Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Snart 10 månader och vill inte äta mat..

Skrivet av kattmamman
Klara ammar flera gånger per dygn. 2-4 gånger på dagen och flera gånger på natten. Sedan ett par veckor är det supersvårt att få i henne annan mat. Några smörgåssmulor på morgongen lite frukt till mellis. Lite plock till lunch och samma till middag. Har jag tur så kan jag få i henne superlite välling innan hon somnar... (hon vägrar annars att matas utan måste äta själv) Jag är orolig för att hon får i sig för lite. Jag vill verligen inte sluta amma men jag är rädd för att det är vad bvc kommer att föreslå om jag pratar med dem. Vad tror ni?
Svar på tråden: Snart 10 månader och vill inte äta mat..

Jag har...

Skrivet av  Mamma Mia
... en liknande situation just nu. Min son har varit sjuk o har i princip bara ätit från bröstet i 1 mån. Det är ju bättre än ingenting men tyvärr har han gått ned i vikt oxå o då är det inte så kul.
Jag var på g att bara amma honom morgon o kväll men det har gått dåligt, han har velat ammas oftare än så. Det är svårt, kanske jag kommer sluta amma om det är det som krävs men eg så vill jag ju fortsätta delamma ett tag till.
Hur är det med din flickas viktutveckling? Min dotter var ung likadan men hon gick åtminståne upp i vikt o då är det ju helt ok tycker jag. Du får gå efter hennes allmäntillstånd tror jag. Lycka till! =)
 

Helammade

Skrivet av  Gurkann
..fortfarande när min son var i samma ålder...
Han har nyss börjat äta mer än symboliskt och har är ett och ett halvt år. Om hon är pigg och glad och inte går ner i vikt är det säkert ingen fara.
 

Vår kille... (min lilla historia)

Skrivet av  Malin -Ingemars mamma
... har varit väldigt sen med att börja äta (hans problem var att han inte fick till att tugga och svälja utan han fick kväljningar hela tiden när maten bara kom längst bak i munnen o inte längre).

Ja, redan när grabben var 4 månader så började folk undra om han inte skulle börja äta mat snart och sedan dess har jag fått huka mig med jämna mellanrum.

När han var som er lilla prinsessa så var jag också såååå orolig, inte minst för vad BVC skulle komma att säga. Jag var orolig för att han inte skulle väga tillräckligt, att dom skulle "beordra" mig att sluta amma, att dom skulle skicka oss till psykolog för att "få bukt" med problemen (nu blev det inte så, det var alltid så ont om tid när vi var där och så)...

Omgivningen började också undra om jag inte skulle sluta amma och det var väldigt tjat om mat hela tiden, inte minst från svärmor som är väldigt matfixerad. Jag fick tom. säga ifrån där tillslut (olikt mig annars).

Jag tyngdes av dåligt samvete, oro för att pojken inte fick i sig tillräckligt med järn, att han inte växte tillräckligt, rädslan för BVC och svärmors åsikter osv. osv.

Men vad skulle vi göra? Det gick bara inte, grabben kunde verkligen inte äta! Och vi kämpade och trugade vilket bara ledde till dålig stämning och frustration(ångrar det nu, hur dumma var vi egentligen?)

Jag hade (och du har) förmånen och turen att kunna amma. Utan amningen vette tusan vart det hade barkat? Det fanns dom som ansåg att jag borde sluta amma för att han skulle äta, men jag tror inte att det hade funkat, faktiskt. Men försök att se det tvärtom, som jag! Att det är en jäkla tur att ni kan amma fortfarande (och att ni vill fortsätta, inte minst).

När vår pojk var 1,5 år skulle han börja på dagis. Han hade precis börjat äta liiiite grann, men inga mängder, absolut inte så att han kunde "stå sig". Än en gång fick jag höra att en god förälder inte ammar sitt barn om dagisinskolningen ska fungera bra. Ja, du fattar! Jämt skulle man ha så j***a dåligt samvete för att man var så uuuusel mor.

Huga!

Men vet du vad? Ingemar är, precis som alla andra människor, en egen liten individ och han har, som dom flesta andra, INTE utvecklats enligt skolboken. Helt plötsligt, när han var ca 20 månader så... ÅT HAN!

???

Vår pojk? Är det sant? Jo!

Ja, pojken äter! Och nu när han är 22 månader så är det ett jäkla tjat om mat här HELA TIDEN. Det är bara mat och lastbilar för hela slanten :D

Vi ammar fortfarande, men det verkar som att det är mest mys och sömnmedel (och när han är törstig). Åsså nattammar vi lite (men han verkar inte behöva det lika mycket nu verkar det som). Jag vill fortsätta så länge det går. Och nu när han käkar så blev det helt plötsligt svårt för omgivningen (mest svärmor, då) att finna argument för att amningen inte skulle vara så bra, haha!

Det är ju så olika. Jag tycker att det är så synd att våra små gosungar inte kan få lov att vara lite olika.

Jag har lånat böcker, sökt svar här, kollat på amningshjälpens hemsida och fått så mycket stöd, uppmuntran och argument. Kan vara bra att rusta sig lite innan man ska till BVC, t ex. Kanske kommer inte diskussionen upp, men det känns bättre att gå dit om man har lite kött på benen!

Många kramar från mig!!!