Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hjälp.

Skrivet av Lilla jag
Hej.

Jag och min sambo har problem. Vi har ett barn, en dotter född i december -02, och ett barn på väg i februari nästa år.

Jag känner inget för min sambo längre, jag vill inte älska med honom, hela min kropp skriker ”neeeej” när han rör vid mig.

Han är väldigt dålig på att prata, och jag tror det är där problemet ligger. Istället för att komma närmare varandra så glider vi bara längre och längre ifrån.

Han är inte alls sådan som jag trodde han skulle vara, när vi fick barn trodde jag att han skulle vara på ett visst sätt, med blev helt annan.

Han berättade inte för mig att han var glad att vår dotter fötts, han valde att arbeta de 10 pappadagarna man får när barnet var nyfött. Han valde att köra hem till sina vänner och sitta länge och snacka med dem istället för att vara hemma med oss, hans familj!! Det gör han fortfarande.

Allt sådant glömmer jag inte, och jag är så fruktansvärt besviken på hur han behandlade oss den första tiden. Han gnällde på att jag inte orkade göra saker, och att jag inte ville åka och hälsa på någon när dottern bara var tre dagar och vi nyss kommit hem från BB.

Han blev sur när jag fick livmodersinflammation (blev jättesjuk i två dagar) för att han tyckte det var så jobbigt att han fick ta mer ansvar då (kunde inte resa mig ur sängen).

Jag får aldrig nåt när det var morsdag, fastän han vet om att det är. Bara för det så får han inget av mig på farsdag, men det bryr han sig inte om.

Kanske är det petitesser med far- och morsdagar, men för mig är det ganska viktigt.

Jag känner aldrig att jag blir uppskattad, och så fort jag vill göra något själv, så blir han sur och tvär och verkar tycka jag är en häxa som smiter ifrån barn och plikter.

Han säger inget, men det MÄRKS.

Han säger att han älskar mig, men jag känner inget.

När han pratar med sin syster eller med vänner i telefon så är han som den killen jag blev tillsammans med, glad, trevlig och förstående. Med mig pratar han knappt.

Är jag så tråkig? Är jag värdelös? Han tycker det är tråkigt att bara vara hemma, han och jag och vår dotter, en vanlig lördagkväll. Han surar och säger inte ett ord när vi sitter i tv-soffan.

Jag känner mig ju som världens tråkigaste person, inte ens värd att säga ett ord till på en hel kväll…

Själv är jag uppväxt i en trygg, stabil familj, där vi ofta var hemma om helgerna och bara hade det mysigt vi i familjen. Detta har format mig mycket som människa, och jag känner mig stark, lugn och trygg. I mig själv, men inte ihop med honom. Jag känner att jag måste anstränga mig för att han ska tycka om mig, och försöka vara som han VILL att jag ska vara, inte hur jag ÄR egentligen.

Nu säger min kropp ifrån, jag kan inte älska med honom mer, det är precis som om det vore en annan person som bor inuti mig, för det är verkligen totalt stopp. Jag drar mig undan när han vill pussas och det är riktigt tydligt att jag inte vill. Han fortsätter givetvis inte att försöka, utan blir sur, varje kväll.

Jag vet inte vad jag ska göra. Nu har vi snart två barn, och nu undrar ni ju säkert hur jag kan vara så dum att jag skaffar barn med honom. Men alla dessa känslor har jag nog förträngt, för det dyker upp nu, mer och mer för varje dag som går.

Någon som förstår mig?

Vad ska jag göra?
Svar på tråden: Hjälp.

Skaffa hjälp kanske?

Skrivet av  Malinau
Vad tror du han säger om du föreslår familjerådgivning för att få hjälp att prata med varandra? Det verkar som att ni inte riktigt berättar för varandra hur ni känner och bara åker längre och längre ner i problemet. Ibland är det svårt.

Jag säger inte att det är som detta, men för att ge dig ett exempel på ett skäl: En väninna till mig upplevde att hennes man blev konstig och höll sig borta mycket, lite som du beskriver din man. Hon kände sig alltmer värdelös. Så jag som är lite sådan då, tog och pratade med honom. Då berättade han för mig vilken ångest han hade för att de skulle ha barn (det första visserligen). Hur skulle de klara ekonomi, skötsel, ja allt i princip. När han väl kläckt ur sig det fick ju jag en chans att hjälpa honom och enligt hans önskan berättade jag för henne. För honom var det svårt att göra det, att liksom bryta barriären, för han skämdes för sina känslor och sin oro. Efter det kunde de istället prata om det och lösa det tillsammans.

Egentligen är det ju lite så, att när ingen berättar, är bladet tomt. Det går inte att spekulera och jag tycker absolut inte att du ska dra slutsatsen att det är dig det är fel på. Men kanske ska du, utan att anklaga, förklara för honom att det känns ju så och det vore bättre om han berättade istället.
 

Ja, sök hjälp...

Skrivet av  Emma
själv har jag märkt av graviditetshormonerna, så min man kan irritera mig väldigt när jag är gravid, men aldrig så till den grad...
Tala om att ert förhållande håller på att dö eftersom han visar ett sånt avstånd, och fråga om han vill fortsätta. Vill han det, så är det värt att ta hjälp.