vad ska jag göra??

vad ska jag göra??
Skrivet av	Lusen
Jag jobbar 72% och jobbet är ett kontorsarbete med mycket stress. På morgonen innan jag går till jobbet lämnar jag våran 1,5 åring på dagis med en massa skrik och tårar och sen går jag till bussen som aldrig kommer i tid. När jag kommer till jobbet, alltid 10 minuter försent så fortsätter dagen i ett rasande tempo. När klockan slår 15.00 springer jag till pendeln för att åka hem. När jag kommer hem så möts jag av man och barn som bara vill att mamma ska vara glad och dom vill bara vara med mamma båda två. Sen fortsätter kvällen med matlagning, undanplockning, badning och sen nattinatt för vår 1,5 åring. Dagarna rinner iväg och till slut brast allt (kommer längre ner). Jag är gravid i V.30 och känner att jag inte har 1 minut att varva ner på förrens klockan 21 på kvällarna och då börjar jag känna av värk i hela bäckenet. När jag då går och lägger mig av ren utmattning börjar bebisen och sparka och jag kan inte somna förrens vid 01. Så ser dagarna ut för mig och förra veckan sa min man något litet som retade mig stort och jag kastade en tacoskal med mat i huvudet på honom inför vår 1,5 åring. Sen satt jag mig bara ner och grät och sen var jag hysterisk och detta har hållt i sig ... Jag är idag hemma från jobbet och mår jättedåligt. Jag orkar inte titta år varken man eller barn, vill bara ligga under täcket och vara själv. Vill inte träffa människor. Känner även att jag missunnar bebisen i magen alla tankar som jag aldrig hinner tänka på att det ligger en fanstastisk skapelse i min mage. När jag börjar tänka så blir jag bara än mer ledsen. Nu har jag drabbats av någon ångestkänsla mot man, barn och bebis i magen, sen för att det är massor på jobbet. Jag vågar inte ens gå till en husläkare och berätta mina känslor för att kunna få bli sjukskriven och varva ner. Går dessa känslor över?? Känns inte som jag älskar någon längre::
Svar på tråden: vad ska jag göra??

inte ensam i alla fall
Skrivet av malins
jag kan bara stötta med att säga att jag hade samma schema och försökte få min barnmorska att sjukskriva mig för att stressen var för stor, men det gick inte mer än halvtid och det var det jag jobbade redan. Tröttheten var helt förödande. Det var som ren semester när bebisen kom trots att hon hade kolik i två månader!!! Tyvärr har året med två småbarn bitvis varit ganska tungt också. (se inlägg strax nedan).

Sjukskrivning
Skrivet av K-ina
Jag tycker att du borde försöka ta dig till din läkare och be om att få bli sjukskriven. Du behöver ju få samla alla krafter du kan till förlossning och första bebistiden. Bara att läsa om dina dagar gjorde att jag fick högre puls, du verkar ha det jättestressigt. Ta också ett allvarligt snack med sambon, förklara hur du mår, han måste ställa upp och dra ett extra lass så att du får avlastning. Är din barnmorska okej så kanske du kan börja med att prata med henne och så kan hon väl fixa en tid hos mvc-läkaren till dig. Lycka till och ta hand om dig själv!


Prata m
Skrivet av liten jag
din barnmorska!!! Jag hade det jättejobbigt med min sista graviditet. Mådde dåligt, hade foglossning, gubben hade gått in i väggen o klarade ingenting, 3 större barn skulle skjutsas till/från skola, hem o djur skulle skötas+ att jag skulle orka jobba. Min underbara bm insåg att detta fixar inte jag så hon bokade in mig hos läkaren som sjukskrev mig helt i 2 veckor och halvt i 2. När jag varit sjukskriven helt i 2 veckor jobbade jag 1 pass, sedan var jag hos bm dagen efter. Hon tittade på mig och sa: Du SKA inte jobba nu, jag bokar in dig hos läkaren imorgon (på en tid som eg inte fanns). Läkaren jag fick sjukskrev mig ända fram till bf.(Var hos läk slutet på jan och hade bf mitten på maj). Prata m bm och din man, försök få honom att förstå hur du mår (jag vet att det inte är det lättaste!!!!) Kram

Hej,,,,
Skrivet av naturnära
det är första gången jag är här inne. Intressant sida. Känner igen mig i det som skrivs här inne. Jag hade svåra depressioner när jag var gravid (dottern är nu två och en halv månad) pga att jag inte kunde sova. Vaknade nästan varje natt av en torr näsa och näsblod, kunde inte andas osv...detta pga våran lägenhet. Tillslut orkade jag inte. Jag gick till mvc och sa till barnmorskan hur jag känner det, hon skickade mig till läkare som sjukskrev mig på en gång. Jag sa ifrån att jag ORKAR INTE längre, inte bara det att jag inte orkar, utan risken ökar att man inte bara gör sig själv mer och mer illa utan andra blir också lidande om man fortsätter utan att stanna upp. Det var som utbrändhet, det tog mig fyra hela veckor att återta krafterna. När man har sådär mycket stress att man inte klarar av vardagen så ligger man nog i en riskgrupp för komplikationer också. Det är så lätt att skylla på hormonerna om man är gravid eller just fått barn. Men själv märkte jag att det alltid var nått som störde när jag blev deppig eller inte orkade. När jag lyckades komma på vad det var som var jobbigt så kunde jag göra nått åt det och så var jag pigg och glad igen. SJälv tycker jag att känner man att man inte orkar, då ska man säga ifrån, både för sin egen OCH andras skull. Tyvärr måste man allt för ofta vara hård för att få igenom sina behov i detta samhälle som bara sparar och sparar och åter sparar, och man sparar inte minnst på kvinnor, barn och vård. Hoppas allt löser sig och att du hinner njuta av graviditeten före den är över. Graviditeter är till för att njutas och hinnas med. Hur ska man annars hinna ställa in sig på barnet som kommer??? Lycka till och kram.

måste bara tillägga...
Skrivet av naturnära
jag skrev att det var som utbrändhet och fortsatte att skriva att det tog mig fyra veckor att ta mig ur och få tillbaka krafterna. En riktig utbrändhet kanske man aldrig kommer ut. Jag var inte riktigt där kanske. Det jag menade var att om jag inte skulle stannat upp och lyssnat till mig själv, vart skulle jag hamnat då??? Fyra veckor är relativt kort tid att återhämta sig på efter utbrändhet, men jag trodde själv att det skulle ta betydligt kortare tid. JAg trodde inte att jag var sååå slut. Det fattar man inte förs efteråt. Det är där min jämförelse med utbrändhet kommer in. När man väl stannar upp och gör något åt saken så fattar man att man igentligen inte orkade, men man trodde att man orkade. Förvirrande kanske....jag ville bara förstydliga vad jag menade.

vad ska jag göra??

inte ensam i alla fall

Sjukskrivning

Prata m

Hej,,,,

måste bara tillägga...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information