2,5 år tycker inte om mig

2,5 år tycker inte om mig
Skrivet av	lesden mamma
Min lilla flicka tycker inte om mig. Hon säger att hon vill leka med pappa, sova i pappas säng, pappa skall bära och trösta henne etc. Hon säger dagligen att hon tycker om pappa. Men själv får jag tigga mig till att hon skall säga att hon tycker om mig, sin mamma. Jag är föräldraledig medan min man/vår flickas pappa jobbar heltid så han träffar henne inte lika mycket vilket kan vara en orsak. Men jag är rädd för att jag har varit för opedagogisk då hon har trotsat och testat gränser. Till skillnad från hennes genom snälla och mycket lugna och pedagogsika pappa är jag en aning tempramentsfull människa och speciellt när jag inte fått sova ordentligt. Jad förvärrar förmodligen konflikterna med min dotter genom att jag blir arg och irriterad på henne istället för att lugnt och stillsamt prata med henne. Men jag orkar inte och står inte ut med hennes tjat och skrik utan skäller på henne och till slut åker hon in på sitt rum. Lika snabbt kommer hon ut igen med storgråtande ögon och jag får dåligt samvete och kramar och pussar henne och berättar varför jag blev arg och att jag älskar henne hur arg/irriterad jag än blir(är hennes pappa hemma springer hon till honom och söker tröst jag får abslout inte trösta henne då). Nu till min fråga: Har jag redan förstört mamma/dötter relationen genom min låga toleransnivå? Är det därför hon inte gillar mig? Eller testar hon mig? Jag är så ledsen innombords och gråter över detta. Jag vill så gärna känna mig efterlängtad och önskar att hon älskar mig lika mycket som hon älskar sin pappa. Hon följer honom vart han en går. Han känner sig så behövd och älskad av henne jag blir så ledsen när hon till mig kan säga "gå bort.." "jag tycker om pappa". Hjälp mig. Är jag egoistisk?
Svar på tråden: 2,5 år tycker inte om mig

Nä inte egoistisk
Skrivet av Frågande mamma
men kanske bara trött och slut vilket jag kan förstå. Hon är i en trotsålder tror jag och kan faktisk redan nu vara lite beräknande och försöka spela ut er för att få som hon vill. Det är väl bra att pappan är pedagogisk när han kommer hem, försök för någon vecka att låta bli att bry dig, jag vet det är jätte jätte svårt och man fåpr bita hårt ihop, men då kommer dottern att börja komma till dig igen tror jag. Klart att det inte är bra att du blir arg på henne och du ska nog inte använda hennes rum som någon slags bestraffnings hörna, det tycker jag är fel och kan få andra negativa konsekvenser. Klart man är trött om man inte fått sova ordentligt men detta får absolut inte gå ut över barnet, vet ju nu inte vad hon gör men tänk på att hon inte är så gammal och hon just säkert har sin första trotsålder. Försök att gå därifrån några minuter och andas djupt tala sedan om vad du tycker är fel men på barns sätt så hon förstår. Kastar hon ex. ut saker du nyss tagit upp låt dom ligga och förklara att om dom ligger kvar kommer dom att försvinna. Ta sedan bort dom när hon inte ser, när hon sen frågar har dom försvunnit. Ta sedan inte fram dom förrän det gått ett tag. Brukar vara ett bra och effektivt sätt att förklara utan att behöva skrika. Men tro mig jag förstår jag har själv den erfarenheten men av en grabb som kunde vara ganska ursäkta ordvalet men jävlig i den åldern, Prova så får du se. Någon dålig mamma är du dock inte och det hoppas jag du förstår.

Här är....
Skrivet av Kattis, 26
det också så att jag blir galen, medan pappan är "snäll". :-) Vår son gillar också att vara med sin pappa och visst får han raseriutbrott ibland(4 år), men det brukar gå snabbt över om inte jag också är på krigsstigen. Det kan vara så att hon gärna umgås med pappa för att han jobbar,och dessutom är han snäll och pedagogisk.Men å andra sidan har inte han varit med henne hela dagen då hon kanske har varit på krigsstigen, vilket gör att han har ork att leka med henne o s v. Sedan kan det vara det berömda oidipuskomplexet, eller egentligen elektrakomplexet som då innebär en avundsjuka på mamman och att flickan ser dig som en rival om pappans gunst.Det är något som Freud kom på, men har väl kanske inte just med sexualitet att göra, enligt mig. Ren avundsjuka helt enkelt skulle jag säga. Men för att svara på din fråga... Nej, du är inte egoistisk!Säg den mamma som inte vill känna sitt barns kärlek?! Men jag tror att det går över, speciellt om dottern och pappan kanske kan ha (en eller flera)"pappa-dotter-dagar" då de umgås på tu man hand utan dig.Då kan du själv passa på att mysa för dig själv, läsa en bok eller något medan de pysslar med något trevligt, besöker badhuset eller vad som helst. Därtill kan du och dottern hitta på något roligt på tu man hand ni med, så får ni spendera tid med varandra på ett annat sätt än vad ni gör hemma. Hoppas att allt går bra, men som sagt jag tror att det löser sig så småningom! Kram


Jag tror nog...
Skrivet av Mamma Mia
... din dotter tycker om dig! Dock verkar det som er relation är lite ansträngd o det är du som förälder har ansvar för att förbättra den. Både jag o min make är lite "heta" så vi har pågående diskussioner om hur vi ska möta trotset på ett bättre sätt än skrik o bråk (som ändå inte fungerar). Som någon skrev så behöver man lugna ned sig själv först, ett par djupa andetag, o sedan sitta ned på barnets nivå o ta ögonkontakt, säga att du inte vill att hon slåss (el vad det nu är) o att du blir ledsen/ arg när hon gör så. Tala med en lugn, bestämd röst. Välj dina strider (fastna inte i nej-fällan) men var då bestämd med vad du vill. Försök vara närvarande med barnet, läs sagor, måla med målarfärg, åk pulka i backen osv. Överlåt inte de roliga sakerna till gubben, låt honom ta hushållet då o då istället. Att göra hennes rum till ett ställe för bestraffning kan vara lite synd, man vill ju att barnet ska trivas i sitt rum. Dessutom verkar det ändå inte fungera. Ibland kan det vara guld värt att hämta lite inspiration från böckernas värld, jag tycker Jesper Juul har bra tankar ang hur vi bemöter våra barn. Att man sätter gränser för _sig själv_. Nåväl, jag tror helt klart att du kan laga er relation så att värmen o kärleken kommer tillbaka, börja hos dig själv. Lycka till! =) styrkekram

Var inte ledsen
Skrivet av Lena
Om man får tro på en väldans massa diskussioner på det här snacket och trotssnacket om just det här, så testar hon din kärlek just nu. Och om man blir testad på det där sättet så beror det på att barnet är väldigt säker på din kärlek. Ett barn skulle aldrig testa hur stark kärleken är på en person som hon/han inte är älskad av.

som det står i senaste "vi föräldrar"...
Skrivet av m
...i en artikel om trots: DEN MAN ÄLSKAR TROTSAR MAN... Förmodligen testar hon lite dina gränser, plus att det är skojigare vara ned pappa son man är med mer sällan...


Var inte ledsen, det vänder igen.
Skrivet av Kia
Jag är helt övertygad om att din dotter älskar dig och att hon föredrar sin pappa nu beror INTE på att du skriker på henne. Min dotter föredrog också sin pappa då hon var drygt 2,5 år. Oc det höll i sig ett tag. Tillslut lät jag det vara. Jag hittade på saker i hemmet själv. Och efter en tid kom hon självmant "tillbaka" till mig. Idag då hon är 3,5 år är det BARA mamma som gäller. Och det alltid. Så har det varit sedan augusti och det tar också på krafternaler. Ta det bara lugnt. Din dotter kommer "tillbaka" till dig med. Kram

min son..
Skrivet av sofia
har alltid valt pappan före mig, han är nu 3,5år. Jag tycker att vi kommer närmare varandera nu när vi kan prata på ett annat sätt än tidigare, men när pappa är hemma är det ändå bara pappa som gäller, även fast jag har varit hemma med honom i 2år och jag är den som arbetar deltid nu. Jag har helt enkelt accepterat detta och är övertygad om att min som älskar mig också även om han alltid har varit pappig!!

Tack för alla svar
Skrivet av ledsen mamma
Det känns lite bättre efter att ha läst era svar.

2,5 år tycker inte om mig

Nä inte egoistisk

Här är....

Jag tror nog...

Var inte ledsen

som det står i senaste "vi föräldrar"...

Var inte ledsen, det vänder igen.

min son..

Tack för alla svar

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information