Förlossningen?? (långt)

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Förlossningen?? (långt)
Skrivet av	Fia79
Måste bara fråga er om er förlossning, även om det kanske är fel "snack". Borde kunna passa här ändå.... Hur upplevde ni förlossningen då det blev för tidigt? Jag fick ju då barn 10 veckor före BF och var helt oförberedd! Med en barnmorska som inte var alltför pedagogosk, utan sa om och om igen " Sluta gråt och skrik, för det kommer inte att hjälpa", blev det hela inte bättre. Jag hade ju tänkt att jag skulle gå på kurs, lära mig allt om avslappning och få en kanon upplevelse. Isället blev jag livrädd, kämpade emot, och har aldrig varit med om värre. De sa också att " det här brukar gå smidigt när de är så små", vilket jag tolkade som om att det här kommer inte att göra så ont :) Å andra sidan tycker jag det är en onödig kommentar, med tanke på att det är inte så himla lätt att föda barn med ett bäcken som är helt stelt och inte alls förberett på förlossning heller.... Hur blev era förlossnigar, var ni beredda på hur allt skulle gå till?? Var det lättare de andra gångerna rent mentalt?? Tyckte bara inte att det var någon höjdare att tappa fattningen sådär, känns som om man vill ha snitt nästa gång, tack vare en oschysst barnmorska.....
Svar på tråden: Förlossningen?? (långt)

Verkligen
Skrivet av Nina m ängeln Valentin 02 och Kalle 03
onödiga kommentarer! Fy så opsykologiskt! Jag fick Kalle sju veckor för tidigt, totalt oförberett men ack så välkommet! Nu är det kanske lite speciellt att jämföra eftersom min värsta mardröm var att gå över tiden. Valentin dog ju i min mage så det var ju ingen bra plats att vara på tycket jag. Rent fysiskt så var min förlossning superlätt, vattnet gick och inga värkar. Tre timmar senare började värkarna lite grann, öppen helt en timme senare och efter 45 minuter var Kalle född. Ingen bedövning eftersom det gick så fort men det gjorde inte heller speciellt ont. Kan bero på att jag var så fokuserad på om han levde eller inte. Jag tycker du ska försöka få Aurorasamtal så du kan känna dig lite tryggare inför nästa barn. Det är ju iaf värt att prova.

mentalt.
Skrivet av Ulrica med Elias 2½ år (v28+3)
Hej! Rent kroppsligt tror jag nog kroppen är förberedd på förlossningen eftersom det är kroppen själv som satt igång den. Däremot så är man ju sällan mentalt förberedd! Jag har fött 4 barn varav 3 tidiga. Fösta barnet föddec v33. Jag hade då en lika okänslig barnmorska som du tycks ha haft. Bla. fick jag kommentaren att "du krystar fel. Gör rätt nu. Tänk på barnet!" Hur i hela friden ska man kunna veta vad som är rätt när man aldrig fött barn förut?!?! Jag har försökt övertala alla barnmorskor jag träffat att man MÅSTE förbereda blivande mammor på att barn KAN födas tidigt! Man ska naturligtvis inte skrämmas men det kan många gånger vara ännu mer skrämmande att förlossningen startar för tidigt och man inte vet nånting! Många vet ju inte ens att man kan klara tidigt födda barn! Mina övriga förlossningar så var jag beredd mentalt på att det skulle bli tidigt. Med nr4 blev det ändå väldigt jobbigt. Jag grät mig igenom hela förlossninge... Han föddes nämligen v28+3 och då får man inga garantier alls från personalen... Nu gick det bra till slut men vi har haft 2 jobbiga år.


Långt svar...
Skrivet av Mia m Rasmu o Alfons f v 25+3
Jag hade inte sovit på hela natten pga värkar som jag i min enfald trodde var bäckenbottenuppluckring (som läkarna sagt att det var). Jag gick hela dagen så och sprang på muggen i ett. När det till slut började svartna för ögonen förstod jag att det var något galet så jag ringde min sambo som kom hem i en rasande fart. I bilen på väg till Huddinge visste jag att mina pojkar skulle födas för tidigt (jag var då i vecka 25+3) så jag sa till min sambo "Älskling, jag är ledsen, men våra pojkar kommer att dö idag för jag kommer att föda..." Jag visste ju inte att de kunde klara sig utan var helt säker på att vi skulle förlora dem. På något sätt var jag lugn som en filbunke medan min sambo körde som en galning. Jag var nog chockad eller nåt. När vi kom in till förlossningen var jag redan 8 cm öppen och det fanns inget att göra. Jag kom in kl 16:00, första vattenavgången kom 16:30 och Alfons föddes 16:45. Andra vattenavgången ville sig inte riktigt så de fick sticka hål på säcken och 16:51 kom Rasmus. Först trodde jag att jag skulle bli akutsnittad så jag fick en chock när de sa att jag skulle föda vaginalt. Så små barn trodde jag aldrig skulle klara en naturlig förlossning. Och eftersom jag inte trodde att de skulle klara sig överhuvudtaget så ville jag inte krysta. Alla manade på mig, men jag ville inte. När överläkaren från neonatalen kom ner och sa att man till 80% kan rädda så små barn började jag däremot krysta av bara den. Det var folk överallt, jag tror vi räknade ut att det var 11 eller 12 läkare och sköterskor på salen och alla tjattrade i ett. Men jag minns en sköterska så väl. Hon hade knallrött läppstift, höll mig i handen och var helt underbar. Min sambo stod på andra sidan och höll min andra hand. Jag fick inte se mina barn, för de försvann från salen snabbt efter förlossningen. Jag hörde bara Alfons skrika, det var allt. Så här två år efteråt känner jag en enorm sorg över att inte ha fått mina barn upp på bröstet efter förlossningen. Jag sörjer även det faktum att jag aldrig fick amma någon av mina två pojkar. Det jag sörjer mest är att Alfons lämnade oss efter 6 dagar. Men det som gör mig mest lycklig av allt i hela världen är min lilla Rasmus som är så duktig och söt :-) Och jag måste bara säga att jag verkligen beundrar er som vågar bli gravida igen efter en för tidig födsel. Jag vet inte om jag nånsin kommer att våga igen.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv