Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

ja nu börjar det närma sig!!

Skrivet av Madde bf 25/2
Är livrädd!!
Svar på tråden: ja nu börjar det närma sig!!

va inte det..

Skrivet av  Millan m. Liam & Måns
Det kommer att gå alldeles utmärkt!

Ibland kommer det att vara urjobbigt, och ibland helt fantastiskt. Det kommer att komma stunder då du tror att du inte klarar mer, men det gör du för att du måste. Och så kommer det att komma stunder då du känner dig som värsta supermamman med den underbaraste familjen i hela världen.

Vill du så kan jag berätta hur jag upplevde det när mitt första barn kom till världen...
 

ja jag vill gärna höra.. *imt*

Skrivet av  Madde bf 25/2
 

kl 09.44 på torsdagsmorgonen.. *långt*

Skrivet av  Millan m. febriga och snoriga ungar
föddes Liam. Värkarna hade börjat försiktigt redan förmiddagen innan, men först vid ett-tiden på natten var de så starka att vi begav oss in till sjukhuset.
Förlossningen hade varit jobbig, men jag hade en välskapt gosse på knappa 3070gr i famnen. Liten, men åå så fin!

Vi åkte hem samma eftermiddag. För mig/oss var det helt rätt. Var så skönt att ta en dusch och tvätta av sig blod, svett och tårar. Hoppa i sina egna kläder (visseligen fortfarande mammabyxor, men åtdragna till sista hacket), borsta håret och tänderna. Så klädde vi vår lilla pojke i kläderna vi hade med oss. Löjligt stora var de i storlek 50, men det gick ändå. Så kunde vi stoppa _vår_ unge i babyskyddet och åka hem till _oss_! För mig var det viktigt och värdefullt.
Samtidigt vet jag att många uppskattat till max möjligheten att kunna stanna på bb nån, några dagar. Den tryggheten och det lugnet de funnit där, och bekvämligheten med färdig mat på fasta tider och inga måsten på samma sätt som man har hemma.

Hur var det då att komma hem med en bebis på armen. Större än vad man kan förklara med ord, men jag ska försöka...

Du vet den där himlastormande kärleken som man hör att man ska känna för sin bebis sekunden den är född och hamnar på sin mage? Nä, den kände jag inte. Jag kände en oerhörd omtanke och ömhet för den lille, men framförallt kände jag ett enormt ansvar för honom. Och det var himlastormande nog kan jag lova ;). Ibland kändes det som om jag svävade ca två meter ovan mark. Förstå hur fantastiskt det var att _jag_ var mamma åt det här lilla barnet, att han var min att vårda, bära och amma!
Och nästa stund så föll jag flera meter genom golvet, och tänkte hur ska _jag_ kunna ta hand om det här barnet, alla 24 timmar på dygnet? Det var så stort att det inte gick att greppa, och när det kändes som jobbigast så ville jag inget hellre än att rymma hemifrån *s*.
Men förlossningen hade varit jobbig, jag var helt ok fyskiskt, men psykiskt mådde jag dåligt över den svåra upplevelsen. I duschen grät jag skärrade tårar när jag suddigt kunde förnimma känslor ifrån förlossningen.
Tack och lov var allt detta flyktiga tankar och känslor.

Kärleken kom. Den smög sig på och plötsligt en dag så var den bara där i all sin kraft. Det tog väl ett tag att lära känna den lilla varelsen som hade flyttat in hos oss.

Rent praktiskt så var väl det jobbigaste sömnen. När Liam var runt 6-7 veckor så var det som jobbigast, då han bara sov ca tjugo minuter i sträck, dag som natt. Man hann liksom aldrig somna till själv innan det var dags igen. Fötterna kändes runda, jag fick tunnelseende och ibland såg jag i syne av trötthet. Långsamt vart det bättre, och i efterhand kan jag bara konstatera att vi överlevde och klarade det med. Men just då fanns det ingen starkare önskan än att få lägga sig att sova och få sova tills man sovit färdigt!

Lustigt nog har iaf jag blivit lite drastisk i mitt tankesätt sedan jag blev förälder. Det blev svårt att se framåt tycker jag, och man lever så mycket i nuet istället.
Som när Liam var ca fem veckor gammal och vi hade varit nere på stan och fikat med en kompis och hennes lilla bebis. På hemvägen skrek Liam ända från den lilla träbron vid Fyrisskolan och hela vägen hem. Jag kunde för mitt liv inte begrippa vad som var fel, och ömsom bar, ömsom körde i vagnen, det lilla illskrikande paketet. Jag tänkte att han kanske var jättehungrig, trots att han hade maratonammat på kafeet. Eller hade han ont någonstans? Hur som helst så var det urjobbigt, och jag tänkte att det här går aldrig, jag fixar inte det här! Väl hemma körde jag ned vagnen i källaren, han skrek fortfarande. Bar honom uppför trapporna till lägenheten, han skrek fortfarande. In i lägenheten och plötsligt så tystnade han bara tvärt! Hur nöjd som helst låg han där och plirade medan jag tog av mig själv och honom ytterkläderna. Bytte blöja på en strålande glad bebis som gav mig såna där mystiska, små leenden som bara femveckors bebisar kan. Bröstet var det ingen brådska med utan han låg så förnöjt i min famn och bara var. Då infann sig den där känslan igen av att jag faktiskt klarade av detta! Det var inte så jobbigt med skrikande bebisar trots allt, när de var tysta och glada.
Så pendlar man mellan hopp och förtvivlan, och jag gör det fortfarande trots att samma skrikande paket blir tre år här i dagarna. Nu är det inte längre högljudda vagnsturer på stan som stressar, utan en trotsig liten vilde med egensinniga ideer.
Och på samma sätt som detta levandet i nuet gör det svårt att se framåt, så får den dig också att glömma det som varit. Jag kan inte minnas hur jobbiga vissa saker har varit, istället klär man sina minnen i ett rosa ludder så att allt känns mycket mer skimrande än var det kanske var. Lyssna därför med ett halvt öra nät vissa ur den äldre generationen ska berätta hur det var att ha smått. Deras minne är kanske inte riktigt att lita på... ;)

För sakens skull kan jag ju bara berätta att när andra sonen föddes, så kände jag inte heller den där kärleken direkt. Även om den förlossningen var milsvidd bättre, och både jag och sambon flöt omkring här hemma på hormoner och adrenalin som räckte i månader, bara för att allt var så underbart! Samma ansvarskänsla hade jag och han var (tillsammans med sin bror) den mest fantastiska lilla bebisen jag har sett! Men Den Där Kärleken lät dröja på sig någon månad. Det är svårt att exakt när den kom, för den smögs liksom in bakvägen utan att göra något väsen av sig.

Hur det blir för dig Madde, det vet jag ju inte. Men så här, i korta drag, var det för mig. Fråga om du undrar över något :)

kram
 

*lägger mej i*

Skrivet av  Hanna m. Mira & William
..så fint skrivet.;=)Känner igen den där känslan från början när man liksom pendlar i känslor. Man är jättelycklig men samtidigt jätteledsen och man undrar HUR man ska kunna göra tillräckligt för den där lilla varelsen. Samma känsla efter båda förlossningarna. Värre efter andra förlossningen för då hade jag skuldkänslor mot Mira oxå...Men det gick över på 2-3 dagar. Det beror väl mest på alla hormoner och på tröttheten...Man glömmer ju allt det där så det var kul att läsa och få en påminnelse!=)