Trött

Trött
Skrivet av	hjhelena
Jag har varit hemma 8-9 mån, nu är det pappans tur. Självklart för oss. Men vi blir behandlade som om vi är jätteexotiska... Maken blir helgonförklarad och jag blir tillfrågad om jag inte ångrar mig nu.. Är så besviken, trodde det skulle vara självklart för mina jämnåriga. Alla har så bra förklaringar varför det just är omöjligt för dem. Jag är så trött.. folk blir sura på mig bara jag öppnar munnen om f-ledighet. De frågar om jag ångrar mig, eller hur det känns för maken att gå hem nu och när jag svarar att det är en självklarhet och att det är hans dagar kvar, så blir många sura, jag får inte uttala mig alls i frågan. En kompis blev sur på mig i lördags. I fortsättningen ska jag bara svara "Inga kommentarer." när frågan kommer upp för jag orkar inte. Imorgon börjar jag jobba och kommer få 1000 frågor... men jag orkar inte med debatten, för alla blir bara sura. Det är så himla känsligt. Känner mig ensammast i hela världen.
Svar på tråden: Trött

Örrrkk, tråkigt att
Skrivet av Bebismamma.
känna sig som ett UFO. Jag känner igen det från min egen vardag. Jag har varit engagerad i miljörörelsen under en längre tid och då kan man verkligen få känna sig som ett "freak" i vissa situationer. Min man har t ex fått tillsagt av sina kompisar att han inte får diskutera feminism och jämställdhetsfrågor när de träffas och ska "gå ut" för då "förstör han festen"... Att vara jämställd, eller att försöka vara det, uppfattas i regel som att vara ojämställd fast åt andra hållet, att mannen är förtryckt och att kvinnan är lat/rabiat. Det kan jag känna att jag får lida lite av i vår bekantskapskrets. Min man ses ofta som hjälte/förtryckt och jag som en härsklysten och rabiat person... Dessutom får jag ofta småsura blickar från andra tjejer som inte tycker att jag uppför mig som man ska då jag anser att jag har lika stor rätt till diskussionsutrymmet som killarna kring bordet och tar det.

Selma o lille Fridolf
Skrivet av hjhelena
Det är vi det.... :-) Suck... En syster till en kompis frågade henne om min man verkligen vill vara hemma, som att det var helt otroligt... vad tror hon, att jag står där med läderpiskan? skrattar


Ja du,
Skrivet av Bebismamman
härom sistens hade vi besök över några dagar av min mans kompis syrra som skulle gå en kortutbildning där vi bor. Hon sov över hos oss i fem nätter. Min man var hemma de första två kvällarna för att sedan resa bort. Vi har en son på 6 månader och det är vårt första barn så det var lite bökigt men absolut inget problem att ha henne där. Efteråt har jag genom min man fått höra att hon sagt till sin brorsa att det var jättetrevligt hemma hos oss men att hon reagerat på att jag skällde så mkt på min man. Då har hon ändå två barn i sitt förhållande och borde veta att det ÄR jobbigt med det första barnet. Jag tyckte verkligen inte att jag skällt på min man då hon varit med, kanske sagt till honom om något men ABSOLUT inte skällt. Jag och hon hade dessutom pratat om att sonen sov så dåligt att jag inte fått riktig sömn sedan han föddes mm. Alltså jag blev så himla ledsen av att höra det där att jag gick in i duschen och grät efter att min man berättat vad hon sagt...

Usch
Skrivet av hjhelena
förstår att du blev ledsen. Sådär är det... Kram!

samma här!
Skrivet av Maria C
Här är en till som känner sig ensammast i världen! Om en månad ska vi byta, då är gullbebben dryga tio månader och vi kommer inte ens att dela precis på mitten utan min sambo kommer att vara hemma något kortare. Folk omkring oss håller nästan andan i väntan på "katastrofen"... Den gnutta nervositet jag faktiskt känner är inget jag tar upp till diskussion direkt, för då får jag nog veta att jag lever ;-)


Hmmm
Skrivet av hjhelena
klart man är nervös. Jag är supernervös, jobba igen och lämna mina två bebisar hemma, visst kan pappan lika bra, men hur ska jag klara mig...? :-)

Frågor på jobbet kommer alltid
Skrivet av Villemo
Jag förstår att du har det jobbigt med en oförstående omgivning. Men inför jobbet i morgon kanske det känns lite bättre om du tänker på att alla som kommer tillbaka från f-ledighet nog får frågor om hur det känns att börja jobba igen, om det inte är svårt att lämna bebisen/barnet, om man kan låta bli att tänka på den hela tiden. Och även om man är trygg med att lämna barnet hos pappan kan man väl känna saknad och motvilja mot att börja jobba igen, om man t.ex. njutit mycket av att vara hemma och inser att en period i sitt och barnets tid är över? Alla frågor behöver ju inte handla om att men ifrågasätter era val. Och känslor av alla slag kan man ha fast man står för sitt val. Lycka till på jobbet!

Nog är det så..
Skrivet av hjhelena
Skulle gärna vara hemma mer, men inte på bekostnad av hans dagar... Men det är svårt när man ej får svara så, för många blir provocerade av det svaret och ser det som kritik för att de ej delat/ska dela. Och jag vill inte svara "jo jag skulle vilja vara hemma mer" utan förklaring för då låter det som om jag ångrar mig eller är ledsen för att vi lever jämställt.. Så det är svårt att svara bra och då känner man mer för "Inga kommentarer!" för att både kunna vara sann mot mig själv och inte bli ovän med "hela" världen.. Kram H


Längtar lite efter att sakna
Skrivet av Anna JÖ med Liv-03+Unn 24/9
Så kul att komma hem till de man saknat, finns det nåot bättre än att vara lät trött, komma hem till de man älskar och fullständigt glömma jobbet som man gillar men är trött efter, och få ägna sig åt familjen. Jag vill ha kakan och äta den så jag trivs då maken är hemma och längtar till hans f-ledighet. Njuter av min också men klarar inte av det hur länge som helst.

Två tandlösa leenden
Skrivet av hjhelena
möter mig varje dag när jag kommer hem... visst är det mysigt att sakna..

Ja...
Skrivet av Lena
Det är konstigt det där. De flesta skulle ju egentligen vilja dela, fast just i deras speciella fall (mycket speciella!) så går det ju tyvärr inte att pappan tar ut en enda dag faktiskt. Tyvärr, för de skulle verkligen vilja! Jag frågade på min "ankomstgrupp" hur de skulle dela upp ledigheten och när jag läst 10 svar och samtliga pappor där skulle antingen inte vara hemma alls eller ta max sina 60 dagar (på sommaren) så slutade jag läsa. Tragiskt...


Värst när unga människor är inskränkta
Skrivet av Mimmi
När vår dotter föddes -88 så delade jag och barnets pappa på föräldradagarna. det var inte ens rakt av, utan han var hemma tre månader och jag resten. På den tiden var det stor brist på barnomsorgsplatser, så jag hade ett "svar" dagbarn hemma och sedan tog han över det jobbet också. Det var innan stora pedofildebatten, tack och lov, så den aspekten slapp vi ifrån. Men visst var det många ögonbryn som lyftes. Dessutom blev han helt utan lönelyft det året eftersom han var borta precis under förhandlingarna... Man hade säkert kunnat bråka en hel del om den saken, men vi var unga och visste/orkade inte med bråk. Förstod bara att han blev straffad för att han tog ansvar för och var intresserad av sitt eget barn. Jag tycker att det är mest beklämmande när folk i ens egen ålder eller yngre ifrågasätter lika delad föräldraledighet. Att gamla människor inte kan tänka i nya banor är väl mer förståeligt, men alla dessa människor som påstår att modersinstinkten är så stark att man inte kan lämna över tillsynen av ens barn till pappan?? Hallå???! Eller ekonomiskt sett: förhållandevis rika människor som inte kan planera ekonomiskt för en kort period då pappan är hemma och tar hand om barnet och förlorar inkomst? Det är väl för katten bara att lägga undan pengar i förhand om man inte förmår avstå från lyx (måste det ju vara frågan om med tanke på att man tjänar rätt mycket om FP slår i taket) under ett halvår? Själv levde man ju på nudlar i flera år när man pluggade och klarade av det....

Japp
Skrivet av Pappa Po
UFOn finns det fler av! Som man blir jag helgonförklarad bara jag petar på mitt barn, som kvinna spelar det ingen roll vad man gör, det ses alltid som fel. Tar hon ut all föräldraledighet är det fel, delar hon lika så är det också fel. Ganska sjukt... Kan efter att ha delat lika på FL berätta massor av situationer där man känner sig som ett UFO. Funderar på att bilda "Föräldralediga UFO-klubben" för sådana som oss. Kanske vi ska ta närmaste rymdskepp och flytta till jämlikhetsplaneten? ;-) Lycka till på jobbet hur som helst och kämpa på!

Ett ufo var det här
Skrivet av Annjo
inte för att vi delade föräldraledigheten rakt av, utan för att jag började jobba deltid när sonen var 3 mån. Hallå! Ville jag inte vara med mitt barn??!!! Att många pappor går tillbaka till jobbet efter två veckor tycker de flesta är normalt, men en mamma som började jobba efter 3 mån det var inte normalt (fick jag veta). Min man var också hemma på heltid i 3 mån innan han fortsatte studera och han fick helt andra kommentarer som att han varit duktig och varit hemma så länge etc etc.


Du är inte ensam!
Skrivet av Fumlan
Och du kommer inte att ångra dig. Det är bra att båda får vara hemma och får ta vardagen och knyta an till barnet på sitt sätt. Ni har igen det många gånger om. Kanske blir folk sura för att de själva skulle vilja göra som ni, men inte vågar eller upplever sig ha möjligheten.

Känner mig
Skrivet av hjhelena
mindre ensam nu tack vare era svar... Inte gör det saken bättre, men det känns ändå bättre att det svävar omkring fler UFOs däruppe... Gick ganska bra första dagen idag. Och pappan och bebisarna klarade sig utmärkt utan mig... men oj vad jag saknade dem! Kram H

Stå på dig!
Skrivet av Susanne med Viggo 030721
Jag tror att vi har haft det oförskämt lätt, min man och jag, och vad det kan bero på kan jag bara spekulera i. Dels bor vi på Södermalm som är den mest pappalediga stadsdelen i stan och dels är båda våra arbetsplatser mycket inne på att man ska dela lika på föräldraledighet. Dessutom har jag redan från början varit mycket tydlig med mina åsikter i frågan och därför har ingen öppet ifrågasatt oss. Alla vet att vi är feminister och försöker leva som vi lär. Vi har delat nästan lika på föräldraledigheten. Jag kommer att ha tagit ut mer fp än min man eftersom han hade mer komp och semester att ta ut än jag. Jag tycker att du ska stå på dig om du orkar och berätta hur bra det är som ni har det. ifrågasätt inte andras val, utan berätta bara hur bra det fungerar i din familj. Din man och ert barn kommer säkert att få en jättebra relation och han kommer förhoppningsvis att tycka att det är jättevärdefullt att få vara hemma. Berätta det för folk så att de får upp ögonen för de positiva sidorna med att dela på FL. Skickar en styrkekram! mvh, Susanne


Ska börja jobba heltid då Unn är 5 1/2 mån
Skrivet av Anna JÖ med Liv-03+Unn 24/9
Så jag börjar redan ladda, kommer nog amma morgon, efter jobb, kväll och natt men för mig är det värt det. Jag mår bäst när jag jobbar och detta blev bästa lösningen för oss och arbetsgivaren. Jag har samma erfarenhet som du, många har nog idéalen klara för sig men faller tillbaka. Allt som oftast är det nog vi kvinnor som inte släpper ifrån oss ansvaret, inte riktigt litar på männen, vill vara ensam på tronen som viktigast i våra barns liv. "Vi har sämre lön men vi är nog ialla fall bättre lämpade att ta hand om barn och hem" eller?? Så länge vi står för våra val och mår bra får vi väl hoppas att vi, även om vi känner oss ensamma och ifrågasatta, blir exempel som driver utvecklingen åt "rätt" håll. (Väl medveten om att jag generaliserar)

Trött

Örrrkk, tråkigt att

Selma o lille Fridolf

Ja du,

Usch

samma här!

Hmmm

Frågor på jobbet kommer alltid

Nog är det så..

Längtar lite efter att sakna

Två tandlösa leenden

Ja...

Värst när unga människor är inskränkta

Japp

Ett ufo var det här

Du är inte ensam!

Känner mig

Stå på dig!

Ska börja jobba heltid då Unn är 5 1/2 mån

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information