vad skall jag göra????

vad skall jag göra????
Skrivet av	ledsen mamma
Denna fråga har säkert funnits med mycket här men jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag skall försöka fatta mig kort om det går. Jag och min sambo har fått vårt 3:e barn för 4 månader sedan. Jag är van att få ta hand om barnen mest själv men för ca. 1 år sedan var min man med om en olycka och har efter det blivit helt annorlunda. Jag blev glad till en början för han verkade bry sig mer än innan om både mig och barnen men sedan blev det kaos. Vi hade vid det tillfället en son på 4år och en dotter på 9 månader. Han har alltid varit lite mer för vår dotter än sonen men nu blev det ännu värre. Jag fick inte gå över vägar med vagnen om hon var med för vi kunde bli påkörda, Jag fick knappt gå ut och helst inte åka i bilen absolut inte för nöjes skull som kunde vara att åka och hälsa på någon kompis etc. Jag trodde att detta skulle gå över efter ett tag när han repat sig efter olyckan men inte. Han är fruktansvärt orättvis mot barnen. Och nu ser jag efter att vår lille föddes att mönstret upprepar sig. Det känns som att han inte kan visa samma kärlek till sina söner som till sin dotter. Jag tycker att det är så hemskt att han hela tiden grejar med henne men aldrig med sonen. Han säger att det är för att hon inte kan själv efter som hon "bara"är 2år. Och våran son är 5 men han vill ju ändå ha kärlek eller??????? Ja det är klart. Vad skall jag göra jag klarar inte av detta längre Och snälla be mig inte prata med honom för det går inte så fort jag tar upp det så går han och säger något elakt till mig på vägen som att jag inte älskar vår dotter och inte vill henne gott eller något likn. HJÄLP MIG :(
Svar på tråden: vad skall jag göra????

Om du tycker...
Skrivet av Helena
... att det har blivit mycket värre efter olyckan så behöver både din man och du proffshjälp. Jag kan inte mycket om rehabilitering osv. men ett vet jag och det är att det INTE är det kroppsliga traumat och läkningen som tar längst tid i de flesta fall. Har ni någon kontakt med sjukvården fortfarande? Jag tycker det låter som om han utvecklats någon slags fixering vid risker och farligheter men för sig själv och dig framställer det endast som kärlek och omsorg. Även om det är din man som råkat ut för olyckan och lider sviter av den så behöver även du stöd för att orka med! Kan du tala med kurator eller psykolog på BVC till att börja med? De är bra som bollplank och kan även råda er i var din man skulle kunna söka sig för att komma vidare.

Om du tror
Skrivet av Ulmerkott
att hans förändrade sätt har med olyckan att göra, så tycker jag också att han behöver söka hjälp. Kan du fråga honom varför han är så rädd om sin dotter och vad han tror kan hända. För egen del vet jag bara att när min yngste son, då 1 år, skadades allvarligt i en olycka så förändrades livet för mig. Han läkte och blev frisk igen, men inne i mig har det aldrig blivit likadant som förut igen. Även min bror som var med om en allvarlig olycka säger att han är förändrad för livet i själen. Det läker sämre än kroppen, tyvärr.


Jo visst
Skrivet av ledsen mamma
Jag har förstått att han är förändrad och rädd att det skall hända något med oss men jag förstår inte varför han behandlar barnen så olika. Han kramar och pussar dottern och kommer till henne så fort hon säger pappa vad han än gör men om våran son ropar blir det ofata till svar att han får vänta. Detta har lett till att sonen är väldigt fäst vid mig och att vi bråkar rätt mycket eftersom jag tycker synd om vår son som alltid kommer i sista hand för honom. Och våran son blir jätte nervös så fort jag går utanför dörren även om jag bara skall slänga skräpet eller något likn. Han tror att jag skall försvinna. Jag tycker att det är så hemskt att han alltid får höra att han skall vänta och att han aldrig får vara med sin pappa själv eftersom min man tycker att dotterna alltid skall få vara med annars blir hon ledsen. Är det någon som har det lika dant eller som har haft det så och fått en lösning på det så är jag tacksam för svar.

Som jag skrev i mitt inlägg...
Skrivet av Helena
... så tror jag inte den här fixeringen vid dottern och hennes säkerhet är "friskt". Och därför går det nog inte att utfärda några råd hur DU ska kunna lösa det här. Du har ju pratat med honom och pekat på orättvisor men det går inte fram - därför tycker jag det är dags att tala med någon som du kan vädra dina känslor för.

vad skall jag göra????

Om du tycker...

Om du tror

Jo visst

Som jag skrev i mitt inlägg...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information