Jag käner mej lurad.

Jag käner mej lurad.
Skrivet av	Mamma
En av de saker som gjorde att jag föll för, den man jag nu är tillsammans med, var att han så tydlig visade att han ville få barn och sattsa på en fungerade långvarig förhållade. Efter ett tag tillsammans berättade jag om min barndom och min pappa. Jag har en pappa som inte var värd namnet egentligen. Nu har jag ändå haft det ganska bra eftersom jag har haft en fantastisk mamma, men jag har alltid känt att jag helt av allt skulle viljat ha en pappa som fanns där och såg mej. Brydde sej om mej. Jag förklarade för min man att skulle jag någonsin bli förälder så var det viktigaste att jag kunde känna att vi var två föräldrar och inte ensam som min mamma var. När vi hade varit tillsammans två och ett halvt år så kom vårat då mycket efterlängade och välpanerade barn. Min man överlycklig, jag var mer slut än något annat. Min man fick ta barnet direkt efter att den kom ut, jag var nerdränkt av blod och kände bara att jag vill inte. Jag blev mycket sjuk efter direk efter förlossningen. Kände mej hemsk som inte kunde ta hand om mitt barn, men min kropp gick helt enkelt inte med på att jag gick, än mindre bar. Men jag kunde sitta och amma i alla fall. Men det var det ända jag gjorde också. Till min stora glädje tog min man hand om barnet och jag var överlycklig av att se de två tillsammans. Min man var ledig två månader efter att barnet föddes. När jag började må bättre efter ett tag så började vi som planerat dela på allt som skulle göras, både det trevliga och det mindre roliga. Jag var så lycklig, tråtts sömnlösheten och en kolikbarn så kände jag mej så lycklig. Jag hade ju fått den familj jag ville ha. Ett (förutom koliken då) friskt barn och en man som var en underbarn delaktig pappa. Sen började min man jobba. Efter det började en stadig nerförsbacke, nu är barnet fem månader, och det känns som vi har nått botten. Vi bråkar mycket om det att jag tycker inte att min man bryr sej ett dugg om lillen. Han tar honom aldrig om jag inte sätter barnet i famnen på honom (ja jag har försökt låta bli en längre tag bara för att han sak få möjligheten att själv ta insiativet, men det göra han inte) Jag har lillen nästan hela dagen, det ända pause jag har är att jag får ta en lång duch nästan varje dag. Och ibland äta i fred. Det vill säga ungefär en timme per dag men inte alla dagar, bland passar det helt enkelt inte och då får jag vara utan. Jag har försökt med allt känns det som. Pratat pratat och pratat men det känns inte som om vi kommer varandra närmare genom det, vi förstår inte alls hur den andra tänker trotts att vi pratar om det. Innan barnet föddes så bestämde vi att vi skulle vara hemma 6månader var, men nu försöker min man göra så att han ska vara hemma mycket mindre, helst så lite som möjligt känns så i alla fall. Jag känner mej lurad in i en roll jag inte ville ha och som jag vet att min man vet om att jag inte ville ha. Jag känner mej som en ensamstående mamma. Några jag har pratat med säger att det blir bättre när barnet blir äldre, då kommer pappan nog vara mer intresserad. Jag tycker bara att det i så fall är så falskt. Ja varför bry sej om ett stort barn om man inte kan bry sej om en baby. Min man vägrar gå till familjerådgivningen
Svar på tråden: Jag käner mej lurad.

Lurad?
Skrivet av H
Lurad ska du nog inte känna dig. Vad livet har att bjuda på och hur man kommer att reagera kan vara svårt att förutse. Det är svårt att tvinga någon annan att förändra sig. Tjat är sällan framgångsrikt. Däremot kan man påverka hur man själv agerar och hur man blir bemött. Att tvinga din make att vilja bli en mer engagerad far är knappast en framkomlig väg. Däremot kan du kräva att han gör en större del av det praktiska jobbet. (Och ett större ansvar kan ibland leda till ett större engagemang) Du kan bestämma ett datum då du ska återgå till ditt jobb. Du kan bestämma att under helgmiddagarna är det du som sitter och äter varm mat. Du kan bestämma att du är ledig mellan 13-16 varje söndag och då går iväg på en promenad. (Maken kan ju få motsvarande fritid på lördagarna) Etc. etc. På att göra på detta sättet flyttar du ägandet av problemet från dig till din make. Då blir det han som måste ta initiativ till att hitta lösningar, och kanske blir han då mer intresserad av familjerådgivning. Lycka till! /H

Jo
Skrivet av Mamma
det är svårt att förutse vad som komma ska, men vill man ha barn. Värkligen vill det, då borde man vid 30års ålder vara medveten om vad det betyder. Vi har ju levt tillsammans i snart tre år. Så han borde känna mej. Han har hört på när jag berättat om min barndom, inte bara om min "ensamma" mamma utan också om hur orättvis och könstypiskt hon uppfostade oss. Detta har gjort att både min bror och jag är mycket typiska för motsatta könet. Min man vet om hur arg och lässen jag blir när jag blir annorlunda behandlad på grund av mitt kön. Han har varit med när jag på vårat jobb satte i gång ett jättebråk på grund av den diskriminerig jag blev där uttsatt för. Min man var med mej på många av de sammtal vi hade (bland annat var vi och pratade med vd) detta resulterade också i att jag nu har samma arbetsuppgifter som min man. (ända tjejen som har det). Detta var bara ett av många exempel. Min man ville värkligen ha barn. Det ville jag med men det var han som var drivade, jag skulle kunnat tänka mej vänta länge. Det är det här som gör att jag känner mej lurad av min man, inte av barnet. Jo jag tror nog att jag måste bli hårdare än jag varit. Kan vara att det hjälper.


Gå till grunden med dina känslor och fundera.
Skrivet av Jämlika mamman
Egentligen är det kanske inte mannen i sig du är besviken på-utan moderskänslorna som vägrar infinna sig riktigt... Jag anar en gnutta av besvikelse över moderskapet, som du inte riktigt har hunnit smälta in i... Inte så konstigt, eftersom det var rätt kaotiskt i början när du var sjuk och allt mest var blod och elände. Kanske fattar inte din man att du har så stora behov av att "slippa" din baby mellan varven. Det kanske inte ens finns i hans vildaste fantasi att en mamma vill "slippa" ifån sitt babyansvar, om inte för alltid så för ett par timmar i alla fall. Kanske vågar du inte säga eller tänka de tankarna ens själv-högt...för det går ju inte eftersom du älskar din lilla baby såååå mycket. Kanske skulle du vilja att NÅGON kom och lyfte babyn ur din famn...kanske en mamma-en syster-din pappa som inte finns närvarande...och blir besviken för att ingen gör det-för att de tror att du VILL ha ansvaret fullt ut och så vänder du det hela till aggressioner mot din man? Nu spetsade jag till det och blev ganska vass-men det måste ju bero på någonting att allt var så rosenrött när han var hemma och tog hand om babyn(när du "bara" ammade) och sedan så svart när du själv har ansvaret och han bara "ammar" (byter blöja) någon gång mellan varven. Han kanske helt enkelt bara vill ge tillbaka den tid du aldrig fick med babyn när den var mindre och förstår inte att det blir fel att byta rollerna fullt ut. Du vet säkert bäst själv vad allt beror på, men jag tror inte på att han misst ALLT intresse för en baby han tagit hand om sååå mycket. Fundera...

egen tid
Skrivet av Spader dam
Hej! Du verkar ha det jobbigt. Att ha det jobbigt när man har en så liten är dessutom lite tabubelagt, och då kan man må ännu sämre. Jag är bara en amatör. Men det verkar som att du behöver få egen tid. Lär ditt barn att ta flaskan så att du kan komma hemmifrånifrån en kväll i veckan till en början med. Pumpa eller ge ersättning. Då tvingas din man lära sig att ta ansvar för ett barn och du får lite luft under vingarna. Du kanske är typen som inte mår bra av att gå omkring hemma. Och att ni inte förstår varandra när ni pratar, det är ju tragiskt. Känner du ingen bra jämställd man som han har förtroende för? Men det kanske är "dålig luft" hemma hos er just nu. Ni kanske behöver få in nytt syre. Missförstå inte detta. Jag lägger absolut inte problemet på dig. Att du mår dåligt just nu har ingenting med att din man inte ställer upp. Det borde få honom att ställa upp ännu mer. Sen tycker jag väl att om ni har bestämt att du skall börja och jobba efter halva tiden så skall det väl vara så. Det är väl också en sak för din arbetsplats. Har du sagt att du skall komma efter en viss tid så väntar de väl sig det. Ditt jobb är väl lika viktigt som din mans. I vår familj har vi delat lika, nästan, min man har haft lite mer ledighet, och det har vi verkligen tjänat på. Men det är klart, är det inte frivilligt så är det kanske inte lika kul.

Jag käner mej lurad.

Lurad?

Jo

Gå till grunden med dina känslor och fundera.

egen tid

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information