Min syn på amning

Min syn på amning
Skrivet av	AnKa
Eftersom det bla är mitt inlägg på amningsnack som Nina har retat upp sig på vill jag klargöra för er hur jag ser på saken. För mig är detta inte alls en fråga om jämnlikhet eller en fråga om pappans rätt att vara delaktig i barnets fostran och skötsel. Jag tycker att detta är en fråga om kvinnans rätt till makten över sin egen kropp. För mig är det lika självklart att varje kvinna ensam har rätt att besluta när hon vill ha sex, om hon ska göra abort som det är att hon har ensamrätt på beslutet om och hur länge hon skall amma sitt barn. Naturligtvis är det alltid bäst att paret är överrens i dessa frågor men är de inte det är det kvinnan som har sista ordet eftersom det är hennes kropp det rör.
Svar på tråden: Min syn på amning

Precis
Skrivet av Lena
Häller med. Man ska inte heller glömma i den här debatten att inte bara _mamman_ vill amma, utan även barnet. Varför ska de sluta amma när både barn och mamma vill? Det blir helt vansinnigt...

Håller inte med
Skrivet av Eva E
Jag tycker inte att det enbart är en fråga om kvinnans makt över sin egen kropp. Amning eller ej påverkar även mannen i så motto att det styr över hans möjligheter att anknyta till sitt barn, att ta hand om det (särskilt om paret är separerade), det begränsar kanske hans möjligheter att vara föräldraledig osv. Därför tycker jag att amning över en viss ålder bör vara mer av ett gemensamt beslut än andra beslut som styrs av kvinnan därför att det är hennes kropp.


Och då håller inte jag med...
Skrivet av Kattis
...därför att om amning eller ej påverkar mannen, så påverkar väl abort eller ej också mannen i ännu högre grad? Abort eller ej avgör ju om mannen kommer att bli förälder eller ej, något som ju är direkt livsavgörande. Och om abort ska vara kvinnans eget beslut (vilket jag alltså anser) så borde väl amning också få vara det? Jag kan inte heller hålla med om att amningen styr pappans möjligheter att knyta an till sitt barn eller begränsar hans möjlighet att vara föräldraledig. Jag har många bevis i bekantskapskretsen på barn som är ammade länge (ibland flera år) men där papporna och barnen defintivt har knutit an redan från allra första början. Lite större barn som ammas ammas ju inte heller lika ofta som en bebis. Jag har själv ammat som längst i drygt två och ett halvt år, men jag har ändå jobbat om dagarna och min man har ändå varit hemma. Jag har även rest bort över natten i jobbet vid flera tillfällen och då gjort ett uppehåll i amningen ett par dygn, något som brukar gå alldeles utmärkt när amningen är så etablerad. Långtidsamning innebär ofta att barnet snuttar lite när mamman är hemma och har tid, t ex morgon och kväll, kanske nattetid och kanske lite oftare på helgerna. Oftast blir amningstillfällena rätt korta, ibland bara någon eller några få minuter. Det är ju inte alls som de första månaderna då barnet ju kan vilja snutta nästan oavbrutet... Amning är heller inget hinder för en rättvist fördelad föräldraledighet. Givetvis måste mamman vara hemma större delen av dagarna så länge barnet helammas, och om mamman vill helamma de rekommenderade första 6 månaderna så får familjen antingen försöka ordna så att pappan kan vara hemma samtidigt, i alla fall en del av dagarna, eller också får pappan vänta med att vara hemma tills helamningen är över. När barnet inte längre helammas så får ju pappan möjlighet att vara hemma på heltid, och då kan mamman (om hon och barnet vill) fortsätta att amma delvis, när mamman är hemma. Det finns många olika sätt att lösa det så att pappan och barnet kan skapa en nära relation. Min utgångspunkt är dock fortfarande att om mamman vill amma, så har pappan inte rätt att hindra henne. Man får själv välja om man vill se amningen som ett hinder eller en möjlighet.

Det...
Skrivet av Sabina
... går inte att slå fast så där som du gör att amningen inte hindrar att pappan knyter an till sitt barn. För er kanske det inte var så och för en väldig massa mammor här i forumet kanske det inte varit så men likväl KAN det vara så. Och det går inte heller att göra så lätt för sig som att säga att pappor som har svårt att knyta an till sina barn är frånvarande, själviska eller dåliga pappor. Det finns människor som har andra erfarenheter än er. Därmed inte sagt att jag tycker att pappor ska ta beslutet åt någon mamma. Argumentet att det är mammans kropp räcker gott. Att komma dragandes med WHO:s slutsater är inte heller nåt argument. För i så fall måste ni ju mena att den pappa som vill att hans barn ska ammas fastän mamman inte vill det likagärna komma börja rabbla hälsofördelar. Jag tycker att i en bra relation kan man kompromissa. Ja, BÅDE mamman och pappan. Att jämföra med abort är absurt. Det går att avsluta en amning lite tidigare om man inte är överens. Det går inte att vara lite gravid eller göra en liten abort.

Visst kan och bör...
Skrivet av Kattis
...man kompromissa ibland. Att leva i en relation med en annan människa innebär alltid ett givande óch tagande. Men just i fallet amning - om BÅDE barnet och mamman vill fortsätta amma, varför ska båda två behöva ge upp sin vilja för mannens skull? Jag har också svårt att förstå på vilket sätt pappan skulle få en bättre relation till sitt barn genom att tvinga barnet att avstå från något som är viktigt för barnet och som barnet självt visar att det vill ha och behöver?


Visst påverkar en abort mannen
Skrivet av Eva E
...liksom det påverkar mannen för livet om han blir far mot sin vilja. Det är inte det som är kriteriet. Men det är kvinnan som bär barnet under graviditeten, det är hon som måste få välja om hon vill riskera SITT liv, riskera att HON drabbas av div bagatellartade eller allvarliga åkommor till följd av graviditet och förlossning/kejsarsnitt. På samma sätt måste hon också få välja om HON vill riskera att bli steril av en abort (risken är liten men finns ändå där). I så motto är det _kvinnans rätt till sin kropp och hälsa_ som måste få gå först. Däremot tycker jag inte att kvinnan har en större rätt att bestämma om hon vill bli förälder eller ej. Om barnen kunde födas genom att gro i en glasburk 9 månader så tycker jag absolut att mannen har precis lika stor rätt att bestämma om de ska bli föräldrar. Det är ENDAST detta att graviditeten påverkar kvinnans kropp och hälsa som gör att hon i slutänden har sista ordet. När det gäller amning så är det ju inte samma sak. Då är barnet en särskiljd person från sin mammas kropp, och då bör givetvis den andra föräldern också få ha synpunkter på _barnets_ omhändertagande. För det är ju det som det handlar om barnets välbefinnande. Anta t ex att föräldrarna är separerade och att pappan inte kan ta hand om barnet under någon längre sammanhängande stund eftersom barnet vill amma väldigt tätt. Anta att barnet vägrar nappflaska. Då handlar det om ifall anknytningen till pappan är viktigare än amningen eller tvärtom - vilket ska gå först? Det måste väl _bägge_ föräldrarna få ha synpunkter på? Eller anta att barnet vaknar 10 ggr/natt och ska amma, vilket gör mamman så slutkörd så att hon inte orkar fungera i förhållandet gentemot sin man. Hur länge ska pappan acceptera en slutkörd fru som vägrar ge upp amningen, utan att få ha ett ord med i laget? Har man inget inflytande över sakernas ordning i förhållandet så kan man heller inte ges något ansvar för utfallet. Får inte pappan vara med och bestämma över sådant som han anser stör i förhållandet, så är det heller inte hans fel om det förhållandet sedan spricker Så ser jag det i alla fall. Man kan inte ta ansvar för något som man inte får vara med och påverka. Om amningen förorsakar problem i förhållandet (sömn, sexliv, om pappan tycker att det är avtändande och obehagligt att se sina stora barn ammas osv) men pappan inte får vara med och styra, så kan han heller inte hållas ansvarig för problemen. Så är det ju. Allt blir automatiskt mammans ansvar om hon är den enda som får säga bu eller bä. När det inte längre gäller kvinnans rätt till sin kropp så tycker jag att det är självklart att bägge föräldrarna ska få säga sitt.

Barnet då?
Skrivet av Cecilia med Juni
jag skulle hålla med dig i det här stycket om du bytte ut ett ord "När det gäller amning så är det ju inte samma sak. Då är barnet en särskiljd person från sin mammas kropp, och då bör givetvis den andra föräldern också få ha synpunkter på _barnets_ omhändertagande. För det är ju det som det handlar om barnets välbefinnande. " Då bör ju givetvis BARNET också få ha synpunkter eftersom det handlar om barnets välbefinnande! Att en pappa ska kunna tvinga mamman att sluta amma när barnet tydligt visar att det tycker om att amma och att amningen betyder jättemycket för barnet kan väl inte vara något positivt? Som förälder ska man väl kunna sätta barnets behov främst, och det gäller väl också pappan? varför ska en person bestämma över två andra personer, och tvinga dem att göra något mot deras vilja? Det tycker jag inte är étttecken på jämställdhet! Jämställdhet är väl något större än millimeter rättvisa? Hur skulle det vara om jag förbjöd min man att bära omkring på vår 2-åring, som vill bli buren väldigt mycket av sin Pappa just nu? "Pappa bääla!" hela tiden just nu. De får mycket mer närhet och kroppskontakt än vad jag får, och ärligt talat kan jag tycka att det är lite jobbigt att jag inte orkar bära henne nu, men jag har ont i bäckenet och klarar inte det mer än korta stunder. Skulle jag förbjuda honom det för att det är oreättvist och hon kan ju faktiskt gå långa strcäkor själv, och åka vagn. Men hon vill helst inte det utan att han ska bära. Om han nu kan bjuda till och ge henne den närheten när hon faktiskt ber om det både med ord och visar med hela kroppen att hon vill det, ger det mig rätt att motarbeta det för att jag känner mig lite utanför och saknar att kunna bära henne själv? Nej, jag tycker faktiskt inte det.

Barnets föräldrar
Skrivet av Eva E
Det är ju barnets föräldrar som ska se till barnets bästa. Pappan vill väl knappast att barnet ska sluta amma "bara för att", han har väl ett _skäl_ till det. T ex kanske pappan tycker att barnet har mycket att vinna i längden på att få en bra anknytning till sin pappa om pappan kan vara föräldraledig. Då får man ju väga det mot amningen - vilket är BÄST av två bra saker för barnet (om det nu är svårt att få till bägge sakerna samtidigt)? Barnet har ju faktiskt FLER behov än att amma - som förälder ska man väl försöka se HELA bilden?? Det är öht inte jämförbart med att du skulle förbjuda din man att bära din dotter "bara för att". Har du däremot ett skäl till att din dotter borde gå mer själv (kan inte komma på något nu, men antag att det t ex fanns ett bra medicinskt skäl i din dotters fall) - tycker du att det skulle kännas rätt att du skulle vara belagd med munkavle och inte få yttra dig?


Du har helt rätt Eva!
Skrivet av Frotté
Dags att kvotera föräldraförsäkringen!

Men Frotté ...
Skrivet av Cecilia med Juni
kvotering av Föräldraförsäkringen har väl inget med amning att göra??? Man behöver ju inte sluta amma för att man delar på föräldraledigheten heller!

Jag tycker fortfarande, Eva E...
Skrivet av Kattis
...att man inte automatiskt kan ge amningen skulden för att en nybliven mamma kan vara trött och slutkörd. Även om mamman slutar amma så finns inga som helst garantier för att barnet sover hela natten. Tvärtom, det är min erfarenhet efter att i 12 år ha varit amningsrådgivare och pratat sömn med otaliga föräldrar, att väldigt många barn under hela första året, och även längre i många fall, vaknar till några gånger på natten för att kolla att föräldrarna finns där och för att tanka lite trygghet, oavsett om de ammas eller ej. Jag anser också att vi inte får omyndigförklara ammande mammor. Det kan aldrig vara mannens sak att avgöra att kvinnan inte orkar amma, utan detta måste hon själv ha rätt att bedöma. Kanske prioriterar hon amningen framför att få sova en hel natt, kanske känner hon att amningen ger henne och barnet så mycket att det är värt att få sömnen avbruten? Dessutom finns många ammande mammor som samsover med sina barn och som knappt vaknar när barnet ammas på natten. Jag har själv nattammat flera gånger per natt i två och ett halvt år, sonen sov mellan mig och maken och tog bröstet själv när han behövde - oftast vaknade jag inte alls, och om jag vaknade till så somnade jag om fort. Så nattamning behöver faktiskt inte göra kvinnan slutkörd. Jag tror att en mycket vanligare anledning att småbarnsmammor är slutkörda är att deras män inte tar sin del av ansvaret därhemma, utan tror att kvinnan ska fungera som en gammaldags hemmafru bara för att hon är föräldraledig. Jag har också väldigt svårt att tro att ett bra förhållande skulle spricka på grund av att kvinnan i förhållandet ammar delvis även efter 6 månader - i så fall finns det nog djupare underliggande problem i det förhållandet. Om min man skulle kräva att jag slutade amma efter 6 månader för att han då ville min kropp och mina bröst för sig själv, så skulle jag definitivt inte vilja leva med honom längre. Jag vill ha en vuxen, mogen man, inte en tjurig pojke som är svartsjuk på sitt eget barn!


Eva E
Skrivet av Cecilia med Juni
Skillnaden är väl den att jag är starkt övertygad om att det inte på något sätt är omöjligt att få till båda sakerna samtidigt, och inte anser att amningen skulle kunna skada vare sig barnets fysiska eller psykiska hälsa eller anknytning på något sätt. Om barnet själv vill amma så tycker jag att det är bra om barnet också kan få det behovet tillgodosett, förutsatt att mamman inte mår dåligt av att amma. Jag tror inte att det kan vara negativt för pappan på något sätt, utan att det bara är myter och fördomar. Amningen hindrar inte på något sätt att pappan är föräldraledig eller har egen tid med barnet. Om barnet är under 6 månader och helammas och familjen ändå helst vill att pappan är hemma då medan mamman jobbar, kanske så pluggar hon och vil avsluta sin termin, det är väl inte helt ovanligt trots allt. Men i så fall så blir väl mamman tvungen att pumpa och och pappan får mata med kopp eller flaska istället. Är barnet, som i de flesta fall, större och äter vanlig mat, så är det inte svårare än att mamman ammar på morgonen innan hon går till jobbet och på kvällen när hon kommer hem igen. Varför skulle det kunna hindra pappan från att vara hemma med barnet och bygga upp en stark och nära relation till barnet?

Kattis
Skrivet av Eva E
Det handlar förstås inte om att _automatiskt_ ge amningen skulden för något. Men i det enskilda fallet KAN det faktiskt vara amningen som ställer till det, och det måste ju pappan också ha all rätt att påpeka och ha inflytande över. Det är möjligt att vissa kvinnor prioriterar amningen framför att få sova en hel natt hur trött kvinnan än är men pappan måste ju också få ge sin syn på hur det är att leva med en genomtrött fru som aldrig orkar finnas som en part i förhållandet, utan bara orkar existera i rollen som mamma. Jag skulle inte vilja leva med någon som tyckte att det är OK att helt prioritera bort den vuxna relationen att man under långa tider i förhållandet _bara_ ska existera som barnets föräldrar i förhållande till varandra. Och skulle jag tycka att det var avtändande/obehagligt att se min 2-3åring ammas skulle jag absolut vilja få rätten till den känslan bekräftad av min sambo/fru inte avfärdad med ett Väx upp, hörru, annars kan du dra!. Du säger ju nedan att kvinnor har all rätt att tycka att långtidsamning är hur äckligt, snuskigt, läbbigt eller sjukt som helst! och då naturligtvis har rätt att slippa det när det gäller sin egen amning. Men om en man skulle tycka samma sak så är han bara en omogen, tjurig barnrumpa som man ska ta avstånd från? Hur rimmar detta? Är inte mäns känslor värda att tas på allvar? Är det bara mamman och barnet och deras välbefinnande som gäller i familjen? Är pappan bara en spermadonator som ska hålla klaffen?

Du missförstår mig, Eva E...
Skrivet av Kattis
...SJÄVLKLART har en pappa all rätt att tycka att amning av större barn är äckligt och avtändande! Han har rätt till sina känslor och sin åsikt. Men däremot kan det ju bli så, att kvinnan i förhållandet känner att hon inte vill leva med en man som har en diametralt motsatt syn på amning, en man som försöker få henne att sluta amma mot sin och barnets vilja. JAG skulle personligen inte fixa att leva med en man som ansåg att han hade rätt att kräva att jag skulle sluta amma för att han tyckte det var äckligt, om bpde jag och barnet ville fortsätta. Jag skulle känna det som att han då omyndigförklarade mig och försökte ta makten över mig och barnet, dessutom skulle jag omöjligt kunna känna sexlust till min man om jag visste att han tyckte jag var äcklig på grund av amningen. Andra kvinnor har förstås rätt att göra sina egna avvägningar och sina egna prioriteringar. Vissa prioriterar säkert förhållandet och väljer att avsluta amningen. Det är upp till dem. Min poäng är att mannen har all rätt till sina åsikter, men han har inte rätt att, oavsett vad han anser om amningen, tvinga kvinnan att amma vare sig längre eller kortare tid än hon själv vill.


Cecilia!
Skrivet av Frotté
Jag förstår din poäng och håller delvis med. Men som väldigt jämställdhetsivrare själv kan jag ändå säga att det var jättejobbigt med amningen när jag började jobba när bäbisen var 8 månader. Tur att jag kände mig motiverad av... just att det jobbiga vägdes upp av att pappan och barnet äntligen skulle få bygga upp sin egna vardagsrelation! Men jag tror många döljer sin traditionella uppdelning bakom snack om ekonomiskt tvång eller amning. helt rätt, men många tycker

Så vad du säger Kattis...
Skrivet av Eva E
...är att en pappa har rätt till sina känslor - men han har inte rätt att utöva något inflytande för att påverka sin situation?? Han får _tycka_ att amning av äldre barn är äckligt och stötande och störande för sömnen - men det är också allt han får göra. Det låter för mig som om man sa till en medborgare - "Du får gärna ha en åsikt om förhållandena i landet, men du får inte delta i valet och påverka utformningen av politiken". Tycker du själv att det är ett rimligt förhållningssätt? Har man inte då urvattnat ALL betydelse ur begreppet "Att få lov att ha en åsikt"??? Jag tror faktiskt att risken är minst lika stor att en pappa som inte får någon respekt för sin åsikt av sin fru - utan bara ska hålla klaffen efter att han donerat sperman - känner minimal lust att leva med denna kvinna. Det handlar inte alls om att pappan omyndigförklarar kvinnan. Att omyndigförklara någon innebär att man _tar över_ besluten åt en person, att man själv ensam tar över besluten. Men om man anser att gemensam vårdnad innebär att man _gemensamt_ ska ta besluten om barnet, så kan man knappast hävda att man blir omyndigförklarad för att den andre föräldern _vill vara med_ och bestämma!! Märk väl - inte bestämma själv, utan VARA MED och bestämma. Jag skulle bli verkligt sur om min partner påstod att han kände sig omyndigförklarad för att jag hade fräckheten att ha en åsikt om våra barn. Om HAN enbart kände sig myndigförklarad som förälder om JAG höll tyst beträffade vad jag tyckte var bäst för barnen. Det vore verkligen en anledning för mig att se mig om efter ett eget boende...

Eva E
Skrivet av Kattis
För mig är det precis likadant när det gäller amning som när det gäller abort: Pappan har all rätt att ha en åsikt, men han har inte rätt att tvinga kvinnan att följa hans åsikt. I en bra relation får man förutsätta att kvinnan och mannen är beredda att lyssna till varandras synpunkter och ta dem på allvar, men om de inte kan enas så anser jag att bestämmanderätten till syvende och sist är kvinnans, eftersom det är hennes kropp det gäller. Och om både mamman och barnet vill fortsätta amningen, så känns det inte rättvist för mig att de två som är i majoritet ska behöva vika sig för en minoritet på en person (pappan). Jag tror inte vi kommer längre här Eva E - jag vill återigen förtydliga att jag tycker det är enormt viktigt med närvarande pappor och jag är för en rättvist delad föräldraledighet (skulle dock helst vilja se totalt 2 år med 1 år till vardera föräldern, men det är en annan sak). Men jag anser INTE att amning, varken före eller efter 6 månader, behöver vara ett hinder för en nära relation mellan pappan ocn barnet. Och i de fall då papporna upplever att amningen trots allt ÄR ett hinder, så tror jag att det i grunden finns en annan orsak - kanske bristande kommunikation mellan mamman och pappan, kanske grundläggande skillnader i synsätt mellan föräldrarna som blir synliga i samband med föräldraskapet, kanske något annat... Hur som helst så tycker jag som sagt att en pappa aldrig kan ha rätt att aktivt förbjuda mamman att amma så länge som hon själv önskar, och inte heller har han rätt att försöka tvinga henne att amma om hon inte vill.


Kattis
Skrivet av Eva E
Tycker som sagt att "mammans kropp"-argumentet är fullständigt felanvänt i den här diskussionen. Om jag vill bära barnet jämt MED MINA ARMAR, har jag då rätt att utestänga den andre förälder med argumentet: "Du ska inte hindra mig att utnyttja min kropp som jag vill"? Här är det _barnets_ omvårdnad det gäller och då kan ingendera förälder utestänga den andre från medbestämmaderätt om barnet utifrån ett sånt argument. Att säga att minoriteten ska vika sig för majoriteten i en relation är också något som är mig helt främmande. Om folk inte mår bra i familjen så kan man inte skita i det utifrån att: "Jaja, men det är bara DU som lider, jag och barnen mår utmärkt som det är. Långnäsa!". Att EN person i relationen har problem räcker för att knäcka HELA familjen, därför finns det inget annat sätt än att ta _var och en_ som inte trivs i relationen på högsta allvar. Skulle jag mötas av majoritet-minoritetsargumentet om jag tog upp en sak med min sambo som jag inte trivdes med skulle jag packa samma kväll. Det är fruktansvärt respektlöst att köra över någon i en relation på det sättet - "jag kan strunta i dina upplevelser och åsikter, du är i minoritet". Tror inte heller att vi kommer så mycket längre, vi har alldeles för olika syn på detta.

Eva E
Skrivet av Ellis på besök
Eva E! Jag tycker att du skriver strålande bra! Håller med om allt! Fantastiskt fint formulerade inlägg!

Men majoritetstanken ...
Skrivet av Cecilia med Juni
betyder ju inte att man struntar i hur en person känner det! Bara att det kanske är om möjligt ännu värre att en person struntar i hur _två_ personer känner det, att han struntar fullkomligt i om både sambon och barnet skulle vara ledsna och må dåligt så länge hans själv får sin vilja igenom. Och att avvänja ett barn som så tydligt visar att amningen är viktig för barnet är ju en aktiv handling. Jag tycker att det mest låter som att pappan i det här fallet är ganska omogen och manipulerande, inte att han klarar av att sätta spädbarnets behov framför sina egna. Och det viktigaste var ju att mamman måste sluta amma före barnet blev ett år för att det var så jätteäckligt!!! Att jämföra med att någon är sjuk eller mår psykiskt dåligt och familjen inte bryr sig är väl långsökt anser jag.


Nej, det tycker inte jag
Skrivet av Lena
Jag kan inte alls se att amningen styr över hans möjligheter att knyta an till barnet! Hur? Tvärtom tycker jag att de familjer jag känner där pappa duger lika bra som mamma också är de familjer där mamman ammat rätt länge. De få exempel jag ser där pappan är riktigt ojämlik, bara jobbar, knappt känner sitt barn och inte kan natta etc., också är de familjer där mamman inte ammat alls/ammat ganska kort tid. Så jag tror inte alls på det du skriver! Tycker inte heller det påverkar hans möjligheter att vara pappaledig. Hur då? Min man var pappaledig 7 månader medan jag ammade vårt barn, det var inget hinder alls. Jag ammade kvällar och nätter, på helgerna lite mer såklart. Jag ammade i 1,5 år, min son älskade verkligen att amma, och han är lika pappig som mammig.

Men det var DITT fall
Skrivet av Eva E
..och dina personliga erfarenheter. Jag antar att du har läst inläggen längre ner som talar om erfarenheter som är precis tvärtom, där barnen som inte ammats faktiskt fått en bättre anknytning till sina barn.

bättre än vaddå?
Skrivet av SandraB
Hur vet de att anknytningen i _just_ det fallet hade blivit sämre om barnet hade ammats. Erfarenheter om hur anknytningen mellan pappa/barn amning/ickeamning verkar vara olika- vilket pekar på endast EN sak- att det är inte amningen i sig som påverkar knytningen. Det jag vill veta är På VILKET sätt anser du att amning av ett äldre barn påverkar relationen mellan pappa/barn? Jag menar- vad precis är det som pappan inte kan göra pga att barnet tar en slurk då och då? Vill man förbättra relationen mellan pappor/barn så borde man kvotera föräldrarledigheten istället. Vi delar 50/50 på fl. Min man få sköta sin relation med vår son på SITT sätt- den har inte jag ansvar för. Anknytningen kommer till de personer som har ansvar för barnet, tar tid med barnet mm. Kvoterade fl leder till en mer jämställd samhälle. Däremot att påverka kvinnan i sin amning är en förtyck och en djup kränkning av hennes och barnets integretitet.


Håller inte med
Skrivet av Cecilia med Juni
Jag håller inte med om att amning skulle kunna hindra mannens möjligheter att knyta an till barnet, inte att ta hand om det, inte hindrar möjligheten att vara föräldraledig och i den mån amning försvårar möjligheten för mannen att vara föräldraledig så gäller det absolut inte _över_ en viss ålder utan _under en viss ålder. Om mamman ammar och arbetar under den tid då barnet helammas och mannen är föräldraledig då så måste han kanske komma och hälsa på med barnet på mammans arbete varje dag för att barnet ska ammas då. Men om mamman vill arbeta så tidigt och ändå helamma så kan hon faktiskt pumpa ur mjölk som pappan ger med drickskål eller flaska under dagen också. Men det är inte så vanligt att familjen väljer att dela på föräldraledigheten på det sättet att pappan är hemma först, men det är absolut inte omöjligt det heller. Tex om mamman studerar så kan pappan vara i närheten med barnet och mamman ammar mellan föreläsningarna. Det är inte ens omöjligt att pappan är föräldraledig under helamning. När barnet istället äldre så är amninge definitivt inget hinder för att pappan är föräldraledig! Min man var ledig på heltid i 7 månader, och det varabsolut inget som försvårades av att jag ammade fritt under den tiden när jag var hemma. Jag ammade på morgonebn innan jag gick upp, och sedan när jag kom hem på eftermiddagen. Och så lite under kväll och natt "på begäran". jag ammar fortfarande fritt i den mån jag är tillgänglig, men hon har ju själv minskat ner på amningen när hon blivit äldre. Amningen har definitivt inte hotat pappans möjlighet att vara närta och knyta an. Hon är verkligen pappas flicka och de har en väldigt starkt och nära relation. Han kan ju göra allt utom just att amma. Ja, hon har faktiskt försökt att amma på honom också den sista tiden, men det har nog mer varit ett bus som hon har skrattat åt än på riktigt. Precis som när vill ge bröstet napp och säger "Neeej!" och skrattar så hon kiknar. Hur som helst, vill man vara nära, ta ansvar, knyta an till sitt barn så har man all chans i välrden att göra det och behöver inte se amningen som ett hot. Ju större barnet blir, desto mindre tid och energi tar amningen och desto sämre ursäkt blir den att skylla på om man inte lägger tillräckligt mycket tid och kraft på att bygga upp relationen till sitt barn som pappa. Ett barn på 1-2 år eller äldre kan göra uppehåll i amningen ett par dygn utan att amningen störs, vilket möjliggör delat boende och att pappan reser bort med barnet över en helg eller så. Det är väl i så fall de första 2 månaderna när man ofta ammar en stor del av barnets vakna tid som pappan kan bli lite utanför. Och det kanske inte är så roligt, men de flesta verkar ju tycka att barnet mår bra av att få amma då. Sedan när pappan får allt mer tid för barnet så fattar jag absolut inte varför amningen skulle stänga ute pappan. Med en stor tjej som jag har så är det verkligen ingen skillnad mellan mammas och pappas relation och möjlighet att vara närvarande och aktiva föräldrar. Hon kommer och säger till mig när hon vill amma ett par gånger per dygn, annars duger pappa precis lika bra, eller ofta bäst just nu om sanningen ska fram. När jag har varit borta från henne 2 dygn har hon inte varit ledsen och pappa har funkat lika bra, men sedan när jag kom hem så ville hon gärna amma igen. Hon frågar precis lika mycket efter pappa när han inte är hemma som efter mig. Och är jag borta så fattar hon ju att brösten också är borta, och ärligt talat tror och hoppas jag att hon saknar mig mer än brösten.

Din erfarenhet!
Skrivet av Sabina
Men det där är ju DIN erfarenhet. Varför inte acceptera att det kan vara annorlunda för andra människor? Jag ammade mitt barn i ett år. För vår del blev barnets relation till barnet bättre när amningen upphörde. Den extrema mammigheten försvann och han blev en fullvärdig förälder på ett annat sätt. Ja, han hade varit föräldraledig, tagit varannan natt och varit där på alla sätt och vis. Ändå tydde sig vårt barn till mig, skrek efter mig så fort det var något osv. I och med att amningen upphörde knöt det an till pappan på ett annat vis. Ja, så KAN det faktiskt också vara. Jag förstår att ni har andra erfarenheter, varför kan inte ni förstå att det finns de som har andra erfarenheter än er?

Jag tror det beror på tiden
Skrivet av Cecilia med Juni
Det första året är barnet enligt många forskare, tex Tomas Ljungberg, och psykologer, ofta starkare knutet till mamman. Jag tror att det var åldern och utvecklingen snarare än amningen som spelade roll. Mitt barn var också mer knutet till mig under kanske det första året, och det har blivit skillnad när hon har vuxit och blivit större. Även fast hon fortfarande ammade ofta då. Och barn som inte ammats över huvud taget är också vanligen starkare knutna till mamman under spädbarnstiden. Jag tror att det beror både på graviditeten och att mamman i de flesta fall är den som är hemma med barnet det första året och tillbringar mest tid tillasmmans med det. Amningen tror jag är en faktor som är kraftigt underordnad i sammanhanget. Det är inte heller bara min familj, utan många jag känner och mycket som jag har läst som jag grundar mina åsikter på. men det är ju som sagt mina åsikter och andra har ju all rätt i världen att tycka annorlunda än jag, eller tro på andra förklaringsmodeller än just de som jag tror på när det gäller samma saker.


Hoppar in!
Skrivet av Trollan på besök
Hallå! Men det där är ju också bara en erfarenhet! Känner att jag måste hoppa in här i diskussionen. Jag har tre ban, de två första ammades, men inte den tredje pga medicinering. Det tredje barnet fick en helt annan kontakt med pappa det första året. Det där med att mamman liksom automatiskt är barnets förstaval är en myt, grundat på vissa människors erfarenheter. Andra, som t ex jag och min man, tyckte att amningen spelade in. Det är väl klart att man har rätt att göra den tolkningen! Det är det ingen som ska klampa in och säga "nej, är man en bra pappa spelar det ingen roll". Ni vet inget om alla människors relationer och förutsättningar med jobb, bostad och vad det nu kan vara, ni kan bara utgå från er själva. Kanske är det så i exemplet som det inlägget alla dessa andra inlägg bygger på att mamman vill ammma till varje pris? Kanske det är amningen mätterna igenom som gäller ? (Ja, sånt förekommer vid nio månader, inget ovanligt alls.) Kanske pappan känner sig fullständig utestängd, kanske mamman inte samarbetar (ja, det är ett samarbete, det är alltid ett samarbete i en relation med flera människor) för att barnet ska få en bra relation till pappan, kanske det bara är hon och barnet som gäller i hennes värld? Ja, då tycker jag uppriktigt att hon gör fel som ignorerar hans önskemål. Kanske är det så att han är en skitstövel som nedvärderar henne och drivs an enbart svartsjuka? Det kan vi inte veta, vi har bara hennes version. Jag tycker inte att man kan säga något genrellt om långtidsamning, det måste vara upp till varje familj, varje relation och inte heller finns det sådan tydliga definitioner på jämställdhet som jag sett att vissa här vill föra fram.

Men en 9 månaders baby ...
Skrivet av Cecilia med Juni
handlar för guds skull inte om någon långtidsamning! Och att pappan säger ått mamman Måste sluta amma för att det är jätteäckligt är väl inte något tecken på kompromissvilja eller lyhördhet för barnets behov? Om ett barn ammas ofta de första månderna blir det mer tid med mamman, javisst. Men kan någon förklara för mig på vilket sätt pappan skulle bli utestängd och lida svårt av att en 3-åring ammas 10 minuter per dygn tex? Det är också ganska intressant att alla som hävdar att pappan ska ha rätt att bestämma att mamman ska sluta amma vid någon odefinierad viss ålder för att själva har valt att amma en kort tid. Kan inte det tyda på att man har en felaktig bild av "långtidsamning", vad nu det ska definieras som? Att man tror att det skulle vara på samma villkor som att amma en liten baby? Det är ju under spädbarnstiden som amningen kan ta mycket utrymme och pappan kan känna att det är på olika villkor. Om han någon gång skulle ha rätt att bestämma att barnet inte skulle få ammas så vore det väl det första halvåret? Varför skulle han plötsligt ha rätt att förbjuda amningen när det _inte_ längre tar mycket tid och _inte_ längre binder barnet till mamman, utan pappan mycket väl kan resa bort med barnet en helg eller vad det nu är han vill göra utan att amningen utgör ett hinder för detta??? Det är ju helt ologiskt och bakvänt tycker jag! Det vore intressant att höra någon pappa till barn som i alla fall ammats 2-4 år om han upplevt att amningen har stört hans anknytning till barnet och om det hindrat hans möjlighet att vara föräldraledig osv. För det verkar ju bara varit de som har erfarenhet av amning under det första året som ser amningen som något så negativ som absolut måste stoppas för att pappan ska ha någon chans att vara pappa. Om amningen är ett hinder för pappan så är det väl mest när barnet är nyfött. I så fall så är det väl den tiden som pappan skulle ha rätt att förbjuda att barnet ammades, om han nu ska ha samma rätt att besluta över amningen som mamman? Om det ska vara "rättvist"?

Hej du
Skrivet av Skorpan
Jag skulle tycka att det var fel av en mamma om hon aktivt använde amningen för att lägga hinder för pappan att få kontakt, eller skyllde på den för att pappan inte skulle komma i närheten. Men om mamma och barn ammar för sin gemensamma glädje och låter pappan bygga upp sin relation vid sidan av detta, då kan jag inte förstå varför pappan skall lägga sig i. Givetvis måste pappan beredas och bereda sig själv utrymme att bygga upp sin relation till barnet, men det utrymmet finns i de felsta fall i överflöd bara pappan tar för sig. Jag tror att det mer än amningen är det att så många av oss faller in i 50-tals könsroller när vi blir föräldrar som lägger krokben för barnets och pappans relation. Mamman måste låta pappan ta del i hemmet och pappan kan inte vänta sig att komma hem och säga "I\'m home hunny" och mötas av en färdig middag vakert uppdukad. Skall han få en bra relation till barnat måste han kavla upp ärmarna och ta del i skitgörat hemma. Är han riktigt avis på amningen så får han väl ta barnet och lägga det till sitt eget bröst. Riktigt små barn suger lika glatt på pappan, även om det inte är särskillt vanligt att pappor försöker, men jag vet en hel del bebisar som försökt ;). Det skulle ju inte ge någon mjölk, men närheten och trösten skulle pappan kunna ge på samma sätt. Så kanske lite manlig amning är en tänkbar lösning... Men i de allra flesta fall, så är den tid som amningen är väldigt intensiv ganska kort. Det finns barn som inte vill äta annat förrän de är 10 månader, men de flesta är tidigare än så. Hur som helst har föräldrarna rätt att vara lediga tills barnet är 18 månader, även om det inte funkar ekonomiskt för alla. Det ger i alla fall pappan gott om tid att vara hemma med barnet efter att helamningen är avslutad. Att papporna vill ta ut så mycket fp att det inkräktar på helamningen är ju annars inget problem man brukar se så värst mycket av... Snarare tar papporna ut två månader på sommaren strax innan barnet skall skolas in på dagis och oavsett hur mycket barnet ammats tidigare så lär det då inte ammas så att barnet inte kan vara ifrån mamman. Nej, jag tror faktiskt att det är ett mycket vanligare problem att papporna inte tar sig TIDEN som krävs för att komma nära sitt barn. Amningen är ingen magisk genväg till barnets hjärta utan den leder dit genom att den få mor och barn att tillbringa mycket tid väldigt nära varandra. Det är inte bara maten som är nyckeln, utan närheten och det nära samspelet. En pappa som tar sig tid mellan amningarn och som så snart barnets födointag tillåter det tar ut sin föräldraledighet och ägnar barnet tiden, tröstar när det slår sig kramar när det är ledset, bär det mycket, nattar det och finns där för det han kommer att bygga upp sin egen nära relation till barnet även om det är så att mamman ammar det första hon gör när hon kommer hem från jobbet och ammar innan hon går. Sedan tycker jag att vi glömmer bort att vi är föräldrar mycket längre än de första månaderna och åren. Föräldraskapet varar så länge man som förälder lever och det finns många saker längs vägen som bygger upp föräldraskapet och den relation man har till sitt barn. Slutligen är det min upplevelse att det är i ojämnlika förhållanden, som amningen kollapsar oftast för att mannen inte begriper att han måste ta sitt ansvar och heller inte kan se att amningen är mer än mat för mor och barn. Han kanske inte ens har vett att bry sig om de hälso fördelar amningen har för BÅDE mamma och barn. Men i de fall mammorna långtidsammar så brukar föräldrarna vara jämlika och delvis tror jag att det är en förutsättning för jag tror att mamman tröttnar fortare på amningen om hon både skall amma och vara barnets allt hela den resterande tiden. För att inte bli mätt så hon storknar på närheten till barnet, så krävs en delaktig pappa som gör en stor del av det andra som finns att göra med ett småbarn.


Här kommer jag....
Skrivet av Ziggy
.....inhalkandes på ett bananskal och riskerar kanske att hamna fel i debatten eftersom jag precis upptäckt dom här trådarna och har inte just nu tid att läsa vartenda inlägg som förekommer neråt hela sida. Vill ändå bidra med mina erfarenheter och min synvinkel inte för att ge ett generellt mansperspektiv men däremot ett personligt perspektiv från mig som man. Jag och mitt barns mamma hade pratat igenom hela grejen med amning ganska så väl innan barnet föddes och var överrens om att det var bra att amma så länge det kändes bra och fungerade. Nu drabbades min fru av en förlossningsdepression och "vägrade" i princip att amma från dag 1. I det fallet så anser jag att det är något jag inte kan tvinga henne till oberoende av vad vi pratat igenom och varit "överrens" om. Det är hennes kropp och hennes psyke och det skulle ändå inte ha fungerat då hon överhuvudtaget inte kunde knyta an till vårt barn en period och att då få amningen att fungera var omöjligt trots försök. Med andra ord stod jag för den delen av omvårdnaden med hjälp av flaska och ersättning. Detta fortsatte även då mamman mådde bättre och klarade av att ta hand om sig själv och barnet på dagtid. Från att jag kom hem från jobbet och hela nätterna och fram till jag åkte till jobbet på morgonen så stod jag för omvårdnad av både barn och mamma. Hade det överhuvudtaget varit praktiskt lösbart hade det varit bättre om jag fortsatt vara hemma på heltid redan efter första tiden. Så här ett antal år senare så kan jag fortfarande känna att det har gett mig något extra. Trots att det blev ett "tvång" under omständigheterna och var en väldigt jobbig period genom att mamman inte fungerade och mådde bra så finns det för mig en väldig massa "positivt" som jag annars delvis hade gått miste om. Jag är helt säker på att hur mycket man än engagerar sig och hjälps åt mm. så är det en speciell del som man blir "utestängd" från som man så länge barnet och mamman har "ensamrätt" när det gäller amningen. Jag håller alltså med dom som säger att principiellt sett så äger kvinnan fullständig rätt att bestämma över sin egen kropp och hon kan aldrig tvingas till något hon inte vill eller kan. Däremot anser jag att en man har lika mycket rätt till "relationen" med sitt barn redan från födseln och skall inte "utestängas" pga. fysiska brister. Amningen fyller i stort två funktioner. Dels näringsintaget och dels närheten mellan förälder och barn. Om man nu anser att för näringsintagets skull så vill man ge bröstmjölk så länge som möjligt så finns ju faktiskt möjligheten i dom flesta fall, (jag vet, det finns undantag!!), att ge bröstmjölken även via flaska. Det är något som varje man enligt min mening både har "rätt" och "skyldighet" att göra. M.a.o. att utestänga en man från den möjligheten med argumentet att barnet skall ammas en viss tid och att det är upp till kvinnan att bestämma detta själv är enbart egoistiskt. Det baserar sig ju nämligen inte på en princip avseende näringsintaget i sig utan att kvinnan vill fortsätta ha "ensamrätt" på själva närheten vid amningen. Obs. detta är inte skrivet för att trampa någon på tårna för det här är en fråga som är väldigt individuell mellan olika individer och familjer etc. Dock vet jag själv att om jag fick barn en gång till så skulle jag då som pappa ställa "krav" på att återigen vara delaktig tidigt även i matningen då jag vet hur mycket det har gett mig och att det faktiskt i nio fall av tio är praktiskt genomförbart oberoende av hur länge man väljer att låta barnet äta bröstmjölk. Sköt om er!

Hej du!
Skrivet av Kaosmamman
Håller med dig i det mesta men jag ville bara inflika att när det gäller att flaska med bröstmjölk så känner jag (hade lätt att pumpa de första månaderna) att det blev bara jobbigt. Först pumpa ut så att barnet har mat, sen pumpa ut eftersom barnet äter annan mat (den tidigare utpumpade). Dessutom skulle maten kylas och värmas och allt vad det innebar. Hade _inte_ gjort det om det inte varit för att jag varit iväg. Tycker du att jag är för bekväm och borde ställa upp på pappan på så sätt att jag skulle pumpa även om jag skulle vara hemma, med det dubbelarbete det ändå är? Om jag varit din fru? Vad hade du sagt då? Nyfiken blev jag=) Pga depression så har pappan här gjort det mesta förutom matat då i flera månader. Barnet har knutit väl an till oss båda nu men föredrog far sin länge förmodligen pga min depressin. Depressionen övervägde alltså amningen länge.

Hej själv!
Skrivet av Ziggy
Har inga facit....har bara min egen upplevelse! Som jag skrev tror jag att det är väldigt individuellt från person till person...familj till familj. Jag kan inte säga något om huruvida det är jobbigt att pumpa ut eller inte. Det har jag inte så mycket erfarenhet av. Ingen egen eftersom jag inte haft några bröst med mjölkproduktin men heller ingen från min sons mamma eftersom hon överhuvudtaget inte ville ha något med "uppfödningsproceduren" att göra. Däremot vet jag att även ersättningen på tetrapack skulle kylas och sen värmas och eftersom jag gjorde det själv så kan jag säga att den delen var egentligen inte alls jobbig i sig. Det var snarare hela situationen som var jobbig för mig så om det bara hade varit att förse sonen med näring av rätt temperatur så hade det varit en i sammanhanget ganska liten "börda" att bära. Rätta mig om jag har fel men i och med att jag egentligen har ganska ringa erfarenhet att hantera bröstmjölk på flaska. Är det inte så även med bröstmjölk att om man vet att den skall användas inom några timmar så behöver man inte kyla ner den för att senare värma den. Ungefär som med ersättningen. Jag kunde "ladda" upp med nattens behov på nattduksbordet och ett par flaskor och när graben vaknade och ville ha närhet och mat så var det bara att vakna själv...fylla flaskan och sätta sig med Junior i famnen och börja mata. Jag vet faktiskt inte....men jag tror att det borde funka på ungefär samma sätt med bröstmjölk....rent "livsmedelsmässigt" alltså. M.a.o. jag kan inte uttalla mig om hur det är att pumpa ut bröstmjölk...det har jag aldrig gjort...där får du tala om för mig hur det är :-) Jag kan egentligen inte ens säga att det är någon skillnad för mig som pappa att ha "skött" all matning inledningsvis och huvuddelen av all matning därefter redan från att sonen var nyfödd. Jag vet bara att själva känslan av att från början ha det lilla "knytet" i famnen och at tvara en grundförutsättning för hans "överlevnad", (eftersom mamman inte kunde vara det då), har gett mig själv så otroligt mycktet. Det var ju liksom inte så att jag bara var "delaktig"....det var "bara" jag!. Men det "band" som det redan från spädbarnstiden har skapat mellan mig och min son tror jag, (trots att jag inte har erfarenhet av något annat), skiljer sig från det band jag annars hade fått som pappa. Oavsett hur "närvarande" jag än har varit.....trots att jag har varit föräldraledig under ganska lång tid..... den där biten som jag själv nog inte skulle kunnat förutse. Den som jag inte vetat om.... om jag inte själv genomfört den. Att stå för 100% av omvårdnaden från ett litet liv som kommer från dig själv.... det är något väldigt speciellt med det. Något som kommer väldigt naturligt för dom flesta mammor. Något som dom flesta mammor känner som självklart. Något som dom fletsa mammor relaterar till när dom skall relatera till, och beskriva skillnaden mellan bandet mellan barn och mamma kontra barn och pappa när barnen är spädbarn och fram till ca. två års ålder. "Det är ju inte så konstigt...han/hon tyr sig mest till mig som mamma för han/hon är ju bara dry6gt ett år och mer van vid mig....pappans tid kommer sen!" Ja, självklart är det så. Men det är egentligen varken genetiskt , biologiskt eller praktiskt betingat......det är bara så det blir... eftersom "normen" säger att det är så det ska vara. Så trodde jag också att det var när "vi" väntade barn...och det är inget fel med det. Det jag försöker säga utifrån egna erfarenheter är att jag/vi "tvingades" att frångå "normen" och det fungerade. Dom "positiva" sidorna av et var så starka att, trots att jag inte vill vara i samma situation igen, så vill jag ha dom "positiva" sidorna igen om jag skulle "bli med barn" igen. Det finns inget någonsin som skulle kunna få mig att "välja bort" den närhet jag kände med mitt nyfödda barn. Den närhet som dom flesta mammor får "naturligt" i samband med amningen. Om det nu skulle vara så att själva proceduren med utpumpnig av bröstmjölk skulle vara så jobbig att der inte var praktiskt möjligt att jag redan från början var med och kunde ta hand om mitt barn på samma sätt som mamman så skulle jag respektera det....vad vet jag?...jag har aldrig försökt pumpa ut mjölk ur mina bröst. Men jag skulle definitivt hitta andra "lösningar" på att vara en lika viktig del för mitt barns överlevnad. Svårt att förklara...det känns speciellt och huvuddelen av alla mammor förstår nog vad jag menar med den speciella känslan. Jag har aldrig lyckats förklara det för mina "manliga" bekanta även om dom är pappor. Dom "käner" liksom att det är lika viktigt att försörja familjen....att byta en bläja då och då....att krama, gosa och vagga sitt barn. Men det är inte samma sak...det är en dimension som "fattas"... jag vet.....och alla mammor som har ammat vet. Det finns något speciellt som gör att man "knyter an" till sitt barn när man har det i famnen och matar det. Det har inte enligt min uppfattning något som helst att göra med om spädbarnets läppar befinner sig runt en bröstvårta eller en silikon-napp som sitter på en flaska. Det är inget som avrje gång ses som rosaskimrande, underbart och ett mirakel.....det är bara något som för stunden skall göras. Men likförbannat!..... i efterhand är det något som känns "speciellt". Varför skulle annars så många kvinnor beskriva det just så?...som något unikt...som något som bara dom har gjort och kan göra. Så så är jag tillbaks där jag började. Om sdet inte finns några praktiska hinder....dela med er! Säg inte i efterhand...... "Om både jag och barnet trivs med att amma...varför ska jag sluta?....det ska väl inte pappan ha något att säga till om?.....(Två mot en!!!!!)". Hur vet du? Barnet kan inte tala. Kan det vara så att barnet trivs med värmen och närheten när det får mat?... Kan det då vara så att om ni hade lärt barnet att äta från flaska emellanåt när ni ändå "lärde" det att äta från bröst så kunde pappan också fått möjlighet att tillföra barnet det mamman kan tillföra oavsett om barnet äter bröstmjölk i 1,2,3, eller 4 år. Jag dömer inte någon. Tro mig, efter att ha varit med på en ganska "traumatisk" förlosning utan att egentligen ha kunnat bidra med någonting så vet jag att det finns "saker" jag aldrig kan förstå fullt ut...."saker" jag aldrig kan göra hur gärna jag en hade velat det...."saker" som jag är evigt "tacksam" för att någon har genomlidit för att jag idag får ha en underbar son i mitt liv. Men å andra sidan....det faktum att jag inte kan göra och utstå allt detta kommer aldrig att fungera som argument gentemot mig för att jag skall "utestängas" från något jag både kan och vill göra....(med en liten brasklapp för att jag inte vet hur det är att pumpa ut bröstmjölk!!!) Långt blev det och sent är det men det här är något jag "känner" för men aldrig tidigare har behövt formulera i ord. Det är bara något som har varit självklart och naturligt för mig och därför har jag inte så ofta behövt reflektera över att det inte är lika självklart för huvuddelen av alla andra föräldrar... varken man eller kvinna. Därför blir det ju lite kanske lite väl argumenterande... allt är egentligen inte svart eller vitt. Det mesta är egentligen än gråskala och nu har jag redovisat min gråskala. Ingen sanning....bara mina erfarenheter och mina uppfattningar. Men jag hoppas ändå att jag kan förmedla ett lite annat perspektiv än det som bara utgår från "mamman"...(om jag nu får va lite ful och generalisera). Kram på er alla mammor.....ni har gjort något som papporna aldrig kan göra!


Sorry.....
Skrivet av Ziggy
....jag läste själv igenom mitt inlägg nu och jag hittade minst 147 stavfel, dubbla ord, meningsbyggnadsfel och syftningsfel. Jag hoppas att ingen tar illa upp och skyller på lite "fingerdyslexi" på tangentbordet, trötthet, dålig korrekturläsning och en trevlig kväll på Vinjas ost och vinkällare. Godnatt och sov så gott....(eller godmorgon/förmiddag för huvuddelen)

Dela allt millimeterrättvist?
Skrivet av Cecilia med Juni
Jag har väldigt svårt att förstå det här resonemnaget med attdela allt exakt millimeterrättvist. Det är så verklighetsfrämmande och krångligt på något sätt. Ligger väldigt långt ifrån vad som funkar naturligt och biologiskt. Alla får väl dra sitt strå till stacken och hitta sina egna sätt att vara nära, ha kroppskontakt och gosa med barnet? Amning är ju inte det enda sättet! Bära, sova med sitt barn, babymassage, bada, kramas, läsa bok - ja det är bara fantasin som sätter gränser. Om det hade varit meningen att man skulle dela på amningen så skulle väl pappan också ha producerat mjölk. Jag förstår inte riktigt varför mammans ska lägga ner jättemycket tid, energi på något så jobbigt och ofta plågsamt som det upplevs att pumpa, för att pappan sedan ska lägga ner ännu mer tid på att ge den utpumpade mjölken, bara för att han ska kunna göra exakt samma saker? Kan han inte hitta sina egna saker istället som kan vara hans speciella grej? Några fakta till om pumpning och flaskmatning. Det är långt ifrån alla kvinnor som kan pumpa! De hormoner som sätter igång utdrivningsreflexen produceras inte på samma sätt och många kvinnor släpper inte alls ifrån sig mjölken till pumpen över huvud taget. Och de flesta får ut en mindre mängd än de producerar till barnet. Pumpen stimulerar inte heller produktionen lika bra som amningen gör, så risken är stor att mjölkmängden inte räcker till efter en tid. Och det är krångligt och ibland smärtsamt att pumpa. En annan välkänd faktor är att flaskmatning ofta stör amningen. Det är en annan sugteknik med flaska, och många barn klarar inte alls att växla emellan. För andra blir det problem efter en tid, även om man kan ha tur och kunna kombinera flaskmatning och amning. Men det är hur som helst ett av de mesta vanliga orsakerna till problem med amningen. Det kan antingen yttra sig genom att barnet helt eneklt vägrar att ta bröstet, eftersom det vant sig vid att mjölken rinner gratis från flaskan utan att det behöver jobba för den. Eller så försämras sugtekniken så att mamman får ont och hemska sår, kanske mjölkstockningar, kanske bröstböld om det går riktigt illa. Vanligt är också att sugtekniken försämrats mer omärkligt, att barnet helt enkelt inte längre är effektiv, och man upptäcker problemet när mjölkproduktionen minskar och barnet slutar att gå upp i vikt. Hur som helst så finns det goda skäl till att marknadsföring av flaskor är förbjuden till barn under 1 år. Det är liksom intye bara "en kul grej", utan det finns mycket goda skäl till att avråda från att kombinera amning och flaskmatning i onödan. Flaska är bra om man inte ammar, men jag skulle inte börja med flaska om amningen fungerade så länge jag inte hade bestämt mig för att sluta amma. behöver man tilläggsmata under en längre period så är det kanske en risk man får ta, för det verkar ganska jobbigt att mata med kopp eller tesked i flera månader. Jag förstår inte riktigt heller uppfattningen att amningen blir helt onödig efter en viss tid. De här korta amningstiderna som är vanliga idag är väldigt nya historiskt sett, mindre än 100 år! För 100 år sedan ammades så gott som alla barn i Sverige 2-3 år, och det är fortfarande det normala om man ser det globalt sett. Det var hårda kampanjer från läkare i västvärlden i början av 1900-talet som lärde mammor att det var bättre att ge flaska och propagerade för tidiga amningsslut. Men idag vet man ju att de hade fel och att det bästa för barnets hälsa, immunförsvar (både när det gäller infektioner och risken för fetma, diabetes mm) och utveckling är att ammas _minst_ två år, och även för mammans hälsa eftersom risken för bröst- och äggstockscancer före klimakteriet minskar ju längre tid hon ammat. Eftersom både forskning och erfarenhet historiskt och globalt visat att det normala för vår art rent biologiskt sett är en amningstid på 2-5 år, så förstår jag inte hur man kan hävda att amningen skulle vara helt onödig efter de första 6 månaderna? Varför skulle vi vara förprogrammerade för något som skulle kunna vara fel, onödigt eller direkt negativt för oss? Skulle evolutionen ha helt fel? Och förresten så kan faktiskt större barn som ammas prata, och själva säga vad de vill. Och det gör de faktiskt, kanske mer envist än vad man själv har lust att höra alla gånger. Även om jag vill sova eller göra något annat och säger nej, så kan jag inte undgå att förstå att min dotter faktiskt vill amma och att amningen är viktigt för henne när hon gråter förtvivlat och ropar "Amma!!!" när jag säger nej ibland. Hon kan mycket väl tala om vad hon själv vill. Och en liten bäbis kan faktiskt också tydligt visa det, med skrik, gråt och sökbeteende. Jag skulle snarare vilja säga att amma en längre tid inte alls utgår från mamman över huvud taget, utan enbart från barnet. Att man ställer upp och kan tänka sig att låta barnet få sitt naturliga medfödda behov tillgodosett. Visst är det ett samarbete och det kan vara mysigt, även om det också är jobbigt ibland. Men det är definitivt inte mamman son styr amningen och det är barnet som är det aktiva parten när man ammar, medan mamman bara "blir ammad på". Jag tycker att det är bra att ha möjlighet att erbjuda min dotter att få amma, eftersom jag tror att det är bra och hälsosamt för henne. Jag tycker att det är en naturlig del av livet, vardagen och småbarnstiden. Och jag vantrivs inte med att amma utan det är helt okej, jobbigt ibland, ibland mysigt och skapar små oaser av lugn och ro. Men jag ammar definitivt inte för min egen skull utan för barnets. Att mamman ammar för att hon vill ha något eget med barnet tror jag är en myt bara, har aldrig stött på någon sådan i verkligheten! Om någon sådan mamman alls existerar så är hon nog undantaget som bekräfar regeln. Vissa saker kan man helt enkelt inte dela millimeterrättvist på! Amningen är en av dem. Hade min man bröst och mjölk till barnet så hade han gärna fått ta några amningspass!!! Om jag var gift med en anna kvinna så hade vi kanske kunnat dela på amningen, men nu är inte förutsättningarna sådana. Och att pumpa och ge flaska, eller välling i flaska, är inte alls något jag skulle rekommendera om man inte vill få amningsproblemen som ett brev på posten. Pappan får trösta och gosa på sina egna sätt. Men ibland så är det ju just amma hon vill, inte kramas och inte ha napp. Och det kan hon säga till själv. och är det nu så viktigt för henne, varför skulle jag då neka henne något som jag vet är nyttigt och bra för henne på så många sätt? Det tycker jag skulle vara helt fel! Om man ska dela på allt rättvist så skulle jag bra gärna vilja dela på graviditeten! 9 månaders helvete och plåga, och förlosningen vore inte så dumt om pappan kunde ta halva heller. Men nu är det ju faktiskt tyvärr så att han vare sig kan vara gravid, föda eller amma. Däremot så kan han finnas nära avlasta och stötta mig när de här sakerna känns jobbiga. Och barnet kan han ta lika mycket ansvar om omvårdnad av, även om han inte exakt samma grejer på alla punkter utan har sina egna saker. Föräldraledigheten kan han också ta lika stor del av, även om han inte ammar på kvällen efter under den tid jag är ledig bara för att jag ammar när jag kommer hem från jobbet på eftermiddagen när han är hemma. Alla kan ta lika stor och aktiv del i barnets omvårdnad och uppväxt, men alla kan inte alltid göra exakt samma saker. Jämställdhet, rättvisa och delat ansvar är ett större och vidare begrepp än att göra allt exakt likadant.

vad bra du skriver Cecilia!
Skrivet av Olivias pappa Martin
helt suveränt!!


Ziggy...
Skrivet av Kattis
...i ert fall så kunde/orkade mamman inte amma på grund av sin depression. Men i de fall då mamman faktiskt vill och har möjlighet att amma, så är det faktiskt inte alltid en bra lösning att pappan ger barnet flaska redan tidigt. Därför att flaska fungerar tyvärr inte så bra ihop med amning. Att ge flaska till ett barn som ammas kan innebära att barnets amningsteknik påverkas negativt, så att amningarna inte blir effektiva. Det är stor skillnad på sugtekniken mellan bröst och flaska. Jag har många exempel på amningar som har brakat ihop därför att barnet regelbundet fått flaska. Antingen har barnet inte ammats effektivt vilket kan ge problem med minskad mjölkproduktion, onda, såriga bröstvårtor, upprepade mjölkstockningar, barn som bökar och krånglar vid bröstet, gasig mage, missnöjt barn, dåligt viktuppgång osv. Eller också så ratar barnet efter en tid bröstet helt och hållet, eftersom det är "bekvämare" att äta från flaskan där mjölken kommer direkt och rinner i jämn takt. När man ammar, däremot, så måste barnet aktivt suga igång utdrivningsreflexen vilket ibland kan ta flera minuter. Och dessutom rinner mjölken i ojämn takt, efter den första utdrivningen saktar takten ner och till slut blir det en paus då mjölken bara droppar. Många flaskvana barn slutar då att suga, de har inte tålamod att vänta på en ny utdrivning vilket på sikt gör att mjölkproduktionen minskar. Att ge flaska parallellt med amningen från start innebär därför en stor risk att amningen inte kan pågå särskilt länge. Det är dessutom väldigt många kvinnor som inte klarar att pumpa ur tillräckliga mängder mjölk, bl a eftersom man inte får samma hormonpåslag från pumpen som när barnet självt suger. Detta gör att ditt förslag tyvärr är svårt att genomföra om man samtidigt vill uppfylla rekommendationen om helamning i 6 månader följt av delvis amning. Däremot funkar det ofta bra att pappan matar med sked, kopp, mugg, pipmugg eller drickskål vid behov, förutsatt att mamman har möjlighet att mjölka ur.

Men hur
Skrivet av Tigre
kan man göra jämförelsen sex/ammning? Det ena är för sin och sin partners tillfredställse, medan ammning hamnar om att ge sitt barn näring för att överleva.

Varför inte?
Skrivet av AnKa
Jag förstår inte vad du menar, vill du förklara lite närmare. Dessutom så är amning inte enbart ett sätt att ge ett barn näring för att det ska överleva. Det är i lika stor grad ett sätt att be barnet närhet, tröst och trygghet. För att inte tala om alla de fysiologiska positiva egenskaper som amning har för banet likväl som för modern.


Det handlar ju inte bara om mat
Skrivet av Skorpan
och överlevand, utan även om mammans och barnets njutning. Jag vet att det är halvt tabubelaggt att säga det, därför att njutning ofta får fel ton, men amning är så mycket mer än mat om den funkar bra och det är så otroligt förringande att bara se den som mat. Att amma kan ge en otrolig själslig tillfredställelse för både mor och barn och det tycker jag inte att man skall glömma. Det är en relation mannen inte riktigt kan ha med barnet, även om jag faktiskt har läst om män som ammat sina barn till tröst och att det finns enstaka exempel på män som till och med haft en mycket liten mjölkproduktion, men det får ses mer som kuriosa. Hur som helst finn sdet väl ingen anledning att mannen skall ta ifrån kvinnan och barnet något bara för att han inte kan få samma sak? Även om han flaskmatar så får han inte samma sak, han kan inte få den hormon kick och den fysiska upplevelsen som mamman kan. Men det betyder inta att en närvarande pappa inte kan få sin egen mycket nära relation till barnet. Det är lätja och feghet att gömma sig bakom amningen, för båda föräldrarna. Mamman tycker jag har en skyldighet att om pappan är en vettig karl låta honom komma nära och göra saker med barnet ostört redan tidigt. Detta går att göra även om båda föräldrarna är hemma. Det är också upp till pappan att ta de chanser han har att bygga sin relation till barnet. Att bada, göra spädbarns massage mm är nog så nära och ger båda en njutning i att umgås och binder dem samman.

Håller inte med
Skrivet av Kajsa
En kvinna har full rätt att besluta att hon INTE ska amma. Hon bestämmer ju över sin kropp. Men jag tycker inte hon har full rätt att besluta att hon ska amma, eftersom då är barnet också inblandat. Oavsett om barnet trivs med något eller inte så är det ju föräldrarna som bestämmer över uppfostran. Barnet kanske älskar sina dagliga två liter glass men det är ändå föräldrarna som bestämmer. Nu är ju bröstmjölk nyttigare än glass. Men om pappan anser att hans relation till barnet hämmas och att han inte vill att hans barn ammas något mer, då har han lika mycket (inte mer, men lika mycket) att säga till i frågan som mamman. För ett tag sedan berättades här en historia om ett barn som hade diat sin dagisfröken. Alla var då överens om att det hela var ett våldsamt övertramp från frökens sida, trots att barnet ville. Jag tycker inte det är så stor skillnad mellan att amma ett barn mot båda föräldrarnas vilja eller mot bara den enes vilja...

Men Kajsa...
Skrivet av Kattis
...VARFÖR i all världen skulle pappan anse att hans relation till barnet hämmas för att de snuttar några minuter på mammans bröst några gånger per dygn? Det kan jag inte för mitt liv förstå. Jag förmodar att du inte anser att pappor ska ha rätt att förbjuda mammor att amma under det första halvåret. Eller också anser du det, och i så fall är det ingen mening med att jag fortsätter diskutera för då har vi så diametralt motsatta åsikter att det är meningslöst. Men om du då anser att pappan efter det första halvåret har rätt att neka mamman att amma, så är min fråga Varför? När barnet väl har börjat äta annan mat också, så klarar det sig ju långa perioder utan amning och det finns inget som hindrar att pappan och barnet ensamma hittar på saker tillsammans. Jag skulle också vilja fråga dig varför barnets vilja ska vara mindre värd än pappans. Din jämförelse med glass tycker jag är absurd. Att käka glass varje dag är inget grundläggande behov hos barnet, utan bara ett önskemål, som föräldrarna har all rätt att avslå. Att få sitt behov av närhet, trygghet och tröst är tillfredsställt är däremot ett grundläggande behov. Och om barnet visar med al önskvärd tydlighet att det vill, och mår bra av, att få en del av detta behov tillfredsställt via amningen - varför ska då pappan ha rätt att neka barnet detta som så uppenbart är viktigt för barnet? Jag som har ammat äldre barn har erfarenhet av hur barnet själv med ord säger till när det vill amma, och hur barnet springer fram och drar upp tröjan när jag har kommit hem från jobbet. Menar du då att jag, även om jag själv gärna ammar, aktivt ska neka barnet och säga "Nej, du får inte amma för pappa"? Eller menar du att jag i ett sånt läge ska ljuga för barnet och säga att jag har ont i brösten eller ge någon annan falsk anledning till varför barnet inte får snutta? På vilket sätt menar du, Kajsa, att ett barn som snuttar på bröstet några minuter åt gången exempelvis morgon och kväll och kanske på natten, medan mamman är på jobbet under dagen och pappan då är själv med barnet, att amningen saboterar barnets och pappans relation?


Ja
Skrivet av Kajsa
Ja, jag anser att pappan alltid har rätt att ha åsikter om amningen, även då barnet är nyfött, om föräldrarna har gemensam vårdnad. Men som med allt annat när man har gemensam vårdnad så förutsätter det ju att båda parter har förmågan att kompromissa. Personligen skulle jag dra mig för att skaffa barn med någon som ville begränsa amningen. Det är ju en viktig fråga som man bör diskutera igenom i förväg. Men när barnet väl är där måste man ju försöka tänka på vad GEMENSAM betyder... Eller för att ta ett exempel till: fullblodsidioten till pappa inne på familjeekonomi som inte vill skriva över en enda föräldrapenningsdag till mamman. Han vill spara dagar till sin semester (barnet är sex månader). Det är ju ingen tvekan om att pappan är knäpp. Men det är ändå hans rätt som förälder att ha dessa åsikter, och göra vad han vill med sina fp-dagar. Sen att han lär förlora sagda vårdnad fortare än kvickt, det är ju en annan femma...

Jovisst...
Skrivet av Kattis
...den här pappan, hur knäpp du och jag än tycker att han är (och jag tycker det är helknäppt!) har rätt till sina åsikter. Men han kanske inte ska bli särskilt förvånad om mamman vill separera från honom. Det är det jag menar med amningen också, papporna har ju rätt att tycka vad de vill men om de förbjuder mammorna att amma så kanske de inte ska bli överraskade om mammorna vill avsluta relationen... Fast naturligtvis är det allra bästa om man har diskuterat igenom detta innan barnet föds och allra helst innan kvinnan ens har blivit gravid. Jag tror det är enormt viktigt att prata igenom sådana här saker - synen på barn och deras behov, synen på vad ett jämställt föräldraskap innebär, synen på kropp och sexualitet - innan man bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans. Men tyvärr är ju livet som vi vet inte alltid idealiskt och välplanerat, ibland komemr därför partnerns åsikter och känslor som en överraskning. Det är kanske inte så konstigt att många relationer spricker när första barnet kommer...

Håller med helt och hållet imt
Skrivet av Kajsa

Min syn på amning

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information