Skäms och förbannad |
|
Skrivet av | Känslokall |
Så trött på att inte känna. Vännen har det mycket svårt med döende närstående och jag kan inte ge det stöd som behövs. Försöker finnas där men känner knappt nåt medlidande *skäms*. Är inte tillräckligt engagerad. Vännen vet inte varför. Vet att mina problem inte är något värda i hennes ögon så jag har tystnat. Fast det gör mig förbannad! Var bara tvungen att skriva av mig... Nån annan som har det som jag? | |
Svar på tråden: Skäms och förbannad | |
|
|
Ja, jag! |
|
Skrivet av oxå kylig | |
Fast inte riktigt, mina vänner har precis förlorat ett barn och i samband med det känner jag jättemycket. Men det känns nästan skönt att man kan känna nåt, jag är förstås jätteledsen för saken men att KUNNA känna är skönt. Men i övrigt förstår jag precis vad du menar! Man känner ingen förväntan, ingen empati, knappt glädje eller ens sorg. När ska man bli av med det, jag har väntat i 3 år nu?? |
|
Skönt... |
|
Skrivet av Känslokall | |
...att höra att jag inte är ensam. Tre år! Det låter tufft. Förstår att det känns skönt att du ändå kan känna för dina vänner i deras ofattbara sorg. Visst hade det varit fruktansvärt annars! | |