Min är hopplös (låååångt)

Min är hopplös (låååångt)
Skrivet av	kanske blir det bättre
Det är roligt att veta att det finns faktiskt karlar som är underbara, min är inte engagerad för fem öre, är en typisk söndagspappa. Gud vad vi bråkade om det innan sonen kom som nu är 4mån. Jag var så orättvis som sa så, han skulle minsann visa att jag har fel men vad händer jo jag får ju rätt. Min mans tankar om föräldrarskap börja när barnet är 2-3år dvs han tycker det ska bli roligt då vi kan fara ut på utflykter och äta glass!Bara lek och skratt och bus med mamma! Den tid som är innan är det bara mamma som gäller och jag har försökt visa hur viktig han är fast barnet är litet, jo självklart skulle han finnas till om det blir jobbiga nätter osv men nu har vi inte haft några besvär, vår son är otrolig lugn och sover mest hela nätterna och dagarna går bra. Inte ville han läsa böcker tillsammans med mig om hur första året kommer att bli, han har verkligen ingen erfarenhet. Det känns jättejobbigt att han inte bryr sig om vår sons utvekling om inte jag sa något om vad som hänt under dagen( och han fråga inte ens) skulle han inte veta sedan blir han brydd över vissa saker som han borde veta om han bara gav tid för honom. I början när han höll i vår son skrek han rätt fort efter ett tag och ville genast lämna ifrån honom med ett svar att han är hungrig fast jag vet att han inte är det,lite jobbigt är det att jag måste lära honom att tyda alla nyanser av gnäll/skrik, för honom finns det bara en sort och då är det alltid "ont i magen"skrik fast han har inga besvär av magen. jag vågar inte säga ordet söndagspappa längre eftersom vi har bråkat så mycket och jag orkar inte tjafsa. Det vi har bråkat har inte handlat om vår son utan att det är att han måste hjälpa till med vardagsysslorna hemma, och det spelade ingen roll vad jag sa så fick jaf svar att han är en dålig pappa, att han inte duger osv, han vänder på allt jag säger och sedan är det jag som får dåligt samvete. Han är väldigt känslig och det blir inte lättare när jag vill lära honom om vad vår son vill/tycker om, då är det samma visa igen att han är dålig, men jag måste säga eftersom han inte prioriterar att lära vår sons alla signaler utan jobbet går först. Tro mig jag har pratat med han om situationen och att han måste skilja på att det jag klagar på är han som min man och inte pappa(han är eg. världens goaste och snällaste om man bara räknar som en pappa) En helt vanlig dag är att när min man kommer hem TITTAR (som oftast ligger på golvet)han på vår son säger tre meningar och sedan går han upp antingen är det dator el. kollar ytterligare på papper och ser vad han ska göra imorgon och det är inte mycket eller så måste han iväg TILLBAKA till jobbet och kan vara borta resten av kvällen även om vår son är vaken när han kommer igen håller han inte i honom, sedan övriga sysslor som laga mat, städ, tvätt plocka det skiter han i. Det jag menar är att vår son kommer aldrig först och dessutom om han har haft det lite jobbigt vill han absolut inte ta hand om honom "inte nu jag orkar inte" då är vår son inte grining på något sätt, han skrattar oftast när han ser sin pappa, han kan inte se att vår son är en glädje och avkoppling. På morgonen och vi är uppe innan han ska till jobbet har han inte tid att hålla sonen TVÅminuter ens nej viktigt att göra sig färdig för jobbet skjorta och slips, sedan går han i rummet en kvart och bara går tills det är färdigt att åka, under tidden ligger vår son på golvet och ser honom gå och jag äter frukost, varken sällskap hos mig eller att gosa med sin son, jo han kan ju ser "ner" på sin son och prata lite och det ser komiskt ut hur vår son tittar på sin pappa som en främling. När gubben är ledig vill han ha en rejäl sovmorgon sedan kan han gosa någon stund med oss sedan är det andra saker som är viktigare. Det riktigt sjuka är att oj vad viktigt det är att han kan åka iväg en stund med vår son i bilen(bilen är det säkra kortet för då sover han)och jag kan vara hemma och göra vad jag vill. När han kommer tillbaka har han varit på jobbet(!!!!) och "visat" upp sonen och poängterar att de åkt ut för att jag ska få VILA och utifrån tycker alla att han är såå snäll som tar ansvar, suck! jag är bara glad att han äntligen kan umgås med sin son men tyvärr gör han inte det när han ska åka iväg och visa upp honom och som dessutom sover mest om han åker bil. Ibland när han är hemma på kvällen kan sonen vara lite gnällig då tycker min man att han verkar vara JÄTTEgrinig och besvärlig då blir jag arg och säger att han inte är det men han kan inte vara glad hela tiden eller höjdpunkten som hände för nån dag sen "oj vad han har blivit stor" Det var så nära jag skulle säga något sarkastisk men frågade vad han menade egentligen, jo att om man tittade på långt håll såg han hur lång han har blivit och i dom byxorna. Pinsamt är det när vi åker bort kan han aldrig visa att han är en stolt pappa utan tar bara vår son för jag ska göra något som kräver två händer när jag är färdig har sonen blivit grinig och gubben vet inte vad han ska göra och lämnar genast över sonen till mig med orden han är nog hungrig. Nu måste jag sluta jag kan fortsätta hur länge som helst men jag vet att det kommr bli problem i framtiden för vår son kommer bli mycket mammig eftersom pappan inte har byggt upp någon tight relation och kommer många gånger bli sårad eftersom min man är matrealistisk och en principman. TACK du som har läst ända hit :-\\
Svar på tråden: Min är hopplös (låååångt)

Vad sägs om...
Skrivet av Annahoj
att han tar ut minst 3 månaders pappaledighet? Det låter som om han är just den typ av man som skulle behöva det mest, och låt honom inte skylla på att det inte går eller att du inte vill.

Pappaledighet är bra!
Skrivet av Johe
Jag var hemma de 12 första veckorna med vår dotter. Det har verkligen gett mig mycket. Bla så har jag fått insikten om att skriken kan betyda olika saker fast jag är karl. Hungerskriken har ju mamman viss fördel på om barnet ammar, men vid 4 måders ålder som din son är så kan ni börja med lite annat eller kanske Babysemp2-välling. Fast jag måste tillstå att det verkar som om vår dotter har en mamma-radar. För det räcker med att min fru lämnar rummet eller det omvända dvs min fru har varit borta ett tag och jag har lyckats trösta fått vår dotter lugn och snäll och så kommer min fru in i rummmet igen så blir det storskrik från dottern. Det kanske är dofter eller nåt, men det finns där och är mycket uppenbart - detta rättfärdigar inte din mans beteende på något sätt. Jag vet inte hur du skall bete dig för att få din karl mer intresserad.


Hej.
Skrivet av ES - bf om 4 dagar...
Liksom de andra håller jag med om att en pappaledighet är bra så kommer här ett par andra funderingar. Man kan se att ni har en grundproblematik där ni inte kan kommunicera med varandra. Någonstans saknas det en respekt som är en förutsättning för en diskussion som kan leda till lösningar. Kanske familjeterapi är något ni borde fundera på vad det lider, helst innan någon av er redan känner att skiljsmässa är enda utvägen. Men som en "quick-fix" på vägen: Känner ni någon man som har ett hyfsat nära förhållande till sitt/sina barn? Som din man har tillräckligt med respekt för så han lyssnar? Som kan förklara vad mycket din man går miste om genom att redan nu satsa på att bli "lekpappa". För den största förlusten är ju trots allt hans egen, tätt följt av ert barn. Något annat att fundera på är din mans förhållande till sin pappa. Var det lika avmätt? Kan det betyda att han inte klarar själv att göra annorlunda för då måste han ta till sig sorgen det innebär att inse den egna pappans tillkortakommanden? Lite funderingar från mig. Jag hoppas att det löser sig för er!

Hej
Skrivet av Kaosmamman
--Tar mig friheten att svara i din text för det är mycket som poppar upp i min skalle när jag läser. Har skrivit ner en massa tankar och lite råd, hoppas att du tar det här för vad det är, jag vet ju knappt något om er, trots allt du skrivit och jag vill inte trampa dig på tårna... Hoppas det kan hjälpa dig. Det är roligt att veta att det finns faktiskt karlar som är underbara, min är inte engagerad för fem öre, är en typisk söndagspappa. Gud vad vi bråkade om det innan sonen kom som nu är 4mån. --Tråkigt att ni bråkade om detta redan innan sonen föddes. Jag var så orättvis som sa så, han skulle minsann visa att jag har fel men vad händer jo jag får ju rätt. --Glöm bort att du fick rätt. Vem som har rätt och vem som har fel är ointressant. Det är sorgligt att det är som det är men fokusera framåt. Min mans tankar om föräldrarskap börja när barnet är 2-3år dvs han tycker det ska bli roligt då vi kan fara ut på utflykter och äta glass!Bara lek och skratt och bus med mamma! --Så vet jag flera som resonerar. Tråkigt om man bestämmer sig för att bli "lekpappa", det är ingen hit. Så kan man ha det med sina barnbarn men inte med sina barn. Det är ett heltidsjobb som man måste dela på. Och ett jobb måste ju inte bara vara tråkigt eller hur? Den tid som är innan är det bara mamma som gäller och jag har försökt visa hur viktig han är fast barnet är litet, jo självklart skulle han finnas till om det blir jobbiga nätter osv men nu har vi inte haft några besvär, vår son är otrolig lugn och sover mest hela nätterna och dagarna går bra. --Mamman är viktig men barnet kan knyta an till mer än mamman, önskar jag kunde hjälpa dig med litteratur här:( Inte ville han läsa böcker tillsammans med mig om hur första året kommer att bli, han har verkligen ingen erfarenhet. Det känns jättejobbigt att han inte bryr sig om vår sons utvekling om inte jag sa något om vad som hänt under dagen( och han fråga inte ens) skulle han inte veta sedan blir han brydd över vissa saker som han borde veta om han bara gav tid för honom. --Man kan ju inte tvinga någon att läsa på, bara erbjuda och sen är det upp till honom. Det är ju inte nödvändigt att läsa heller. Jag tolkar dig som om du har slutat berätta hur ni haft det under dagen. Börja med att fråga honom om hans dag. Fråga sen (om han inte frågar dig) om han inte är intresserad av att veta hur ni haft det? Är han inte det så tvinga inte honom att lyssna. Låt bli att berätta. Trist men... I början när han höll i vår son skrek han rätt fort efter ett tag och ville genast lämna ifrån honom med ett svar att han är hungrig fast jag vet att han inte är det,lite jobbigt är det att jag måste lära honom att tyda alla nyanser av gnäll/skrik, för honom finns det bara en sort och då är det alltid ont i magenskrik fast han har inga besvär av magen. --Han verkar väldigt osäker på hur man hanterar ett litet barn. Det är helt normalt när man är nybliven förälder. Försök att låta bli att tala om för honom hur sonen är. Det är bättre att han får upptäcka att det finns flera skrik själv. Han lär sig enklare genom att själv lyssna på sonen än att lyssna på dig, teori i all ära men praktik slår det mesta. Det verkar han ju nu inte vilja och det kan bero på flera saker. Kan han vara deprimerad? Jag tycker att det låter lite som en förlossningsdepression på ett sätt, detta lär ju kunna drabba även män om jag inte är helt ute och cyklar. Att han bla är ointresserad av barnets utveckling fick mig att tänka på depression, att han inte vill hålla i barnet och tänker att när barnet är större så blir det lättare. (Har erfarenhet av egen depression.) jag vågar inte säga ordet söndagspappa längre eftersom vi har bråkat så mycket och jag orkar inte tjafsa. Det vi har bråkat har inte handlat om vår son utan att det är att han måste hjälpa till med vardagsysslorna hemma, och det spelade ingen roll vad jag sa så fick jaf svar att han är en dålig pappa, att han inte duger osv, han vänder på allt jag säger och sedan är det jag som får dåligt samvete. --Nu handlar det inte om sonen längre utan om vardagen hemma. Att vara hemma med ett spädbarn är en heltidssyssla, ammar man så tar det massor av tid och det är svårt att vara hemmafru. Så ska det inte vara tycker jag. Barnet är liksom hans jobb ett heltidsjobb. Hemarbetet får ni helt enkelt dela på. Otroligt taskigt av honom att bara slänga ur sig att det är honom det är fel på bara, så lätt ska man inte komma undan. Skriv listor på vad som ska göras och välj det ni tycker är roligast, förhoppningsvis går det jämt upp i tid. Dela _inte_ bilen/tvätten. Var rimliga i tidsåtgången. Han är väldigt känslig och det blir inte lättare när jag vill lära honom om vad vår son vill/tycker om, då är det samma visa igen att han är dålig, men jag måste säga eftersom han inte prioriterar att lära vår sons alla signaler utan jobbet går först. --Kanske du kan prova att lämna dem hemma själv när sonen är fulltankad (om du nu ammar) och åk och handla mat. Då gör ni varsitt lika viktigt jobb. Du tar bilen med dig, hoppas du har körkort, och han kan inte bara sätta sig i bilen och köra iväg. Lite taskigt kanske, hur mycket har han varit ensam med sonen? Nu är han så pass stor att det funkar att du är borta en timme eller två gissar jag. Men det är ju ett sätt att få dem att komma närmare varandra. Det funkar mindre bra om man står bredvid och stirrar på dem;) Tro mig jag har pratat med han om situationen och att han måste skilja på att det jag klagar på är han som min man och inte pappa(han är eg. världens goaste och snällaste om man bara räknar som en pappa) En helt vanlig dag är att när min man kommer hem TITTAR (som oftast ligger på golvet)han på vår son säger tre meningar och sedan går han upp antingen är det dator el. kollar ytterligare på papper och ser vad han ska göra imorgon och det är inte mycket eller så måste han iväg TILLBAKA till jobbet och kan vara borta resten av kvällen även om vår son är vaken när han kommer igen håller han inte i honom, sedan övriga sysslor som laga mat, städ, tvätt plocka det skiter han i. --Återigen tänker jag depression. Han flyr till jobbet istället för att ta itu med det som är jobbigt. Han verkar osäker. Det jag menar är att vår son kommer aldrig först och dessutom om han har haft det lite jobbigt vill han absolut inte ta hand om honom inte nu jag orkar inte då är vår son inte grining på något sätt, han skrattar oftast när han ser sin pappa, han kan inte se att vår son är en glädje och avkoppling. På morgonen och vi är uppe innan han ska till jobbet har han inte tid att hålla sonen TVÅminuter ens nej viktigt att göra sig färdig för jobbet skjorta och slips, sedan går han i rummet en kvart och bara går tills det är färdigt att åka, under tidden ligger vår son på golvet och ser honom gå och jag äter frukost, varken sällskap hos mig eller att gosa med sin son, jo han kan ju ser ner på sin son och prata lite och det ser komiskt ut hur vår son tittar på sin pappa som en främling. När gubben är ledig vill han ha en rejäl sovmorgon sedan kan han gosa någon stund med oss sedan är det andra saker som är viktigare. Det riktigt sjuka är att oj vad viktigt det är att han kan åka iväg en stund med vår son i bilen(bilen är det säkra kortet för då sover han)och jag kan vara hemma och göra vad jag vill. När han kommer tillbaka har han varit på jobbet(!!!!) och visat upp sonen och poängterar att de åkt ut för att jag ska få VILA och utifrån tycker alla att han är såå snäll som tar ansvar, suck! jag är bara glad att han äntligen kan umgås med sin son men tyvärr gör han inte det när han ska åka iväg och visa upp honom och som dessutom sover mest om han åker bil. Ibland när han är hemma på kvällen kan sonen vara lite gnällig då tycker min man att han verkar vara JÄTTEgrinig och besvärlig då blir jag arg och säger att han inte är det men han kan inte vara glad hela tiden eller höjdpunkten som hände för nån dag sen oj vad han har blivit stor Det var så nära jag skulle säga något sarkastisk men frågade vad han menade egentligen, jo att om man tittade på långt håll såg han hur lång han har blivit och i dom byxorna. Pinsamt är det när vi åker bort kan han aldrig visa att han är en stolt pappa utan tar bara vår son för jag ska göra något som kräver två händer när jag är färdig har sonen blivit grinig och gubben vet inte vad han ska göra och lämnar genast över sonen till mig med orden han är nog hungrig. --Sluta skämmas för honom. Det kan han göra själv. Det är han som är den stora förloraren i detta. Nu måste jag sluta jag kan fortsätta hur länge som helst men jag vet att det kommr bli problem i framtiden för vår son kommer bli mycket mammig eftersom pappan inte har byggt upp någon tight relation och kommer många gånger bli sårad eftersom min man är matrealistisk och en principman. TACK du som har läst ända hit :- --Jag skulle söka hjälp om jag vore du. Det finns möjlighet att prata med tex en psykolog som är experter på småbarnsföräldrar. Jag tror inte han är unik. Kolla med BVC. Lycka till och stoooor kram. Det är aldrig för sent att göra något åt en kass relation. Jo, när någon har dött förstås...

Tack för svaren(låångt igen..)
Skrivet av kämpar vidare
Hej!Nu sover mn son förhoppningsvis för natten, roligt att ni svarade och jag ska ta åt mig några saker fast jag är tveksam. Visst det vore väldigt bra med pappaledigheten men gud vad vi pratade om det innan, jag tyckte det var självklart att han skulle vara hemma någon gång, han blev förskräkt-aldrig, någon måste jobba(????) Jag förstog att det var ju ingen mening att vi skulle vara två i början men längre fram men nej, jag skulle vara hemma hela tiden och istället kunde han tänka sig att vara hemma "några dagar" för att jag ska kunna få jobba lite och få avkoppling. Det känns ju lite kluvet att han är så mån om mig att jag ska orka och att jag ska få avkoppling och känna att jag kan få jobba att jag inte glömmer bort det han är gärna hemma enstaka dagar FÖR MIN SKULL men hallå har jag tänkt, varför kan han inte se framemot att få vara hemma med sin son, slåss för att det är hans tur. Jag trodde att han nog skulle tänka annorlunda när barnet kom men det är oförändrat det känns nästan värre, nu verkar det som om han verkligen ser framemot att jag ska få jobba, t o m att vår son kunde gå på dagis nästa år så kunde vi båda jobba dvs när han är 8-9 mån, jag blev ledsen över att han inte vill förstå vad det skulle betyda för vår son som inte kanske kan gå eller säga ett ord ens. Något bykmrad var han när jag tog reda på när han fick börja, ingen får börja innan de har fyllt 1 år Jag har varit så bekymrad över att dagarna inte räcker till för ett år och jag vill inte att vår son ska börja på dagis när han är ett och över sommaren, vill ända att det ska bli tills det blir efter sommaren. Först fattade han inte varför han inte kunde börja när han är ett år och över sommaren!! vad är det för fel med det tyckte han, så jag försökte än en gång förklara att det är jobbigt för ett litet barn att vara i en miljö där det kommer bli många förändringar, inga fasta rutiner på personal el lokaler(de slås ihop under sommaren för att sedan återgå till det vanliga sedan) eftersom det blir andra rutiner på sommaren och framför allt vara borta från oss hela dagarna när han kanske blir som mest känsligast. Vi har tyvärr inte så stor hjälp av våra respektive föräldrar eeftersom de bor långt bort. Jag nämnde att våra föräldrar kunde turas om till sommaren, ta varsin period att ta hand om vår son, så kan vi båda jobba, det var inte heller så bra, nej varför skulle vi låsa upp dem för det där,de vill väl göra annat på sin semester då blev jag arg och skrek att det är ju deras barnbarn! och jag vet att de mer än gärna skulle vilja ställa upp (de avgudar sitt barnbarn) Hans relation till sin pappa- jag vet inte vad jag ska säga om det, det är bra på ett vis men det är ingen direkt far och son relation som är tight, hans skilde sig när han var ca 3 år, bodde hos sin mamma, nu när jag skriver får jag klarhet över min mans attityd till "söndagspappan" det är ju så det har varit ungefär hela hans uppväxt och pappan är välbärgad och köper gärna dyra saker och det är nästan som om det vore penningkärlek och han har bara roliga minnen om alla utflykter/resor de gjort. Till mamman har han haft det jobbigt med eftersom hon var/är alkolist, det får mig också tänka på hans inställning till mig, varför han inte respekterar mig som jämnlike (det är lite terapi bara att skriva nu)nåja jag ska tänka på det där, det känns lite lättare nu. Vad gäller andra pappor, visst lyckligtvis lyssnar han gärna på dem som har men dessa pappor har barn som är 4 till 9 år och ibland ser jag att han får bekräftelse över sina tankar om att det är inget fel att han är borta så mycket, det gick ju så bra ändå för de andra och inte har barnen tagit skada av det. Nej kanske inte för dem men det kanske inte funkar för oss, jag vill ju inte ha det så. En kollega till honom ska snart få tillökning till jul och honom ser han verkligen upp till och den mannen är som jag önskar min man var, så jag får väl se då. Neä jag måste sluta men som sagt något jag måste är nog se till att han får ta ut en månad pappaledigt. Jag ska bara säga att jag trivs jätte bra med att vara hemma. Sedan att jag måste kunna åka bort över dagen några timmar, jag har körkort. det där med att inte stå bredvid lärde jag mig fort vad gäller blöjbyten eller påklädning, jag kan inte stå och titta på för det kliar så i fingrarna för att "rätta" till och han blir nervös,jag går iväg och pysslar med annat. Det är faktiskt lite skillnad på min man nu än det var i början kanske för att vår son också blivit lite mer social.. Det här med hushållet...jag har tagit hand om disken nu som han LOVADE att göra för två dagar sedan... Jag vill inte vara en gnällkärring orkar inte mer men det är sista gången han ska säga det inför folk, det gjorde ont när jag bad honom hjälpa mig och han svor och tyckte jag skulle lugna ner mig, spelade macho inför andra gubbarna. Det här med terapi det kanske blir det en vacker dag och vad gäller BVC så lönar det sig inte eftersom han aldrig får "tid" att komma dit. Vi har lovat varandra att alltid prata om allt och inte dra sig för om det bli problem och han har en gång i tiden sagt även om vi måste gå till psykolog innan det kanske bli slut... Det är lite jobbigt, han vill att vi ska prata med varandra men det känns som om det bara är jag som pratar och han har inga problem enligt han (vår relation) Jag vet att det är fegt men jag väntar och ser vad som händer, jag ska inte poängtera honom och sedan ska jag se till att han får vara hemma när vår son är ca 9-10mån (kollegan är kanske hemma också) Lycka till du som snart ska få barn :-)


VILLE han ha barn alls?
Skrivet av kicki
Jag menar absolut inte att vara elak, frågan är allvarligt menad. Var ni överens om att skaffa barn eller "hängde" han bara på ditt önskemål? Jag tycker inte hán verkar glad. Han verkar fly från er som familj och därför undrar jag om han överhuvudtaget hade en önskan om familj? I övrigt tycker jag att han verkar väldigt rädd och osäker. Ett tydligt tecken är att han alltid säger "jag är en dålig pappa" o s v. Han känner sig underlägsen DIG, kanske t o m är avundsjuk på att du är helt naturlig med barnet. Kan du pumpa ut mjölk? En idé är att göra det och sedan lämna honom och sonen själva en dag/kväll. Då är han TVUNGEN att ta hand om sonen.

Nej
Skrivet av kämpar vidare
Egentligen inte för det var oplanerat.. men vi kände ändå att det var dags att gå vidare även om vi båda kände oss osäker och efter halva grav. kände han att vi gjorde rätt. Idag trodde jag till en början att han hade förändrats När vi kom hem(var på stan), gick han direkt till sonen och "pratade" rörde honom lite. Tjafs om vad vi skulle göra för middag, jag hade ju tagit fram färs och då ville han göra det eftersom jag inte kan göra god k.färssås (sant)men hur det än blev vvärmde han färdig mat och färsen var orörd, jag blev förvånad varför? Ja men du skulle ju göra biffar sa han, ja det skulle jag göra eftersom han inte orkade laga nån middag men han envisade med sin k.sås så då struntade jag göra biffar och så blev det att ingen gjorde något av färsen.. Nåja inget mer med det jag gjorde biffar eftersom köttet inte kunde vänta till i morgon, under tiden jag gör biffar, läser han jakttidning och bara blädrar medans hans färdigmat skulle bli varm, sonen ligger på golvet. Utan att vara för på ville jag att han skulle ta av stickade tröjan på vår son för det skulle bli varmt, visst skulle han det men det hände ingenting, sa till igen några min. senare, jo jo ska bli säger han, jag gör mina biffar och tycker att han bara läser meningslöst reklam, han gör det till slut och sedan äter han och efter det klär han om för att gå ut. Jag är nästan färdig med biffarna men sonen började gnälla och till slut var jag tvungen att ta upp honom och sa lite högt att pappa inte tog upp honom, då kom han ner färdig och tog sonen och båda var glada, jag sa att det var bra att han kunde hålla honom så fick jag äta min mat lugn och ro och det var självklart tyckte han, så lekte och gosade han med sonen. Jag gjorde mig klar för att äta och sen blev det galet Jag blev så irriterad över att han hade så brottomt till kollegan för att dricka EN öl (han ska jobba imorgon)han ville komma iväg för att hinna umgås med han (han bor granne med oss)så vräker ha ur sig med en stor suck och besvikelse "nu ska du förståss äta i timmar så man inte kommer iväg någon gång"(jag äter mycket sakta) Då höjde jag rösten och sa snälla rara kl är bara halv sex, du hinner sitta där resten av kvällen, du kan väl ta det lugnt och sitta här så vi tre umgås någon gång till kollegan kan du hälsa på när som hellst. Då blev han förbannad och tyckte jag var dum som inte fattade att det var så sällan han hade tid att umgås med honom eftersom de jobbar så olika tider, då svarade jag med att det är sällsynt att vi kan sitta tillsammans också kan vi inte njuta av att det finns tid till det, suck han såg bara rött och tycktjag var trögfattad. sen sa jag att är det så jobbigt att sitta de ynka minuterna hemma med så att jag kan äta så lägg sonen på golvet gå, han klarar sig, nä, nog kunde han sitta tills jag var klar om jag åt någon gång, frågade varför han lät som om det skulle ta två timmar för mig det enda jag krävde var kanske 20-30MINUTER!! för jag visste att han ville komma iväg vilket jag INTE hade nekat honom till(sonen sitter emellan och bara skrattar mot mig, tur att han inte fattar något)Det slutade med att vi tjafsade i 10min och sedan gick han, då hade vi båda varit hemma 1,5 tim och jag vet att han inte kommer hem före 12 fast han säger att han ska göra det(inte full om någon trodde det)För det var ju så roligt och mycket att prata om eftersom de inte träffas så ofta... Så ser det ut varje dag mer el.mindre vi bråkar inte jämt men just att han väljer att vara borta de lilla tid som finns efter att han har jobbat och är han hemma någon gång så kommer sonen sist och då kan ni förstå att den överiga tiden som jag skulle behöva hjälp med hushållet finns verkligen inte. Det hela handlar om prioritering och jag har säkert inte gjort det lättare för honom för jag kanske har varit för tjatig på den karln. JA han verkar ha den förebilden att mannen ska vara den som försörjer familjen men jag ska verkligen stå på mig att han banne mig ska vara pappaledig framöver.

Mmm
Skrivet av Myling
Det verkar finnas en stark drivkraft hos många pappor att försörja sin familj. Genetiskt eller ej, så är det ju statistiskt så att nyblivna pappor jobbar mer och hårdare än innan de fick familj. Denna drivkraft verkar vara extra stark hos din man, kanske beroende på hans pappas beteende. Min sambo är inte alls så, han har pratat länge om att han ska ta halva ledigheten. Så har han också väldigt god kontakt med sin pappa, mycket mer tid än pengar om man säger så. Jag skulle tippa att din man helt fokuserad på att tjäna pengar. Han tror kanske att det är det bästa för familjen! Synd bara att han har fel, i dagens samhälle är ju tid mer värdefullt än pengar.

Min är hopplös (låååångt)

Vad sägs om...

Pappaledighet är bra!

Hej.

Hej

Tack för svaren(låångt igen..)

VILLE han ha barn alls?

Nej

Mmm

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information