Under vilka omständigheter skulle ni

Under vilka omständigheter skulle ni
Skrivet av	Ulrika
kunna tänka er att ge upp ett intressant och välbetalt jobb för att flytta med maken till annan ort för hans jobb skull och själv ha en osäker arbetsmarknad, ev. ingen alls? Lite nyfiken!
Svar på tråden: Under vilka omständigheter skulle ni

Om det gällde en utlandstjänstgöring...
Skrivet av Helena
... och jag ansåg att en flytt på några år skulle innebära intressanta erfarenheter för hela familjen så skulle jag överväga det. I sådana lägen kan man ju ta tjänstledigt och förhoppningsvis ha något som liknar de arbetsuppgifter man hade kvar när man kommer hem...

Kan inte komma på några...
Skrivet av Ylva m F
Jo kanske om det gav oss möjlighet att köpa en gård så att jag kunde jobba med den. Snacka om hypotetisk situation ;-) Jag är väldigt nöjd med mitt jobb, och skulle verkligen inte kunna tänka mig att offra det för hans skull.


knappast något
Skrivet av Filippa & Novalie-02 & Miranda -03
faktist! Då får han mer än gärna flytta, jag stannar kvar med ungarna så får han komma tillbax när han är färdig!=) nej, inte säger jag upp mitt liv för min mans jobb. Ego kanske men nej...

Med avtal
Skrivet av G
Skulle vi flytta utomlands och jag skulle få en roll som typ "representativ hustru" skulle jag givetvis kräva lön för det arbetet, antingen av arbetsgivaren eller genom internt avtal. Skulle det vara i Sverige, så skulle nog vi göra en kalkyl för vad det innebär för hushållsekonomin att en av oss hade en obefintlig eller osäker arbetsmarknad. Jag skulle tex inte acceptera att tvingas ta ett slitsamt och okvalificerat jobb för att vi skulle klara ekonomin på annan ort eftersom jag har kompetens och bra lön nu. Skulle vi klara oss lika bra eller bättre på en lön (hans) och jag inte ha nåt jobb så skulle jag endast acceptera om han betalade in pensionspengar till mig varje månad och att jag får lön för den överskjutande delen av hemarbete. Vitt eftersom min SGI och mina pensionspengar (statliga) går åt skogen på att vara lyxhustru och det skapar ett ekonomiskt beroende om nåt skulle hända i framtiden. Låter astrist med avtal och transaktioner inom ett äktenskap - men det handlar helt om oberoende och det är viktigt för mig.

Blir lite förvånad över svaren...
Skrivet av cecilia
Jag bor med en engelsk sambo i UK och arbetar här. Min sambo arbetar för ett stort multinationellt amerikanskt företag som ofta erbjuder tjänster i andra länder på kortare eller längre kontrakt och vi väntar bara på att en tjänst ska koma upp i ett land som vi vill flytta till (danmark, schweiz, holland eller new york). Om detta händer ger jag gladeligen upp mitt jobb på ett eller två år, jag anser att det äventyret som vi som familj kommer att uppleva väger betydligt tyngre än vad mitt arbete gynnar ig personligen. Och som någon annan påpekade, en utlandsvistelse kommer bara att innebära fördelar när man sen återvänder till sitt arbete, det är erfarenheter som är värt guld. Jag ser inte denna frågan som ett ultimatum där en part måste kompromissa och ge upp sitt liv och sitt jobb för att den andra parten ska göra karriär och tjäna mer pengar. Jag ser det som en möjlighet att få uppleva andra kulturer, se andra länder, träffa nya människor.


Kanske inte har något arbete att återvända till?
Skrivet av Ullen61
Jag jobbar i ett yrke (kommunekolog) där det finns ca 15 tjänster i Stockholms län. Samtidigt finns flera hundra med "rätt" utbildning, varav flera är arbetslösa eller har andra anställningar än inom sitt yrke. Av de 15 tjänster som finns i Stockholm tycker jag dessutom att just den jag har är den absolut roligaste. Många som jag pratar med säger att jag har ett drömjobb, och det har jag. Frågan var ju om man skulle ge upp sitt jobb, och jag antar att det betyder att man säger upp sig, inte att man tar tjänstledigt. Skulle jag säga upp mig är risken stor att jag inte får något jobb alls när jag kommer tillbaka. Jag känner en kvinna som sa upp sig från ett kul jobb på Naturvårdsverket för att mannen fått jobb i Umeå. Snart hade han träffat en ny och det blev skilsmässa. När hon kom tillbaka till Stockholm vid 50 års ålder fick hon inget nytt biologjobb, utan fick jobba som arkivassistent på Riksmuseet till pensionen. Om jag skulle få tjänstledigt skulle jag nog gärna följa med min man ett halvår-ett år. Längre skulle jag nog inte stå ut med att inte jobba. Vill han vara borta längre skulle vi nog tillfälligt bo på olika orter.

Det är inte utomlands utan annan ort
Skrivet av gullet o E 0307, Grodan bf 12/11
Visst finns det situationer där det är ok och kanske tom bra men oftast tror jag inte det. I jämställdhetens namn så gör kvinnor det mer gärna för sina män än tvärt om.

Men ursäkta mig
Skrivet av cecilia
om man ska sitta hemma och tjura i jämställdhetens namn hela livet så kommer man att dö ytterst olyckligt. Visst - jättetrist om du har en man som inte skulle ställa upp på samma villkor som du, men då får man väl för sjutton göra något åt det. Jag utgick ifrån att det var ett jämlikt förhållande där alla parter stöttade varandra och att det skulle vara lika om det var kvinnan det handlade om. Det tog jag som självklart eftersom vi lever på 2000-talet. Jag skulle aldrig sitta och muttra om att min man inte skulle ställa upp (det vet jag att han hade gjort) för jag anser att chansen hade varit så srot, och bra, att jag hade tagit den, vad som händer senare är en annan fråga, men min nyfikenhet och äventyrs sinne hade sagt mig att jag skulle följa med och uppleva ett annat land och en annan kultur.


Jag har gjort det!
Skrivet av Amalia
Min man fick utlandstjänstgöring ett år-jag tog tjänstledigt och var hemma med barnen. Sedan visade det sig att hans erbjudande utomlands stod fast men inte det i Sverige-så nu har jag sagt upp mig från drömjobbet och vi stannar utomlands i två år till. Amalia

Tänker nog som den andra cecilia
Skrivet av Cecilia med Juni & bf 040825
Om det fanns andra saker för mig att göra där. Inte om han blev erbjuden ett trist jobb i Östervåla, där det inte fanns något för mig att göra. Men vore det ett spännande avbrott för mig också, så kan det ju vara en möjlighet, inte ett hinder. Även om det inte finns möjlighet att jobba där så kan det ju finnbas möjlighet att plugga, ta sånglektioner, upptäcka världen eller något sådant. Man får väl väga in vad som blir bäst för hela familjen, inte att alla ska ge upp allt för en av familjemedlemmarna, vare sig det gäller någon av föräldrarna eller barnen. Jag tycker att det låter roligt att få jobba utomlands en tid, men å andra sidan så sitter jag ju redan i den där "dåliga båten" med en lång utbildning, ett berg av studieskulder och väldigt osäker arbetsmarknad där jag inte riktigt lyckas att slå mig in. :-( Så för mig kan det väl bara bli bättre?

Lite mer info om omständigheterna
Skrivet av Ulrika
Jag var medvetet lite kortfattad, för jag tycker det är intressant med de spontana reaktionerna. Här är dock lite mer kött på benen. Min man är forskare inom ett mycket intressant område. Jag har ett välbetalt jobb inom finasbranschen. Vi har turats om lite grann genom åren att satsa på karriär, medan den andre satsat mer på familjen. Min man fick ett prestigefyllt stipendium till utlandet och då följde jag med i 2½ år och vi passade på att skaffa barn under den tiden, jag var mammaledig. Hemma i Sverige har det gått väldigt bra för mig medan min man verkligen fått kämpa för att få finansiering för sin forskning. Han har hankat sig fram från år till år med uselt betalt. Att han tagit ett stort ansvar för barn och hushåll när jag jobbat mycket har också påverkat hans forskningsframsteg och gjort det ännu svårare att hitta anslag. De senaste 7 åren har jag satsat och han tagit största ansvater för familjen, och haft mycket osäker arbetssituation. Det senaste året har han varit helt arbetslös och sökt massor av jobb utan napp. Nu har min man fått ett erbjudande om ett kanonjobb. Han skulle bli specialist inom ett industriföretag inom sitt forskningsområde, få fast anställning för första gången i sitt liv, bra betalt, förmåner och ett otroligt intressant och utvecklande jobb. Det finns oerhört få av dessa jobb i Sverige och de går bara till de allra duktigaste inom forskningen. Han är över 40 år. Enda problemet är att jobbet ligger i en stad 60 mil från huvudstaden där vi bor nu. Till att börja med kan man ju veckopendla, men jag vet inte hur familjelivet kommer att klara det, jag blir ensamstående i veckorna med krävande heltidsjobb. Självklart skulle jag helst vilja att han jobbade där vi bor nu, men det har ju inte gått att hitta något jobb här på ett år. Jag känner att det är hans tur nu, att nu är det min tur att stötta ge honom möjligheten att satsa när chansen dykt upp. Återgälda något av det han gjort för mig de senaste 7 åren. Jag kan säkert hitta någon form av drägligt jobb på nya orten, men jag måste lämna mitt kompetensområde och gå ner väsentligt i lön. Självklart beror allt på hur han trivs på sitt jobb, hur stabilt hans företag utvecklas mm. Jag tänker inte kasta mig in i något illa genomtänkt, och inte göra något där familjen far illa. Hur skulle ni tänka?


Hu...
Skrivet av Helena
... ingen enkel sits minsann! Jag förstår precis hur du tänker och jag skulle känna samma sak, att hans chans äntligen kommer och att jag i min tur har en chans att återgälda det jag fått... Börja med att veckopendla kanske? Sedan tjänstledighet för dig och hyrd bostad för familjen så att ni får lite prövotid.

Vad innebär "lämna ditt kompetensområde"?
Skrivet av Ullen61
Jag tror nog att jag skulle resonera som du, att det är hans tur nu. Att gå ner i lön tycker jag inte är några bekymmer. Och om han har varit den som tagit hand om familjen när du varit välbetald behöver ni kanske inte tänka på rättvisa när det gäller framtida pension och liknande heller. Men lite beror det på vad du menar med "lämna ditt kompetensområde". Jag är biolog och vill jobba med miljö- eller naturvård. Om jag skulle hamna i en annan stad skulle jag troligen få jobb som vårdbiträde eller liknande (har utbildning till det också) och det vet jag inte om jag skulle uppleva som drägligt. Jag skulle nog först söka jobb på den nya orten och se vad jag kunde få innan jag bestämde mig.

Jo...
Skrivet av Ulrika
Jag har en specialist-tjänst inom ett ganska smalt kompetensområde, denna position finns bara på de större finansiella företagens huvudkontor, som ju alla ligger i Stockholm. Jag skulle kanske, om jag gick ner kraftigt i lön, kunna få jobb på bankkontor, jag har jobbat med det för 15 år sedan. Inget dåligt jobb alls i sig, men naturligtvis inte det ambitiösaste karriärsteget för mig och inte det bästa sättet att ta vara på den kompetens jag samlat på mig sedan dess. Men jag känner att jag skulle kunna tänka mig det ändå, tänka om och omvärdera tillvaron, jobba mindre än heltid och ägna mig åt mitt barn och mina sidointressen några år. Men hoppar jag av jobbet kan jag inte räkna med att komma tillbaka på den nivån.


såhär tänker jag..
Skrivet av Amalia
jag har ju som jag skrev tidigare lämnat mitt drömjobb (är jurist och hade jobbat i 7 månader där jag alltid velat jobba)när min man fick utlandserbjudande. Han var i sitsen att han inte alls trivdes med sitt jobb-snarare vantrivdes-och då dök den här chansen upp. Om jag om sådär 5-6 år får en chans att göra det JAG vill får min man hänga med; då är det min tur att få satsa (detta är han också med på-det har vi pratat om innan vi hoppade på det här). Man får inte allt i livet på en gång;ibland får den ene och ibland den andre! Log när jag läste om dina omständighetr dock..min man har gjort karriär i finansbranschen; vi har varit utomlands tidigare,sedan bodde vi i Stockholm och han jobbade där i ett högt tempo och väldigt hög lön. En dag kände han att det var nog ochsade upp sig,vi flyttade till vår hemstad (ca60mil från Stockholm-norrut!!)och han fick jobb på bankkontor och jag kom in på arbetsmarknaden. Och han tynade bort-tempot var för LÅGT! Så då drog vi igen!! Men huset står kvar hemma i Sverige och en dag tror jag att vi återvänder-och då vill jag satsa på mitt jobb och han får stå ut med tempot (med åldern tröttnar man ju på det höga tempot-hoppas jag!). Lycka till i era val!! Amalia

Drömjobbet
Skrivet av G
Minns att drömjobbet inte alltid är ett drömjobb - det kanske inte alls fungerar med chef, organiation eller nåt. Jag skulle nog i det här läget vilja att han veckopendlade ett tag för att "känna på" jobbet och om det verkligen är rätt och lika fantastiskt som det låter. Samtidigt skulle jag kolla med min arbetsgivare om jag kunde arbeta per distans några dagar i veckan och huruvida förutsättningar för pendling (med flyg) skulle kunna fungera och finansieras. Jag skulle också kolla om företaget (om det är stort nog) har en filial eller systerbolag i närstående orter som makens arbete och som skulle kunna kompletteras med mig, antingen som en nysatsning eller som kompetensuppgradering eller nåt annat. Det skulle jag presentera för min arbetsgivare i form av kalkyler och uträkningar, en marknadsplan light och en vision (vem kan motstå...?). Du är duktig och kanske kan företaget tom vinna på att du byter ort och kör vidare där? Alltså, jag skulle inte fråga försynt och invänta ett "nej det går inte av princip" utan vara mycket proaktiv och hävda min rätt och företagets vinning (det är så lätt för företagsledare att vara bekväma annars). Stort lycka till i era funderingar!

Helt annan situation än den du beskrev först
Skrivet av gullet o E 0307, Grodan bf 12/11
Hej! Ska du bli Umebo kanske?? ler I vilket fall som så skulle jag föredra att han tog jobbet, själv skulle jag jobba kvar fast i mindre omfattning om det gick samt ta hand om barnen och så skulle jag söka jobb för brinnande livet tills jag hittade något som jag skulle kunna stå ut med.


Beror nog på...
Skrivet av ES - bf 31/8
... vad som finns att göra på andra orten. Knappast inom Sverige, men kanske till något roligt land som ger nya upplevelser? Själv skulle jag sannolikt kunna få tjänstledigt om det inte var alltför lång tid, och även om det inte gick är jag rätt övertygad om att jag skulle kunna få ett nytt intressant jobb på företaget jag nu arbetar om jag återvände inom hyfsat rimlig tid. (Dvs ett par år, sedan får man nog börja mer "från scratch".) Men att helt ge upp att arbeta och bli "lyx-hustru" för evig tid finns inte på kartan. Hur många intressanta kurser som helst finns det ju inte att gå... s Men det allra mest sannolka scenariot i vår familj är att det är jag som få en tjänst utomlands, och beroende på vad det skulle vara så får vi se om vi tycker att hela familjen vinner på det. (På samma vis som om det var maken.)

Beror helt på
Skrivet av Tjoddalisa
omständigheterna. Vart det är, vilket jobb han får och varför han vill byta. Dessutom en fråga om hur min och barnens vardag skulle se ut. Utlandstjänstgöring är en sak, inom Sverige en liten annan fråga. Jag skulle nog kunna tänka mig att ta tjänstledigt och se det som en möjlighet att få göra något helt annat, ev studera eller ägna mig åt skrivande och idéellt arbete.

Om vi skulle klara oss på hans lön...
Skrivet av >Mamma J
...och han ville flytta och barnen inte är alltför rotade-mycket hänger ju ihop...skulle jag utan tvekan kunna ge upp mitt yrkesliv för att bli hemmafru...en hemlig dröm jag har oavsett hur intressant jobb jag har


Hemlig?
Skrivet av Helena
För vem?

Beror på!
Skrivet av Mamma J
Egentligen inte för någon som är intresserad, men det är inget jag går och basunerar ut-dels för att jag vet att det är en ouppnåelig dröm-dels för att min man inte ska få för sig att jag inte vill arbeta utan leva på honom-vilket inte drömmen betyder-fast att det ju i så fall blir så i praktiken. Men han vet det... Jag har t.o.m. svarat en arbetsgivare när han undrade vad jag ville bli (när jag var ung) och då svarade jag "Hemmafru" så hemlig är den inte och har funnits med i tjugo år nu...

Näe
Skrivet av MIA
inte för barnens skull. Om han väljer att åka =då har han valt bort mig och barnen, vi väntar inte.


Svårt att svara på
Skrivet av Protan
men om maken fått ett så välbetalt jobb, att båda kan leva på det en tid, så skulle jag nog bryta upp, om manken väldigt gärna vill ha jobbet. Fast nummer ett är förstås att barnen ställer upp p flytten. Gör de inte det, skulle jag INTE bryta upp.

Jag skulle gärna göra det!
Skrivet av Emma - mer glitter åt folket!
Jag är iaf arbetslös/student, så för mig spelar det ingen större roll var vi bor. Fast jag vill inte flytta till en alltför liten stad, då skulle jag få spelet och bli uttråkad direkt. Skulle tycka det var jätteroligt att flytta utomlands några år, men vet inte om jag vill flytta från Sverige för evigt.

Inte ge upp
Skrivet av Annika60
Handlar det om en kontraktstjänstgöring skulle jag absolut kunna tänka mig att ta tjänstledigt ett par år. Sannolikt skulle jag då ägna tiden i utlandet åt att studera - både på universitet och livets universitet, dvs lära mig något om en annan kultur. En roll som hemmafru och "representativ hustru" som står på pass med drinkar och middagar skulle jag däremot absolut inte kunna tänka mig.


Någon representation
Skrivet av Ulrika
är det inte tal om, och tur är väl det för jag kan absolut inte laga mat, det gör alltid min man. En och annan drink klarar jag att blanda men det blir mest till mig själv! :-) Det handlar mer om att man vill att familjen håller ihop och att man då måste betämma var man ska bo. Blir vi kvar i Sthlm och jag behåller mitt jobb vet jag inte om han någonsin får möjlighet att jobba inom sitt yrke mer.

Vilken oerhört...
Skrivet av ES - bf 31/8
... svår situation ni sitter i. Antingen får han ge upp planen på att arbeta inom sitt spetskompetensområde igen eller också får du det. Och det låter som om ni inte har några kompromissmöjligheter... Hur hade det varit om situationen varit den omvända? Hade han sagt att "nu har du givit mig 7 år, nu är det din tur (för resten av yrkeslivet)" eller att "nu har jag satsat 7 år på detta, ska vi verkligen sumpa hela den investeringen?" Kanske svaret där kan ge lite perspektiv... Eller också så får ni bli särbo ett tag och testa, och en av er veckopendla. Fast det beror ju lite på hur stora barnen är och hur man själv är... Som sagt, det finns inga bra svar eller ens råd... Men jag hoppas att ni kommer fram till något som alla är nöjda med!

Har gjort det..
Skrivet av K
Jag sa upp mig från ett fast arbete förra sommaren och följde med min man från Stockholm till en mycket mindre stad med osäkra framtidsutsikter. Jag hade ett jobb som var hyfsat välbetalt. Varför? Dels för att vi ville från Stockholm. Dels för att det var svårt för honom att få jobb i Stockholm. Dels för att vi ville få lite närmare till släkten. Jag var höggravid med andra barnet när vi flyttade, så det var aldrig aktuellt för mig att söka jobb då, har börjat så smått nu. Men jag avkrävde honom ett löfte att vi flyttar tillbaka till Stockholm, eller någon annan större stad, om jag inte fått ett bra jobb inom två år. Jag förstår att jag kanske inte kan välja och vraka mellan jobben, men man måste kanske välja? Ett spännande utvecklande jobb mot mer fritid? Långa pendlingsavstånd med tunnelbana eller kunna cykla till jobbet? Betala 3 miljoner för ett hus eller 600 tkr?


Hans tur?
Skrivet av H
Hejsan! Rent objektivt verkar det som om det är hans tur nu. Börja med veckopendling, så att ni kan känna efter om jobbet och staden är rätt. Och sen gärna tjänstledigt - kanske finns det FP dagar som ni inte tagit ut. Om inte ekonomin avgör så kan du alltid ju hitta ett spännande jobb. Har du några vansinniga drömmar? Starta eget? Bli dagisfröken? Ovanstående gäller ju jobb och abetsfördelningen inom familjen. Det finns ju andra aspekter; Kommer förhållandet att hålla, vill du stå tillbaka för hans skull eller blir du bitter, kommer familjen trivas i den nya miljön, kan ni lämna gamla vänner. Prata, prata, prata -fast det gör ni väl. Vad innebär de olika alternativen? Lycka till! /H

Tack för alla kloka synpunkter
Skrivet av Ulrika
Jo, vi pratar mycket om alternativen. Jag har sagt att han under inga omständigheter får tacka nej till jobbet, nu när han äntligen får sin chans och blir satsad på, det praktiska får vi lösa efter hand och han får börja med att veckopendla. Själv säger han att hur angelägen han än är så går familjen först och säger jag nej så avstår han från jobbet, så den ömsesidiga välviljan är god. Men då återstår ju fortsatt arbetslöshet. Jag gruvar mig dock för att vara ensamstående i Stockholm i veckorna med sonen och krävande jobb. Vi har ett väldigt idylliskt familjeliv som jag kommer att sakna oerhört i vardagen. Vi plågas båda då vi tvingas vara ifrån varandra mer än ett par dagar. Frågan gäller ju om han trivs lika bra på sitt nya jobb som jag gör på mitt, och familjelivet blir lidande av pendling, då känns det som att det är min tur att stötta honom i hans karriär för en gångs skull. Självklart förutsatt att det går att ordna bra för alla i familjen i nya staden, med jobb, skola, bostad ect. Även om han får ett bra jobb tror jag inte vi kan leva på en lön. Men till att börja med får jag hålla ställningarna här hemma, och det blir nödvändigt att lära mig laga mat! Visst kan man ha fiskpinnar i brödrosten?? :-)

Så funderade vi för ett år sedan!
Skrivet av Miman
Då sökte min man jobb i en stad c:a 60 mil från där vi bor (Sthlm). Hade han fått jobbet (ett drömjobb) så hade vi flyttat dit. Jag hade försökt få tjänstledigt från mitt jobb, men hade det ej gått hade jag sagt upp mig. Precis som din man hade min man då gått arbetslös en tid och det fanns inte så många jobb för honom att söka inom hans specifika område. Hade sett det som en jättespännande möjlighet för oss båda (och våra barn) att byta miljö o nya erfarenheter!


Tänkte svara som några andra
Skrivet av Hulma m Totil
att en tidsbegränsad utlandsvistelse skulle kunna vara intressant, eventuellt \\"bara\\" vara hemma med barnen en längre period även i Sverige. Men sedan slog det mig att vi har varit i en situation som något liknar er. Vi bor inte i Stockholm, men maken hade ett intressant jobb på gång där. Jag trivdes på mitt jobb där vi bor, dessutom har vi stort umgänge där. Maken tog jobbet, på villkor att han kunde jobba kvar i staden vi bor. Jobbet är/var av sådan art att han reste/reser till Stockholm mellan 1 gång i veckan och 1 gång i månaden. Viss skillnad dock mot era 60 mil, härifrån kan man åka över dagen utan problem. Kan tillägga att efter hand visade det sig att det fanns fler som var intresserade av att jobba för det här företaget, men i vår stad. Nu är det en hel liten avdelning på 10 personer. Så i ditt läge hade jag inte gett upp mitt intressanta jobb i första taget. Låter bra som du skriver med att börja med att veckopendla och se hur det verkar. Fundera på om ditt jobb går att sköta på distans. Kan han jobba delvis på distans? Varannan vecka i Stockholm, varannan på andra stället för hela familjen? (kanske blir jobbigt med skola för ert barn?) Så jag tror att det kan finnas sätt att äta kakan och ha den kvar. Och vart de sätten dyker upp vet man inte förrän man prövat ;o) Sedan var ju det här en alldeles för intressant fråga för att generera några generella tankar om jämställdhet, iallafall för mig ;o)

Troligenendast under speciella omständigheter
Skrivet av knyttet
Jag tror att jag inte skulle ge upp ett intressant och välbetalt jobb för min man skull. Jag skulle kanske dra ner på jobb under en tid (ta ut sparad föräldraledighet och semester och därutöver får han veckopendla). Jag skulle inte heller kräva av min man att han skulle flytta för att jag fick ett bättre jobb någon annanstans. Jag tror att något sådant skulle kunna ta knäcken på förhållandet. Tänk att sitta på en ort där man inte känner någon (utöver familjen) och inte ha något jobb, det är kanske inte så lätt att få något jobb heller. Risken finns att det inte finns något jobb för ens kvalifikationer och för andra jobb skulle jag kanske ses som överkvalificerad och inte bli kallad på intervju ens... Veckopendling är i så fall bättre och därutöver kanske man kan utnyttja sin lagstadgade rätt att jobba deltid (maken på måndagar och man själv på fredagar) under en period när barnen är små. Längre fram skulle det nog lösa sig med teknikens hjälp?

Typ.... ALDRIG I H*VETE
Skrivet av gullet o E 0307, Grodan bf 12/11
Det kan han glömma. Skulle han göra detsamma för mig? Tror knappast det. Det är så mycket mer än arbete: Det är barnen, familj, vänner, mm. Med min sambos utbildning så är det mycket aktuellt och jag har bara sagt det: GLÖM DET! Har jag nåt jag trivs med och mår bra med så ger jag inte upp det för att någon vill att jag ska göra det eller för att få en osäker framtid som jag inte är intresserad av.


Kära nån...
Skrivet av Ulrika
Det var väldigt stor skillnad på din reaktion ovan och nedan. Jag blir lite förbluffad!

Men ovan så...
Skrivet av E
satte hon sej ju in i Ulrikas situation._Själv_ med sitt läge i livet skulle hon inte göra det.Hajjar du nu??

Under vilka omständigheter skulle ni

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information