Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ni jämställda- hur handskas ni med ojämställd vän?

Skrivet av Polly
Hej hopp! Lite lugnt här inne så jag tänkte fråga en sak: om ni som jag anser att jämlikhet är bra och lever i ett jämställt förhållande, hur handskas ni med vänner som INTE lever så? Jag har nämligen en salig blandning vänner av alla sorter och några är heelt ojämställda vilket kan göra mig frustrerad.

Exempel: Min vän trebarnsmamman med man som inte gör NÅNTING hemma: *Jag orkar inte göra allt, han hjälper aldrig till, jag får göra precis allt, bla bla bla*
Jag tänker i mitt stilla sinne: men gör det inte då. Så enkelt är det. En ojämställd man beter sig så för att han _kan_.
När jag försöker prata med henne så är det som om hon är mer intresserad av att få gnälla än att faktiskt förändra sig. Jobbigt!
Har man nåt ansvar att försöka få sina vänner att tänka annorlunda för att på så sätt få ett bättre jämställt liv?

Eller Min vän pojkmamman: *Ja, det är ju tur att vi fick pojkar så att Lasse min man har nåt att göra med dem, typ ta med dem på fotboll och så*
Jaha? En flicka hade han inte kunnat göra något med då?

Eller min vän berättade att efter nyårsfesten ställde hon sig att stryka familjens kläder vid 2-tiden på natten för *jag måste ju hinna med det*. Eller vännen som aldrig läser böcker längre, eller tränar eller ens har tid att träffa sina vänner för *jag hinner inte ha egen tid* Men mannen då, han som tränar innebandy 2 ggr i veckan med grabbarna?

suck...
Svar på tråden: Ni jämställda- hur handskas ni med ojämställd vän?

Ja...

Skrivet av  maria65a
...har en väninna som lever med en man som gör absolut ingenting hemma - om han ens är hemma men det är hennes liv och jag får lov att acceptera att hon, trots att jag tycker det är helt galet, har valt det själv. Visst klagar hon ibland men för det mesta verkar hon och hennes man mycket lyckligare än vad mannen och jag är. Vi är båda överens om att vi inte skulle stå ut mer än 1 timme om vi bytte män :-)
I mångt och mycket väljer man hur man vill leva sitt liv, för mig har det varit viktigt att ta strid för att kunna uppnå jämlikhet medan min väninna avskyr bråk och istället tycker att det är bättre att inte bråka och ha det lugnt och skönt hemma.
 

Man får nog....

Skrivet av  Nissa, Rebecka dec02 + bf 8/10
.. låta var och en bli salig på sitt vis. Har man en vän som beklagar sig över sin situation, så ska man givertvis peppa henne/honom att ta sig ur det. Men mer än så kan man ju inte göra! Och kanske det är så att dn väninna egentligen trivs med att vara "behövd" hemmamamma med massor med bestyr? Om hon inte tar tag i situationen trots din uppmuntran, så kanske man får acceptera läget. (Fast jag tycker det är sorgligt om hon tror att det är så det "ska vara", dvs att mamman sliter ut sig utan att få så mycket som ett tack!)

Visst förstår jag din frustration! Jag har en kompis som står och kokar kaffe åt sin sambo, trots att hon inte dricker det själv. Han går bara till bordet och förväntar sig att kaffet ska ställas fram. Jag har gett MÅNGA gliringar om att "vill han ha kaffe, får han väl fixa det själv" men de går inte fram, så eftersom DE verkar trivas så, finns ingen anledning för mig att pådyvla dem mitt sätt att tänka och agera.

De andra exempeln har jag inga egna erfarenheter av, men är rädd att alla kommer säga till min man nu när vi kommer få en son, att "vad roligt för dig, nu har du någon som du kan ta med dig till garaget och biltävlingarna". Jag menar, varför skulle inte Rebecka kunna tycka det var minst lika roligt som lillebror? Men förhoppningsvis målar jag bara fan på väggen...
 

Hmm..

Skrivet av  listo
Man kan ju aldrig tala om för någon annan hur han/hon ska eller bör leva sitt liv. I ett sånt här läge kan du ju däremot diskutera jämställdhet rent allmänt med henne ibland när ni träffas. Kanske ger du henne nya tankar och perspektiv som hon tar till sig.

Det ligger säkert en hel del sanning i det Nissa skrev, att din vän trivs rätt bra med att vara behövd, men att det är skönt att gnälla ibland.

I många fall ligger nog "fröken duktig"-syndromet i botten... man SKA vara duktig nog att kunna fixa allt, tror man... och då blir det lätt sådär...
 

Vad får man säga till en vän?

Skrivet av  Elanor
Tidigare i livet var jag noga med att aldrig lägga mig hur mina vänner levde. Nu, när jag passerat 40, vet jag inte längre. En del av mina vänner har utvecklat alkoholproblem, andra har gift sig med idioter och en del har hunnit skilja sig, fullständigt fed up med sin late karl. Och jag har bara sett på utan att säga vad jag tyckt.

Även om man inte kan förändra någon annan människa och även om man inte ska ge råd utan att vara ombedd, är jag numera tveksam om det inte istället är så att man har vissa skyldigheter gentemot sina vänner. Kanske är man skyldig att säga något om man tycker att någon lever på ett sätt som bara kan sluta illa?
 

Jag är

Skrivet av  Kapris
jättedålig på att ta upp sådant med mina vänner. Jag blir för upprörd och kommer inte på några bra argument helt enkelt.. på natten efter ett sånt samtal kommer jag på vad jag _skulle_ ha sagt, men då är det för sent... Mina vänner har dock inte skaffat barn än, så även om de inte är de värsta exemplen av ojämställdhet ännu så tror jag tyvärr att flera av mina vänner kommer hamna där i framtiden. Det är inte så lätt att leva som man lär själv heller alla gånger tycker jag.

Nu ligger jag lågt för att komma till ro lite i mitt eget (feministiska) föräldraskap och hur vi ska kunna upprätthålla någon slags jämställdhet i vårt förhållande.

Jag sår lite frön här och där så hoppas jag att det ska slå rot hos mina kompisar oxå så småningom.
 

Rätt i plytet

Skrivet av  G
Inte för att jag tror mig vara jämställd, jag är dock intresserad av att få det så...

Jag har sagt till en väninna att hon blir behandlad som en hushållerska med sängtjänst av sin make och sagt att jag tycker hon skulle skilja sig. En annan av mina vänner sa något med samma innebörd till henne. Det tog två år, men nu är hon lyckligt skild och vi är sååå gladda.
Detta var dock ett extremfall där tiden troligen hade resulterat i ett misshandelsförhållande så det var liksom dags att ruska om ordentligt.

Andra som lever som 50-talare... puh vad svårt. Att få folk att vakna och inte försvara sig med näbbar och klor är jättekenpigt. Att ge bort en fin bok (Marilyn French "Kvinnorummet" eller liknande är inte en dum sak. Ser oskyldigt ut med är det icke. :-)

Oavsett hur, så vill jag iallafall reagera - jag har så svårt att tyst hålla med om maktbeteenden, pinsamt ojämna fördelningar av arbete och könsstereotypa förväntningar som inte leder nån vart.