Barn som slåss (väldigt långt, ber om ursäkt)

Barn som slåss (väldigt långt, ber om ursäkt)
Skrivet av	Arg, ledsen och uppgiven
Fick tips av Malin (Tack!) om det här snacket. Kopierar därför ett inlägg jag haft på Att hantera ilska. Hoppas att ni orkar läsa... Jag vet att man inte ska skriva så här långt men jag har precis hittat det här forumet och känner att jag måste få skriva av mig. Tyvärr kan jag väl inte ge en hel bild av vad som händer, det skulle bli ännu längre... Vår 4-årige son har problem på dagis. Största problemet är att han slåss omotiverat. Han blir även arg och springer iväg (inom skolan) och demonstrerar genom att vägra äta. Tyvärr är han också lite flaxig, han kan vifta till folk i förbi farten, helt omotiverat. han har alltid varit väldigt nyfiken och framåt. Och jag känner till min stora sorg att jag alltid har fått försvara honom. Just nu är problemet stort på dagis. Tack och lov tar dagis det hela på fullt allvar och har inlett ett specialprogram för honom. Det går ut på att de delar in hans dag i block, samling, mellanmål, utelek osv. Efter varje block sätter sig en av lärarna med honom och pratar igenom hur det gick. Hon skriver ner kommentarer på ett schema. Har han skött sig får han en stämpel. Han är själv positiv till det hela och tycker det är spännande med stämplarna. Vi har tillgång till pärmen och kan varje dag läsa hur hans dag har varit. Han är en otroligt intelligent liten kille som kan _väldigt_ mycket. Så jag tror att en del kan vara frustration. De har ett katastrofalt litet rum för 14 barn och han har sagt att han tycker att det är trångt och han svårt att få vara ifred. De har tillgång till andra rum men huvudrummet är för litet. Frustartionen är enorm hos mig just nu efter ett föräldramöte igår. Mötet var bra och hans lärare diskuterade konkret och sakligt. Däremot ligger det och bubblar ilska och undran hos många föräldrar med snälla barn. Jag måste tillägga att det inte bara är problem med min son utan det är flera både pojkar och flickor med koncentrationssvårighter. Och det är flera som slåss, men min son är värst. Efter mötet blir jag påhoppad av en pappa som är fullkomligt vrålförbannad på min son. han hävdar att han son blir slagen 2-3ggr/dag av min son. Vad han dock inte bryr sig om är att hans egen son stod och måttade karatesparkar mot min son häromdagen. Tyvärr fann jag mig inte i situationen och nämnde inte det. Jag vet också att den här andra pojken vid minst ett tillfälle under förra terminen har kommit hem till sina föräldrar och berättat att min son gjort något mot honom. Pappan var vrålförbannad och skllde ut läraren och om han fick höra det en gång till så... Saken var bara den att min son var inte på dagis den dagen! Och kan med andra ord inte ha gjort det! Måste ju också säga att vi naturligtvis tar dettta på fullaste allvar. Vi pratar många gånger varje dag med vår son om att man inte ska slåss osv. Hemmahar vi problem ibland och han kan vara tuff mot sin lillasyster. Men jag tycker inte att det är värre än att min inser att syskon bråkar. Nu nämner jag ju bara det negativa som jag egentligen uppfattar som en rel liten del. Han är världens goaste kille!!! Han kan vara så go och omtänksam, kramig, och världens bästa kompis. Dett gäller även dagis! Inser att jag måste sluta här. Jag kan nog skriva hur mycket som helst... Jag förstår att det är svårt att bemöta det här när ni inte vet alla detaljer. Men om du har orkat läsa ända hit och känner att du skulle kunna säga några ord, gör gärna det.
Svar på tråden: Barn som slåss (väldigt långt, ber om ursäkt)

Ni verkar ha sonen på ett bra dagis!
Skrivet av Dupin
Med pesonal som tar saker på allvar, och kreativt försöker lösa problem! Jag förstår att det är jobbigt med andra föräldrar, det finns tyvärr människor som inte kan respektera att inte alla är lika och har man ett lite "vilt" barn, så stöter man på det ibland. Iofs kan jag förstå att man blir lessen om ens barn blir slaget, men man måste ändå förstå att det är just barn. Låt personalen "ta" eventuella samtal med pappan som tjafsar - det är ändå de som har mest koll på vad som händer på dagarna. Nåväl, vidare i texten; Om ni känner att ni behöver stöd kan ni be att få träffa BVC-psykologen - man brukar bli väldigt stärkt efter att ha fått prata igenom saker och ting ordentligt med ett "proffs". Vet du HUR allvarlig personalen anser att situationen är? För de har ju också möjlighet att få utökad handledning av förskolepsykolog, söka resurs etc. Jag ska inte svamla på mer nu, men jag förstår att ni är oroliga - en stor styrkekram från mig, speciellt till sonen! Berätta gärna mer!

Ja, det är jättebra!
Skrivet av Arg, ledsen och uppgiven
Dagiset har tagit det hela på fullt allvar och vi kommer att träffa pedagog och psykolog den här veckan. Det är stor lättnad, jag vill ju göra allt jag kan, men det har ju uppenbarligen inte räckt... Hur allvarlig situationen är? Ja, jag förstår att den är allvarlig men ibland får jag mina tvivel om att det är lite uppförstorat. Min son har fått en ny lärare den här terminen och hennes pedagogik skiljer sig enormt från det som var förra året. Han går på ett engelskspråkigt dagis och deras rekrytering av personal går (såvitt jag förstår) huvudsakligen ut på att hitta kompetenta lärare. Eftersom engelskspråkig dagispersonal inte växer på träd har de väl inte kunnat kräva att de dessutom ska ha en speciell pedagogik. (Om du förstår vad jag menar.) I alla fal tror jag inte att detta har uppmärksammats, vilket jag tänker diskutera. Nåväl, förra året var det inte så mycket pedagogik, mest lek och pyssel. Nu har han fått en lärare som är engagerad till 200%. Hon gör fantastiska saker med barnen men förväntar sig också att de ska följa ganska mycket regler (vilket jag tycker är bra). Vid circle time ska de inte prata i munnen på varandra utan räcka upp handen. De får inte avbryta varandra osv. Som sagt jag tycker att det är bra men eftersom de inte är vana vid det sedan tidigare så kommer det ju att ta tid för dem att lära sig! Men nu är det ju så att min son även slåss. Det kan vara allt ifrån att vifta till någon vid ex circle time, till att slå med knytnävar. Varför? Ja, om jag bara visste... Tyvärr kan jag känna att eftersom han är en liten vilde så förstoras allt han gör upp. Jag vill inte på något sätt försvara att han slåss med knytnävar, men att t ex att en hand flyger ut mot någon eller att putta är väl kanske vad man kan förvänta av ett barn på 4 år? Eller har jag fel? Självklart ska man säga till och få honom att förstå att det är fel, men är inte barn lite så i den åldern? Men tyvärr händer det ju allvarligare saker också, så visst förstår jag att de måste göra något åt det. Och att vi får hjälp...


Går precis igenom samma!(långt också)
Skrivet av kande
...Fast vår son är 2,5 år! Jag blir så ledsen, så ledsen... Framförallt för min lille älskling som måste gå till dagis varje dag - till folk som tycker han är ett stort PROBLEM och andra barn som är rädda. Jag lämnar en glad och pigg pojke på morgonen, och får hämta en trött, ledsen och mammalängtande på eftermiddagen. Hans problem är liknande era; han är tidig med att tala, kunna färger, räkna och älskar böcker; har jättebra finmotorik och har världens härligaste humor och skratt. Men; han befinner sig på en småbarnsavdelning, där han inte känner sig stimulerad av att sitta på golvet och leka, han blir irriterad på små bebisar som är "i vägen" och fäller dem "utan att visa skam", som dagis sa... Han är energisk, snabb, älskar att busa med större barn. Han är en ACTION-figur! Som någon sa; tänk om det kunde finnas en BUS-person på varje dagis, som tog med dessa fysiska, energiska barn ut i naturen eller till ställen där det är spännande och roligt/busigt! Där man FÅR låta, brottas, busa, springa med ett tryggt vakande öga i närheten? Så dagis har dragit igång; specialpedagoger, förskolepsykolog, BUP, extra resurs... Det är väl bra, men hur kunde det bli så här? Jag ligger vaken på nätterna och grubblar, har ont i magen och svårt att gå till jobbet. Sen vill jag ju vara hans stora stöd nu när alla på dagis verkar tycka han är ett monster. Det känns som om jag älskar honom om möjligt ännu mer p g a detta. Jag är stolt över hans frimodighet, hans nyfikenhet, hans sociala förmåga (älskar att prata med vem som helst - men bebisarna ger ju inte så mycket där...). Dagis hävdar att det inte finns plats för honom på någon annan avdelning, och att de vill behålla honom med extraresurs så han "lär sig att lösa konflikter med de små barnen". Kan man lära en tvååring att lösa konflikter och se konsekvenser av sitt handlande? Är det inte en mognadsfråga? Som vi ser det, måste han nu gå och vara i konfliktkurs med alla på denna avdelning istället för att lycklig rusa runt med de lite större barnen (som han INTE misshandlar!)Vilken vinter det kommer att bli... Jag blir gråtfärdig vid blotta tanken. Jag vill gärna höra hur det går för er - jag känner mig precis som du/ni! Kramar

Hej! Erik hade lite det motsatta
Skrivet av Dupin
problemet i våras när han bytte till sitt dagis - då fanns det bara småbarns och storbarnsavd, och han blev yngst på storbarns. Jätteknepigt, för även om han också är mycket tidig med tal, motorik, etc, så hade hans sociala förmåga inte riktigt utvecklats i samma takt, och det blev jättejobbigt när det bara var äldre barn. Nu har dagiset så många små, så de har tre avdelningar och Erik går i "mellanbarnsavdelning", med 2,5-4 åringar. En enorm skillnad!! Hoppas att det ordnar sig för våra småkillar - jag tror dock att man inte ska känna sig misslyckad för att de sätter in alla resurser, mycket är ju menat som stöd för personalen också. Känner du förtroende för personalen i övrigt, så se vad som händer, fast jag måste säga att det verkar lite underligt att lära ett så litet barn konflikthantering med ännu mindre barn...

Är det jag som har skrivit det här???
Skrivet av Arg, ledsen och uppgiven
Herregud, det var som att läsa mina egna ord! (Jag blev faktiskt lite tagen...) Jag känner igen varenda sak du skriver fast, som sagt, min son är lite äldre. Och jag undrar precis som du, hur kunde vi hamna här? På vårt dagis har de också kontaktat pedagog och psykolog. Tack och lov kommer vi att ha talan i det hela, gillar vi inte psykologen, kontaktar de en annan. Vi ska träffa henne denna veckan. Jag tycker att det är jätteskönt, jag vill ju inget hellre än att hjälpa honom , men jag vet inte hur? Men det är ju intressant att se att ni har fått en extraresurs. Vad innebär det? Fick ni det automatiskt eller fick ni tjata er till det? Tycker du att det är bra? Det är nämligen vad jag har funderat på, en person som kunde ge honom extra stimulans i det han är duktig på och samtidigt försöka hjälpa honom att utveckla det sociala. Min son är precis som din, bättre på att leka med stora barn. Eller för den delen yngre barn. Han är helt tokig i bebisar. Gullar och kramar och bara älskar dem. Han har gjort sig själv till fadder för en yngre kille på dagis och lärt honom allt"! Att åka rutschbana, att gräva i sanden, att cykla trehjuling osv. Om den lille killen är ute och leker samtidigt som min son, leker han inte med sina kompisar utan bara med en lille killen. Och lillens föräldrar är helt fascinerade och alldeles till sig över min son. Det här visar så väl vilken underbar kille han också är. Men det här vet ju inte föräldrarna i vår grupp om...


Extra resurser...
Skrivet av kande
...känner jag att jag också behöver ibland! Ni har rätt, man ska se det som att dagis tar det på allvar och gör sitt bästa för att verksamheten ska bli bättre för alla inblandade. En större pojke på avdelningen fick resurs som följde honom upp på syskonavdelningen sedan. Det verkar funka bra, utifrån vad jag har sett - jag har dock inte pratat med hans föräldrar. Dagis verkar anse det viktigt att inte punktmarkera någon, utan att vara ett vakande öga, en hjälpande hand och länken till hemmet. Det är bara det att jag i mina mörkaste stunder undrar om viljestarka och livliga (=krävande) barn kan generera en extra personal till avdelningen - vilket är bra - men någon måste ju vara anledningen. Vi fick också reda på att vår pojke nyss haft(!) en öroninflammation - så det kan ju också vara en anledning till gnäll, stök och irritation. Han har ätit pencillin nu och har redan blivit "godare" - en liten ljusgestalt, faktiskt. Hemma... Imorse väcktes jag av att han satt och klappade mig på armen och kinden och sa mjukt "Vakna mamma. Gå upp!" Det vanliga har varit kraschelibang och "GRÖÖÖÖT!!!!MAAAAT!!!", eller som förra veckan "Oj, va har JAG gjort nudå?" - han hade tagit min digitala kamera och knäppt 15 bilder på taket, något rött och sig själv underifrån. Med och utan blixt. Hur f-n lyckades han när jag knappt fixar det? ;-D Jaja. På fredag ska vi få träffa specialpedagogen. Hon har väldigt gott rykte här, så jag ser faktiskt fram emot att prata med henne. Just nu sover han i sin nya Byggare Bob-T-shirt (han har haft den på sig i tre dygn och tvättar noga med trasa om han råkar spilla något) och sin "Bandis" i ett kärt grepp. Inga gosedjur här inte. Bandvagnar ska det vara... Min plutt! Berätta gärna om fortsättningen! Det är verkligen en enorm tröst att få ta del av andras erfarenheter! Lycka till!

Vilken mysig kille!
Skrivet av Emma
Ni verkar ha en toppenfin intelligent liten kille och då måste det verkligen vara jobbigt för både honom och er att bli betraktad som ett problem. Tack och lov låter det som att ni dessutom har en enorm tur med dagis. Puckade föräldrar finns det överallt. Dagiskompisens problem är inte er son eller personalen utan hans korkade pappa. TA INTE ÅT ER!!! På dagis är det faktiskt personalen som har ansvar för er som (och de verkar ta det) och pappan får faktiskt ta upp sin oro med dem! Även om dagiskompisen har fått slag av er son så tror jag att problemet förstorades när han pratade med sin pappa. Det är lätt hänt att barnen hakar på när föräldrarna frågar något, t ex "Har XX (er son) bråkat med dig idag också?". Våra fröknar har sagt att de drar av hälften av vad de berättar om oss på dagis om vi drar av hälften av vad de berättar om dagis. Det tycker jag att pappa också borde göra. Till sist; Stå på er! Ni verkar vara toppenföräldrar och er son otroligt fin. Jag är övertygad om att han kommer att övervinna sina problem och klara skola m m alldeles lysande!

Det där har du rätt i!
Skrivet av Arg, ledsen och uppgiven
Naturligtvis är det så att den andra killen förstorar en hel del. Och jag är övertygad om att hans föräldrar triggar fram saker till onödigt stor proportion. Dessutom berättade en av min sons lärare (fast det fick hon nog egentligen inte!) att de föräldrarna är på skolan och klagar över allt mellan himmel och jord. Pappan, som är i 60-årsåldern, visar sig aldrig på skolan förutom när det gäller att klaga hos föreståndarna. Jag känner verkligen ett enormt stöd hos lärarna. Och jag hade ett snack med en av föreståndarna i fredags. Hon sa att hon vill göra allt för att hjälpa oss och hon tänker inte acceptera ett misslyckande (sagt på ett positivt sätt). Så det känns skönt. Dessutom tror jag att de andra föräldrarna tar ut sin egen aggression och ilska på min son. Jag har fått veta att de har ett uruselt förhållande och i det närmaste ligger i skilsmässa. Men varför ta ut det på ett barn??? Jag funderar också mer och mer på vad som kan anses vara normalt för ett barn i den åldern. Ju mer jag läser här och pratar med människor runt omkring mig så inser jag ju att vi är långt ifrån ensamma. Barn är ju så olika, vissa är lugna och andra lite vildare. Jag försvarar inte på något sätt att slåss. Men att råka vifta till någon? Idag börjar vi med en åtgärd som jag hoppas ska ge resultat. Min son är ju enormt petig med mat och det finns inte många saker han äter. Så på dagis har han levt på pasta, ris eller potatis. (Förutom mellanmål förstås). Sista tiden har han matvägrat helt och det är klart att det gör honom mer labil. Är man hungrig så blir man ju mer lättretlig. Så idag har vi skickat med lunchlåda med mat han gillar. Jag hoppas att han kommer att äta. Håll tummarna!!!


Smart kille!!!
Skrivet av Emma
Han behåller trots allt kontrollen! Han har gått med på de nya reglerna och rutinerna, men förlorar ändå inte sin integritet och kontroll. Vad skön! Han är verkligen stark. Härligt att höra att ni tillåter honom göra det just nu också och skickar med matlåda. Det tycker jag verkar vara en bra lösning just nu - han har kontroll samtidigt som han inte behöver vara hungrig och extra labil. Lovar att hålla tummarna, men tror inte att det behövs! Stå på er och krama sonen!

Stort tack till dig OCH alla andra
Skrivet av Arg, ledsen och uppgiven
Det är ett så enormt stöd att skriva och läsa här. Jag hittade ju hit så sent som i fredags men känner mig ändå betydligt starkare nu. Jag inser att vi inte är ensamma och det är en jättetröst. Stor kram till er alla! PS. Min man har också hittat hit (se nick Alphonse)!

Tack Emma
Skrivet av Alphonse
Dina ord värmer verkligen. Vi gör vårt bästa men ibland (just nu) känns det som om man fullständigt tömt ut alla sina resurser. Då känner man sig som världens sämsta förälder. Vår son är faktiskt världens underbaraste kille, det värker i mig när jag ser att han har det svårt, och trots att vi gör allt vad vi kan för att han skall ha en underbar uppväxt så kanske man får inse att även barndomen har många och djupa trauman. Tack igen för dina ord Pappan och man till "Arg, ledsen och uppgiven"

Barn som slåss (väldigt långt, ber om ursäkt)

Ni verkar ha sonen på ett bra dagis!

Ja, det är jättebra!

Går precis igenom samma!(långt också)

Hej! Erik hade lite det motsatta

Är det jag som har skrivit det här???

Extra resurser...

Vilken mysig kille!

Det där har du rätt i!

Smart kille!!!

Stort tack till dig OCH alla andra

Tack Emma

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information