Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Jag får perpektiv på mitt äktenskap...

Skrivet av irrhönan
när jag läser vad ni skriver härnere om era män.

Fy så avundsjuk jag blir, jag vill också ha det så.
Efter 12 år med maken känner jag tomhet, frustration och besvikelse.

Han är en humörbomb med oerhört kort lunta, jag är "curling-frun" som försöker skona barnen.
Ibland har vi det ok - inga gräl och sarkasmer - men ibland är stämningen hätsk.

Usch, jag känner bara ynk och förtvivlan. Efter att alla dessa helger är över kommer jag att ställa maken inför ultimatum - nu ska vi i parterapi - och om det inte finns nånting kvar att bygga en framtid på, så är det över. Vill inte slå sönder tillvaron för mina barn, men jag kan å andra sidan inte fortsätta ha det så här, jag orkar inte leva så.

Tänk om det nånstans finns en man till mig, som jag kunde ha som bäste vän, älskare, make... Som jag kunde skratta med, gråta med, prata med utan att känna att jag måste väga mina ord och vakta min tunga.

Undrar om Han finns?
Svar på tråden: Jag får perpektiv på mitt äktenskap...

förlåt att jag tjatar... ;o) *imt*

Skrivet av  irrhönan
.
 

tänk så här:

Skrivet av  yab
det blir jobbigt att lära upp en ny behåll den du har - skämt åsido det bästa är väl om man tillsammans kan lösa problemen - den som du blev kär i en gång finns väl därunder den grå vardagsstressen.
Trots allt så kanske situationen går att lösa - lycka till!
 

vadå lära upp?

Skrivet av  kizze
det var ju ingen hund hon talade om, utan hennes man.
 

skojade lite

Skrivet av  yab
vår far brukar skoja med oss systrar och säga att vi ska vara rädda om våra män för det är så jobbigt att lära upp någon ny!
Man får väl skoja lite eller??
 

inte bara vardagsstress...

Skrivet av  irrhönan
...jag har svårt att sätta fingret på vad som är fel, men han är för häftig, han har inga gränser när han blir arg. Tar tag i mig och barnen, säger saker som han skulle (och blir!) totalt vansinnig om jag säger samma saker till honom!
Typ "sura kossa" till mig framför barnen.
Eller "har du inte en mamma?" om jag vill berätta nåt som intresserar honom just då.
(Mitt svar: "jo, varför frågar du det?".
"Kan du inte berätta för henne istället, så jag slipper höra på det.")

Blott exempel. Suck
 

en rättelse - ett "inte" fattas!

Skrivet av  irrhönan
Eller har du inte en mamma? om jag vill berätta nåt som
INTE
intresserar honom just då.
 

Usch, vad elak

Skrivet av  M
han låter! Stackars dig. :-( Har han några riktigt positiva sidor som gör att du står ut med honom?
 

två -

Skrivet av  irrhönan
1. han är far till mina två barn
2. vi är överens om ekonomi och hus

men i övrigt... nja...

det går upp och ner, och jag har nog blivit lite avtrubbad med åren...
 

Då är han en förtryckare...

Skrivet av  Helena
... och inte värd att satsa på. Sånt där ger mig mycket dåliga vibbar, du har väl blivit avtrubbad med åren? Vad hos honom fastnade du för? Det kan ju vara så att man tilltalas av någon egenskap som sedan vidareutvecklas till att faktiskt bli något helt annat, något otäckt. Till exempel svartsjuka som i början kanske kan tolkas som kärlek och omtänksamhet - men som i själva verket handlar om ett totalt kontrollbehov. Eller någon som är lite "farlig" i sin framtoning och som därför är spännande i början - inte så kul sedan när farligheten blir på riktigt.

Hoppas du finner kraft att ta dig loss.
 

hårda ord...

Skrivet av  irrhönan
...men jag förstår vad du menar.
Det är ett helsicke att väga tillvaron med / utan honom gentemot barnen. Just nu har vi fantastiska fysiska ramar, drömhus, drömområde, bra ekonomi... ¨
Men ju mer jag skriver om vårt äktenskap och ju fler reaktioner jag får, ju mer förstår jag att jag HAR blivit ganska avtrubbad med åren.

Det är inte nåt jag önskar för mina barn, en avtrubbad mor... Jag vill att de ska ha en levande - om än fattig - mamma!!

Usch, det är inte lätt just nu.
 

kanske

Skrivet av  yab
han känner sig pressad av jobb och allt - en del människor kan tala om det och lätta på trycket medan andra bär det inombords.
Läste någonstans om japaner som betalar för att gå till en skrot och slå på saker för att lätta på trycket.
Vet inte riktigt vad jag ska råda dig men kan du inte försöka att tala till honom - finns det inget som berör honom??
 

jag tror

Skrivet av  irrhönan
att en utomstående är mitt hopp, jag vill satsa på parterapi för vi når inte fram till varandra.

Vi tjafsar om så små saker så det är inte klokt.

Till exempel middagar - häromdagen tjafsade vi om hur man lagar pyttipanna. Allvarligt! Det slutar med att han säger "jag går nu, annars blir jag bara sur."

Slut diskussion.
Om pyttipanna.
Jag kan bli galen ibland.
 

Men

Skrivet av  Marie
jag tycker du kommit fram till en bra lösning.
Tänk på att barnen känner och vet mer än ni vuxna tror. Jag tror inte att barnen mår särskilt bra att leva vidare om ni fortsätter som förut. Utan en förändring behövs nog.
Jag levde ensam i 3 år efter min separation. Var skönt för både mina barn och mig själv. Så när väl Mr Right dök upp så blev det heller inga problem för mina barn. Utan de accepterade honom väldigt snabbt.
Jag villigt erkänna att de tre åren var väldigt sköna att få ha. Ibland kan jag faktiskt sakna dem, fast jag är jättelycklig idag med min nya man.
Lycka till och stå på dig.
 

kram och tack

Skrivet av  irrhönan
för dina ord.

För en "stor och stark" flicka som jag som alltid alltid har klarat mina konflikter själv (genom att stänga dörren om dem!!!???) så känns bara tanken om parterapi som tämligen oöverskådlig.
Och steg nr 2, att få maken på samma spår, är tung. (Vi har ju inte några problem. Det är bara jag som har problem.)

Men tanken om ett ensamt liv - med barnen - står som en ljus glänta för mig ibland när tjafset tar över för mycket.
Inte alltid, ibland är det bra och då blir det fort MYCKET bra, om du förstår vad jag menar. Då blir jag plötsligt osäker på om dessa negativa känslor är nåt jag hittar på??
 

Artiklar från Familjeliv