Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Äktenskapskris.... (även på skilsmässa)

Skrivet av irrhönan
"Män är från mars, kvinnor från venus"... Jag har bara hört om boken, men jag tror att det samtal vi hade igår, maken och jag, skulle platsa fint i den boken. Ni som läst den kan kanske kommentera.

Efter att i längre tid gått som katten om het gröt - och det kommer man ju inte långt på - pratade vi i helgen. Om hur vi har det i vårt äktenskap, i vår familj, hur vi pratar tillsammans, vad vi irriterar oss på hos varann, vad som måste hända för att vi ska kunna få det bättre.

Han är konkret, vill ha listor över saker som han kan göra om. Kan inte ta ställning till "du är så hetsig" men ska veta "när du gjorde si och så i den situationen så blev jag ledsen/rädd"

Det är svårt att vara konkret när vår huvudsakliga umgängeston är baserat på sarkasm... (Kanske lätt överdrivet...)

Jag sa att jag tycker inte jag blir respekterad när han går in emellan mig och barnen och övertar mina konflikter med dem. Nej, men det gör han för att han ser att barnen inte respekterar mig, och att i hans ögon har jag nollkoll på situationen. Barnen ska inte behandla mig hursomhelst, då kommer han och "räddar" mig - men i mina ögon blir mamma nån som barnen inte behöver vara "rädd" för eftersom pappa alltid tar över.

Äsch, jag vet inte.

Efter ett långt samtal känner jag mig så tom gentemot honom, det finns inga känslor, inget pirr, inte nåt jävlaranamma om att det här ska vi klara tillsammans. Bara tomhet, uppgivenhet.

Jag sa att som jag har det nu behöver jag ett proffs att prata av mig hos, att det vore ett stort stöd för mig om vi tillsammans kunde gå till en parterapeut och få pratat igenom alla dessa saker, allt detta groll.

Den första reaktionen var att "vi inte bor i usa, här i landet kan man prata med varandra utan hjälp av psykologer".
Den andra reaktionen var hård motvilja. Han vill inte, inte för min skull och inte för vår skull.

Jag behöver känna mig som en del i en tvåsamhet. Behöver känna mig älskad, behövd. Behöver känna ett genuint intresse av mig som person, behöver kunna krypa in hos nån, vara något för en annan människa, inte bara sexpartner och "husfru" och mamma. Utan livskamrat, älskande.

Försökte förklara mina behov, men det var inte konkret nog.
Det är ju inte samma sak att ha ett skema på kylskåpet över "dagens frågor": 1. hur har dagen varit älskling? 2. hur mår du?
Ni förstår...

Det känns kört, det som skulle kunna ha varit en början. Känner mig tom och lite lurad på "livet".
Svar på tråden: Äktenskapskris.... (även på skilsmässa)

Vad jag känner igen mig!!

Skrivet av  en annan mamma
Vi pratar verkligen olika språk !Vi har det likadant i det du skriver om att han tar över konflikterna med barnen, men IBLAND tycker jag det är skönt faktiskt.
Fast det jag inte tycker om är att de får \'hårdare\' behandling än de förtjänar ibland, han kan inte se nyanserna i hur konflikten uppstod, som jag kan som var med. Känner även igen mina tankar i tredje sista stycket nerifrån, speciellt att jag vill vara en viktig livskamrat, men man kan kanske inte få allt...
Jag vet att jag är älskad, men han har denna \'attityd\' till vardags och det ska mer allvar till innan han visar mer djupa känslor.
 

Din man gör fel

Skrivet av   nattinatti
När han tar över "din" konflikt med barnen, för att dom ska ha mer respekt för dig. Så blir det tvärtom.

Han talar ju om för barnen att mamma INTE kan ta konflikter, så därför sköter han det här istället.

Din man är inte från Mars, han är från PLUTO!!! Eller planeten "Pucko" kanske...

Jag hade blivit klart sur kan jag säga. För det verkar mer som ett maktspel än man-kvinna relation.
 

Säger bara en sak

Skrivet av  C med 3
familjerådgivning! Tänk om man kunde ta bort "stämplarna" svaghet, dumhet, oförmåga kring familjerådgivning! Man är inte svag för att man söker hjälp utan tvärtom stark. Det visar att man vill kämpa, att man ser till sin familjs bästa. Inte säkert att man kan hålla ihop för livet för det MEN man kan hitta fram till en bra föräldrarelation, och det är ju nog så viktigt.