Är det..

Är det..
Skrivet av	Anonym för tillfället..
Någon mer än jag som har en man som inte sätter gränser för hur man får behandla den man lever ihop med? Här är det kaos och snart vet jag varken ut eller in. Ungen är så trevlig under tiden pappa är hemma, men blir till ett helvete när han går. Och påpekar jag det blånekar ungen och pappan tycker jag överreargera...Jag vet inte om jag orkar ha det så här.
Svar på tråden: Är det..

sitter i samma båt
Skrivet av också anonym
och jag kan ärligt säga att om det inte vore för att vi har ett gemensamt barn så hade jag inte fortsatt relationen i alla fall inte varit sambo. Ibland frågar jag mig om det jag får ut av relationen är värt det jag får "stå ut med" i relationen. Men visst har vi bra dagar tillsammans också. Men jag förstår verkligen din situation. Tyvärr kan man inte ändra en människa som inte vill förändras. Det har tagit mig många år att inse det.

vet du..
Skrivet av Anonym för tillfället..
vad det värsta är.. Jag väntar barn med denna man. Och sonen tycker då inte det ska bli roligt. Älskar min man otroligt mycket...men hade önskan att hans odräglige son inte bodde hos honom.


Du tror inte
Skrivet av Mustardseed
att hans son känner av att du tycker han är odräglig. Han kanske känner samma sak för övrigt - jag älskar min pappa men önskar att hans odrägliga sambo försvann. Helt ärligt så måste ni ju ta tag i det här på ett seriöst sätt. Det är ju helt ohållbart att ni ska leva tillsammans när du tycker hans son är odräglig och vill att han ska försvinna. Det lär inte bli lättare när ni får ett gemensamt barn. Om du tycker pappan är flat mot sin son så lär det inte bli annorlunda med ert gemensamma barn. Kan ni inte gå på familjerådgivning och försöka lösa det här problemet där?

Vi har testat..(långt)
Skrivet av Anonym
det mesta. Vi har varit på BUP, men det hjälpte föga. Familjerådgivningen kan heller inte hjälpa oss efterssom pojken är en bråkig unge helt enkelt. Hans försvar hos BUP var att han tycker om mig jättemycket..och det var därför han gillade att reta och vara elak. Det blev bra ett tag därefter...till och med på pappans sida, men nu är vi tillbaks på ruta ett igen. Han har en dotter också och som han är mycket hårdare vid. Där kan han skälla och gorma för minsta lilla, men sonen är gulleplutten. Ett ex. så ville sonen promt ha ett PS2. Det var det enda han ville ha. OK, sa pappan..men då är det det enda du får i julklapp. Visst svarade sonen. Pappan letade upp ett PS2...köpte tre spel, en exra kontroll och vad säger ungen när han öppnat paketen. Varför fick jag inte fler spel? Dessa vill inte jag ha. Jag höll på att flyga i luften. Inget vi köper..inget vi ger honom. Inget som vi ger duger. Vad jag än säger så har jag fel. Säger sonen att vi bor i småland( vi bor i skåne) och jag påpekar att vi bor längst ner i sverige..dvs skåne så har jag fel. (han är 12) Jag har fel i allt. Om jag tycker maten är god...tycker han den är äcklig. Och det värsta är att pappan ser inte detta.Det händer ju när han inte är hemma. Är det pengar borta, eller godis snott från skafferiet är det aldrig han. alla vet att det är han, men vi har inte något bevis för det så vi kan ju inte säga till honom eller ge honom straff heller. Jag tycker mindre och mindre om sonen. Klart att han märker det...men varför gör han så som han gör? Har försökt prata med honom om att jag blir ledsen när han gör sånt. Han knycker på axlarna och säger jaha... Det går inte att prata med honom heller. jag vet inte vad jag ska göra snart...hittar inte någon lösning överhuvudtaget längre...

Det låter inte kul
Skrivet av marib
särbo kanske? Eller helt enkelt blåvägra att ha bonusen hemma själv? Så kanske pappan begriper att du _tycker_ det är jobbigt. Om det kan vara till någon tröst så brukar de börja bli vettiga igen framåt 15 - 16 årsåldern men före det så ska ni igenom 14 där de allra flesta är extremt egoistiska. Hur som helst så måste pappan vakna upp och börja behandla sina barn lika OCH faktiskt ta vad DU säger på allvar.


jo...
Skrivet av Anonym
tack...men HUR?? suck Om detta är puberten och att det blir bättre vid 15-16 så är det ju "bara" fyra år dit... grabben mår ju inte bra....jag mår definitivt inte bra och pappan skjuter allt ifrån sig... Jag måste ju lösa detta för både sonens och min skull. När bebisen kommer vill jag inte det ska bli kaos. Jag är livrädd för vad sonen kommer att göra mor bebisen. en del av mig säger att det är jag som överdriver och att det kanske bli helt anorlunda...men en annan del av mig säger tvärt om.. Har hela tiden velat tro det bästa om SS men det börjar ta slut där.

Hade likadant situation tills igår
Skrivet av jasmina04
Samma problem,det känns som att jag har skrivit den här inlägg fast hoss oss är pojken 10 år,vi är gifta i 6 år och har två gemensama barn. Som sagt hade likadant tills igår,alla de här sex år har han förstårt för oss hela tiden,varje gång vi åkte på semester,varje vecka han kommer hoss oss är rena helvete,och pappa bara skjuter ifrån. Jag orkade bara inte mer,det gick så långt att jag sket i vad kommer att hända med våran familj för jag kände att jag vill inte ha en sån familj heller,så igår allt bara rasade i mig som har samlats alla de här 6 åren. Nu ska pojken inte komma till oss på ett tag så får vi se vad som händer men jag har gjört klart för min man om hans son vill komma så ska han respektera mig och mina regler för det är mitt hem också lika mycket som pappas.

Mhm...
Skrivet av Anonym
hoppas att det ordnar sig för dig efter att du sagt ifrån. Själv påpekar jag det ganska ofta att jag tycker SS inte är snäll. Men enligt mannen min så är det jag som överreargera hela tiden. Så igår fick jag också nog och sa ifrån att blir det inte så att han ändrar sig här hemma och respekterar mig och de regler vi gemensamt satt så är det jag och vårt barn som är på väg helt enkelt flyttar ut. Han trodde inte på mig först..men när jag sa att jag menade allvar och att jag fått nog, så gick det efter ett tag in. Idag har SS varit hur trevlig som hellst.(pappa är ju ledig...) Önskar att det kunde varit så här varje dag,, men det är ju bara en önskan. Hoppas det ger någon form av effekt. Jag älskar min man över allt annat och jag tycker fortfarande om SS som han var innan han blev såhär elak. (Det är ju inte så att det alltid har varit så här....). Det jag har börjat tveka på nu är deras kärlek till mig istället. Jag förstår inte varför man gör så mot någon man tycker om. Vi får väl se..


Personligen
Skrivet av moteld
skulle jag skälla ut styvbarnet efter noter v are sig föräldern var hemma eller inte. Jag skulle markera tydligt att detta accepterar jag inte i mitt hem. Inte vet jag om det hjälper men herregud jag skulle säga ifrån!

Men..
Skrivet av Anonym
det hjälper inte. Då blir det tio gånger värre. Och dessutom skapar det konflikt mellan mig och min man. Det är ju lungt när han är hemma.... Nu får jag ett par dagars vila iallafall för barnen ska vara större delen hos sin mamma och min mans föräldrar. Tack alla! för alla svar och synpunkter...kom gärna med mer förslag..kanske det kommer in tips som man inte har prövat eller en syn på saken som inte jag ser förtillfället!

Är det..

sitter i samma båt

vet du..

Du tror inte

Vi har testat..(långt)

Det låter inte kul

jo...

Hade likadant situation tills igår

Mhm...

Personligen

Men..

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information