Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Alltså när vet man

Skrivet av Mamman
att det är läge att ge upp?
När vet man att man kämpat tillräckligt i sitt förhållande. När mannen säger fula ord och att man är dum i huvudet vid ett bråk, finns där verkligen kärlek från hans sida? Är det inte respektlöst att ta till glåpord vid bråk? När mannen sitter framför datan hellre än att vara med dig, du tjatar om att ni ska vara tillsammans som en familj. Mannen smiter till datan så fort tillfälle ges. Hur ser ett vanligt förhållande ut egentligen. Vad gör man, hur mycket umgås man i ett NORMALT förhållande? Just nu känns det som att vi lever ett onormalt liv och jag känner mig ensam och ledsen och vet inte om jag FAN orkar kämpa mer. Men är jag svag, en dålig människa om jag ger upp. När ska man ge upp?
Svar
Har inte
den blekaste egentligen. Vi bråkar också en hel del. Det jag tror man måste fråga sig är om bråken alltid handlar om samma saker, för då är det ju uppenbart att det inte finns någon vilja att lösa problemen. Det viktigaste i ett förhållande är väl ändå att man förstår varandra eller försöker förstå varandra.
Varför kallar han dig fula ord? Det kan vara för att han precis som du, tycker att det är meningslöst att diskutera för han tycker inte att du lyssnar. Eller så kan det vara av frustration för att han tycker att du aldrig slutar tjata- han behöver ett andhål helt enkelt. Eller så vill han också ur. Han är less.
Fast jag tycker inte att det är ett normalt förhållande om man kallar varandra för olika saker. Jag hade dragit. Ett förhållande ska ge energi, inte ta energi. Vad är annars meningen med ett förhållande?
Skrivet av  Cilla
Vi bråkar om samma saker
och oftast om att jag tycker att han tillbringar för mycket tid vid datorn. Jag är föräldraledig och vill så gärna vara med honom när han är hemma då jag mestadels umgås med barn om dagarna. Han menar på att det är hans intresse och att han "struntat" i vad jag känner för att han är så less på allting. Idag sa han att han lovade bättra sig och vi hade trevligt en stund. Sen gick han ner och satte sig vid datorn igen. Och jag får ångest. Kan inte se honom sitta där längre utan blir irriterad direkt. Du skriver att du skulle dra direkt men jag älskar ju honom. Vi har barn tillsammans varav en är bebis, 7 månader. Hur sjutton överlever man en separation och att vara utan bebisen varannan vecka (och även det stora barnet) får mig att känna panikkänslor. Att det tar energi kan man lugnt säga. Undrar om det blir bättre när jag nu snart ska börja jobba...Fan vad livet är svårt...
Skrivet av  Mamman
Men du
Jag förstod inte att ni hade småbarn när jag svarade. I sådana fall är det kanske de oerhört arbetsamma småbarnsåren som tär på ert förhållande. Dålig sömn, mycket skrik, aldrig egentid kan ju göra vem som helst utsliten. Du kanske ska avvakta lite och se om det blir bättre när ni fått in alla rutiner för alla nya familjemedlemmar. Men fortsätt att ställa krav, för det är inte bara du som ska bära upp förhållandet. Fast ställ kraven med mer förståelse kanske och förklara hur du själv upplever saker och ting, utan att anklaga. Hoppas det löser sig!
Skrivet av  Cilla