Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Usch, jag känner mig som en bov!

Skrivet av känslostorm
Egentligen kanske jag borde skriva detta på otrohetssnacket, men det känns inte som jag hör hemma där.
Jag och min man har en rejälsvacka just nu. Eller rättare sagt så har han haft det till och från länge medan mina känslor varit lika starka som alltid. Men eftersom jag aldrig känner att han älskar mig och alltid är den som tar initiativet till all form av fysisk kontakt så har mina känslor också svalnat. Dessutom så har jag fått känslor för en annan man som jag träffar då och då i jobbet. Han rör om rejält i både själ och hjärta när vi ses, och det gör mig både lycklig och olycklig. Jag vill inte känna så här för honom, jag vill vara stormade lycklig med min man! Men samtidigt så fantiserar jag om ett lyckligt liv med honom istället, vilket ju är superdumt då jag knappt känner honom.
Jag har tänkt prata med honom (maken alltså) om att mina känslor svalnar när han inte "ser mig" längre, men det har inte blivit av. Inte blir det lättare av att han jobbar skift och att det för det mesta är ett gäng barn runt oss. Jag tror att min man funderar på skilsmässa ibland, och nu gör jag det också. Men ingen av oss vill ju att det ska sluta så, för barnens skull om inte annat. I grund och botten så passar vi väldigt bra ihop, och har varit lyckliga i många år...
Nån annan som varit i samma situation, eller har nåt råd att ge?
Svar på tråden: Usch, jag känner mig som en bov!

Ja...

Skrivet av  Ulle+3
För det första känner jag igen mig. Var i din sits ganska precis. Kände mig osedd och obekräftad av en make jag för övrigt hade det väldigt bra med.

Blev dökär i en bekant. I ljuset av det nya bleknade mitt äktenskap bort till en grå sörja. För att göra en lång och smärtsam historia kort så valde jag den nya, och är nu skild från maken med vilken jag har tre små barn.

Kan inte säga att jag valde fel, men jag känner ibland att jag gav upp för lätt. Hade det varit idag hade jag tagit min make till en öde ö där inga barn kunde klättra på oss och ingen anledning fanns för att han inte skulle lyssna, och prata, prata, prata. För oss hann det gå för långt innan jag invigde maken i mina känslor, när vi väl började prata var det för sent.

Så mitt råd är, om du vill försöka med maken, se till att få prata NU!
Och den andra killen, använd honom som en fantasi att suga energi ur, det är underbart att vara förälskad, men blanda inte in honom i dettta, för det är inte honom det handlar om.

Styrkekram i din svåra situation.
 

Been there...

Skrivet av  Ylva m F
Jag har varit i din situation, men gjorde det motsatt jämfört med Ulle+3. Situationen var väl lite annorlunda också i och med att jag ändå var nöjd med min sambo i objektiva termer, men insåg att jag aldrig skulle kunna leva med den jag hade känslor för.

Min sambo fick veta vad som försiggick, vi hade en rejäl kris som vi tog oss igenom (med ett nödrop) och jag är nöjd med mina val idag. Jag tror att det är ganska vanligt och normalt, både att man har svackor i sitt förhållande, man tar varandra för givna och behandlar dem på ett sätt som man aldrig skulle behandla kompisar eller arbetskamrater. Jag tror också att det är naturligt att jämföra sin partner med andra, och så länge som partnern går vinnande ur jämförelsen så är det bra att fortsätta som par, inte annars!

Till sist har jag en käpphäst, att aldrig göra slut med en för en annans skull! Ska man göra slut ska det vara för att förhållandet är slut på egna premisser! Att gå direkt till en annan riskerar att bli ur askan i elden, den nye blir en omvänd spegelbild av den man lämnar.
 

är där nu!

Skrivet av  irrhönan
Jag är ny på otrohetssnacket sen ett par veckor tillbaka...

Var på en fest och blev sedd och bekräftad av en man jag inte sett tidigare, han rörde runt i ALLT inne i mig och sen dess har det stormat i mitt inre.

Maken och jag har genom längre tid haft det ... tråkigt.

Jag tror inte att han har det lika tråkigt som jag, jo i perioder kanske.

Min man är en humörbomb och jag måste erkänna att jag har klivit åt sidan och lekt "vatten på gåsen" (dvs jag låtsas att det regnar) genom lång tid. Hellre det än att han exploderar, särskilt gentemot barnen.

När känslorna nu svalnat och "prinsen" dykt upp i mina drömmar har jag tänkt och tänkt på hur jag vill leva mitt liv i framtiden.

Allra allra helst skulle jag bo kvar ensam i huset med barnen, men det tillåter inte min ekonomi. Är så trött på maken att jag kräks ibland. Mentalt.

Jag har fått en hel del bra svar på "otrohet", bland annat ett som säger liksom Ulle+3 och Ylva med F, ta tag i äktenskapet först, för "den andre" är inte en del i den problematiken och ska inte heller vara det.

Just nu håller jag handbromsen inddragen till efter jul, jag har gett mig den tiden till att tänka och uppleva hur jag egentligen har det och hur jag egentligen skulle vilja ha det.

Det är svårt när den andre spökar i bakgrunden, men jag försöker använda honom som energibomb och sockerbit, samtidigt som jag hela tiden måste hålla i minnet att han inte är en del av mitt äktenskap, och det beslut jag träffar måste vara bra för mina barn.

Usch, det är ingen rolig situation att vara i.
Kram på dig.
 

Men jag...

Skrivet av  Vissla
tycker det låter så hemskt när du skriver att du tror att din man tycker ditten och datten. Pratar ni inte med varandra heller? I så fall är det hög tid att börja prata om hur ni vill ha det omgående för att gissa sig till vad den andra personen tycker är ju inte att göra nån rättvisa utan spär ju bara på din hemliga önskan om den andra mannen. Jag tycker att du gör dig själv allra mest rättvisa att antingen försöka reda ut det du redan har hemma, men räkna inte med att du skall vara stormande förälskad i din man hela tiden, det är man inledningsvis i ett förhållande innan det har normaliserats och stabiliserats till en nivå då man kan äta, tänka och andas igen, men det där andra tillståndet som infinner sig efter den första förälskelsen kan ju också vara oerhört härlig om den är ömsesidig. Får ni inte ihop ert förhållande igen så gör ett snyggt avslut innan du inleder något annat. Förmodligen projicerar du bara dina egna förhoppningar, önskningar och drömmar på den andra mannen. Han har förmodligen inte en susning om vilken röra han ställer till med inom dig. Det är oerhört svårt att hålla reda på vilka känslor som är "på riktigt" och vilka som är "illusioner av att vara på riktigt" i det läge där du befinner dig nu, men gör dig och ditt förhållande rättvisa genom att börja med att räta ut alla frågetecken och gå inte omkring och tro att din man tänker saker, fråga honom rakt ut även om det är jobbiga frågor - de behöver ju uppenbarligen dryftas. Jag önskar er och dig all lycka till hur det nu än blir!
 

hej på er

Skrivet av  känslostorm
och tack för era svar. Skönt att höra att det är fler som är/varit i samma sits.
Jag har inga planer på att lämna min man för den andra, inte ens att låta den andre få veta vad jag känner. Däremot tänker jag berätta för min man att jag känner något för en annan, så han förstår att det är kris för oss och inte bara tar mig och mina känslor för givet.

Min man och jag är inga superpratare direkt, och de gånger vi pratar igenom allt är det alltid jag som tar initiativet. Det är bara nån månad sen som jag berättade att jag mår så dåligt när han behandlar mig som luft, och han lovade att bättra sig. Han talade om hur han kände runt vissa saker också, så att jag fick en chans att ändra på det.
Men han kan ju inte tvinga fram känslor han inte har (OBS detta är mina tankar, inte hans ord).

Vi får väl se var detta slutar, men jag tänker inte ge upp 12 års förhållande utan kamp!


 

Men du...

Skrivet av  Åsa med Herman
Jag tycker du ska vanta med att tala om for honom att du har kanslor for en annan... Tank dej sjalv om din man berattade att han hade kanslor for en annan kvinna... Hur hade du reagerat? Det ar kanske inte basta saken att ta upp om man vill radda ett forhallande? Kanske blir han bara sa ledsen att det gor mer skada an nytta...?

Att fa kanslor for nagon annan nar ens eget forhallande gar pa sparlaga ar nog ganska vanligt men vissa saker ar bast att lata vara osagda!

Hoppas det loser sej for er!

*kram*
 

Visst har du rätt,

Skrivet av  känslostorm
jag har inte sagt nåt. Kom på det själv att det var tokigt. Men nu har vi pratat igenom allt som känns tokigt och nu är allt bra igen mellan oss.
 

Artiklar från Familjeliv