Vet man alltid om man blivit utsatt?

Vet man alltid om man blivit utsatt?
Skrivet av	undrar
Eller kan det vara så att man inte har något som helst minne av det, men ändå varit med om det? Jag har funderat så mycket på det, men jag tror inte att något har hänt. En släkting undrar om det har hänt mig nämligen, men jag minns inte i så fall.
Svar på tråden: Vet man alltid om man blivit utsatt?

´Försvarsmekanismer
Skrivet av skydda barnen
Om man upplevt något mycket smärtsamt och/eller traumatiskt kan psyket skydda sig från smärta och ångesten genom att helt enkelt "glömma bort" det som har hänt. Det är vanligt att personer som varit utsatta för övergrepp i barndomen först i vuxen ålder minns övergreppen i samband med att de söker terapi av andra orsaker. Hypnos kan nog vara en bra metod tror jag. Lycka till att utforska ditt inre och förflutna, det kan höja livskvaliteten.

märks det inte på något annat sätt då?
Skrivet av undrar
För man glömmer väl inte bara bort och är en glad och lycklig människa? Det måste väl yttra sig på något sätt, eller har jag fel?


Många gånger yttrar
Skrivet av skydda barnen
det sig i ätstörningar, depressioner, panikångest ja alla möjliga symtom. Kolla på www.sanningen.net där finns många som varit utsatta som berättar sina historier. Där har jag lärt mig mycket.

Tack så mycket! + en fråga till alla
Skrivet av undrar
Det verkar inte vara så många här inne. Inte som skriver åtminsone. Har de flesta själva blivit utsatta, har ni barn som har blivit det eller är ni intresserade av ämnet pga jobb eller annat?

Struntprat!
Skrivet av SO
Att framkalla "förträngda" minnen genom hypnos eller terapi är inget annat än rent bedrägeri, och har kommit i rejält vanrykte bl a efter många uppmärksammade rättsfall under tidigt 90-tal och sent 80-tal. Vittnesmål uppkomna på detta sätt godkänds inte längre av amerikanska domstolar, och på goda grunder. Man kan läsa om det här i boken "Sex, lögner och terapi - Verkligheten bakom vår tids häxprocesser " av Lilian Öhrström, som belyser ett antal fall där terapeuter framkallat minnen på olika sätt. En annan bok som kan rekommenderas är Lena Hellblom Sjögrens "Hemligheter och minnen" - en ganska snustorr bok som ger en bra bakgrund till hur man kan värdera barns vittnesmål. Jag tror det är väldigt viktigt att man använder rätt metoder, metoder som inte kan missbrukas, när man utreder barnövergrepp. Parodoxalt kan det göra det svårare att sätta dit de riktiga förövarna om man ser övergrepp överallt - även där det inte finns!


Man vet (långt ja kanse förlångt)
Skrivet av Jämställd pappa
men man väljer att inte leta upp minnet/minnerna. Jag tror inte att man helt plötsligt kommer på sådant som man upplevt som barn när man blir vuxen. Det finns där någonstans omedvetetmedvetet hela tiden. Jag vet pricis vad jag utsatts för men vågar jag erkänna detta för mig själv. Vågar jag erkänna att det är onormalt eller har jag i min tanke gjort det onormala till normalt, det som skulle vara den vuxnes ansvar till mitt ansvar osv. Min rädsla har varit och är vad skall jag göra med alla känslor som kommer upp och som varit så nedtrykta kanske till och med förvridna under så lång tid. Min hjärna kan rationellt se det och analysera det men vågar den känna!!!! Med ett sådant perspektiv så blir det så svårt att delta i en debatt om incest, pedofili och utnyttjande av minderårig sexuellt eller känslomässig som är rent fördömmande och som använder ord som djur, äckel, onaturligt mm. Visst är det just så hemskt som orden beskriver men det kletar av sig på den som var utsatt man blir äcklig, onaturlig, ett djur etc. och det man vill helst av allt är att vara människa bara vara normal människa med känslor, tilltro till andra och just bara normal. Våga att vara en människa som vågar släppa en annan människa in på livet utan att stänga ute känslor eller bli mekanisk, paralyserad,passiv eller presterande. Tänk om man fick, vågade och kunde tro sig vara älskad just för den man är och inget annat. Tänk att våga tänka kärlek utan sex för att sen våga tänka sex med, i och genom kärlek. Det gör man inte om man inte vågat se det förflutna vågat erkänna känslan/känslorna. Det är ju inte bara övergreppen som gör ont utan det faktum att ingen såg, ville se, vågade se, lyssnade men framför allt sa stopp och ställde sig på barnets sida. Som tur var fanns det andra som såg sidor hos en som var starka och som erkännde dem som bra sidor och då fanns i vart fall en motvikt emot det som var undantryckt. Många talar om signaler varför söker man inte roten till det avvikande. Ett barn som varit duktigast i skolan under tre år blir väl inte dyslektiker över en natt - något måste ha hänt! Ett barn som älskar sport slutar inte över en natt - något måste ha hänt! Ett barn som skrattat och varit glatt slutar inte över en natt och skratta - något måste ha hänt. Vem har tid idag att samtala med barnet utan att kränka, vem sitter och lyssnar och ifrågasätter, vem bollar tillbaka vem vänder och vrider på de svåra frågorna med barnet utan egenintresse. Vem vågar tro på sina magkänslor när svaret från barnet inte stämmer med den magkänsla som den vuxne har? Vem vågar vara så vuxen att man litar på barnet men inte förlitar sig på barnet enbart? Vem vågar och kan ifråga sätta påstående utan att kränka och förlora tilltron. Vem vågar vara Skalman och säga jag tror inget som jag inte vet med bibehållen Skalmansstatus och tilltro. När vågar man omvandla det hemska till erfarenheter och styrkor att använda i andra samanhang. Visserligen skulle man vilja vara dem förutan men med dem i bagaget så vågar man vara starkare. Är det möjligt??

Vet man alltid om man blivit utsatt?

´Försvarsmekanismer

märks det inte på något annat sätt då?

Många gånger yttrar

Tack så mycket! + en fråga till alla

Struntprat!

Man vet (långt ja kanse förlångt)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information