Ang långtidsamning

Ang långtidsamning
Skrivet av	Sabina
Nu gällde ju inte detta enbart amning utan långtidsamning... jag undrar, får män inte ha några synpunkter på det alls? Om en kvinna vill amma tills barnet är, låt säga fem år, ska pappan inte tycka något om det alls? Är det ojämställt och bara ett sätt att ta makten över kvinnors kroppar? Finns det någon magisk gräns där pappor får lägga sig eller inte alls? Själv ville jag amma min dotter jättelänge men sedan en dag, hon var dryga året, ville jag plötsligt inte längre. Jag har bråkat med massor av väninnor som tycker att långtidsamning är äckligt och där satt jag, och tyckte faktiskt att det kändes obehagligt när mitt barn nickade och liksom pratade med mig samtidigt som hon åt av min kropp. Säkert är jag styrd av alla möjliga sjuka normer. Men det jag undrar över är om jag har rätt till dessa känslor? Om ja, har min parner också rätt till åsikter och känslor kring långtidsamning? Eller är det bara dumt, ojämställt, sjukt alltihop att känna något för långtidsaming annat är positivt?
Svar på tråden: Ang långtidsamning

Känslor har man alltid rätt att ha
Skrivet av Cecilia med Juni
Man kan ju ha jättemånga konstiga känslor inför allting i livet! Sina känslor kan man inte bestämma över riktigt. Men man kan ju reflektera över dem och bearbeta saker, fundera över om de leder oss framåt eller kanske håller oss tillbaka? Man kan ju jobba med sig själv och utvecklas, men att göra något som känns helt fel eller man mår dåligt av kan inte vara bra. Att låta sina känslor styra över andra människors val och liv kan jag däremot inte tycka är schyst. Att utpressa någon att göra något som känns fel och dåligt för den, kan ju inte vara positivt. Man ska väl både följa sitt eget hjärta och inte motarbeta när andra vill följa sitt. Så tänker jag.

Ett par svar från mig
Skrivet av Sabina
Jag undrade därför att som svar på det första inlägget (var det här eller någon annanstans?), skrev Kattis ner en lång rad punkter på hur en jämställd man är. Bland annat fick han inte uttrycka åsikten att han tycket att långtidsamning är äckligt. En annan punkt var f ö att en jämställd man kräver inte sex. I teorin en självklarhet men relationer är ofta mer komplicerade än så. Själv lever jag med en man som inte ville ha sex med mig under hela graviditeten. Han var snäll mot mig på alla tänkbara vis, visade at han tyckte om mig ändå osv men jag mådde mycket dåligt av det här, så dåligt att jag blev precis den där krävande, tjuriga och ibland också elaka människa som jag inte ville bli. Såhär i efterhand önskar jag förstås att jag inte blev så men jag vägrar reducera sådana saker till en fråga om jämställdhet eller inte.


Nej, Sabina...
Skrivet av Kattis
...jag har aldrig skrivit någonstans att man inte får lov att tycka att långtidsamning är äckligt. Däremot skrev jag så här: "En jämställd och engagerad pappa säger inte åt sin partner att hon är äcklig som ammar deras 9 månader gamla bebis". För det första så kan man inte tala om långidsamning när det handlar om en bebis som är 9 månader gammal. Och för det andra så är det skillnad på att TYCKA att långtidsamning är äckligt generellt och på att faktiskt säga till sin partner att hon är äcklig som ammar parets gemensamma barn. Och ja, jag vidhåller faktiskt att om man är en jämställd och engagerad pappa så har man så stor respekt för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp, och har sett till att skaffa sig så pass goda kunskaper om amning och dess fördelar att man inte ifrågasätter kvinnans rätt att amma barnet så länge som hon själv önskar. Och ja, jag anser att ingendera parten har rätt att kräva sex i en jämställd relation. Därmed inte sagt att man inte kan lida om den andre inte har lust - det är jag fullt medveten om. Men jag tycker, att hur jobbigt den andra parten än tycker det är att vara utan sex, så har han eller hon inte rätt att kräva att den andra ska ställa upp och ha sex mot sin vilja. Utan i de fall där den ena parten vill mer och oftare än den andra, så måste man ju tillsammans försöka prata igenom sina känslor ocj vad de kan bero på, och försöka (eventuellt med hjälp av professionell rådgivning) hitta ett sätt att ta sig igenom problemen. Eller, om de är oöverstigliga, så kanske lösningen är separation.

Sina känslor har man all rätt till
Skrivet av AnKa
Alla männsikor, kvinnor som män, har naturligtvis rätt att ha känslor kring vad som helst. Alla människor har också rätt att ha åsikter i vilka frågor de vill och att uttrycka sina åsikter. Men alla har inte rätt att vara delaktig i alla beslut. Beslut som rör en människas kropp har den människan rätt att fatta helt självständigt och ingen har rätt att kräva att man ska göra någonting med sin kropp mot sin vilja.

Klart du har rätt till dina känslor!
Skrivet av Kattis
Du har all rätt att tycka att långtidsamning är hur äckligt, snuskigt, läbbigt eller sjukt som helst! Däremot har du INTE rätt att, med utgångspunkt från dina privata känslor, besluta hur länge andra kvinnor får lov att amma sina barn. Och nej, jag anser att en pappa inte har någon som helst rätt att bestämma hur länge ett barn ska ammas. Om pappan skulle ha rätt att sätta en övre gräns för hur länge barnet får ammas, så skulle han ju i logikens namn även ha rätt att sätta en nedre gräns. Och då alltså kräva av sin partner att hon ammar i minst tre månader, eller minst sex månader, eller minst ett år... Och det är ju fullkomligt orimligt, eller hur? Lika lite som pappan har rätt att kräva att mamman måste amma en viss tid, lika lite har han rätt att kräva att hon ska sluta amma efter en viss tid.


Men...
Skrivet av Sabina
Det är inte det jag och en del andra här invänder emot i era inlägg. Utan att det låter på er somom det är helt ointressant vad papporna tycker. ... du besvarade aldrig min fråga: finns det någon gräns för när pappors åsikter är viktiga? Om mamman och barnet vill fortsätta till låt säga fem år (jag deltidsammades tills dess), är pappans åsikt om det hela helt irrelevant då också? Är amningen under alla omständigheter bara en fråga mellan barn och mamma?

Jag tycker så här
Skrivet av Cecilia med Juni
Det är bra med en öppen kommunikation där man kan prata med varandra om hur man tänker och känner. Och då har man ju också en chans att utvecklas och ta till sig ny knuskap osv, och kan närma sig och förstå varandra. Kanske kan pappan då upptäcka att det är andra saker än amningen som är problemet i relationen, om man inte pratar med varandra så kommer man ju ingen vart heller. Man kan ha olika åsikter och diskutera. Men i slutändan så är det mamman kropp och mammans beslut. Det är inte fel att sätta ord på sina känslor och prata igenom saker. Och det är heller inte konstigt att man har fördomar och är rädd och osäker inför sådant som känns nytt och främmande. Däremot så tycker jag att det är fel att göra så som det berättades om i ursprungsinlägget, att pappan kräver av mamman att hon Måste (som det stod med stor bokstav faktiskt) sluta amma innan barnet var 1 år för att det var jätteäckligt om hon ammade då. Att han vill tvinga henne att göra något mot hennes och barnets vilja, och hon var jätteledsen över detta. Då har man passerat en gräns för hur tungt pappans åsikter ska väga, tycker jag. Och som i abortexemplet jag skrev nedan, som ett personligt exempel på Kattis fråga, så var det väldigt relevant för mitt beslut att min sambo var tydlig med att han inte ville göra abort. Det var jätteskönt att veta var han stod och vad han kände. Men det var ändå inte hans beslut utan min kropp och mitt val i slutändan, och han skulle absolut inte ha försökt att övertala mig att göra något mot min vilja, utan var samtidigt tydlig med att han skulle respektera att det var mitt val och min kropp oavsett vad jag ville. Det är väl där skillnaden mellan kommunikation och krav ligger, tycker jag. Kan man prata om saker och utbyta åsikter, eller försöker mannen bestämma över kvinnans kropp och tycker att han har rätt till det? Det går en gräns där emellan, även om den kanske inte är huggen i sten.

Inte Kattis
Skrivet av SandraB
men för mig så är det svar Ja! Hur länge jag ammar beror på mitt barn och mig! Jag är inte liv-egen heller. Skulle pappa till mitt barn vilja att jag slutade amma skulle jag ta mig en allvarlig fundering över vad det var för människa jag lever med. Ursäkta om jag låter barsk men jag är så innerligt trött på att människor har åsikter om hur länge jag bör amma mitt barn. Sen förstår jag inte varför amningen skulle inkräkta på pappa/barn relationen? Jag ammar min 20 månader gammal son fortfarande och min man har en jättenära relation med honom. Han är visserligen ganska "mammig" periodvis med mycket mindre än de flesta av mina kamraters barn som INTE ammar längre.


Jo...
Skrivet av Kattis
...jag besvarade visst din fråga, Sabina. Läs gärna mitt inlägg en gång till så får du svaret. Men för tydlighetens skull kan jag formulera det så här: Ja, jag anser att amningen under alla omständigheter (utom naturligtvis om mamman skulle vara psykotisk eller motsvarande) bara är en fråga mellan barn och mamma.

Jag håller med dig
Skrivet av Eva E
Jag tycker att pappan har rätt att ha åsikter om amning över en viss ålder. Att tvinga mamman att amma tycker jag inte att han har någon som helst rätt att göra, däremot att diskutera att _inte_ amma tycker jag han är i sin fulla rätt till. Särskilt om pappan blir mycket påverkad av mammans amning - t ex att han får svårt att knyta an till barnet, om hans möjligheter att ta ut föräldraledighet minskar, om sömnen störs under lång tid, om möjligheterna att leva som man och kvinna i förhållandet påverkas negativt av amningen etc då måste pappan självklart ha rätt att ha en åsikt och kräva att få vara delaktig i besluten! Det centrala i amningen efter viss tid tycker jag inte har med kvinnans kropp att göra, utan med delaktigheten i ansvaret för barnet och för förhållandet. Den hänsynen tycker jag går före efter viss tid och då har pappan givetvis rätt till åsikter om detta på samma sätt som mamman.

Men pappan blir väl inte mindre...
Skrivet av Kattis
...delaktig i ansvaret för barnet för att det fortfarande ammas? EvaE, jag undrar om du riktigt är insatt i vad amning av ett större barn (över året) innebär? Det är ju verkligen inte alls som när man ammar ett litet spädbarn, som kanske vill amma var eller varannan timme dygnet runt. Utan ett större barn har bröstet som ett sätt blsnd flera att tanka lite gos och trygghet. Oftast har ett större barn ingen lust att ligga långa stunder vid bröstet, utan det kanske snuttar en minut eller två åt gången bara. De flesta större barn som ammas har ju mammor som har återgått till jobbet och barnen är hemma med pappan, på dagis eller hos dagmamma. Och så ammar de lite grann när mamman är hemma och har möjlighet. Inte annars. Jag kan inte för mitt liv se hur pappans ansvar för barnet skulle minska, eller hur hans delaktighet i barnets omvårdnad skulle påverkas negativt, av att barnet snuttar lite grann på bröstet någon eller några gånger per dygn? Ett större barn äter ju vanlig mat också och finns inte mamman där så vet barnet mycket väl att det inte kan bli tal om någon amning. Blir barnet ledset eller oroligt när det är med pappan, så får förstås pappan hitta sitt eget sätt att trösta och lugna barnet, och det finns ju ingen som helst anledning att pappan inte skulle fixa det även om barnet ibland råkar ammas. Eva, tycker du att en ettåring eller tvåååring som dricker välling på flaska morgon och kväll, eller som har en napp till tröst då och då under dygnet, är ett hinder för en nära relation mellan barnet och pappan? Om du svarar nej på detta, varför är då amningen ett sådant hinder? Att barnet snuttar lite på bröstet ibland är inte ett dugg konstigare än att det tar nappen ibland. Finns mamma i närheten så vill barnet kanske snutta på bröstet, finns mamma inte i närheten så går det också bra. Jag förstår faktiskt inte vad som är så laddat just i det faktum att barnet suger på mammans bröst för att få tröst och gos, när det inte alls anses laddat att barnet suger på en napp av samma anledning. Att ett större barn fortfarande ammas och njuter av det innebär inte att det måste ammas oavbrutet, eller att amningen är barnets ENDA sätt att få tröst och gos! Utan det finns alla möjligheter för pappan att ge barnet detta, och ju mer tid han tillbringar med barnet desto bättre blir förstås hans förutsättningar.


Förresten, Eva E...
Skrivet av Kattis
..exakt vid vilken ålder anser du att pappan ska ha rätt att gå in och säga att "Nu får det banne mej lov att vara färdigammat"?

Tror du...
Skrivet av Lena
att möjligheteten att leva som man och kvinna blir bättre om han tvingar henne att sluta amma mot sin vilja..? För min egen del så skulle jag snarare gissa att jag skulle tända betydligt mindre på min man efter det... Och varför påverkas pappans möjlighet att ta ut föräldraledigt? Ett lite större barn klarar ju bra att mamman är borta dagtid, jag reste bort också när jag ammade och kunde fortsätta amma när jag kom hem. Jag ammade hela tiden min man var pappaledig, och det påverkade inte de alls. Min son somnade jättelätt utan bröstet och saknade det inte alls när jag var på jobbet, däremot ville han amma så fort jag klev innanför dörren.

Men hur vet man
Skrivet av AnKa
att pappan får lättare att knyta an till barnet, att han möjligheter att vara föräldraledig förändras, att sömnen blir bättre och att den relationen mellan man och kvinna förbättras av att amningen avslutas? Alla de exempel du ger är komplexa situationer där betydligt mer än amning spelar in.


Det VET man givetvis inte
Skrivet av Eva E
men man kan ju TRO att det är just amningen som ställer till problem. Om pappan är fullt övertygad om att amningen ställer till det på något sätt (t ex sömnproblem) men inte har minsta rätt att ha en åsikt om att amningen bör avbrytas hur kan han då avkrävas ett ansvar för att dela problemet? Man ska aldrig behöva ta större ansvar än man har befogenhet att styra överm och om man inte har rätt att få göra något åt ett problem man ser, så ska man heller inte behöva ställa upp och hjälpa till att ta ansvar för problemet. En mamma som tror att amningen ställer till sömnproblem kan ju välja att avbryta, men en pappa som tror likadant ska vara tvungen att stå ut med dålig nattsömn i åratal?

Tycker att...
Skrivet av Eva E
...pappan absolut borde vara en jämbördig part när det gäller att besluta om amning senast vid 6 mån ålder.

Men Eva E...
Skrivet av Kattis
...menar du då att pappan ska ha rätt att hindra barnet från att få amma efter 6 månader, även om det är uppenbart att amningen betyder mycket för barnet och att barnet faktiskt VILL amma? I så fall så kan jag bara inte hålla med dig. Jag tycker att barn har rätt att få bli ammade, under förutsättning att mamman trivs med att amma och gärna fortsätter. I ett sådant läge kan jag inte tycka att pappan har rätt att driva sin vilja igenom på bekostnad av barnets behov. Dessutom är ju faktiskt rekommendationen idag helamning i 6 månader, förutsatt förstås att amningen fungerar bra och mamman vill amma. Och om barnet har helammats i 6 månader, så kan man ju inte bara från en dag till en annan avsluta amningen, utan det är en gradvis process för barnet att vänja sig vid annan mat. Men jag vidhåller också, att så snart barnet är redo att äta annan mat så får ju pappan möjlighet att vara ensam med barnet under större delen av dagen, och då ser jag inte alls hur en fortsatt delvis amning skulle utgöra ett hinder för pappans och barnets anknytning.


Ett snyggt exempel
Skrivet av G
på när det går helt fel är min vänninna vars make "bad" henne sluta amma efter tre månader eftersom han ville ha fri tillgång till hennes bröst. Alternativet hon hade att välja på var att han skulle skaffa en älskarinna. Hon är nu skild och jag är mycket glad över att hon tog det steget. Min make tycker väl det är lagom ballt att jag sprutar bröstmjölk över hela sängen men skulle aldrig komma på tanken att be mig sluta amma sålänge varken barn eller mamma är redo för det. Lite kladd får man räkna med när man skapar nya underverk.

Fin kille,
Skrivet av Frotté
tänk att upptäcka att man skaffat barn med en sån... Jättetråkigt för henne.

Ang långtidsamning

Känslor har man alltid rätt att ha

Ett par svar från mig

Nej, Sabina...

Sina känslor har man all rätt till

Klart du har rätt till dina känslor!

Men...

Jag tycker så här

Inte Kattis

Jo...

Jag håller med dig

Men pappan blir väl inte mindre...

Förresten, Eva E...

Tror du...

Men hur vet man

Det VET man givetvis inte

Tycker att...

Men Eva E...

Ett snyggt exempel

Fin kille,

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information