Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Det är egentligen lite svårt att

Skrivet av PBSthlm
bemöta fundersams inlägg eftersom hon skriver vad hon känner och det kan man ju inte ta ifrån henne.

Däremot tror jag att pappor i kan känna på samma sätt om de bara tillåter sig själva och inte fastnar i känslan att deras tur kommer senare.
Svar på tråden: Det är egentligen lite svårt att

Word dårå, typ (imt:-)

Skrivet av  Helena
 

Absolut!!

Skrivet av  Fundersam
Jag kan ju inte svara på hur ni män känner det och visst utgår jag från mina egna känslor som mamma. De är ju de enda jag vet är 100 % äkta!

Jag låter er fortsätta diskussionen, känner att jag sagt vad jag har velat säga och nu mest upprepar mig. Mitt ursprungsinlägg gällde ju en fråga om det fanns fler som kände som jag och den fick jag ju svar på (och mer därtill).

Jag har aldrig hävdat att jag har rätt gällande den biolgiska frågan, lika lite som ni andra kan hävda att ni har rätt. För mig och min man kändes det rätt och naturligt, vi är väldigt nöjda med våra val och känner oss trygga i vår föräldraroll, vi känner oss lika viktiga och lika mycket värda, dock i olika roller.

Vad jag fortfarande är förundrad över är alla dessa påhopp. Jag skrev ingenting om att andra känslor och tankar var FEL, jag undrade om det fanns fler som kände det som jag. Ibland undrar jag om folk på förhand hoppar in i en diskussion med förutfattade meningar, vissa verkar inte vilja läsa och försöka FÖRSTÅ vad som står i inläggen. Men likväl, intressant har det varit!

Tack för mig!
 

Synd att du inte kommenterade mina inlägg

Skrivet av  Helena
Jag som bemödade mig att skriva både om hormoner och vad vår inställning och förförståelse har för betydelse för upplevelsen:-)
 

Ok...

Skrivet av  Fundersam
ett litet undantag då :-)

Just när det gäller oxytocin så är det ju, som du säger, något som hjälper moderkakan att lossna, livmoder att dra ihop sig och mjölken att rinna till. Vilken tur att vi mammor får extra av det när vi är nära våra barn. Vi är säkert mer hjälpta av detta hormon den första tiden än papporna. Just sådana saker som detta styrker MIG i min uppfattning om att naturen har ordnat det på bästa sätt om vi bara låter oss följa med.

Jag påstår inte att barnen inte kan binda sig till någon annan än just mamman. Det vore absurt att påstå. Men om BÅDE mamman och pappan har möjlighet att finnas där första tiden och man måste välja en av dessa, JA, då tror jag att mamman är mest lämplig av just biologiska skäl (hos både mor och barn).

NU tackar jag för mig!
 

Tja,

Skrivet av  Emma
jag tyckte det var intressant all läsa ditt inlägg, och den efterföljande debatten. Jag reagerade på att du är så säker på att din reaktion kommer av att du blivit mamma. Jag hade ingen sådan reaktion, och känner därför att du med det påståendet delvis ifrågasätter mig. Eftersom jag inte kan identifiera mig med din reaktion, så måste jag ju, som så många andra, undra om det inte snarare är just DIN reaktion och den du är, snarare än mödraskapet i sig, som gett din reaktion. För åt det andra hållet är det ju i så fall fel på mig och alla andra som inte upplever det på samma sätt som du. Problemet är nog mest att det är så lätt att generalisera och därmed utelsluta dem som inte faller inom ramen. Vive la différence!
 

Dum fråga,

Skrivet av  Maia
har inte bott i Sverige på många år, så:
Vad betyder "Word, typ"?

Jag tror på att vi är olika individer och att en del pappor kan fästa sig vi babysar med en gång precis som en mamma, en del mammor känner starkt "omvårdarinstinkten", en del mindre starkt (därmed inte sagt att man inte vill släppa in pappan också!!!!!), och en del pappor tycker att babysar är mest till besvär och jobbiga, men växer så småningom in i papparollen när barnen blir mer "intressanta".

Men jag tror fortfarande att hormoner har en hel del att göra med bindningsprocessen för en mamma i början (generellt sett). Jag och min man upplevde födelsen helt olika i alla fall.

Jag tror också att jag kände ett enormt ansvar för vårt barn det första året pga att vi bodde i ett främmande land utan familj och knappt några vänner (hade just flyttat dit), och för att min man INTE kände samma ansvar (för det praktiska omhändertagandet alltså) - någon måste ju göra jobbet, eller hur?

Kan vi inte få vara olika? Olika kvinnor är olika och känner olika, likaså pappor!
 

Word betyder ungefär

Skrivet av  PBSthlm
"bra sagt" eller håller med.

Jag tror att det du skriver är ett något som förväntas oss av andra. Kvinnor ska tycka att bebisar är det gulligaste som finns medan män ska vänta tills man ska spela fotboll osv. Ger man sig bara tid så inser man att även barn som inte pratar kommunicerar hela sin vakna tid.
 

Tack för förklaringen!!

Skrivet av  Maia
Samt skickar ett stort grattis till din fru! Jag menar det uppriktigt, det var precis vad jag hade förväntat mig av min man - men blev snart varse att han inte fungerar på det sättet. Han var aldrig irriterad över att jag inte gav honom tillträde till babysen (antagligen för att jag verkligen gav honom alla chanser), men däremot blev han irriterad för att jag aldrig hade tid för honom längre - han tävlade med vår son om min uppmärksamhet.
I alla fall tror jag vi båda har lärt oss mycket av det första året, och har hittat ett bra sätt att fungera tillsammans.
 

Frågan är om det är

Skrivet av  PBSthlm
kulturellt eller individuellt betingat, troligen lite av båda.
 

jag tycker

Skrivet av  höstmamman
att det är befängt att tillbakavisa alla biologiska fakta och påstå att allt beror på föräldrarnas inställning. Däremot kan man som förälder (när man är medveten om de biologiska mekanismerna) ta ställning till ifall man vill följa dessa instinkter och mekanismer eller bestämma sig för att göra annorlunda, för att tex stimulera papparollen mer. Nyfödda barn är programmerade för att söka bröst, många nyförlösta mammors bröst reagerar på tex babyskrik genom att mjölken börjar rinna.
 

Precis exakt just det!!! imt

Skrivet av  Maia
.
 

Artiklar från Familjeliv