfigur trots sin brist på perfektion och dels att hon inte lyckas så bra i sin strävan - förrän på slutet! Brdiget är ju varken ful eller okvinnlig, hon är bara inte överjordisk (som de flesta filmhjältinnor) utan en vanlig tjej.

Nej, det jag saknar är skildringar av hur kvinnor som är både fula och missanpassade som kvinnor ändå blir upptäckta, älskade och valda av sköna, kloka, omtänkaamma och perfekta män, som älskar dem trots deras brister. Dvs som i Sune, Skönheten och odjuret, Cyrano osv osv. Alltså, att mannen i skildringen är formad efter kvinnans önskningar och inte tvärtom.
 

Håller med dig om mkt

Skrivet av  Lingling
Jag saknar också filmen där den fula tjejen får drömkillen som inser att hon är guld. Av ngn anledning brukar hon alltid vara förpliktigad att upptäcka att ´´drömkillen´´ är full av sågspån, i den mån såna manus alls skrivs. Vanligen är det supertjejen, hjältinnan med stort H, som har en knäpp kompis, som inte är supersnygg som åker ut i marginalen.
S k vanliga tjejer på film ser inte särskilt vanliga ut, även om de är i roliga-vims-rollsfacket.
I den mån det är ´´fula tjejen´´ är hon en svan (kan vem som helst se) som plötsligt brädar alla med att bli som de andra.

En del av det jag tänkte på härrör från en diskussion om BJ på Film-snacket där ngn undrade hur hon kan vara en förebild - om hon inte är det får hon tydligen inte vara huvudperson eller ngn man gillar?

I böcker finns kvinnliga odjuret/fulingen i viss mån, men den enda boken med klassikerstatus som närmar sig den storyn är väl Jane Eyre? Victoria Holts guvernanter etc och harlekinromaner brukar inte nomineras för några pris ...
(Fast oftast är hon ju vacker, _egentligen_).
 

Det händer ju i verkliga livet

Skrivet av  Tilia
Jag kände en amerikan en gång, hur snygg som helst, extraknäckte som fotomodell - en riktigt Hollywoodsnygg lirare. Han förlovade sig så småningom med en kursare på universitetet (de läste medicin). Hon var inte ful, men inte särskilt snygg heller. Lite färglös, inga extrema kurvor - och han dyrkade henne. Jag blev lite förtjust måste jag säga!
 

Det gör ju faktiskt det! :o)

Skrivet av  H-n
Jag har t ex en väninna som är allt annat än snygg och slarvig är hon också, medan hennes man är både snygg och håller ordning på henne. (Fast hon är klart charmig, medan han är rätt tråkig.)

Så verkligheten överträffar nog dikten som tur är!
 

om utseende OT

Skrivet av  Hm
Kan inte låta bli att fråga om era väninnor vet om att ni anser att de är "allt annat än snygga" (eller liknande?). Jag frågar därför att jag inte har någon vän, vare sig manlig eller kvinna, vars utseende jag inte gillar. Om det beror på att de är snygga eller att jag tycker om dem vet jag faktiskt inte. De flesta är ju inte varken eller. Min bästa kompis har några kilo för mycket, men hon är väldigt söt i ansiktet, t.ex.

Och det där med "kurvor och färger" - titta på kvinnliga fotomodeller: färger har de ibland, men kurvor?
 

Väntade mig detta inlägg

Skrivet av  Tilia
Den kvinna jag talade om var inte ful på något sätt, men hon var inte filmstjärnesnygg, vilket han var. Även om utseende är en subjektiv fråga om smak inbillar jag mig att de flesta håller med om att t.ex. Greta Garbo var vackrare än Anne Wibble och att vi i västvärlden har någotsånär lika uppfattning av vad som är vackert.

Och jag har träffat en hel del män i mina dagar som verkar prioritera utseende framför begåvning/humor hos kvinnor, så jag tyckte det var kul att en man som i kraft av sitt utseende och sin trevlighet kunde välja vem som helst, inte valde miss World.
 

Väninnan jag skrev om

Skrivet av  H-n
ser nog ut som folk gör mest. Men hon anstränger sig inte att vara snygg. Hon är rätt slarvig över huvud taget och bryr sig inte så mycket om hur hon ser ut. Men hon är charmig och varm och jag tycker mycket om henne. Själv fäster jag inte så stor vikt vid ett vackert utseende när det gäller människor jag umgås med, varken kvinnor eller män. Men jag kan ändå tycka om att se en vacker människa på bild, det kan ha ett skönhetsvärde. Hos de människor jag gillar så gillar jag utseendet också, oberoende av hur de ser ut. I skolan förstod jag aldrig hur vissa kunde bli kära i någon pga hans utseende!
 

Nu har jag

Skrivet av  Mustardseed
inte läst alla inlägg i diskussionen nedan, men barnfilmen Shrek är väl ett ok exempel på en kvinna (OCH man iofs) som blir älskade oavsett sitt utseende. Så gillar jag också att draken i den filmen är en tjej!
 

Ingen annan som sett

Skrivet av  Kristina
filmen Dogfight (minns inte den svenska titeln) med River Phoenix och Lily Taylor. Handlar om ett gäng killar som tävlar om vem som kan hitta den fulaste tjejen att ta med sig på en date. Men River Phoenix rollfigur blir kär i sin fula tjej, som inte alls förvandlas till någon svan.
 

Gillar också Bridget

Skrivet av  Bebismamma
men jag gillar böckerna bäst. Första filmen är också bra, ser den "jämt" men film två är en KATASTROF. "Coola", halvneurotiska Bridget som alltid lyckas få till det ändå har förvandlats till en clown...
Illa men vad ska man göra?
 

När det gäller Kulla-Gulla...

Skrivet av  Kattis
...så visst är hon oerhört präktig, supergod och rättrådig och visst är hon traditionellt hjältinnevacker med sina "mandelformiga blå ögon" och "guldgula lockar" och allt vad det är - men hon är ju samtidigt en rebell med ett stort och äkta socialt patos, vilket väl var väldigt ovanligt hos den tidens flickbokshjältinnor.

Och en sak som jag gillar med Kulla-Gulla-böckerna är att hon faktiskt väljer bort den vidrigt självbelåtne, arrogante och våldsbenägne "macho-mannen" Ivan till förmån för den fattige bokhållaren Tomas Torpare. Hon gör alltså ett socialt "nergifte" vilket är jätteovanligt i gammaldags flickböcker, jag kan faktiskt inte komma på någon parallell någonstans.

Dessutom väjer inte Kulla-Gulla-böckerna för "obehagliga" (med dåtidens mått mätt) ämnen som t ex utvecklingsstörda barn (prästdottern Ester), utomäktenskaplig kärlek (Ivan och servitrisen Martina) mm.

Och jag gillar också att Gullas och Tomas relation känns jämställd, de talar mycket om att de ska hjälpas åt och arbeta tillsammans för att förbättra förhållandena på bruket. Visst kan böckerna kännas gammalmodiga och överdrivet moraliserande när vi läser dem med dagens glasögon, men när de kom ut var de nog ganska så revolutionerande i sitt slag...
 

Jo, böckerna har många +

Skrivet av  Lingling
men ... Kulla Gulla är otroligt vacker, och när hon får gå i skola går det lysande för henne, hon har inga svårigheter med ngt, hon t o m lär sig spela piano och ackompanjera på nolltid liksom dansa; (hon är inte ens dum i geometri som Anne på Grönkulla). På samma gång är hon trots en uppväxt på barnhem och som utackorderad godtrogen över gränsen till det korkade, så att hon inte kan tro att ngn skulle vilja henne illa.
Tycker bättre om Majken Oskarsson i en annan bokserie av samma författare.

Flickor som ´´gifter ner sig´´ enda flickbok jag kommer på just nu är väl Flambards? Men det finns, är väl inte lika populärt, det brukar väl snarare vara en viss sorts böcker mer inriktade på män det förekommer i.
Flickor som väljer trogna barndomvänner, jämlikar, före miljonärer etc är däremot inte så ovanligt tror jag.
 

Miljonärer

Skrivet av  Amelie
framställs alltför ofta som arroganta och elaka, medan fattiga framställs som snälla, duktiga och goda. Var finns alla snälla miljonärer och elaka fattiglappar? Ytterligare en stereotyp?
 

En snäll miljonär...

Skrivet av  Kattis
...från barnbokslitteraturen är ju "Pappa Långben" (Jean Websters klassiska flickbok med samma namn). Han är en stenrik miljonär som betalar för en utfattig men begåvad barnhemflickas collegeutbildning. Och i fortsättningsboken "Kära fiende" investerar samme miljonär en massa pengar för att förbättra det gräsliga barnhemmet.

Men visst, ofta är det ju som du skriver - de rika är onda och de fattiga är goda. Kanske för att man det med gamla tiders moralsyn ansågs viktigt att alla fattiga skulle hålla sig nöjda med sin lott och inte kräva bättre villkor?
 

Åhh Daddy Longleg!

Skrivet av  Tigermamman
Jag älskade honom när jag var liten, precis den pappan jag drömde skulle "befria" mig från min egen hemska farsa.

Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla klarade jag inte av däremot, de var helt enkelt fööör bra.
Omöjliga att identifiera sig med.

Hittade en favvo bok i yngre tonåren - Piratin Fu - den handlade om en Kinesisk piratdrottnig, som älskade och rövade och slogs med stor inlevelse.
Och sen....Alltid Amber...en ganska tvivelaktig bok om en kurtisans öden och äventyr.

Nä snälla fina flickor var inget för mig, tyckte mer om lite vilda flickor som hon i Pappa Pellerins dotter.
 

Ja, jag tycker inte att man måste söka

Skrivet av  Sara med 98+02
moral och förebilder i litteraturen. Jag tycker självklart att man kan läsa Pippi, tex, det är läsvärd litteratur för barn. Men jag motsätter mig att dessa böcker så höjs till skyarna som "det bästa" … den bästa förebild flickor kan ha! Jag tycker inte det. För vissa barn kanske. Men att det skulle gå att generellt säga att den och den figuren är en bra förebild, men den däremot är dålig, det tror jag inte. Särskilt inte som vi sitter här som vuxna och funderar och uttalar oss. Fråga barnen vetja!

Och lite nedlåtande är det också mot läsarna (barnen). Som om barn inte skulle kunna läsa, njuta, ta till sig, böcker som saknar goda förebilder eller moralkakor eller genusperspektiv. Jag som vuxen klarar utmärkt av att läsa allt möjligt och sållar det till mitt arkiv av läserfarenhet. Jag tror barn har samma förmåga. Därmed inte sagt att man som vuxen inte kan försöka hitta bra litteratur till sina barn. Frågan är vad som är bra: moral? Nej…

Jag vänder mig med andra ord inte emot Pippi i sig, men det allmänt vedertagna resonemanget om "sanningen om Pippi" som jag upplever att man stöter på titt som tätt.

Att älska Pippi idag, är ungefär lika rebelliskt som att baka pepparkakor till jul.
 

Där håller jag med dig!

Skrivet av  H-n
Det tenderar tråkigt nog vara så att en åsikt i taget är allenarådande. Nu är Pippi "inne". Jag gillar som sagt Pippi, men jag inser att hon inte kan vara förebild för alla och jag tycker du har du har rätt i att hon inte är särksilt nyskapande idag utan snarare just "inne". Och bakar pepparkakor gör hon ju också, förresten! :o)
 

Och det gör ju inte alltid så stor skada

Skrivet av  Tilia
om barn får i sig kultur med "fel" värderingar. Jag är till exempel nästan den enda i min ålder som älskade TV-serien Vilse i pannkakan, och jag växte minsann upp till råkapitalist som den värsta storpotät ;-)!
 

Håller med du

Skrivet av  mitzu
Är emot all typ all censur av litteratur hur goda intentioner man än har. Trots detta gillar man vissa böcker och annat tycker man inte om. Jag har ex. väldigt svårt för mamman i "Mamman och den vilda bebin" fast jag gillar bebin. Jag klarar inte av hennes lipsill fasoner. Hon bara gråter och grinar hela tiden, det är skitjobbigt. Men jag läser den för mina barn, för de gillar den, och kan vissa delar utantill. Jag vill gärna ändra dem på vissa ställen, men jag antar att det är för att jag inte känner igen mig själv, och bara blir irriterad på mammor som jag uppfattar är som hon.. Min handledare på universitetet sa att om han fick välja skulle han skriva en analys av Bamse som fick författaren att sätta kaffet i vrångstrupen, han tyckte Bamse innehöll så mycket våld och otäcka värderingar att han förundrades över hur föräldrar kunde läsa "skräpet" för sina barn..
 

Vad pluggar du?

Skrivet av  oj
Ekonomi på handelshögskolan? Där finns det ju gott om folk som tycker att Bamse är stalinistisk propaganda :-) MUF gick väl ut för några år sedan och sa att bamse är kommunist. Patetiskt, om man frågar mig. Både att läsa in en sådan tolkning och vara så rädd för allt som har med vänstervärderingar att göra.

Du kanske skulle tipsa din handledare om Joakim von Anka? Om han behöver ett identifikationsobjekt som passar hans värderingar bättre - menar jag? :-))
 

Ha Ha

Skrivet av  mitzu
Nej, jag pluggar litteratur! Och om man tolkar Bamse som "vänster" så får man väl göra det, jag tycker det var en spännande tvist du fick till. Hans (handledarens) värderingar får han stå för själv, min poäng var att litteratur alltid kan tolkas på olika sätt och det viktiga är att ge barn redskap att göra just det, dvs tolka på sitt sätt. För övrigt är jag själv vänster och har dessutom läst ekonomi en massa år men sysslar just nu med litteratur och filosofi och div annat smått och gott. Betyder detta att jag i dina ögon borde läsa något speciellt? Som passar mina värderingar, du verkar ha koll på vilka man bör ha om man läser div ämnen?
 

Miztsu

Skrivet av  oj
... du missade min poäng. Poängen var inte att man ska läsa vissa saker när man ägnar sig åt smått och gott. Poängen var att t.ex. MUF hävdat att Bamse är kommunistpropaganda. Eftersom jag inte hur jag än anstränger mig kan förstå hur man kan uppfatta Bamse som skrämmande så tänkte att din handledare kanske var inne på samma spår som MUF.

Moderater är överrepresenterade på handelshögskolan. Men de finns säkert bland litteraturvetare också :-)
 

Menade inte att fräsa

Skrivet av  mitzu
men jag tycker inte om kopplingen litteratur - ideologi. Visst finns den men Bamse kan tolkas som patriarkalisk diktator också med lite god vilja och en massa knep. Min handledare var kanske MUFare men troligen inte, snarare reagerade han på Bamses övertydliga mansroll (björn, stark, beskyddare, farmor lagar maten liksom alla kvinnliga roller är traditionella i serien osv)samt det dolda våld som förmedlas, det är Bamse som väljer vem som är bra och vem som är dålig, han får slå - eller kasta upp så att de får "slå sig själva" när de ramlar ner. Säkert finns det människor som tror sig kunna avgöra författarintentionen men är det den som är viktig eller är det läsarens upplevelse? Jag röstar på det senare.
 

Bamse ...

Skrivet av  Lingling
Rikard har en Bamsefilm som känns lite schizo - den innehåller två filmer som jag tror det är rätt många år emellan.
Den första börjar med att Bamse, Skalman och Skutt vinner över Vargen och hans kusiner i fotboll mha doping (honungen) och mekaniska hjälpmedel (Skalman
har en målvaktsstol); tacka för att vargen blir sur!
Den slutar också med att Vargen får en omgång och ont i magen. I nästa flm är Bamse snäll, han påpekar ständigt att han inte slåss m m och Vargen blir ´´snäll´´ i den.
Skurkarna är istället sorkarna och storsorken som köper/fuskar sig till allt.
Tydligt att de påverkats av tiderna, och det vore ju konstigt annars.

Trion Bamse, Skutt, Skalman kan jag också fundera på vad de står för ... blåställ, fluga och hatt och skal?
Men Rikard älskar dem.

Skulle gärna läsa den analysen iaf.
 

Jaa

Skrivet av  mitzu
rättvisan är sannerligen ett relativt begrepp ibland. Jag har också några filmer med Bamse som ungarna älskar men jag reagerar också på vissa saker. Samtidigt är all litteratur sådan och det är därför det är så bra när man diskuterar detta med barnen. Just nu pratar vi om Morran hemma (Tove Jansson, Knyttet)och hur hon förutom att vara en morra kanske är en bild av rädsla? Hur rädsla ser ut när man försöker rita den?