Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

varför får inte

Skrivet av Helene & Olivia
BARNET bestämma om det ska ammas eller inte???????
Det är väl ändå barnets behov det handlar om??

Och varför skulle någon förälder förneka sitt barn det bästa det kan få?

Det är oerhört egoistiskt av en pappa att skylla sin dåliga relation med barnet på amningen.
Svar på tråden: varför får inte

Därför att barnet

Skrivet av  Pappa till Linnéa
inte är moget att ta sådana beslut vid 6 månaders ålder. Dessutom, är en fullt medverkande pappa det bästa ett barn kan få. Varför vill man riskera en sådan sak? Är du beredd att offra det för de obevisade fördelarna (eller nackdelarna) av att amma mer än 6-7 månader?
 

Men du ...

Skrivet av  Cecilia med Juni
vadå obevisade och vilka nackdelar? Och varför skulle amningen behövas mer före 6 månader? Det existerar verkligen ingen magiskt gräns! Tycker man att amning är så dåligt så behöver man inte amma en dag! Det sker inget under vid 6 månader som gör amningen livsnödvändig innan dess eller onödig efter dess. Den forskning som finns sträcker sig till 2 år, det är väl den enda gräns man har, och den gränsen beror på att det inte finns tillräckligt forskningsunderlag på äldre barn så man kan inte uttala sig om var gränsen egentligen går. Tråkigt med så massiva fördomar tycker jag. Är barnet moget att fatta beslutet att amma före 6 månader menar du? Om jag tyckte så illa om amning som du så skulle jag välja att undvika amning helt och hållet. Hellre det än att se det som något nödvändigt ont av plikt som egentligen gör mer skada än nytta. Vilket deprimerande synsätt. :-(
 

Massiva fördomar...

Skrivet av  Pappa till Linnéa
Lite nyfiken: Vad har jag skrivit som gör dig så upprörd? På 4 meningar jag skriver hittar du "massiva fördomar" som gör dig deprimerad. Sov på det! Det ska i alla fall jag.
 

Och du ...

Skrivet av  Cecilia med Juni
eftersom man faktiskt utan problem _kan_ få BÅDE amningen och en fullt medverkande pappa som du utrycker det, varför då förvägra barnet någotdera??? Varför offra amningen enbart pga fördomar eller okunskap?

Om man inte trivs med att amma eller har ont av amningen, får ständiga mjölkstockningar eller har det jättejobbigt med allergier och knappt kan äta någting osv - det finns ju en massa olika skäl till att det inte funkar bra - ja då förstår jag alla gånger att man väljer att sluta amma kanske redan efter ett par veckor eller 3-4 månader!

Men om amningen funkar skitbra, barnet vill amma och mamman tycker att det känns helt okej att fortsätta, varför i jesse namn lägga ner en fungerande amning då? De som är så urnegativa till fortsatt amning verkar enbart vara de som inte har någon erfarenhet av det och en väldigt felaktig bild av vad det innebär både rent praktiskt och för barnets relationer och anknytning till föräldrarna.

Nej, jag blir himla arg och ledsen av den här diskussionen nu, och känner inte igen mig ett dyft i den bild av att ammade barn skulle vara mer bundna till mamman som verkar ha bitit sig fast hos många. Om alla härinne som ammat mer än 1 - 1,5 år eller var man nu ska dra gränsen för "länge" - ja, du drar den tydligen vid 6 månader men det är du nog i en minoritet i det här landet om att tycka - berättar att de delat relativt lika på föräldraledigheten och att de delar på ansvaret för barnen och inte har problem med att vara borta ett par dagar osv. Var kan ni då peka ut de där som inte kan vara ifrån barnet mer än 2 timmar och bara sitter och ammar dygnet runt och använder amningen som ett vapen mot mamman etc?

Jag tycker att det mest låter som att ni tillämpar er bild av amningen den första spädbarnstiden på mycket äldre barn med helt andra behov och andra förhållanden. Har ni verkligen några exempel på det som ni påstår så skulle jag gärna vilja se dem nu? I mina öron låter det mer som fria fantasier, fördomar och myter.
 

varför

Skrivet av  sara
är allting så svart eller vitt??

Varför diskuteras bara amning utifrån alernativen att det fungerar skitbra kontra att det är pest? nog måste det finnas en hel del däremellan. Amning är inte heller ett krav för att skapa en nära och bra anknytning (inte ens för mamman) så det är väl om något ett urkasst argument.

Jag tycker det är ganska tydligt att de som har en amning som fungerar och en pappa som är delaktig förstår INTE att det vara annorlunda. Du anser att de som är negativa inte har erfarenhet av det, jag kan säga motsatsen de som är urpositiva verkar inte heller ha erfarenhet av de problem som kan uppstå!

Jag har flera i min bekanstskapskrets där mammorna anser att barnens pappor är så delaktiga och så nöjda, de höjer sina män till skyarna, fast papporna själva ger en annan syn på saken och där papporna inte säger annat just pga av att mamman använder amning som någon som är det ultimata barnet och vilken pappa vill vara den pappa som förnekar sitt barn det bästa? Så det är väl ganska uppenbart att dessa mammor anser sina män vara så bra just pga av männen låter kvinnan bestämma!

Nu är givetvis inte amning i sig som är skuld till detta utan mammornas hela beteende är det som är felaktigt.

Så för att du inte personligen känner igen dig i det här så finns det! Fn är långt ifrån någon statistiks källa!
 

Håller med om en del

Skrivet av  Hella
amning är inte ett krav för att skapa en nära och bra anknytning. Det håller jag fullständigt med om.
Amning - om mamman ammar är heller inte ENDA sättet att ge trygghet och tröst, det är därför jag tycker det blir så platt om man hävdar att pappans enda möjlighet att få bra kontakt med barnet är om mamman slutar amma.
Jag anser att det är upp till var och en av föräldrarna att själv bygga upp sin egen relation med barnet. Hur man går till väga känns inte så viktigt. Mamman kanske ammar, eller så gör hon inte det. Pappan kanske bär eller masserar eller något annat. Huvudsaken är att inte den ena av föräldrarna hindrar den andre att göra saker som den och barnet trivs med.
Samtidigt får man ju inte stänga den andre ute genom att antyda att hans/hennes sätt inte är lika bra, därför är det bättre att jag tar över och gör på mitt sätt. Där kan nog amningen vara en risk kanske, men då "missbrukas" amningen anser jag, och om inte pappan tillåts prova sig fram till något eget har snart mamman ett försprång i relationen till barnet. Men även om det blir så tycker jag det är båda föräldrarna som är ansvariga. Mamman för att hon inte släppt in pappan, och pappan för att han inte klivit in ändå och tagit för sig vänligt men bestämt.

Fast jag hakar upp mig lite på det där om att de mammor som upplever att papporna har en bra relation till barnet antingen har missuppfattat hela situationen, eller har de män som inte våga säga hur de verkligen känner och hur missnöjda de är.
Alltså finns det antingen missnöjda ärliga pappor, eller spelat nöjda pappor som egentligen inte alls har så bra relation till barnet som de påstår (eller som mammorna tror.)
De familjer där både mamman och pappan inte upplever att amning är något hinder för pappan skulle då vara undantaget som bekräftar regeln, och de är inte värda att lyssna på eftersom de har det så bra så de inte vet vad de pratar om.
De däremot som upplever amning som ett hinder är bara bevis på att det är så?

För egen del så kan jag säga att jag och sambon inte ser några problem med att jag ammar lillebror i familjen fortfarande. Kanske ljuger han för mig för han inte vågar något annat, men jag tror inte det.
OM han däremot hade haft något att invända mot att jag ammade. OM han tyckte att han kom i andra hand och att hans relation till pojken inte var lika bra som min så hade jag säkert tagit mig en funderare på varför han tycker så, och kanske, om det efter (mogna - inte "duärsåäckligsomammar") diskussioner kommit fram att det vore värt att trappa ner en aning för att han skulle känna sig bättre till mods och våga ta större plats är det mycket möjligt att jag gjort det under en tid, tills han blivit varm i kläderna och kunde se att han faktiskt var lika viktig, fast på ett annat sätt.

Sluta amma mot min vilja skulle han inte kunna få mig till. Men jag är inte den som kör över den jag älskar och valt att skaffa barn med helt känslokallt utan hoppas att vi skulle kunnat lösa det på ett vuxet sätt, utan krav tvång och hårda ord.

Och nej fN, är långt ifrån en statistisk källa. Lika lite som min familj är, eller din bekantskapskrets :-)
 

Det är kärnan i diskussionen

Skrivet av  Eva E
Vissa hävdar att det ALLTID går att anknyta bra till barnet även om mamman helammar, att amningen ALDRIG innebär några problem för pappan utan att det ALLTID är fel på pappan (oengagerad, självisk, omogen) om han inte trivs med amningen. Att det finns situationer där det verkligen är amningen som ställer till det existerar öht inte i tankevärlden. Kan ta ett exempel på situation som jag läste om i ett inlägg på fN för ett par dagar sedan. Ett barn på 15 månader som totalvägrar äta annan mat än bröstmjölk. Barnet ammar enligt mamman lika mycket som en pytteliten bebis. Får barnet inte amma så blir det ”störtargt”. Som pappa skulle jag i den situationen känna mig väldigt osäker på att vara ensam med barnet ens över en måltid, och verkligen inte så pass länge som en hel dag. Det måste vara sorgligt för den ene föräldern att inte kunna tillbringa några timmar på tu man hand med sitt drygt 1 år gamla barn Då förstår jag om man känner sig utestängd och degraderad som förälder. Att i det läget hävda att en pappa som vill ta bort amningen är omogen/självisk/ego osv för att han inte trivs med situationen tycker jag är djupt respektlöst mot honom.

 

Undrar...

Skrivet av  Helena
... vad som skulle hända om pappan och och ett större barn i den situationen verkligen var ensamma utan mamman några timmar? Tänk om barnet plötsligt såg maten, mackan eller pipmuggen med helt nya ögon och faktiskt började äta? Det hör ju verkligen till ovanligheterna att ett barn på 15 månader helammas utan tillskott av annan föda och någonstans där börjar det väl bli dags att äta annat i alla fall. Så där kan ju pappan verkligen få en viktig uppgift - OM det nu är så att barnet tycker att mammans mjölk räcker finfint när hon är där. Barn är ofta förändringsobenägna - varför laga något som inte är trasigt, liksom...
 

Jag är nog dum

Skrivet av  AnKa
men jag förstår inte.

Hur kan mammorna tycka att papporna är jättebra, delaktiga pappor när papporna tycker något helt annat. Det låter ju som par med väldiga kommunikationsproblem som inte har förmågan att se varandra. Och vad hade det överhuvudtaget med amning att göra???

Är det din erfarenhet att detta är något vanligt?
 

Helena

Skrivet av  Eva E
Jag tycker precis som du att detta vore den naturliga vägen att gå - att verkligen testa om pappan inte kan få barnet att äta/tröstas av annat än bröstet eller vad som nu är problemet. Jag har lite svårt att förställa mig att du och jag är ensamma om att filura ut att pappan givetvis bör _prova_ att göra detta innan han säger att det inte går. Jag har också lite svårt att tro att mamman inte skulle vara tillräckligt smart att hon kräver av sin man att han provar ordentligt innan han säger att det inte går. Därför har jag utgått från att man befinner sig i stadiet EFTER att pappan har gjort allt detta som du och andra tipsar om. Frågan är ju vad man gör om det inte funkar då. Det är DÄR vi befinner oss.
 

Inte utan problem i många familjer

Skrivet av  Ullen61
I både min familj och i många kring mig kan jag se att det helt klart varit ett problem att få en fullt medverkande pappa med tät amning under lång tid. Min man vågade inte ens släppa mig till tvättstugan i 10 minuter när jag tillämpade fri amning, och jag förstår honom. Jag skulle själv inte vågat ta fullt ansvar för våra barn om jag var pappa, och mamman ammat tätt. Jag kanske är en osäker person, men sådana finns det gott om tror jag. Att amma t.ex. morgon och kväll under lång tid tycker jag däremot inte är något problem.

 

Men du

Skrivet av  AnKa
vad är egentligen orsaken till att din man inte vågade släppa iväg dig 10 min? Barn ammas inte var 10e min enns de första dagarna. Så det var nog just hans rädsla och att han inte litade på sin förmåga att ta hand om barnet själv.
Jag tyckte också att det var läskigt första gången jag skulle vara helt ensam med nyfödda dottern och hennes pappa skulle vara borta hela dagen och jobba. Men det fanns ju inga alternativ, det var ju bara för mig att klara av det så är det faktiskt för papporna också. Har man hanterat ett gråtande barn så har man lärt sig mycket och det blir lättare nästa gång.
 

Fri amning blir ofta var 10:e minut

Skrivet av  Ullen61
Mina och många andras erfarenheter av fri amning är att det, åtminstone på kvällarna, gärna blir var 10:e minut. Hur många klagar inte på att de inte får göra något annat än att sitta och amma hela kvällarna de första månaderna? Och visst är man osäker överhuvudtaget som nybliven förälder (för min man var det ändå andra barnet och han hade varit mycket engagerad redan i det första, från ett tidigare förhållande) men "han/hon är nog hungrig" är den första tanken man får i huvudet så fort barnet skriker och är man då en pappa utan tillgång på mat kan det nog vara svårt att slå bort det.
 

Jag drar mig ur denna diskussion

Skrivet av  Pappa till Linnéa
Det är tydligen ett tabu för män att diskutera sin kärlek till små barn, problemen kring delaktighet. Jag inser att jag inte kan tillföra någonting i stridslinjen mellan jämställdhetsfanatiker och amningsd:o.

Jag får säga som männen på Fråga Pappor - det är väl bara att amma på.
 

ja...

Skrivet av  5-barns mamma
..kvinnor på stridstigen är effektivare än stridsvagnar, kör över allt. ;-) Männen ska finnas, men inte synas eller höras....precis som man såg på barn förr. *L*
 

Svar

Skrivet av  Veronika med två små
Inte ett speciellt konstruktivt inlägg, 5-barnsmamman!
 

Tack 5-barnsmamman

Skrivet av  Pappa till Linnéa
för ett uttömmande och konstruktivt svar. Det fick mig att gå tillbaka och se hur andra män (de 2 jag hittade) blivit bemötta. Och förklarade också varför det är så.

Veronika - du har helt fel, men att läsa mellan raderna kan nog ha sina sidor ibland.
 

Nu tycker jag att du överreagrar

Skrivet av  AnKa
Varför skulle det vara tabu för män att diskutera amning och delaktighet? Du har inte precis blivit lynchad här, fått ett kritiskt svar från Cecilia men det måste man väl ändå tåla i en debatt.

Jag ser mer än gärna att män deltar i den här debatten så får vi fler infallsvinklar.
 

Svar

Skrivet av  Veronika med två små
Tycker att det är fel att göra det här till en könsfråga. Jag tycker att vi som haft åsikten att pappan ska vara med och bestämma fått ungefär samma sorts svar oavsett kön. Att kvinnor rent generllt beter sig som stridsvagnar medan män är de stackars ständigt överkörda är inte heller någon relevant verklighetsbeskrivning - tycker jag.
 

Stanna du Linneapappan

Skrivet av  Helena
Jag ser väl ungefär det som Veronika ser (nedan): att oavsett kön har "motdebattörerna" fått ungefär samma svar. Svepande könsgeneraliseringar av den typ som 5-barnsmamma skojar till det med (på grumlig grund dessutom, vem har sagt att män ska tiga still i jämställdhetsdiskussioner? Problemet är väl att de alltför sällan hörs!) är faktiskt inte konstruktiva alls. Bidrar bara till polarisering - och det gagnar knappast debatten.

Tänker på det du skrev nedan i ditt svar till mig - vad oerhört ledsamt det måste vara att upptäcka att man inte kommer överens med den man just fått barn med. Och att det leder till långvariga och såriga konflikter under den tid som är så härlig (och påfrestande för all del) som småbarnstiden när man får vara med om en liten människas utveckling. Och sin egen utveckling till förälder också för den delen. Hoppas det är bättre nu!
 

Nä, och de som sett min

Skrivet av  Pappa till Linnéa
signatur på andra ställen vet att jag inte är den som drar mig ur en diskussion. Jag gillar att bli påhoppad. Men att bli totalignorerad när jag ställde vettiga frågor (som jag för övrigt inte hittade någon annanstans när jag skummade) var inte den reaktion jag räknat med. Men så hittade jag andra män vid 5bms efterlysningen och då såg jag att de också blivit ignorerade.

Jag har som man inte mycket att komma med. Den ena sidan hävdar precis detta - och att det handlar om rätten till kvinnans kropp, medan den andra sidan utgår från att detta är en viktig diskussion i jämlikhetsdebatten enligt devisen: släpper inte vi handen om hemmet släpper inte de handen om plånboken. Jag undrade mest var barnets relation till båda sina föräldrar tagit vägen i debatten.
 

Varför då?

Skrivet av  Cecilia med Juni
Först kanske jag ska börja med att be om ursäkt för att jag tog ut ackumulerad irritation på dig, jag var redan så upprörd över vad jag upplever som en starkt negativ syn på ammande mammor i den här debatten, så att det inte bara var ditt inlägg jag var irriterad på, vilket jag visserligen också var, men jag var ju ganska upprörd redan innan och började väl tappa tålamodet efter att ha försökt att förklara vad jag tycker så många gånger de senaste dagarna utan att budskapet verkade nå fram. Du får gärna läsa andra inlägg jag sklrivit där jag varit lite mer pedagogisk och inte så trött som igår. Jag röt nog till lite hårdare än nödvändigt, hade kunnat skriva samma sak på ett vänligare sätt.

Men jag tar väldigt illa upp av synen på att mammor som ammar längre fryser ut pappan och att jag genom att fortsätta amma när mitt barn vill det skulle förstöra för barnets relation til sin pappa. Jag tycker att det är ett helt felaktigt påstående och att amningen inte alls står ivägen för honom. Åtminstone inte nu längre ju större barnet blir, det första intensiva månadernas helamning så tog amningen mer tid. Men med ett större barn är förutsättningarna helt annorlunda och det har absolut inte varit några problem för pappan att vara föräldraledig på heltid i 7 månader, eller för mig att vara borta några dygn eller för dem att göra saker tillsammans. Jag förstår inte varför några amningsstunder per dygn skulle skada deras relation allvarligt? För mig är det en tokig missuppfattning, och samtidigt en anklagelse mot oss som föräldrar som jag blir upprörd över, att vi inte ger barnet det bästa vilket du faktiskt skrev att man offrade genom att göra som vi. Och det gjorde mig faktiskt arg.

Jag håller ju helt enkelt inte med om att amning efter 6 månader - i så fall snarare just innan dess! - skulle kunna utgöra ett hinder för pappans delaktighet. Om man vill använda amningen som en ursäkt, tex som man även gör när det gäller ekonomi och föräldrapenning, så kan man ju skylla på amningen. Men det betyder ju inte att amningen är det verkliga hindret.

För övrigt så anser jag att det går alldeles lysande att både vara amningsfanatiker och jämställdhetsfanatiker på samma gång! Å andra sidan så skulle jag inte kalla mig för fanatiker över huvud taget. Jag har bara hävdat att det inte är fel, skadligt, äckligt eller ett hinder för ett jämställt föräldraskap att fortsätta att amma om barnet vill det och mamman trivs med att amma. Jag har inte hävdat att alla vare sig bör eller måste amma. Utan bara att man ska ha rättighet att fortsätta amma om mamman och barnet vill det, utan att behöva höra att man är vare sig äcklig eller förstör för pappan.
 

Det är OK

Skrivet av  Pappa till Linnéa
Jag förstod nästan att det inte bara var mig det var riktat till, samtidigt som jag säkert är ganska provokativ i mitt sätt att skriva.

Mina idéer kommer inte av egen erfarenhet, utan från samtal med kompisar som hela tiden hamnar i skuggan av mamman när det gäller kontakten med sitt barn. Kan vara deras eget fel, tofflar eller inte.

Synen att rätten till att amma handlar om kvinnans makt över sin egen kropp, kan jag bara delvis hålla med om. När barnet väl kommer har både mamman och pappan rätt att vara för barnet och ta hand om det. Mamman ska då givetvis ha rätt att amma men inte ta amningen till hjälp för att muta in sitt revir. Jag vet att många män upplever att det är så och att i dessa fall hänvisa till rätten till sin egen kropp är fulspel. Att t.ex. använda amningen till att "tvinga" mannen avstå pappadagar, då har man enligt min mening gått en bra bit över gränsen.

Men fungerar förhållandet bra och man kan lösa det praktiska, så är det heller inget fel att amma länge och mycket. Det är också en fråga som måste lösas med respekt för varandra - att kvinnan alltid skulle ha sista ordet är nys, så ska det helt enkelt inte fungera. Att det i praktiken ändå blir så är däremot inget fel.

Men rätten att INTE behöva amma något helt annat. Den prestige som omger amningen är fullkomligt gräslig och jag som man kan bara skaka på huvudet åt det. DÄR om något handlar det om kvinnans rätt till sin egen kropp.

Min syn på amning.
 

Pappa till Linnéa: Det finns en

Skrivet av  gullet o E 0307, Grodan bf 12/11
norsk kvinna som har studerat hur män ignorerar kvinnor i olika mötessamanhang och andra sammanhang och just den här tekniken är väldigt vanlig: Man ignorerar vad hon har att säga. Hon existerar helt enkelt inte.

Jag kan mycket väl förstå hur du känner dig och dina frågor var bra men jag vill för övrigt inte diskutera just amningen och pappans engagemang, osv.
 

Barnet behöver också glada föräldrar

Skrivet av  Ullen61
Därför att barnet också har behov av glada föräldrar. Jag skulle inte varit en glad mamma, och min man inte en glad pappa, om jag skulle fortsatt amma dygnet runt efter 6 månaders ålder. Men vi trivdes alla med att jag fortsatte amma morgon och kväll.

Det behöver ju inte handla om att amma eller inte amma, det är en fråga om amningen används som enda tröstmetod eller som mat och mys vid särskilda tillfällen. Det handlar inte heller om att enbart mamman, enbart pappan eller enbart barnet ska bestämma hur amningen ska fungera, utan att alla i familjen har rätt att ha en åsikt och att de andra lyssnar och funderar över den personens argument.

Jag må vara en osäker person, men jag skulle inte vågat ha hand om mitt barn ensam, om den som vårdat barnet dagligen sen det var 2 veckor gammalt använt amning och inget annat som tröst. Därför förstår jag de pappor som inte tycker att de får samma chans, om barnet ammas tätt länge.
 

Är det ett problem...

Skrivet av  Helena
... om barnet vänder sig till mamman när både mamman och pappan är närvarande? Spelar det någon roll vem som tröstar eller söver barnet då, från den andra vuxnas synvinkel? Det känns som om många i den här diskussionen förutsätter att bara för att barnet under en kort period i livet föredrar mamman *när hon är där*, skulle vara omöjlig att hantera för pappan när han har det ensamma ansvaret. Min erfarenhet av amning och barn efter 6-8 månaders ålder är att det går alldeles utmärkt att vara borta en hel dag medan barnet är med pappan - förutsatt att pappan har en nära relation med barnet redan förstås. Är man två personer som lever i ett öppet och jämlikt förhållande där bådas åsikter och känslor räknas, har pappan rimligen byggt en relation med barnet under det halvår som gått sedan födseln. Har han INTE det, ELLER om han aktivt har hindrats av mamman (nu talar jag inte om amning utan om allmän omyndigförklaring när det gäller spädbarnsskötsel, sånt förekommer har jag förstått) så ska han ju heller inte bli förvånad om barnet på alla sätt visar att det föredrar mamman. Men då handlar det ju faktiskt inte om amningens vara eller inte vara.
 

Handen på hjärtat, Helena

Skrivet av  Pappa till Linnéa
Kan du ärligt säga att du inte skulle tycka det var jobbigt om varje gång ditt barn blev lesset att det valde pappan framför dig, när båda möjligheterna finns till buds?

Eller skulle du göra som de flesta män och säga att det spelar ingen roll - hon tycker ju om att det är på det sättet, och dessutom är ju de viktigaste perioderna i livet de när man har roligt.
 

Har varit i den situationen, Linneapappan...

Skrivet av  Helena
Min mellanson (nu 8) har, trots helamning till 7 månader och sedan delamning i ytterligare ett halvår, mycket tydligt föredragit sin pappa för tröst och förtroende sedan före ett års ålder och gör det fortfarande. Det har smärtat, men jag har hela tiden känt att det åligger MIG som vuxen att stärka relationen med min son och inte begära att pappan backar. Sonens och min relation har gradvis förändrats men han föredrar fortfarande sin pappa.
 

Eftersom Han var mellan

Skrivet av  Pappa till Linnéa
så har du åtminstone 3 barn. Lite nyfiken är jag... de andra två föredrog dig eller går det på ett ut?
 

Så här

Skrivet av  Helena
Mitt första barn var en riktig mammagris, där var jag barnledig i ett annat land med mycket små möjligheter för fäder att få ledigt av familjeskäl. När vi kom hem hade vi ingen föräldrapeng *alls*, ej heller rätt till sjukpeng om det skulle vara aktuellt, jag frilansade hemifrån när sonen sov och mannen jobbade för vår enda stadiga inkomst. Där var det svårt att få till särskilt mycket tid med pappan på vardagarna men vi försökte kompensera på helgerna. Sonen föredrog helt klart mig när jag var där så länge jag ammade, men det var inga problem att vara borta över dagen när han var runt 8-10 månader. Yngsta barnet har inte särskilt tydligt föredragit vare sig mig eller pappan men så länge jag helammade var det enklast att trösta med bröstet. Den äldsta och den yngsta har alltså växlat mellan mammighets- och pappighetsperioder medan mellansonen tydligt föredragit pappan. Amningen har sett likadan ut för alla tre barnen, med undantag för den äldste som helammades endast 4,5 månader. Ändå var han den som var mammigast men jag ser som sagt det som en följd av vår övriga livssituation när det begav sig.
 

Tack för att du svarade

Skrivet av  Pappa till Linnéa
Det är uppenbart att du och din man är två mogna vuxna människor som kunnat finnas där för alla era barn i en ganska rörig situation (som det ju ofta är med små barn). Jag gillade det du skrev att bara så länge du helammade var det enklast att trösta barnet med bröstet. Jag tror det är nyckeln till att det fungerar. Att du sedan säkert använde tutten som tröstare i alla fall, spelar ingen större roll.

Jag har ingenting emot amning hur det än ser ut - så länge det inte används som maktmedel mellan mamma och pappa eller kvinnor emellan. Eftersom jag separerade med Linnéas mamma innan hon fyllt ett har jag fått slåss mot en annan typ av amning: pseudo-amningen. Fast det hör kanske inte hit.
 

Håller med! *imt*

Skrivet av  Tigre
c