Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Egna barn och andras ungar...

Skrivet av
Är ledsen över att min son (6 år)är så villig att vara alla till lags. Han har haft en kompis över hela dagen nu och de har lekt. Jag hör hela tiden inifrån hans rum hur den andra killen håller på och tjatar på att "kan inte jag få den här" (en gubbe sonen fick i födelsedagspresent max en halvtimme innan, då killen var med dessutom), "jag vill ha det här pokemonkortet, men jag vill inte byta bort något bra av mina egna för de samlar jag på", "vad löjlig du är".

Sonen böt bort en hel bunt med kort och kollade inte ens på de han fick tillbaka, sen nu när han skulle gå hem var kompisens hög med kort helt plötsligt dubbelt så stor. Jag hörde att sonen frågade inne på sitt rum "bytte jag bort alla de där?"
"Ja"
"jaha" blev svaret.
När kompisen kom ut hit såg jag högen och den var verkligen dubbelt så stor, jag frågade om de hade bytt fler kort varpå kompisen säger att "nej, men jag tar med dem för vi ska byta mer".

Jag vill inte lägga mig i på ett sätt, kanske är det så att sonen inte bryr sig i poäng utan ser mer på korten i när det gäller hur "bra" korten är. Men sen när det är så att kompisen uppenbarligen plockar på sig kort...Jag vet inte vad jag ska göra. Går jag in och säger att han måste se att kompisen lurar honom kommer han ju bli ledsen, säger jag inget kommer kompisen att fortsätta lura av honom hans saker och han kommer att sakna dem i efterhand.

På något sätt känns det som att sonen känner att det är kompisen som bestämmer, och att några gånger av alla måste han gå med på vad han säger. Hur ska jag göra??? Är verkligen jätte ledsen över detta.

Värst av allt var när de var på väg till kompisen och han tyckte att sonen skulle ta med sig alla kort och jag sa att han inte fick det eftersom han har många som inte rymms i hans pärm. Hörde att han muttrade "de (pärmarna) finns att köpa på leksaksaffären" när han gick ner för trappen. Allvarligt talat?! Grrrr...
Svar på tråden: Egna barn och andras ungar...

Jag var likadan

Skrivet av  anonym mamma
när jag var liten faktiskt. Jag känner igen det där så väl, att jag böt bort mina finaste bokmärken mot några standardbilder eller gav bort min egen dopklänning (!!!) till en kompis som ville ha den till sin docka.
Så jag kan berätta från din sons synvinkel (tror jag) att åtminstone jag gjorde det för att jag helt enkelt _var_ generös. Det är jag fortfarande! Varje gång jag fick en påse godis delade jag exakt lika med mina kompisar, även om de inte gjorde likadant. Jag blev glad av att se andra glada. Det var inte så mycket för att bli populär eller så. Och inte var det för att jag var dum eller lättlurad. Jag hade helt enkelt ett stort hjärta och ville dela med mig av det jag hade. Med öppna ögon såg jag hur en del trodde att de lurade mig och kanske till och med skrattade åt mig. Men egentligen var det jag som lurade dem.
Och som sagt jag är fortfarande generös. Det är _roligt_ att vara generös. Jag tror inte att det är roligt att vara snål eller elak.
 

Tillägg

Skrivet av  anonym mamma
Fast är det på det sättet så vill jag ge dig ett råd: Lär din pojke vikten av integritet och att han själv är viktigast i hans liv. Och att vissa saker ger man inte bort för de är viktiga som minnen när man blir äldre.
Var också stenhård med att hans familj och det ni gör gemensamt är viktigare än att vara kompisar till lags. (tex om ni har gäster eller ska åka någonstans, att han inte får gå ut och leka med kompisen istället för att kompisen tjatar)
 

Vad skönt att höra

Skrivet av  
Jag vill gärna tro att han är generös, det var jag också faktiskt. Och jag är samtidigt rädd för att vara överbeskyddande och "skrämma bort" hans kompisar. Men samtidigt vägrar jag låta dem ta över, det är såå provocerande hur han uttrycker sig ibland. Lyssnar inte på nåt sätt.
 

Jag lägger mig i!

Skrivet av  Sofia*
Jag bevakar mina barns inrtessen. Skulle en kompis behandla dem illa lägger jag mig i för att vägleda dem båda. Både mitt barn och det andra behöver höra att detta inte är ok! Och vad gäller att ge bort leksaker så sätter jag helt stopp.
 

Jag har sagt åt båda två

Skrivet av  
Svaret blir att kompisen tycker att "kom, vi går hem till mig och leker istället"...Grr. Sonen blir stressad...Känner mig rådlös...
 

Din son är alldeles

Skrivet av  Skrållan
för liten för att hålla på att byta grejjor med kompisar. Jag tolererar inget byte av leksaker eller kort eller annat och min son är också 6 år.
 

Usch jag!

Skrivet av  Eliza
Jag känner igen din son i min, när han var i sexårsåldern. Han är/var alldeles för snäll och villig att vara till lags. En dag på dagis t.ex. hade han med sig en helt ny Bionicle (stavas det så?) men när jag kom och hämtade honom hade han gett bort den till "Felix"! Han hade känt sig tvingad...Jag blev tvärförbannad och pratade med förskolelärarna om att antingen måste de förbjuda barnen att ha med sig saker (som det var nu så "måste" alla ta med sig Bionicles etc. annars kände de sig utanför) eller så måste de hålla kolla på att barnen inte gav bort sakerna eller gjorde ofördelaktiga byten.

De hade ett samtal med alla barn och min son fick tillbaka sin Bionicle - men när han kom hem till mig sa han att nu fick han lov att köpa en likadan Bionicle till "Felix" eftersom "Felix" krävt det!

Puh! Jag fick förklara för honom hur dumt "Felix" betedde sig etc...Jag kan tillägga att min son nu, vid 8 års ålder, inte låter sig manupuleras lika lätt, hans "snällhet" tar sig nu andra uttryck som han inte "förlorar" så mycket på. Och "Felix" håller på att utvecklas till en liten mobbare och ligist som min son inte alls vill leka med längre...
 

Man ger inte bort eller tigger något

Skrivet av  Mia+3
Usch,det är en jobbig bit det där!Hur mycket skall man lägga sig i osv.
Det jag märkte fort var att de barn som "tigger" utökar den sidan om de får som de vill...
och detta:får jag? växer till sig hos andra med.
Så jag har sagt ifrån och markerat att här hemma ger man inte någonting eller lånar ut som försvinner ut från dörren,punkt slut.
Man ger/får saker endast vid födelsedagar/jul.
Det har jag förklarat inför både mina och andras barn så de vet gränsen här hemma iallafall och de pratar inte längre så.

Min tjej (snart 6 år) sade heller inte ifrån och förstod uppenbarligen inte vidden av byten och skänkningar för efter ett tag så saknade hon grejen och ville ha den igen osv.
MEN jag hörde henne även tigga själv hos en kompis då jag hämtade henne: snälla jag kan väl få...? den då eller den...
Jag höll på att baxna! min lilla försynta tjej!?
Jag är övertygad om att hon egentligen inte ville ha just den grejen i sig,utan hon trodde det var en grej man gör helt enkelt för hon varit med om det så många gånger.
(säkert är hon lockad av andras grejer,men om du förstår vad jag menar med att bli påverkad)

Själv kan jag hålla med anonym mamma på en punkt,jag var också givmild och är än idag,det här att tycka om att göra människor glada MEN jag har också minnen och upplever än idag känslan av att bli utnyttjad.
Som jag sa så finns det alltid dem som utökar detta då.
Uttrycket: räcker du lillfingret så tar de hela handen passar här!

Jag tycker du skall säga ifrån så alla parter hör vad ni har för regler hemma.
Gör du det för att det är DINA regler så behöver ju inte din son eller kompisen känna/tycka att det handlar om honom eller lägger dig i.

Burr...för sådana ungar som inte har respekt och har mage att uttrycka sig så som du skrev.
Men respekt kanske han får mer om du visar var skåpet skall stå i ditt eget hem.
Jag hade jättesvårt att säga ifrån i början när barnen började ha kompisar hemma men kände att min generositet och snällhet fick dem att nästan ta över här hemma.
Barn är mästare på det tror jag,vet de att de får en sak så provar de nästa steg och nästa osv.

 

Usch

Skrivet av  Nape
Sådan var grannsonen.. Han tiggde grejer när han var hemma hos oss och lekte med sonen. Han tyckte jag var _mycket_ elak när jag tog tillbaka allt när han skulle gå hem *s*. Sonen fick lära sig att han inte får ge bort saker.

Sedan när vi skulle flytta råkade jag nämna för den pojkens mamma att vi skulle rensa bort gamla leksaker och kläder *misstag*. Hon skickade sonen som kom och _krävde_ att få rota bland våra grejer. "Den vill jag ha och den och den, vaddå jag vill ju ha DEN". Alltså, han rotade _innan_ vi rensat.. Jag fick stoppa honom igen..

Sedan när vi slängt grejerna gick mamman ner i grovsoprummet och välte ut allt på golvet, i jakt efter saker hon ville ha..
 

Men du är ju själv

Skrivet av  Kallinka
rädd för en konflikt med en sex åring på köpet. Ge din son verktyg att hantera varför ord när du inte vågade själv. Hos oss byts inget och jag skulle då aldrig släppa iväg pojken mede mera än han kom med. Skulle det mot al förmodan ske ring föräldrarna han har väl sådana och är de icke lyhörda bryt kontakten dumma kompisar vill ingen ha.
 

Artiklar från Familjeliv