Om långtidsamning igen!

Om långtidsamning igen!
Skrivet av	Anna-68
När mitt tredje barn föddes så valde jag att fortsätta studera och pappan var föräldraledig pga flera olika anledningar. Jag var borta mellan ca 7.30-13.00 3-5 dagar i veckan. Jag ammade på morgonen, min man gav urpumpad mjölk när jag var borta och sedan ammade jag fullt resten av dygnet. Det fungerade bra för mig men kanske inte passar alla. Nu är min dotter 2 år och 8 månader och jag ammar fortfarande 2-3 ggr / dygn. Mina två stora barn ammade jag i ca 1,5 år och trodde nog att min gräns låg någonstans där men eftersom det funkar så bra så fortsätter vi ett tag till. Min man kände också att gränsen låg vid 1.5 år men har nu ändrat sig. Jag tror alltså att man kan dela på föräldraledighet även om bebisen ammas. Jag tror inte att man kan bestämma i förväg hur länge man tänker amma eftersom det helt beror på hur olika det fungerar med amningen. Jag tror att även mannen i förhållandet i de flesta fall kan förstå de önskemål kvinnan har om amning. Att blanda ihop sexuell beröring av brösten med amning är absurt. Jag ammar länge och det är mitt val precis som det är en annan kvinnas val att inte amma alls.
Svar på tråden: Om långtidsamning igen!

Jag har funderat och funderat
Skrivet av Pallas
Det är speciellt en sak som jag inte förstår i den här debatten: Varför är en stark mamma-barnanknytning ett hinder för även en stark pappa-barndito? Det begriper jag verkigen inte. Och speciellt inte när det gäller amning av lite större barn. Vad är det man hakar upp sig på? Är det TIDEN barnet ägnar åt att ligga vid bröstet som är hindret, eller är det ATT det gör det överhuvudtaget? Får jag svar på det kanske mina tankar klarnar lite. Att hävda detta motsatsförhållande känns lite för mig som att hävda att det inte skulle gå att knyta an till fler barn än ett...

KAN vara ett hinder
Skrivet av Eva E
Det finns ingen som _hävdar_ detta motsatsförhållande, diskussionen utgick från ett inlägg där pappan tyckte att han hade svårt att komma till ordentligt till det 9-månader gamla barnet och därför ville att mamman skulle trappa ner på amningen. Diskussionen utgick alltså från ett faktiskt upplevt problem. Även om det går utmärkt i 90% av fallen så kan amningen _i vissa fall_ ställa till problem. Och OM det upplevs som ett problem av pappan, ska ha då inte få ha någon åsikt om det? Det är det diskussionen gäller.


Frågan är ju då om det beror på amningen
Skrivet av Hella
eller om det beror på att pappan inte tagit sig tillräkligt mycket tid från början att lära känna sitt barn. Han upplever att han har svårt att komma till ordentligt till barnet, och _tror_ att det beror på amningen, därför vill han att mamman ska trappa ner. Det jag undrar är vad i deras relation som kommer att förändras om mamman slutar amma? Ingenting! Han och barnet har fortfarande samma utgångsläge, och han måste lära känna barnet ordentligt för att få en bra och trygg relation med det. Barnet kanske blir väldigt upprivet av ett amningsstopp och vänder sig ännu mer till den person som upplevs som tryggast för att ta sig igenom krisen. Det vet man ju inte heller. Pappan kanske tar hand om barnet dubbelt så ofta när mamman slutat amma, och då byggs deras relation naturligtvis upp dubbelt så fort. Men om pappan tar hand om barnet dubbelt så ofta medan mamman fortfarande ammar inträffar väl rimligtvis samma sak? Jag säger inte att pappan (och mamman) inte upplever amningen som ett hinder i relationen mellan pappa-barn, men frågan är om det _verkligen_ är amningen och inte hela ansvarsfördelningen i övrigt?

Det är ju väldigt bekvämt...
Skrivet av Eva E
...att skjuta ifrån sig möjligheten att det kan vara amningen som är boven i dramat, och i stället lägga skulden på pappan själv. Då löser man frågeställningen väldigt smidigt, förstås. Men om vi nu utgår från att det är själva amningen som faktiskt försvårar för att pappan att komma till till barnet - frågan är hur man hanterar en sån situation?? Om pappan känner att det enda som funkar om barnet är ledset är att det får amma (därför att barnet är "upplärt" att tröstas av detta och enbart detta), och pappan därför känner sig osäker och hämmad i att vara ensam med barnet någon längre stund eftersom han inte har något bröst att trösta med - får han då tycka att "nu vill jag att vi bryter detta och börjar trösta Pelle på ett annat sätt så att han börjar uppleva mig som en likvärdig tröstare och trygghet"?? Eller ska han bara hålla tyst och kliva undan och avstå från att vara ensam med Pelle för att det inte funkar för den som inte har brösten i familjen?

Men vad förändras för honom
Skrivet av Hella
om mamman slutar amma? Han måste ju ändå hitta på ett annat sätt att trösta barnet, eller ska mamman göra det och sedan visa honom hur man gör? Snacka om att göra det bekvämt för sig i så fall! Som jag skrev anser jag inte att avslutad amning förändrar något för pappan, utan han har fortfarande samma möjligheter som om mamman ammar. Jag tycker det är väldigt bekvämt att skylla på amningen. Berätta gärna för mig på vilket sätt det skulle kunna försvåra att pappan tröstar barnet t.ex. Du skriver att det kan vara så att barnet lärt sig att bara bli tröstat av bröstet, men varför i allsindar måste man då sluta med att amma innan man kan ge tröst på ett annat sätt också. Det är det jag inte förstår, och det är det jag tycker blir så ologiskt i den här diskussionen. Barn är inte dumma utan kan säkert förstå att mamma och pappa är två olika personer som gör på olika sätt, och om pappan verkligen vill trösta så är det väl bara att börja jobba på ett sätt som fungerar för honom och barnet. Bättre sent än aldrig... Oavsett om mamman slutar amma eller ej så måste ju pappan trösta utan bröst, så var finns logiken?


Oavsett om det är amningen är skurken eller inte
Skrivet av Skorpan
så handlar det ju om att pappan måste ges en möjlighet att bygga upp sin egen relation till barnet och hitta sina egna sätt att trösta och vara med barnet. Jag tror liksom Hella att det varken är troligt att amningen verkligen bär skulden och att OM den skulle vara anledningen, så ligger inte lösningen i att rubba mammans och barnets relation, det gör antagligen bara barnet mer osäkert och kanske mer mammigt. Men mamman måste släppa in pappan, låta honom trösta och vara med barnet. Om barnet är ovant vid pappa, så behövs kanske lite "inskolning" där mamman först är med. Barnet vet ju inte att det och barnet delar gener på ett sätt som gör dem till pappa och barn, utan har pappan inte funnits där, pågrund av att han inte ansträngt sig eller för att mamman stängt ut honom, då är han en främling för barnet och relationen måste byggas från början. Jag tror att det definitivt krävs en aktiv ansträngning från båda föräldrarna i en sådan situation, där det från början blivit sned fördelat, men jag tror att det finns andra och bättre lösningar än att mamman och barnet trappar ner på amningen. Får pappan chansen att komma nära, så tror jag att det finns en chans att han inte längre tycker att amningen av det lite större barnet är äkligt, utan kan se barnets och mammans glädje i att amma på ett annat sätt. En stark och trygg anknytning tror jag inte försvårar för barnet att knyta an till andra. Jag tror att det är tvärt om. Har barnet den trygga anknytningen till mamman, så vet barnet att man kan ha en så trygg relation och har en säkerhet i mamman och kan våga knyta an till flera, bara tid ges. Alla barn är inte lika snabba på att knyta an och öppna sig. Vissa är lita blyga andra inte, men alla kan få nära, hjärtliga relationer med flera människor.

Logiken är väl inte svår att förstå?
Skrivet av Eva E
Poängen är ju att om mamman alltid langar fram bröstet när barnet är trött/gnälligt/kinkigt osv och pappan inte har ett bröst att langa fram så kommer ju barnet att _föredra_ mamman. Pappan får kanske inte ens en chans att HITTA ett eget sätt att trösta barnet, för att barnet gallskriker efter bröstet. Jag kan mycket väl förstå att det kan kännas hopplöst att ens försöka ta upp kampen mot en så överlägenhet. Om mamman då låter bli att langa fram bröstet så fort barnet är missnöjt - och också försöker vänja barnet med att bli tröstat på annat sätt - så har kanske pappan en möjlighet att komma in.

Men just runt 9 månader...
Skrivet av Kattis
...har många barn en väldigt känslig utvecklingsperiod, då de kan känna stark separationsångest och helst vill vara nära sin ordinarie vårdare, oavsett om det är mamman eller pappan. I det här aktuella fallet var mamman hemma med barnet och det ammades - och det är mycket möjligt att barnet helst hade velat tröstas av mamman även om det inte längre ammades. Det finns många exempel på barn som är "mammiga" i just den här åldern, även om de inte längre ammas. Det pappan i det här exemplet behöver göra, tycker jag, är att försöka se saken mera från barnets synvinkel och fundera över vad barnet behöver just nu. Samt kanske läsa på lite om barns utvecklingsperioder, och beväpna sig med lite tålamod - om bara ett par veckor kan faktiskt situationen se helt annorlunda ut. Efter 10 månader kommer barnen ofta i en mer harmonisk, öppnare och mer utåtriktad fas, då de är redo att söka sig mera bort från den ordinarie vårdaren. Dessutom vet ju ingen av oss hur pass delaktig den här pappan har varit i barnets liv tidigare, under de första 9 månaderna. Kanske har han satsat på jobbet och varit mycket borta, kanske har han inte från början tagit del av barnets vård, kanske har han haft en "sträng" syn på barnuppfostran och tyckt att mamman daltar med barnet som ger bröstet fritt som tröst, kanske barnet helt enkelt inte har känt sig tryggt och bekräftat hos pappan eftersom han kanske inte har svarat adekvat på dess signaler? Om detta vet vi inget. Barnet kanske har en fullt rimlig anledning till att helst vilja tröstas av mamman. Hur som helst så kan man inte automatiskt dra slutsatsen att det är just amningen som är orsaken till att pappan och barnet inte har en nära relation. Särskilt inte med ett barn i den typiskt "mammiga" 9-månadersåldern. Det är min erfarenhet att "mmamighet" och "pappighet" går i perioder hos barn under hela uppväxten. Om pappan redan från början tar aktiv del i barnets omvårdnad och bemödar sig om att bygga upp en nära relation, så kommer barnet att ty sig lika mycket till båda föräldrarna, fast kanske inte alltid under samma perioder i livet.


Jag kan fortfarande
Skrivet av Skorpan
inte se att det är amningen i sig som är problemet. Möjligen hur den används, men det är en annan sak och vi vet väldigt lite om hur det verkligen förhåller sig på den punkten i den fanilj som gett upptakten till denna diskusion. Om pappan inte får chansen att komma nära barnet då finns det kanske andra brister i föräldrarnas förhållande och komunikation. Det lär ju inte heller bli bättre om mamman och barnet tvingas lägga ner en amning som båda vill ha. DEt låter mer som om mannen försöker straffa dem på ett omoget och ogint sätt. Snarare borde de gå och prata med någon som kan rådgiva dem angående hur man lever i en parrelation. Jag fattar verkligen inte varför kvinnan och barnet ska vara de som står tillbaka? Det är väl ett fruktansvärt typiskt exempel på hur vår värld är ordnad i en hiriarki, med mannen ensam på toppen och kvinnan där under och barnen längst ner så att vem som helst kan sätta sig över dem. Jämlikhet för mig innefattar även barnet och barnets behov av att bli ammat tycker jag är odiskutabelt. 9 månader är en bebis och som Cecilia redan skrivit längre ner så är den korta tid vi i västvärlden ammar våra barn helt skild från de biologiska behov barnet har. Forskarna är väl inte helt eniga om vad som är den längd amningen borde ha hos människan som djur, men 2-5 år är vanliga påståenden. Jag har inte sett någon forskning innom området som tyder på att det optimala är att amma mindre än 2 år. Antropologi, medicin och etologi är överens om att minst två år är bra. Jag skulle skilja mig om min karl inte accepterade att jag ammade så länge jag och barnet ville, men det skulle heller aldrig falla mig in att inte låta honom komma nära barnet. Vi har delat ansvar och har delat tämligen lika på föräldraledighet och han har varit intensivt delaktig från första stund. Jag kan faktiskt inte ens riktigt se att detta specifika fall är en jämlikhets fråga i första hand... Det låter mer som en fråga för familjeterapi. Kvinnans rätt att amma och amma som hon vill, eller låta bli att amma tycker jag i och för sig är en väldigt viktig kvinnofråga. Amningen är oerhört styrd av samhällsnormer, lagar och rekomendationer, vilket ger kvinnor som inte följer normen ständig påminnelse om att de är avvikande och antagligen "dåliga mödrar" eller dåliga fruar/sexpartners. För det är ju fortfarande så att en oändlig mängd råd ges till kvinnor som just fött barn där råden går ut på att hon skall återuppta sin sexuella aktivitet med mannen, för att han inte skall bli avundsjuk och för att det är hennes jobb att tillfredställa honom. Gör hon inte det får hon ju skylla sig själv om han är otrogen. Normerna och reglerna kring detta styrs av män. Politiker, läkare oh inte minst höjdare inom barnmatsindustrin. Det är mest män på de posterna. Samma oginhet drabbar både flaskmatande mammor och mammor som väljer lång amning och barnledd avvänjning. En inskräkthet och en taskig insikt i vad amning är, inte är och att den kan bjuda kvinnor både en fantastisk glädje och en fruktansvärd plåga. Att amma är en del av kvinnans sexualitet, den kommer som en naturlig efterföljare till graviditeten kanske till och med en förlängning av graviditeten. Det finns de som talar om de första månaderna av helamning som en fjärde trimester där graviditeten fortgår utanför kvinnanskropp. Mannen har rätt till sitt barn, men jag kan inte se att han har rätt att fatta ett beslut som kommer att för all framtid påverka mammans och barnets hälsa negativt. Dels för att de går miste om de hälsofördelar amningen ger och som förstärks ju längre amningsperioden är. Dessutom gör han dem emotionellt illa genom att kalla det de gör för äkligt och eventuellt tvinga dem att avstå från något båda finner viktigt. Det betyder dock inte att mamman har rätt att använda amningen som ett vapen eller hinder. Pappan har definitivt rätt att få lära känna sitt barn och komma nära. 9 månader är en knepig ålder för de flesta barn, så timingen är illa vald. Jag tror faktiskt att denna pappa kommer att ha alla förutsättningar att komma nära sitt barn, bara han har vett att finnas där och ge sig till tåls. Man kan inte tvinga fram kärlek eller anknytning, den måste växa fram över tiden.

Eva E
Skrivet av Frotté
Vad duktig du är som orkar ta denna diskussion. Det är helt uppenbart att många VILL ha amningen att ta till oavsett vad det "kostar". Undrar varför...

Tycker samma
Skrivet av Pappa till Linnéa
som Frotté. Jag är förvånad själv. Jag hade aldrig trott att vi skulle ha samma åsikt om någonting. Nu har det hänt två gånger t.o.m.


Eva E
Skrivet av Hella
Vi kommer inte längre, men för att bemöta ett sista inlägg så vill jag ändå säga att jag visst tycker att logiken haltar. Barnet gallskriker efter bröstet skriver du, och du kan mycket väl förstå att det känns hopplöst att ens försöka ta upp kampen. Tjahapp. Ja... känns det hopplöst att ens försöka är det ju inte konstigt att det inte går. Och om mamman ska sluta amma, och barnet gallskriker efter brsötet. Kan man mycket väl förstå att det känns hopplöst att ens försöka neka barnet bröstet också då kanske? Vem ska vara den första att trösta utan bröst när amningen ska avslutas. Mamman eller pappan? Spelar kanske inte så stor roll, men _någon_ kommer ju att lyckas. Kanske den som inte tycker det känns hopplöst att ens försöka. Eller också kastar båda två in handduken och lämnar över skulden på barnet självt som varit så urbota korkat att det låtit sig luras av bröstet från början. H*n får skrika sig trött ensam, för det känns ju så hopplöst att ens försöka. Lämnar diskussionen nu, för det känns också lite hopplöst ;-)

Håller med Hella
Skrivet av Cecilia med Juni
Jag tror att problemet i den här diskussionen är att vi har helt olika grundsyn och utgångspunkter så vi kan noh helt enkelt inte mötas. Visst förstår jag hur du menar och dina argument, men för mig bär de bara inte och stämmer inte alls överrens med min världsbild. Jag ser ju inte amningen som något som man "tar till", som jag tror det var Frotté som skrev. Utan som något som barnet har ett starkt och helt naturligt behov av, och som det är utmärkt om man har möjlighet att kunna tillgodose. Har man förmånen och lyckan att ha en väl fungerande amning (tro mig, jag vet av egen erfarenhet vilken rent helvete det kan vara när amningen inte fungerar) och trivs med amningen, så kan jag inte alls förstå varför man i så fall skulle vägra barnet att få amma när det visar tydligt att det vill amma. För mig är amningen något av godo för barnet och för familjen, inget som skapar hinder. Min övertygelse är ju att det bara är ett dumt svepskäl om pappan skyller på amningen eller om nu mamman skulle använda amningen som någon sorts utpressning mot pappan. Att det ligger något fel hos individerna i så fall, inte att det är något så naturligt och självklart under småbarnstiden som amningen som skulle _skapa_ problemen. Min utgångspunkt är att människan är ett däggdjur och att amningen är något positivt, och ett större barn ligger ju inte vid bröstet dygnet runt och det går alldeles utmärkt att dela jämställt på ansvar, omsorg och föräldraförsäkringen oavsett om barnet ammas eller ej.

För mig låter det som avundsjuka
Skrivet av Lingling
Pappan tycker han har lite för lite kontakt med barnet, ser hur det gosas länge under amningsstunderna och önskar att han hade det så. Istf att använda sin fanatasi och ta initiativ till mer kontakt tycker han att amningen ska minska. Kan bara säga att jag inte tror på det receptet riktigt. Jag har nyligen slutat amma (inte sonen som fick välja) och tycker snarare att sonen är mer mammig nu. Jag ska läsa inte pappa som brukat göra det annars t ex, och han vill sitta i mitt knä och gosa åtminstone ... ungefär samma tid.


Militanta ammare
Skrivet av Eva E
Nu förstår jag vad det är... Jag tror inte att vi kommer längre. Förståelsen för att män - likaväl som kvinnor - kan trivas mindre bra med amningen är på nollpunkten i den här församlingen. Män som inte trivs med amningen är avundsjuka, barnsliga, omogna, förmodligen oengagerade föräldrar, otåliga, själviska - har jag glömt något?? Jag tror ju att likaväl som KVINNOR kan uppleva graviditet, förlossning, amning, att bli föräldrar på olika sätt - likaväl kan MÄN uppleva detta på olika sätt. Vissa kvinnor älskar att vara gravida - andra fasar för det (illamående, foglossning, känner sig uppsvällda o oattraktiva). Vissa män älskar förmodligen att ha en gravid fru och tycker verkligen att hon är vackrare än någonsin. Andra män tycker förmodligen att graviditeten är jobbig - oroligt, frun är extra känsligt och gnällig, inget mannen gör är bra, sexlivet dör pga fruns olust eller att mannen har svårt att tända på sin gravida fru osv osv. Vissa kvinnor minns förlossningen som en högtidsstund och ser fram emot nästa, andra fasar för både första och andra. På samma sätt har män olika känslor för förlossningen. Osv osv osv. När det gäller amning så funkar allt perfekt för vissa kvinnor - känslorna inför amningen, amningen i sig själv, inga sjukdomer eller problem, barnet går upp i vikt. Andra kvinnor känner olust inför amningen, upplever sig väldigt bundna och trötta, känner sig ofräscha med konstant läckande bröst osv. Men av någon anledning får män tydligen inte ha olika känslor inför amningen? Jag har väldigt svårt att förstå denna inställning hos er i "amningsgerillan". Att de män som inte trivs med amningen per definition är omogna, barnsliga, avundsjuka . Jag tror inte att vi kommer längre i den här diskussionen - att ännu en person kallar män som inte trivs med amning för ett nytt skällsord kommer i alla fall inte att få mig att ändra uppfattning. Jag kommer fortfarande tycka att det är naturligt att FÖRÄLDRARNA trivs mer eller mindre bra med de olika "momenten" i familjelivet, och att var och en förtjänar att bli respekterad för sin åsikt.

Eva E
Skrivet av 5-barns mamma
Bra skrivet! (ditt inlägg "Militanta ammare")

Min svägerska har ammat fullt...
Skrivet av m
dotterna är 8 månader. Hon väljer lika gärna mor som far pågrund av att han varit lika mycket tid med henne. Troligen väljer hon mor om hon är humen inte vad jaag har sett, men jag antar det. Men ammningen är inget hinder om "pappan" vill. Knyta an till sitt barn gör man inte bara med amningen. Även om en mammas kropp kan behöva få amma är det inget som hindra att naturen har sin gång och pappan blir en nära pappa. Det är upp till pappan.


Skillnad på känslor och tvång
Skrivet av Cecilia med Juni
Men det är ju för Guds skull ingen som har sagt att man inte har rätt till sina känslor. Flera, tex Kattis, har däremot varit väldigt tydliga med att det är en klar skillnad mellan att inte känna sig riktigt bekväm med amningen och att säga åt frun att hon är skitäcklig och verkligen måste sluta! Sina känslor och åsikter har man alltid rätt till, men samtidigt har man inte rätt att tvinga någon annan att göra något mot sin vilja. Jag har nog också lärt mig i den här diskussionen att det finns militanta amningmotståndare, tyvärr. Jag tycker att det verkar finnas en sån utbredd och starkt negativ syn på amning och så mycket fördomar om amning och okunskap om att amning av större barn inte alls är samma sak som att helamma en liten baby. Verkar som att många klamrar sig fast vid bilden av amning som ett hinder för jämställdhet ganska krampaktigt och det känns väldigt tråkigt.

botten är nådd Eva E
Skrivet av Hella
militanta ammare och amningsgerilla? Ja, det var ju kreativt! Samtidigt påstår du att vi kallar män för skällsord och tycker det är lågt. applåderar Nu har diskussionen spårat ur så fullständigt att till och med du som ändå haft argument hittills börjar slå omkring dig med osakligheter. Det här med känslor kring amning har diskuterats tidigare som Cecilia sa, och visst är det helt okej att ha känslor, men från det till att låta sina egna känslor styra vad man kräver av sin partner - eller kallar henne för - tycker jag steget är långt. För att ta förlossning som exempel som du själv gjorde. Pappan (och för all del mamman också) kanske tycker det är jätteäckligt att bajsa ner sig under förlossningen. Men från att tycka det tyst för sig själv eller kanske lägga fram det lite fint istället för att bräka utan att tänka efter före, till att verkligen säga åt sin fru "det var så jätteäcligt när du bajsade ner dig under din förra förlossning. Jag känner verkligen obehag över att behöva se det igen. Nu måste du föda med snitt den här gången för jag tycker det är så äckligt att se dig föda barn. Gör du inte kjejsarsnitt så tänker jag inte vara med när du föder" Inte ett dugg ego va? Med detta vill jag säga? - Jo, känslor har man absolut rätt till, men: - man har inte rätt att använda dem som utpressning för att få som man vill då det är någon annan än man själv som i första hand berörs av beslutet. - man kan ju om man väljer att ta en diskussion tänka på hur man formulerar sig, för att inte såra eller förlöjliga sin partner. Man kan ju dessutom försöka vara öppen för att partnern inte ALLS delar dessa känslor och har en annan syn på saken. Ord som äcklig och måste och annars tycker inte jag hör hemma i en diskussion kring amning i det här sammanhanget. Jag vet att jag sa jag skulle lämna diskussionen, men jag kunde visst inte hålla mig borta. Tycker din ton är trist nu, och jag undrar varför du börjar kalla dina meningsmotståndare i diskussionen för nedlåtande tillmäten samtidigt som du lite diskret glider in på ett annat spår - känslor - istället för att bemöta de inlägg som riktats till dig tidigare i denna tråd

helt rätt Eva E
Skrivet av sara
och du Hella, ta och läs om vad Eva skriver så får du en chans till att förstå vad det handlar om, för ditt svar till Eva E handlar om något annat!


okej sara
Skrivet av Hella
jag har läst igen, och jag förstår vad hon skriver. Jag förstår vad hon menar och jag säger inte att hon har fel. Jag håller bara inte med! Vad är det för annan sak mitt inlägg handlar om förresten? Och vad spelar det för roll om jag svarar goddag yxskaft när Eva E inte bemöter frågor i inlägg utan glider över på något annat spår? Nu tycker jag inte jag gjort det i och för sig, utan höll mig till viss del inom ämnet "mannens rätt till känslor" som var nytt angivet ämne ;-)

Hella
Skrivet av Eva E
Jag har inte tid att svara på precis alla inlägg och alla frågor, jag gör så gott jag kan. Ska försöka svara på ditt senaste inlägg. Förutsättningen du ger i dina inlägg är att pappan är en första klassens knöl som säger elaka saker enbart för att såra sin fru. Det förvränger diskussionen till att handlar om extremsituation, ganska ointressanta att kommentera eftersom de måste vara oerhört sällsynta. Den man som betedde sig så respektlöst mot sin fru som du beskriver ovan förtjänar naturligtvis ingen som helst respekt tillbaka. Där kan vi vara fullt ense. Men jag tycker inte att man MÅSTE bete sig respektlöst som man för att man inte trivs med amningen. Man kan uttrycka sig på ett respektfullt sätt, och då förtjänar man naturligtvis att bemötas med respekt också. Sen är det skillnad mellan graviditeter och förlossningar som är obligatoriska om man ska ha barn och t ex amning som _inte_ är ett obligatorium. Om man väl bestämmer sig för att skaffa barn (eller om man bestämmer sig för att behålla ett oplanerat barn) så får ju både pappan och mamman ställa upp så gott det går på graviditet och förlossning det går ju inte att komma undan eller påverka situationen särskilt mycket. Det är som det är, under tiden som det pågår. Den som sig i leken giver osv. Givetvis vinner inte pappan något på att under pågående förlossning påtala att han tycker att det är jätteäckligt med bajs, utan då ska han självklart hålla tyst. Det tror jag att 100% av alla män faktiskt klarar av att inse själva. Däremot har ju pappan rätt till sina känslor OCH att låta känslorna åtföljas av handling inför planeringen av ett eventuellt NÄSTA barn. Om pappan upplevde förlossningen som hemsk så kan han ju faktiskt vilja avstå från att skaffa fler barn, precis som en mamma som tyckte förlossningen var hemskt kan säga att Det där går jag inte igenom igen. (Sen ska givetvis varken pappan eller mamman få råda enväldigt. Det hela kanske slutar med att den part som känner obehag eller rädsla måste gå med på att söka rådgivning för att åtminstone göra ett försök att komma över sitt obehag, men man måste ha rätt att få låta sina känslor åtföljas av handling inte bara ha rätt att känna obehag men förväntas hålla klaffen och köra över.) Samma sak med graviditeten när man är mitt i en graviditet så säger givetvis inte en man med självaktning att Jag trivs inte med detta så jag tycker vi backar verkligheten. Däremot så kan han säga att Jag tyckte att förra graviditeten var så jobbig och påfrestande för du mådde så dåligt och var så labil och vårt sexliv var obefintligt i ett års tid och jag känner att jag orkar inte med det en gång till så därför vill jag inte ha fler barn. Hans känslor måste ju också tas på allvar och tillmätas SAMMA GRAD av styre i förhållandet. När det gäller amning så behöver varken mamman eller pappan finna sig i en situation man inte trivs med. Där kan man faktiskt avbryta om någon part inte trivs med situationen. Att MAMMAN har all rätt att avbryta om hon inte trivs verkar du vara med på, men att PAPPAN skulle få häva upp sin röst för att påverka en situation som han inte trivs med är out of question? Det förstår inte jag, tyvärr. Det tycker jag är respektlöst mot pappan. Han kan inte till 100% veta i förväg hur han kommer att trivas med en situation. Han kanske är högmotiverad till lång amningsperiod _innan_ barnet kommer men märker kanske att a) han har svårt att komma till barnet ordentligt för barnet låter sig bara tröstas av brösten b) han tänder inte på sin fru vilket medför problem i förhållandet c) frun orkar inte vara part i förhållandet för hon orkar enbart vara mamma pga mycket snuttande på nätterna som tröttar ut henne osv. OM pappan känner att amningen inte fungerar FÖR HONOM så måste han såklart bemötas med respekt för detta, och få ställa krav på att saker och ting ska förändras. Det är väl inte annorlunda än vilket annat problem som helst som uppstår i ett förhållande??

Eva E
Skrivet av 5-barns mamma
Ditt ovanstående inlägg är helt i mitt tycke. Ungefär så tänker jag och försökte få fram det längre ner eller kanske någon sida bakåt. Intressant att två människor med vitt skilda åsikter i det mesta, ändå kan ha så lika åsikter i annat. Men vi lär väl mötas i fler "meningsskiljaktigheter" längre fram ;-)


Eva E
Skrivet av Hella
Det är nog egentligen bara på den punkten våra åsikter går isär. Jag tycker att det slutgiltiga avgörnadet är upp till mamman och ingen annan... Men... Jag håller med dig i att man som pappa/man ska ha rätt att berätta om sina känslor kring amning, och att man ska ha rätt att ha önskemål. Självklart ska inte hans önskemål och synpunkter avfärdas utan diskussion, och i möjligaste mån försöker man väl förhoppningsvis komma överrens om något som alla kan ställa upp på. Man väger den andres argument mot sina egna och försöker hitta en lösning. Kanske VILL faktiskt mamman trappa ner/avsluta amningen efter en sansad diskussion, och då är ju saken biff. Men om hon inte vill har inte pappan rätt att tvinga henne. Själv kan jag inte svara på hur jag skulle ha gjort. Har så jättesvårt att sätta mig in i situationen att min sambo skulle ställa ultimatum på det sättet, men beroende på hur han framförde sina önskemål skulle jag nog överväga att gå honom till mötes alternativt ta ett steg tillbaka. Sa han "du är jätteäcklig som ammar en ettåring. Nu måste du sluta" skulle jag förmodligen bara bli förbannad och obstinat och skicka honom mot ytterdörren. Sa han "jag känner mig inte riktigt bekväm med att du ammar så mycket som du gör. Kan vi ta en diskussion om det?" så skulle jag ta diskussionen och se vad han hade för argument. Rörde det hans och barnets relation skulle jag erbjuda honom mängder av alternativ. Jag kunde åkt iväg en helg, de kunde få kvällarna som "sina" utan att jag la mig i deras umgänge. Jag kunde ha föreslagit mängder av saker han kunde göra med barnet, för att sedan se hur deras relation utvecklades _innan_ vi ev. gick vidare och diskuterade amningsslut. Rörde amningen upp äckelkänslor hos honom skulle jag nog också bli lite "äcklad" och undra i vilka banor han tänkte när han såg på vårt barn. Då hoppas jag vi kunde gå tillsammans och prata med någon proffisionell om saken. Känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, utan att säga något annat än det jag redan sagt. Jag tycker du har fört diskussionen väldigt balanserat ända fram till du tog till ord som militanta ammare osv. Men jag förstår dig också. Jag blir också förbannad ibland bakom tangentbordet, så jag ska inte kasta sten i glashus. Vi får väl vara överrens om att inte hålla med varandra helt enkelt.

5bm
Skrivet av Eva E
Fantastiskt att vi är överens om något :-)...

Ahaa
Skrivet av Pallas
Nu tror jag att jag förstår, det har varit lite svårt att hänga med i alla tankegångar som sprungit ut från huvudinlägget. Fortfarande finns fera bottnar i diskussionen tycker jag. * En om amningens vara och icke vara * En om pappans rätt att ha _åsikter_ om amning och familjeliv i stort och * En om kvinnans rätt till det det slutgiltliga beslutet i frågor som rör hennes kropp. Det finns fler, men detta verkar vara huvuddragen. Om vi betar av dem i ordning såsåm jag uppfattat dem tycker jag följande: * Amning har så många hälsofördelar att jag tycker att det är dumt att avsuta en fungerande amning om barnet och mamman vill fortsätta. * Självklart har pappan rätt till en åsikt! Fast personligen tycker jag att steget därifrån till att säga till sin fru att hon är äcklig är rättså långt. Alla förhållanden bygger på kommunikation och kompromisser, men vad gör man då när man inte kan komma fram till en lösning som passar båda? Där är den springande punkten för mig och den är sammanvävd med den tredje punkten; vem bestämmer i slutänden. Jag pratade med min man om detta igår, för jag tycker att diskussionen är intressant och viktig. Han har varit med ända från början. Vi fick en prematur pojke som sondmatades först, sedan med flaska för att nu helammas. Pappa matade mycket i början och jag hade svårt med anknytningen pga förlossningsdepression. Jag frågade igår om han saknade matningen men för honom var det ingen viktig bit. Han rapar honom efter att jag ammat, byter alla blöjor när han är hemma, badar, kramar, gullar och gosar precis som jag gör när han inte är hemma. Det enda han inte gör är just matar. Jag frågade vad han tyckte om långtidsamning och pappans inflytande över det, och han sade att han naturligtvis måste få ha en önskan, och inte vara tvungen att hålla käft, men att han i slutänden ju inte kan tvinga mig till varesig det ena eller det andra. Det är olyckligt att kommunikationen klickar ibland, men så är det ju. Jag tror att det ligger betydligt mer bakom att mannen känner sig utanför än amningen. Skulle det vara så att mamman är extremt possessiv med barnet har han givetvis rätt att gå in och ha åsikter om det, men inte om amningen för det är inte den som är grundproblemet. Jag tror överhuvud taget inte på att lösa problem genom att ge sig på symptom utan att man måste gå direkt på huvudproblemet för att få långvariga resultat. * Och så då om kvinnan och hennes rätt till sin kropp... Detta är för mig en av de grundvärderingar i livet som jag försöker leva efter. INGEN har rätt att bestämma över vad någon annan ska göra med sin kropp. Om jag skulle försöka tvinga min man att sterilisera sig mot hans vilja för att jag inte vill äta p-piller? Nej, det blir absurdt. Jag tycker inte att det är optimalt att mannen inte har ett smack att säga till om när det gäller graviditet, amning, preventivmedel för kvinnan osv, men alternativet skulle ge alldeles för allvarliga konsekvenser i slutänden för att det ska vara godtagbart i vårt samhälle. Så, detta blev säkert skitrörigt, för jag har så svårt att tänka strukturerat, du vet... amningshjärna ;) Fråga på om ni inte fattar vad jag menar.


Nja
Skrivet av Eva E
Det med "kvinnans rätt till sin kropp" har öht inte med diskussionen att göra. Om pappan vill hålla barnet jämt, jämt, jämt och inte släpper fram mamman - kan han avvisa henne anspråk på att få hålla sitt barn för att "han har rätt att göra vad han vill med sin kropp, och nu vill han hålla barnet med sina armar och hon har inte rätt att styra hans armar"? Kvinnans rätt till sin egen kropp gäller precis som du säger vid sterilisering, våldtäkt, abort - men inte vid omhändertagande av ett barn. Det är något helt annat. Då kan man inte hävda rätten till att göra vad man vill med sin kropp. Att lägga skulden på pappan för att han inte varit tillräckligt delaktig kan säkert stämma i en del fall. Men inte i alla fall. Och om problemet med amningen inte är att pappan inte kommer till barnet utan något annat - störd sömn, obehag inför amning av stora barn etc - så handlar det ju inte om att pappan inte gjort tillräckligt utan om att pappan _inte trivs_ med amningen. Det heter ju alltid att om MAMMAN inte trivs med amningen av någon orsak så kan hon naturligtvis lägga ner den. Men vad händer om PAPPAN inte trivs med den av någon orsak? Ska han bara skuldbeläggas för att han inte gjort tillräckligt, eller ska han avfärdas med att han är en omogen tjurig barnunge?

Min historia
Skrivet av Mia
Självklart kan amningen spela in! Jag är en av dem som hade en partner som tyckte att jag skulle avsluta amningen tidigare än vad jag själv ville. Då var jag blind och döv för argument, övertygad som jag var om långtidsamningens alla fördelar. Har en syster som är barnmorska och en mycket rabiat amningsförespråkare och jag sög i mig allt hon sa, osäker som jag var i min nya mammaroll. Visst trivdes jag med amningen - jag kände mig duktig, kvinnlig, överlägsen alla dessa mammor som kämpar med att få mjölken att räcka till redan de första månaderna. Min man var mindre övertygad, tyckte att jag var konstant trött och grinig och att det var svårt att rucka på den mammabarn-symbios jag och sonen skapat. Minst två år hade jag bestämt mig för att amma för det hade min syster sagt åt mig var ett minimum. (Hon är som sagt rabiat, kan jag se såhär i efterhand, så ni som gillar långtidsamning ska nu inte ta åt er för detta gäller bara henne). Efter sexton månader slutade jag. För att min man ville det. Jag ser det inte som att han därmed tog makten över min kropp eller är en ojämställd man. Men han ville inte mer och jag gick med på det. Därefter blev jag en piggare och gladare människa och sonen mindre bunden av mig. Visst hade min man tillgång till sonen även tidigare, men inte alls på samma vis, som vi ser det. Såhär i efterhand tycker jag att den enda som verkligen försökte bestämma över min kropp var min syster. Jag fick ändå sexton månader men hon tyckte att jag borde ha återupptagit amningen.

Eva E
Skrivet av Cecilia med Juni
Jag tycker att problemet när man som du utgår enbart från föräldrarna helt missar barnperspektivet och att det är helt frikopplat från biologiska fakta. Att människan de facto är ett däggdjur och att barnet har ett medfött behov av amningen. Först och främst gäller ju frågan barnet och att som föräldrar tillgodose barnets behov. Och jag tycker inte att barns vilja ska växa i skogen. Jag har lite svårt att ta till mig din syn på amningen som någon befängd idé som mamman skulle ha hittat på för att få patent på barnet. Jag skulle snarare vilja påstå att om det är något som är konstigt så är det de här korta amningstiderna som vi har fått i vår del av världen under en så kort tid av mänsklighetens historia som mindre än 100 år. Globalt sett så ammar fortfarande de flesta barn på jorden 2-4 år, och så var det för inte så många år sedan i Sverige också. Biologiskt sett så är vi däggdjur som är födda med instinkter till att amma 2-5 år, och under tusentals år har det varit så. Att barn vill amma under denna tid är ingenting som det är mamman som lär upp dem till med någon sorts egoistiska motiv, utan det är något helt friskt, normalt och medfött hos ett barn att ha ett behov av amningen. Nu menar jag absolut inte att det ska vara något amningstvång, eller att man ska amma av plikt bara. Men det blir så väldigt snett och konstigt att man ser snett på och tycker att det skulle vara något onödigt och konstigt, jättefel och till och med skadligt att amma den tid som varit den normala under tusentals år, och som fortfarande är det vanligaste globalt. Om amningen nu skulle orsaka så mycket problem som du hävdar, är det ju otroligt märkligt att evolutionen format vår art på det sättet. Att amma ett par år är inte det minsta mer konstigt än att amma en nyfödd bäbis! Människor har gjort det i tusentals år, utan att det skapat problem med sömn eller anknytning. Varför skulle förutsättningarna förändrats så radikalt de senaste 100 åren? Var alla barn bortklemade mammagrisar innan dess med svåra sömnproblem? Jag är skeptisk.

Om långtidsamning igen!

Jag har funderat och funderat

KAN vara ett hinder

Frågan är ju då om det beror på amningen

Det är ju väldigt bekvämt...

Men vad förändras för honom

Oavsett om det är amningen är skurken eller inte

Logiken är väl inte svår att förstå?

Men just runt 9 månader...

Jag kan fortfarande

Eva E

Tycker samma

Eva E

Håller med Hella

För mig låter det som avundsjuka

Militanta ammare

Eva E

Min svägerska har ammat fullt...

Skillnad på känslor och tvång

botten är nådd Eva E

helt rätt Eva E

okej sara

Hella

Eva E

Eva E

5bm

Ahaa

Nja

Min historia

Eva E

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information