Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vår 2,5-åriga dotter sa något häromdagen

Skrivet av Anonymina
när vi badade som gjorde mig orolig:
"Vill du hålla pappas snopp i handen? Den är varm och mjuk". Efter en stunds fundering: "Ibland är den stor och röd".

Jag blev helt kall. Orden var så specifika och den kombinerade effekten tycker jag känns jätteläskig!
Jag är 110% säker på att pappa inte har något med saken att göra, men kan det vara någon annan eller är det bara något hon snappat upp på dagis (där hon beundrar de stora killarna)????

På dagis är det bara kvinnlig personal och de enda killar/män hon någonsin varit ensam med (förutom dagiskompisar) är morfar och farfar.
Jag tror inte egentligen att något kan ha hänt, men hur ska jag göra för att bli säker?
Hon pratar så bra, så jag kan fråga henne saker, men vill inte lägga några ord i hennes mun.

Hjälp?
Svar på tråden: Vår 2,5-åriga dotter sa något häromdagen

allvarligt

Skrivet av  annan mamma
"Vill du hålla pappas snopp i handen? Den är varm och mjuk". "Ibland är den stor och röd".

Detta finns inte i ett barns begreppsvärld ! Hitta _inte _egna förklaringar utan gå till botten men det hela ..kontakta BVC till och början med , skulle kunna kontakta BUP men de flesta mottagningar har långa vänte köer . Ifall det behövs så kan bvc ligga på med remiss till barnpsykolog .

Jag har befunnit mig där DU är i dag ! Och hur skulle du kunna tro att något har hänt ?? när det är människor som man litar på och älskar som man har i sin omgivning .

Ditt barn är för litet för att ge sig i väg på egna utflykter eller hur ? Vist sker det övergrepp på dagis men du får lyssna på vad barnet säger !

Vi vuxna speciellt anhörig blir så ”knäppa” konstiga när barn säger sådana saker…det tar stopp så kan vi inte tänka klart .

Ta dig mod och våga ta upp detta med ditt barn igen ! Visa att _du _ som mamma är stark och att du kan ta emot ditt barns berättelse genom att våga fråga , lyssna finnas där för ditt barn .

Ta upp det genom att fråga om det barnet sa i badet fråga _vem _ sa det …eller _vem snopp är ibland stor och röd ? Vem säger att den är varm och mjuk ??

Många blir rädda för att ställa frågor eftersom man tror att det kan förstöra för en ev utredning . Men man ska tala med sitt barn men undvika ledande frågor som du sa inte lägga ord i hennes mun .

Det är ett år sedan min dotter sa ” några ord ” som jag ville skulle betyda något annat …det visade sig att hennes far utsatt henne .

Hör av dig igen …stödjande kramar

annan mamma
 

Vill inte skrämma dig, men...

Skrivet av  Mia - mamma till utsatt barn
det du berättar är något du måste ta på allvar, utan att för den skull rusa iväg och tro det värsta.

Jag är mamma till ett utsatt barn (snart 4 år - läs min efterlysning). Det började med plötsliga beteendeförändringar... Jag hittade en miljon andra förklaringar till dem - allt utom det värsta. Sen började han vakna på nätterna och skrika AAAAJ! Det hittade jag också en miljon andra förklaringar till. Fast någonstans i mig fanns en tanke som jag inte ville tänka. När han började skrika och protestera vilt vid blöjbyten/bad/dusch kunde jag inte längre tänka bort den tanken. De förklaringar jag hade hittat räckte inte längre till. När han kom hem med skador på kroppen efter umgänge blev jag rädd, rädd för de tankar jag bar på, rädd för verkligheten. Jag konsulterade barnpsykolog och fick rådet att vända mig till socialtjänsten - eftersom psykologen ansåg att det kunde handla om övergrepp. Men på socialtjänsten fick jag ingen hjälp - det fanns inga tecken enligt dem. Jag blev lättad, men visste innerst inne att jag inte borde vara det.

Nu, två år senare, VET jag det jag inte ville veta - att min son har blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin egen far. Det som började som något som kunde ha andra förklaringar visade sig vara det allra värsta, det man inte vill se eller höra. Men min son är en mycket stark och modig liten kille, eftersom han vågar berätta för mig vad han har varit med om (även om han inte kan sätta "vuxna" ord på det).

Det jag vill säga till dig är: Ta din dotters ord på största allvar. Barn pratar inte om sådant som inte finns i deras begreppsvärld. Jag har svårt att tro att din dotter kan veta hur en vuxen mans snopp känns - om hon inte själv har kännt på en. Det faktum att hon pratar om "pappas snopp"... Du måste ta det på allvar - hur djävligt det än är att se det man inte vill se.

Eftersom du har vänt dig hit är min gissning att du vet mer än detta som hon har sagt, att du har en oro för att något inte står rätt till. (Men det är som sagt bara min gissning).

Försök att så lugnt och försiktigt som möjligt (när ni båda är på bra humör) ta upp det här med din dotter för att höra om hon har något mer att berätta. Var noga med att bara använda de ord hon själv har använt (d.v.s. kom inte med några förslag på vad som kan ha hänt, det blir vilseledande).

När min son berättar för mig hjälper jag honom att prata genom att upprepa det han just har sagt i en fråga. Exempelvis: Han säger: "Min pappa gör dumheter". Jag frågar "Vad då för dumheter?". "Han stoppar in handen i stjärten". "Vems stjärt?" (alltså i stället för "Stoppar han in handen i din stjärt?" vilket är en ledande fråga - även om jag förstår att det är hans egen stjärt han menar). Jag använder bara hans ord fast i frågeform. Om jag någon gång behöver gå tillbaka till något han har sagt så upprepar jag ordagrant vad han sa, eller uttrycker mig luddigare (utelämnar pappa t.ex.), dels för att inte lägga in några värderingar eller tolkningar i det, dels för att få bekräftelse för mig själv att jag inte har missuppfattat något. (Ex. "Du sa något om stjärten förut. Vad var det?". Han upprepar då det han sa tidigare och utvecklar det till och med mer ibland). Jag är också noga med att avbryta samtalet så fort han visar minsta tecken på att det blir för jobbigt. Det måste ske i hans takt, på hans villkor.

Skriv ner vad hon säger (OM hon säger något mer) så ordagrant som möjligt. Anteckna också i vilken situation hon sa det och på vilket sätt hon sa det (arg, rädd, ledsen, tyst...) om det kom någon reaktion efteråt o.s.v.

OM hon säger något mer - kontakta BUP där du bor, eller Vasa BUP (specialistmottagning för utsatta barn - världens bästa stöd, 08-690 56 10) och be om råd.

OM hon säger något mer - ta emot det hon säger så lugnt som möjligt (det är urjobbigt men man måste visa att man klarar av att lyssna utan att visa vad man känner). Stärk henne genom att tala om för henne att OM någon har varit dum så var det fel av den personen, att man inte får göra så med barn. (Jag har jobbat jättemycket med min son för att stärka honom, eftersom han har visat upp enorm rädsla både när han berättar och i övrigt).

Jag hoppas innerligt att jag har fel och att det din dotter sa handlade om något helt annat, oskyldigt.

Hör gärna av dig igen och berätta hur det går.
(Även om det visar sig vara ett missförstånd - d.v.s. att hon inte har något mer att berätta).

Varma hälsningar
Mia
 

I det här fallet

Skrivet av  En mamma
är det befogat att ställa en direkt fråga. Så har jag gjort med min dotter.
För att utesluta pappan, som du verkar vara säker på inte är inblandad, så måste du fråga rakt på sak. Fråga om hon minns vad hon sagt om snoppen, och fråga sen om hon höllt i pappas snopp.
Se till hennes reaktion, och lyssna på hennes svar utan att avbryta eller rätta.
Detta ger dig också en öppning, då du senare kan fråga om hon höllt i någon annans snopp. Vems, varför, och var som hände sen.
Ställ öppna och konkreta frågor, utifrån de svar du får, så undviker du ledande frågor.

Önskar er lycka till, förstår hur svårt detta måste kännas.
 

Tack för era svar

Skrivet av  Anonymina
Jag har pratat med min barnmorska och en terapeut med inriktning på barn och de tyckte som ni - att jag bör ta kontakt med någon. Jag har fått numret till Erika-stiftelsen i Stockholm, är det någon som känner till den?

Kruxet är att hon mår hur bra som helst, har inte sagt något mer, har inga rubbningar eller konstigheter - som jag kan se i alla fall, och jag känner henne rätt väl.
Min slutsats för närvarande är att det inte var något allvarligt, men att jag ändå ska ta kontakt med Erika-stiftelsen. Jag vill inte riskera att det är på riktigt och att jag inte agerat, utifall att jag har fel.

Jag tror iofs att hon vet hur en snopp känns, vi badar ofta tillsammans. Ibland tillsammans med mig, ibland tillsammans med sin pappa.

OM det är något så tror jag att det är någon som utger sig för att vara "pappa". Hon kallar nämligen inte sin pappa för det på det sättet, han får heta alla möjliga saker som hon för tillfället har i huvudet, har hört sagor om eller sett på film...

De möjliga misstänkta skulle annars vara morfar, farfar samt en granne som vi har använt som barnvakt (har egna barn i samma ålder).

Hon är en toppenskön och lycklig liten tjej som skrattar mycket och tar för sig, men inte sitter i knät på folk hon känner, eller ens ler mot dem. Jag har alltid uppskattat att hon är lite "fjär", inte som många andra som blir glada när andra människor tar i deras barn.

Skriv gärna fler inlägg, jag läser allt.



 

Instämmer

Skrivet av  Mamma till världens finaste
i kören här ovanför.
Kontakta BUP! De har psykologer som kan förstå. Prata mer med ditt barn och så småningom anmäl. Men framför allt; ta emot hennes berättelse med öppet sinne, uteslut ingen, bara finns, stödj och lyssna. Fråga vidare, hon vill uppenbarligen berätta. Finns där och våga höra!

Jag har befunnit mig ungefär där du är nu ganska nyligen. Vårt barn sade nästan exakt de ord du skriver att ditt barn sagt och är i samma ålder. I vårt fall var det inte barnets far som förgripit sig, utan 2 andra män via barnomsorgen vi då hade (kan inte förklara bättre här). Utredningen är nu nedlagd i brist på bevis, som vanligt då.

Jag ger dig min fulla empati! Jag tror tyvärr att ditt barn råkat illa ut, men hoppas att du har rätt i att pappan inte är orsaken. Men håll sinnet öppet, för din dotters skull.
Jag finns här framöver också, om du behöver stöd!
Kramar!