Fler barn?!

Fler barn?!
Skrivet av	Frida
Finns det fler som vill ha flera barn, men mannen vill inte?? Han hade redan två när vi möttes nu har vi fått en fin son tillsammans. Han är mitt första barn. Jag vill gärna ha ett till och kan inte riktigt förlika mig med tanken att jag bara kommer att ha ett barn som är "mitt", inte bara för min egen skull. Vill också att min son ska ha ett syskon som är "hans" och som kommer att ha samma uppväxt och som han kan dela sina erfarenheter med som vuxen. Min man känner att tre barn är nog för honom och vill inte ha fler. Jag har förståelse för det och tar knappt upp det alls för att han inte ska känna att jag tjatar, men ibland känns det som att jag håller på att gå upp i limningen. Är det fler som sitter eller har suttit i samma situation? Hur hanterar ni det? Vad hände? Kram!
Svar på tråden: Fler barn?!

Har ingen lösning..
Skrivet av M bio och bonusmamma
..för vi har exakt samma situation just nu. Min man känner också att det räcker med tre barn, vilket jag förstår. Samtidigt så känns det som en stor sorg att inte få ett till barn. Dels känns detta viktigt för min skull men också för vår gemensamma. Även om styvbarnen tagit henne till sig så kommer hon aldrig att bli lika täta som de är då de växt upp tillsammans. Sen skiljer det ganska många år mellan vår gemensamma och henns styvsyskon vilket gör det hela svårare. Ville bara säga att jag förstår dig precis! Min sambo vet hur jag känner men jag vill inte "tjata" mig till ett barn till utan vill enbart om han också vill. Svårt är det iaf.

Precis!
Skrivet av Frida
Exakt så är det! Vad skönt att höra att det finns någon mer som vet hur det känns! Jag tokhoppas att han ska ändra sig, men samtidigt försöker jag att inte göra det. För om han nu INTE ändrar sig så kommer det att bli ÄNNU jobbigare om jag hoppats och önskat för mycket... Vi får hålla tummarna! Kramar!


När jag...
Skrivet av Rossi
...och min man träffades hade han redan en son. Han hade även dåliga erfarenheter av svek och skilsmässa i bagaget. Då ville han varken ha fler barn eller gifta sig, mycket beroende på att han var rädd för att "misslyckas" igen. Nu sitter vi här 6år senare, både gifta och med tre gemensamma barn och det är inget han ångrar (hoppas jag:). Slutsats: Man kan ändra sig... :) Jag tycker inte att du ska tjata på din man, men gör det klart för honom att det är väldigt viktigt för dig. Jag har aldrig hört någon säga att de ångrar att de skaffade barn och det kommer säkerligen inte han heller göra. Hoppas det löser sig för er! Kram!

Tack!
Skrivet av Frida
Min man var faktiskt också så i början att han inte ville gifta sig igen och så och det har han ju faktiskt ändrat sig om. Så kanske, kanske...?! Kram!

Att argumentera är inte att tjata
Skrivet av marib
delvis samma sits men det har gått lite för många år nu för att det ska vara någon "mening" med att tillverka syskon. En sladdis växer upp som enda barn och framförallt som vuxen så ÄR det skönt med syskon. Även som barn givetvis då man HAR varandra. Som uppvuxen i ett modernt hem så ser jag skillnaderna, jag och syskonen har samma pappa men har vuxit upp på olika ställen. Rent logiskt så VET jag at det ÄR mina syskon men det blir lite " vi mot dem" känsla när vi träffas (har ett helsyskon) DE har andra värderinga/grunder än vad VI har. Den dagen föräldrarna är borta så ÄR det skönt att ha någon som VET vad man talar om när man berättar om sin barndom.


Stor fördel med syskon
Skrivet av Frida
Så känner jag med. Jag har tre syskon själv, varav två är betydligt yngre än jag. Även fast vi har samma mamma och pappa så känner jag mig mycket närmare det syskon som nästan är jämngammalt. Vi två har samma erfarenheter och samma referensramar vad det gäller vår barndom. De två yngre växer nästan upp i ett annat hem, då våra föräldrar har ändrat strategi för en hel del saker! Min son och hans syskon är ännu mer skilda åt då de halva tiden är hos sin mamma. Vill väldigt gärna att han ska ha tryggheten i att kunna dela sin historia och bakgrund med ett syskon. Fast jag är rädd för att argumentering kan upplevas som att man tjatar. Vill inte alls att han ska känna press. Är rädd att det skulle komma surt efter och att man riskerar att få höra "det var ju du som ville ha barnet, inte jag". Nej, hellre får jag bita ihop... Kram!

min sambbo är/var sådan..
Skrivet av jossan och Onis
Han har lite besluts ångest när jag var gravid sa han att 4 barn räcker gott och väl sen efter förlossningen började han vackla lite och sa att fler barn vore roligt..Jag skulle själv vilja ha 4 barn (biologiska barn) men det blir nog omöjligt för då skulle sambon ha 7 barn vilket han inte vill ha.. och skulle vi separera är det nog rätt jobbigt att bli ensam med 4 barn.. men han vacklar fortfarande ena dagen vill han ha 1 barn till andra inte.. blir det en bebis till blir det vet ju inte ens om det går att få fler barn kram J

barna är en stor glädjekälla här i livet
Skrivet av bio och bonusmamma
min man har tre barn sen tidigare. jag hade inga barn och han saatt när du vill ha barn skaffar vi barn. nu har vi två gemensamma och jag längtar efter ett tredje barn, nu börjar min man vara lite tveksam inte till ett tredje/sjätte barn utan att det kommer för tätt och att vårat förhållande blir lidande. så jag vet hur du känner dig. att vi skaffade två var att vi ville inte att våran son skulle bli ett "ensambarn" dvs att han inte träffar sina syskon varje dag. vi ville att han skulle ha syskon som bor här hela tiden. jag vet inte om det blev lättare för dig. men samtidigt är det lite egoistiskt av din man att inte ge dig den glädjen som det ändå är med barn han har 2 sen tidigare och vet hur underbart det är, varför inte låta du få det oxå?


Förstår precis...
Skrivet av Gry
...ditt dilemma är även mitt. Tror inte en dag går utan att jag tänker på/sörjer/analyserar men även ibland förlikar mig med detta. Han hade två barn sen innan, "gick med på" ett barn med mig, för min skull mest. Dock avgudar han sin lille son, vår gemensamme... Men han fick de första två redan när han var 23 år, han känner att han "bara varit pappa" så länge nu. Efter min son som idag är 3½ år, trodde jag aldrig jag skulle få sån längtan efter ett barn till. Men som enda barnet själv, vet jag allt om dess nackdelar (vissa fördelar, men bara vissa!). Jag vill ge min son ett helsyskon, likväl som jag längtar efter ett barn till, en till underbar liten person. Som vuxen saknar jag syskon mycket. Vi är äldre, fyllde 40 i år, var 36 när jag fick mitt barn. Har blivit gravid mkt lätt (flera ggr, abort och missfall dessvärre). Men har ÄL och känner mig fortfarande fertil. Men tiden håller verkligen på att rinna ut... ...medans jag ältar vad som är rätt eller fel, försöka övertala sambon eller ej? Han har konstaterat att han är trött, och jag vet att han är det. En mycket närvarande och ansvarsfull pappa. Sonen vaknar fortfarande på nätterna...vi är båda trötta. Men jag längtar ju ändå, om han bara sa OK skulle jag gärna trotsa tröttheten! Men det känns ju fel att övertala! Vi använder inget preventivmedel, sambon vet detta. Ibland myser vi runt ÄL, och så börjar jag hoppas. Men det är långt ifrån någon bebisverkstad. Jag vet ju att han inte vill. Jag frågar mig själv om JAG skulle vilja ha 4 barn, som han då skulle få. Men det skulle jag inte vilja. Inte ens 3. Men 2 barn vill jag ju ha. Hur kan jag kräva av honom att orka med 4 barn, när jag själv inte skulle vilja ha det. Så är det ekonomin. Som enda barn har jag fått många fördelar med ekonomisk hjälp. Vill kunna hjälpa min son på samma sätt. Men det finns hela tiden två till som ska betalas underhåll för, aktiviteter, semestrar, och som ska ärva... Har inget svar till dig, men mkt förståelse. Gry

Tack för förståelsen!
Skrivet av Frida
Vet inte alls hur jag ska hantera det här - om jag KAN hantera det. Kommer jag att bli bitter på honom för att jag "bara" fick ett barn? Kommer jag att lasta honom för det framöver? Kommer det att förstöra vår relation? Eller kommer jag att kunna förlika mig med det (hur 17 gör man det?) och känna mig odelat nöjd med den underbare son jag faktiskt har? Kommer jag att acceptera och vara glad åt att vår familj ser ut som den gör och med liv och lust gå in för att göra det bästa möjliga av den? Din förståelse gjorde gott i hjärtat!! Kram!

vi har precis...
Skrivet av Anna
fått vårat första gemensamma. Och jag trode inte jag skulle vilja ha ett syskon till min lille son. Utan jag trode att det räcker väl med 4 barn. För han har ju syskon, hemma hos oss gör vi ingen skillnad på hel/halvsyskon utan det är syskon som syskon (gäller även de nya barnen hos bonusbarnens mamma, de är _syskon_ till bonusbarnen inte halvsyskon) Nu när min lille son är 6 månader så har jag börjat fundera, och komma till insikt om att det inte blir fler barn, känns ledsamt..Att jag bara får ett barn, medans min sambo har 4, och som du säger att han aldrig får ett syskon att växa upp med, de andra går ju på högstadiet. Önskar vi träffats tidigare, och ibland att han inte skaffat dem (elakt jag vet) men det är bara att finna sig i situationen antar jag.


Jag med!
Skrivet av Frida
Känner så igen mig! Dels i att jag inte heller från början tänkte mig att jag skulle vilja ha fler än ett. Bara ett barn kändes tillräckligt stort! :) Vi kallar också alla syskon för syskon, inga hel- och halv eller nått sånt. Om det skulle vara så att de själva väljer att kalla varandra för det för att för utomstående beskriva på vilket sätt de är släkt så må det vara hänt, men vi ska inte göra någon skillnad på "syskonsorter". Önskar faktiskt också ibland att han inte hade fått barn innan vi träffades... Låter grymt, men ibland går det helt enkelt inte att låta bli att tänka på hur det skulle ha varit då. Men nu är det som det är och inget att göra åt det. Kram!

Fler barn?!

Har ingen lösning..

Precis!

När jag...

Tack!

Att argumentera är inte att tjata

Stor fördel med syskon

min sambbo är/var sådan..

barna är en stor glädjekälla här i livet

Förstår precis...

Tack för förståelsen!

vi har precis...

Jag med!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information