Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

det här med döden....

Skrivet av anonym denna vinterdag
Jag själv är ensam med mitt barn efter att pappan suiciderade för 2 år sedan.Vi levde nte ihop,alt var konflikter pga av hans missbruk och hans ständiga övergrepp mot mej och barn.Jag personligen är lättad att han är död,jag sörjer honom inte.barnet sörjer o ena sidan den pappa h*n aldrig fick uppleva när pappan levde heller och andra sidan är barnet lättat att slippa tvingas till umgänge med någon som inte sysslar med annat än sitt missbruk och sina ständiga övergrepp.

Jag själv har då ändock hamnat i kris med livet,jag älskar min son och vill "överleva" för att han skall ha sin mamma kvar.Jag somnar dock ledsen,jag vaknar ledsen,för mej så skulle döden vara en befrielse,det gör ont att känna så,men det är exakt vad jag känner.

Direkt kallas man för deppig och erbjuds lyckopiller,jag vill inte ha det.

Går i terapi,vet inte om det ger något öht,går där mest för att bibehålla sjukskrivningen och på så sätt överleva ekonomiskt.Jag vill inte träffa folk och umgås med dem,jag mår riktigt skit av att hamna i de situatonerna,när jag hamnar där så är det ett spel för galleriet,jag vill inte diskutera mitt mående och min önskan om att få dö med någon av de jag möter.

Jag vet att så som jag mår idag,när aset äntligen är död beror på att jag först nu har chansen att känna hur jag mår,tidigare handlade det enkom om att leva på flykt och överleva,ingen energi fanns kvar till att ens tänka taken hur jag mådde i alla dessa ständiga övergrepp från pappan,från familjerätten,från domstolen.

Jag har o ena sidan blivit totalförstörd av pappan och myndigheterna o den andra sidan vill jag ha sjukpension nu eftersom jag år så illa av att ha mer kontakt med människor än vad jag absolut måste pga av att mitt barn skall ha ett bra kontaktnät med sina kompisar

Jag nekas detta,jag är s.k fullt arbetsför påstår försäkringskassan.När de inte längre kommer att godkänna min sjukskrivning är det bara avgrunden kvar.
Jag funkar inte på ett arbete längre pga av detta + en fysisk arbetskada som värker dygnet runt.

Jag har en SORG...mitt barn kommer att bli mammalös också,inte för att jag vill,inte för att jag planerar att dö,men jag dör innefrån och ut,och inser att en dag kommer kroppen inte att palla att hålla på med denna överlevnadskurs 24 timmar /dygn.

jag somnar ledsen,jag vaknar ledsen,detta trots att jag ä så lycklig för mitt barns stora umgängeskrets,trots att det går bra för mitt barn i skolan,trots att jag har en man som verkligen älskar mej,trots att jag verkligen älskar min nuvarande man.

och ena sidan borde jag kanske skämmas,när jag nu idag ändå har det bättre än vad jag hade det när pappan till mitt barn levde och ständigt höll oss i rädsla tillsammans med familjerätt och domstol som ansåg att jag var nget annat än en umgängessaboterande mamma,o andra sidan tja,jag vet då rakt inte var jag skall hitta glädjen,jag är stendöd inuti,jag har en sorg jag inte vet hur jag skall bli av med.

Jag har alltid förstått att en del personer faktiskt tar sitt liv pga av olika saker,det är deras liv,jag kan nånstans förstå att de väljer att ta sitt liv istället för att fortsätta leva för det är bekvämast för dem runt omkring att ha det så.Det finns ibland orsaker där vedb. verkligen har en önskan om att få somna och slippa vakna igen,döm aldrig en person och kalla dem fega rakt av,många av dem klarar inte av att bli uppätna innefrån och ut,det är för mycket för dem,och ibland undrar jag om jag skall överleva mej själv i mitt mående eller om jag skall välja att lämna detta övermäktiga helvete att må såhär.

Ingen bör heller ta på sej skulden för att någon väljer att ta sitt liv,den enda gång jag kan tycka att en kvarlevande person skall känna riktigt mycket skuld detär när de har utsatt den nu döde för systematiska övergrepp så mycket och så länge att livet är och förblir tomt och svart för den som nu väljer att avsluta sitt liv.

att säga sök psyk och så blir allt bra genom att prata om det och knapra lyckopiller det får ju var och en tycka som de vill med,men jag för min del har länge funderat på varför jag mår som jag gör och om det kan ändras nångång ,men är av den åsikten att tvingas jag ut bland arbetskamrater så går jag under,jag litar inte på någon längre och det gör ont.

vad ville jag säga med detta då??
jo,jag kan faktiskt förstå att en del tar sitt liv,jag tycker det är sorgligt att de väljer den utvägen men somliga av dem har min fulla förståelse.




Svar på tråden: det här med döden....

Manga kramar

Skrivet av  Åsa med Herman, Atlanta GA
till dej som mar sa daligt. Vet inte riktigt vad jag ska saga men jag hoppas verkligen att du kan fa hjalp med att finna orsaken till varfor du mar som du gor och att du snart far somna och vakna glad igen!

*kram*
 

Tänker på dig!

Skrivet av  Kicki
Vad tufft livet varit mot dig/er. Jag hoppas verkligen det ska lösa sig till det bästa till slut. Det kommer det att göra!!! Kämpa på!

Kram