Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vet inte om detta hör hemma här *långt*

Skrivet av Anonym idag
Men jag är så less på min man.
Det här handlar inte om vem som ska diska eller hämta barnen, även om det först gjorde det för mig.

Jag ställde ett ultimatum i höstas och var beredd på skilsmässa, bl.a. p.g.a. att han inte hjälpte till ett smack hemmavid för han ansåg att hans skola gick före min. Inte för att han sa det, men så fort jag frågade honom om han kunde laga mat/diska/hjälpa till med tvätten/hämta barnen etc så fick jag alltid svaret "neeeej, jag måste göra det här först" medans han nickade mot datorn.

När jag ville göra någonting så surnade han till och tänkte minsann inte stanna hemma med barnen så jag fick göra mitt. Mina föräldrar fick ställa upp varje gång som jag ville gå ut. Hem till en kompis utan barn var otänkbart.

"Allt" jag tyckte, tänkte och ville var enligt honom skit. Och det sa han också. Och varje gång såg jag rött och blev rasande och upplyste honom om att han inte kan döma vad jag gör som skit, för det är något som jag tycker om osv. Men icke.

Men, så fick jag nog. Och efter det så tar han lika stor del av hushållet och barnen som jag. Han lagar mat, diskar, hämtar och lämnar. Tvättar gör jag, för jag har så mycket ömtålig handtvätt som jag är rädd om ;o)
MEN. Det stora Menet. Han har inte ändrat sig ett dugg när det kommer till den känslomässiga biten så är han inte ett dugg förändrad. Han anser att jag är en mamma, och mammor går inte ut på krogen med sina singelvänner *suckar*, och jag är ju MAMMA, så då måste jag vara hopklistrad med mina barn dygnet runt...

Om jag vill sitta hemma hos en kompis och bara prata så går inte det, för det tjänar jag ju inget på, jag "producerar" ju inget (för att citera honom). Men att JAG mår bra i själen av att umgås med min bästa vän, det bryr han sig inte om.

Jag trodde i min enfald att om man älskar någon så vill man att den ska må bra, och om den personen tycker om att göra nåt som inte faller en själv i smaken (så länge det inte är brottsligt eller direkt farlig) så får man ändå acceptera det.

Vad tycker ni? Vi har varit tillsammans i 8 år och det har i princip alltid varit så här. Det är bara det att jag nu börjat tröttna och verkligen inte vill leva ihop med någon som inte ser mig för den jag är och accepterar det jag mår bra av att göra.
Svar på tråden: Vet inte om detta hör hemma här *långt*

Du måste ha rätt att umgås

Skrivet av  PtL
med dina vänner. Det handlar inte om jämlikhet, det handlar om grundläggande mänskliga behov. Kan inte han acceptera bör du faktiskt fundera på vad du har i förhållandet att göra.
 

Ja, det är just det jag gör

Skrivet av  Anonym idag
Han har inga nära vänner som han gillar att umgås med, han umgås knappt ens med sina syskon. De han umgås med är bekanta som han mer än gärna festar med, men de är inget att ha när det verkligen gäller. Men, om de kallar, då bara går han, utan att kolla med mig innan om jag har lust att stanna med barnen. Om jag ska göra nåt så måste jag planera och pussla i veckor innan.

Fan! Jag är så TRÖTT på det här!!!
 

Du ska inte..

Skrivet av  Också anonym
..finna dig i detta!!! Ni är ju faktiskt två föräldrar och borde ha lika mycket ansvar. Din partner ska bry sig om dig, annars är han inte värd att vara din partner! Jag blir så arg när jag läser ditt inlägg, arg på din partner som inte verkar ha fattat någonting. En familj är ju en familj, inte en mamma, barn och en pappa som kommer o går som han vill.

Hoppas att du finner styrka att sätta ner foten ordentligt. Här kommer en bunt styrkekramar!
 

Vet ju bara inte hur jag ska få

Skrivet av  Anonym idag
honom att fatta!!! Eller så ska jag låta bli mina försök till att få honom att förstå mig, kanske? Det är ju inte första gången jag pratar om det här med honom.
Å andra sidan vill jag ju leva tillsammans med honom och barnen. Men inte på bekostnad av att jag ska må skit. Har redan fattat beslutet att lämna honom en gång, och det gick inte bra alls. Därför sitter jag där jag sitter idag.
Kanske familjeterapi kan vara nåt? Kostar det nånting?
Jag tackar för dina styrkekramar!
 

Familjerådgivning

Skrivet av  Också anonym
..kan aldrig skada. Det kan antingen göra så att ni får det bättre, eller så får det er att inse att ni inte fungerar tillsammans och då har ni fått hjälp att inse det. Jag och min sambo har gått i rådgivning när det kändes som mörkast och vi är så glada för det! Ett tag ifrågasatte jag verkligen om jag älskade min partner, men vi behövde hjälp att förstå varandra och kommunicera. Det blev till och med en "rolig grej" om man kan uttrycka det så, vi hade barnvakt och fick gå iväg själva och göra något som var bara för oss (i förlängningen bra för barnen också naturligtvis) och det var väldigt bra! Tyvärr var det svårt att få barnvakt mitt i veckan, mitt på dagen, så efter ett halvår kände vi att vi hade fått tillräcklig hjälp att ta oss vidare själva även om vi båda kände att vi skulle ha velat fortsätta.

Kanske ska du denna gång försöka få med honom i rådgivning, just med de argument jag inledde med - det gör ju inte saken värre iallafall. Om det leder till en separation skulle det nog ha gjort det iallafall -med eller utan familjerådgivning - och barnen mår nog mycket bättre om de har föräldrar som har fått prata med varandra och rett ut lite saker, med föräldrar som har försökt allt och är villiga att samarbeta i framtiden. Barnen är nog så viktiga men glöm inte dig själv heller, du är värd att få vara en person och inte "bara" en mamma till dina barn.

Phu! Jag behövde nog lite terapi själv! Känns som om jag har levererat en predikan, :D Lycka till!
 

Ps.

Skrivet av  Också anonym
Jag har för mig att det kostade ca 250 kr för oss när vi gick, men att det gick upp till 300 vid årsskiftet. Är dock osäker, dessutom kan det ju skifta från kommun till kommun. Vi bor i Stockholm. Det är väl investerade pengar!!!
 

Tack!

Skrivet av  Anonym idag
Du kommer som en räddande ängel till mig känns det som! Tog det lång tid för er att få en tid till familjerådgivning? Hur bär man sig åt? Vart ringer man?

Jag ska säga till honom att jag inte vill eller kan leva ihop med honom om han inte kan gå med på terapin. Kostar det förresten 300:- varje gång man går dit eller är det en engångssumma?

Jag är oändligt tacksam för att du är här och skriver till mig!
 

Man betalar..

Skrivet av  Också anonym
..varje gång, så om man går många gånger blir det en del pengar. Vi gick ungefär varannan vecka, men ibland var det praktiskt omöjligt att gå så ofta så då kunde det gå en månad emellan. Man bestämmer själv hur ofta man vill gå. Jag sade att det var akut när jag ringde, så då fick vi en tid inom en vecka el dyl. Annars kan det vara ett par månaders väntetid. Min upplevelse är att om man bara har fått komma dit en gång så har man etablerat en kontakt. Vi har nu direktnumret till "vår" familjerådgivare och kan ringa och boka en tid med kort varsel om det skulle behövas, det känns tryggt. Vill tillägga att det är viktigt att man "klickar" med den rådgivare man får, annars kan man inte ha ett öppet och ärligt samtal. Jätteviktigt om det ska ge något! Man får inte sitta och tjuvhålla på vad man egentligen vill säga, utan klämma fram vad som tynger en. Det är nästan förvånansvärt att jag öppnade mig så lätt (och min sambo också) för en vilt främmande människa, men det är nog just det som gör att det funkar också. Ett samtal är en timme och en kvart, och i början undrade vi hur vi skulle få tiden att gå, sedan märker vi att vi babblar o babblar och plötsligt har vi nästan dragit över tiden...

Jag trodde att jag o min sambo hade en hyfsat öppen dialog oss emellan, men vad som märktes var att det behövdes en utomstående för att verkligen sätta fingret på vad som var fel. "Hur känns det för dig när han säger så?" frågade hon mig när han pratade, och då fick man tänka till lite och sätta ord på sina känslor, inte bara bli t.ex. irriterad. Vi "såg" varandra mer och lärde oss också att se till vad vi själva bidrog med i förhållandet.

Jag hoppas att ni kan komma överens om att få hjälp, för även om ni skiljer er så kommer ni att ha med varandra att göra resten av livet ändå eftersom ni har barn ihop. Det är viktigt att förstå varför det blev som det blev också, för att man ska kunna gå vidare. Än en gång, lycka till och jag är glad att jag kunde hjälpa!
 

ok!!

Skrivet av  Åsa
Han är ju inte obildbar för då skulle han inte ha ändrat sig i fråga om hushållsarbetet.....jag skulle föreslå en separation och lugnt och pedagogiskt förklara att det är det enda alternativet för mig att få egentid eftersom du då förutsätter att ni har växelvis....

Sen tycker jag du ska fråga dig själv OM du älskar honom längre, gör du inte det, måste du ju separera.
Annars bär du ju våld mot dig själv,och det tar år att reparera efteråt.

Jag är också nyfiken på hans argumentation...vem säger att mammor inte går på krogen, om DU gör det är ju fel.Och vad producerar han när han festar?
Duger det inte att producera kraft att orka vara en BRA mamma? Hur förklarar han att det är ok att han har fritid men inte du?

Massor med kramar!!!!
 

Jag skulle också vilja veta

Skrivet av  Anonym idag
Jag skulle vilja tränga in i hans hjärna för att se hur han funkar i dessa situationer.
Han ändrade sig när det handlade om barnen, det har du rätt i. Kanske för att det är en mer påtaglig roll än den som make?

Jag vet ju inte om jag älskar honom längre!? Det är det som gör mig alldeles tokig! Jag vrider och vänder på tankarna, fram och tillbaka. Vissa dagar hatar jag honom ända in i själen och dagen efter känner jag att jag inte vill leva utan honom!
Något som irriterar mig nåt enormt är att vi har fantastiskt sex fortfarande. Men jag är också så att jag skiljer på kärlek och sex. Kanske ovanligt, men det kan vara en av förklaringarna till att jag tänder på honom fortfarande...

Tack så jättejättemycket för dina kramar! Jag ska nog ta och söka familjerådgivning och se om det kan ge något.
 

Hur kan du...

Skrivet av  Totte
bli ihop med en sån karl?

Och skaffa barn med honom till råga på allt???

Status är att han inte kommer att ändra sig, vara sig med pisken eller moroten, _han_ ska _vilja_ ändra sig innan det händer.

Jag ger dig helt rätt och tycker att du har samma rättigheter som alla andra människor har, om du är mamma, pappa, bög, flata, grön, amerikan, japan eller bara annolunda eller som alla andra.

Hade jag suttit i din situation hade jag värderat huruvida jag ville acceptera hans inställning, för min del ville det inte gå så jag hade packat och gått.

Hans inställning kommer med största sannolikhet inte att ändra sig om inte han blir motiverat och den motivation kan du inte få i honom.
 

Bra sagt!

Skrivet av  knyttet
Jag funderar också på varför tjejer blir ihop med eller framför allt varför de förblir ihop med sådana killar. (Eller killar med sådan tjejer - så ingen blir upprörd).
 

Det kan man undra

Skrivet av  Anonym idag
eller hur? Men om man som jag redan levt i ett misshandelsförhållande, så är det lättare att förstå varför man stannar.
Kan inte förklara det på ett annat sätt än så, och om du/ni ändå inte förstår, så ska ni vara glada för det!
 

Så du menar att han hade

Skrivet av  knyttet
en helt annan kvinnosyn när ni träffades? Samt att du aldrig märkte dessa tendenser hos honom innan ni skaffade barn? Som jag förstod det så misshandlar han dig inte, om jag missförstod är jag ledsen. Jag tycker det är stor skillnad med någon som inte diskar mot någon som slår! OM han inte diskar så är det ju bara att själv låta bli att diska en tid och sedan ta upp en diskussion. Eller välja att anpassa sig för att man tycker att han är viktigare än disken - fast det är ju ett fritt val. Att vara tillsammans med någon som slår eller misshandlar en psykiskt är något helt annat.
 

Det var ord och inga visor....

Skrivet av  Anonym idag
Jag förstår ju att du bara menar väl, men dina ord var ganska hårda mot mig. Jag ligger redan ner och du behöver inte trampa på mig....
Hur jag kan bli ihop med en sån karl? På samma sätt som du träffat din kanske? Han var ju inte sån när vi träffades, det är något som vuxit fram för varje år.

Ja, jag har skaffat barn med honom till råga på allt.
Jag vet inte mer vad jag ska skriva till dig, för jag tycker att ditt svar inte var särskilt givande, jag blev mer ledsen av att läsa dina ord.
 

Skrivet av  anonym av hänsyn till släkten
Blir rörd av ditt inlägg, för jag tror att det är exakt hur min mormor hade kunnat formulera sig om det funnits internet på den tiden då min mamma var liten.
Mormor stannade och anpassade sig. Hon kunde av ekonomiska skäl inte lämna morfar och har med tiden kommit att bli hans känslomässiga fånge. Min mormor är en av de klokaste och varmaste människor jag känner, men hon själv är övertygad om att hon är dum, ful, onyttig, fånig, överkänslig... Men egentligen är det morfar som är beroende av henne, han skulle falla ihop som ett korthus om inte hon fanns där och tog hand om allt.

Så nu säger jag till dig som jag hade velat säga till henne, då:
Gå! Visa dig själv (och dina barn) att du är värd ett eget liv, att du är en människa värd att tas på allvar.
Du behöver inte ställa upp på hans fasoner och du behöver inte ge honom 1000 chanser. Det han håller på med är inte kärleksfullt, kanske vet han inte ens hur man visar/känner kärlek. Men det kan du tyvärr inte hjälpa honom att ta reda på, det är hans strid. Och så länge du finns där och accepterar (genom att stanna) så finns det ingen anledning för honom att ändra på något egentligen.

Du är värd mycket, mycket bättre än en halvdan kompromiss och en man som du bara älskar nån gång ibland. Låt inte dig själv ha det så.

KRAM
 

Det känns så som du skriver

Skrivet av  Anonym idag
att vi lever i ett gammaldags förhållande. Han tar ju sin del av ansvaret med barn, disk och så vidare, men han är inte ett dugg intresserad av att vårda vår relation, utan anser bara att han är nöjd som det är.

Blir rörd av ditt svar, jag vill inte låta mig själv ha det så här, men jag kan inte uppbåda tillräcklig styrka för att ta steget fullt ut. Eller jo, jag gjorde det i höstas när jag ställde ultimatumet. Då var hans väska packad och jag skrek åt honom att jag ville ha ut honom. Men vad kunde jag göra? Jag kan inte gärna fysiskt slänga ut honom. Det är hans rättmätiga bostad också :o(

Tack för ditt omtänksamma svar *kram tillbaka*
 

Ta hjälp

Skrivet av  Jenny RE
Prata med andra, du har ingenting att skämmas för, låt honom stå för det.

Det är ju världens apparat att bryta upp, särskilt med tanke på barnen. Men som det nu är så får ju också de en sned uppfattning om hur livet ska vara. Jag känner ju inte er och vet inte alls hur ni har allt omkring ordnat, men det vet ju dina vänner, din familj...? Kan du prata med dem? Om du förklarar att såhär är det och just nu behöver jag inga ifrågasättanden bara HJÄLP. Och en sak till; Tala om för din man att det också är för hans skull, han kan inte leva hela livet i sandlådan. Hans barn kommer inte vara intresserade av att vara föräldrar åt honom när han blir gammal, så det är lika bra att han tar tag i sin relation till dem nu, innan de tappar förtroendet helt. (För det gör de annars, förr eller senare.)

Tänk: Du. Fri. Självkänsla att förmedla till dina barn. Respekt för dig själv. Respekt för en man som inte förmådde leva i ett förhållande och som du därför nu låter stå på egna ben.

Om du bestämmer dig för att det är det du vill, så går det! Utgå ifrån vad du vill, inte vad som verkar "enklast". I längden så vinner alla på det.

Maila om du vill, jag är ingen "expert" på nånting, men det kan ju vara skönt med någon helt utomstående att bara "vräka ur sig på".
[email protected]

 

Jaha...

Skrivet av  Jenny RE, inte så anonym...
Så anonym var jag... Ja ja, jag har i alla fall inte klickat i min info och ingen här känner väl min mormor tror jag, så...
:-)
 

tillbaka till framtiden

Skrivet av  tekla
Oj det var som att gå bakåt i tiden! Har varit i din situation! Till slut gjorde jag som så att jag gjorde det jag ville ändå - SLUTA TA HÄNSYN TILL HONOM - för vilken hänsyn tar han till dig? Ta med dig en väninna och gå UT! Fixa barnvakt så du slipper hans gnäll om att han måste sitta barnvakt åt sitt eget barn, och bara GÖR nåt, nåt kul. Unna dig själv.

Du kommer känna dig enormt befriad efteråt, att du bara gjorde det.
Sen om han går med på att gå på rådgivning så är det också bra, men ingenting funkar så bra som verkligheten när den biter in. Han försöker uppenbarligen medvetet eller omedvetet styra din hjärna (ja, hjärntvätt...) men något måste få honom att inse att du är en självständig inidivid som inte behöver hans synpunkter. Du visste väl hur man tar hand om sig själv innan han kom in i bilden? Det är bara att fortsätta med det, du gifte dig inte till att få en "pappa" utan en partner. Kan han inte låta dig vara människa, så visa hur du vill ha det!
GO GIRL!! YOU CAN DO IT!