Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Begåvade barn (långt)

Skrivet av
Apropå snack som pågår och har pågått.

Vad kan föräldrar och barn själva göra, och vilka skyldigheter har skolan att stimulera den intellektuella och känslomässiga utvecklingen hos elever som är "duktiga"? Det vill säga: de elever som läser och räknar bra, är snabbare på att lära sig och fatta, och har intressen och kunskaper utöver vad skolan kräver. De som vill och borde få använda sin skoltid till något bättre än att vänta in de genomsnittliga, försöka stå ut med de tröga och bråkiga, eller bli avfärdade av lärare som inte har tid. I bästa fall kan de få möjlighet att sysselsätta sig i ett (förhoppningsvis) lugnt hörn med enbart självstudier (av inte särskilt stimulerande eller meningsfullt slag). Är det inte slöseri med begåvningar att inte göra något bättre för dem som skulle kunna ha stor glädje av skolan, men som idag lämnas åt sig själva och ofta tröttnar, tappar hoppet eller blir "lata"?

Föräldrar kan naturligtvis försöka avhjälpa bristerna i skolsystemet genom att ge tillgång till en stimulerande och intresserad miljö hemma istället. Men det kräver att barnen är motiverade att, utöver skolans långa meningslösa dagar som tröttar ut dem, avsätta ännu mera tid och orka sitta still hemma också med läsning, problemlösning och diskussioner på den tid som finns över, och när föräldrarna har tid. Det kan bli fråga om att välja bort fritidsaktiviteter som sporter och kulturskolor - som för "plugghästarna" annars kan vara extra nyttiga för att bekämpa dåligt självförtroende i förhållande till idrottande jämnåriga. Alla barn borde ju ha rätt till en fritid när de kan vara ute och leka, eller sitta inne och pyssla med något alldeles eget som inte har med skolan att göra. Alltså vore det bättre om skoltimmarna kunde utnyttjas till utbildning, hellre än fritiden.

Till att börja med måste föräldrar bli bättre på att sätta sig in i hur skolan idag faktiskt fungerar,och inte tro att det är som "förr", eller vänta på att saker löser sig av sig själva med tiden. Det är nämligen inte alls säkert att ett barn som kommer till första klass och redan kan läsa och räkna och har en massa kunskaper om allt mellan himmel och jord, kommer att bli upptäckt som "duktigt" och få adekvat och positiv uppmärksamhet. Det kan mycket väl hända att det första utvecklingssamtalet blir en negativ överraskning för den stolta föräldern! Begåvade barn är ofta besvärliga, därför att deras iakttagelseförmåga och allmänbildning gör dem medvetna om bristerna i systemet. De blir kanske otåliga, kritiska, envisa, svårstyrda, enstöriga och överkänsliga. Inte ens en välvillig lärare orkar heller alltid med att uppskatta en elev som inte går de förväntade vägarna. Om klassen i övrigt är jobbig, kan den duktiga eleven vara droppen... Det kan gå så långt att läraren drar in elevvårdsteamet och övertalar föräldrarna att försöka få det lata och uppkäftiga barnet utrett för misstankar om neuropsykiatriska störningar! (Ja, något konstigt är det säkert i huvudet, eller i hemmiljön...)

Vilka skyldigheter har då skolan? Faktiskt en hel del! Det finns en Europaråds-rekommendation från 1994, som inte riktigt passar in i den svenska politiska modellen, men som säger att särbegåvade barn bör få sitt speciella utbildningsbehov tillgodosett (se Roland Perssons förord till Ellen Winners bok: Begåvade barn - myt och verklighet. BrainBooks 1999). Jag är lite kluven till detta att tala om specialpedagogik och särbehandling. Det ger intryck av att man vill bunta ihop särbegåvade med begåvningshandikappade och funktionshindrade av alla slag, och att föräldrar även till de läsbegåvade bör organisera sig i intresseföreningar och "kräva sin rätt". Denna modell finns för övrigt i USA, där t.ex. det utmärkta infocentret ERIC Clearinghouse - http://ericec.org/ - sysslar med att ge upplysning kring "begåvade och handikappade barn".

Det skulle onekligen kännas trevligare om det fanns mer av en öppen attityd till ALLA barn som kommer till skolan: "Aha, ännu en liten individ! Vad kan vi göra för att just denna lilla människa skall trivas i skolan och lära sig relevanta saker
Svar
signatur fattades (förlåt)
Förlåt, glömde signera föregående (ny här...)
Skrivet av  Länsman
Tack för intressant inlägg
Det gör ingenting alls att ditt inlägg blev långt. Det var mycket intressant och tankeväckande att läsa.

Ja, ALLA barn har rätt till att få utvecklas optimalt i skolan. Det stämmer också att många barn krymper och slutar att utvecklas om ingen har några förväntningar på dem, om ribban alltid sätts för lågt.

Det jag dagligen ser är en diskrepans mellan vision och verklighet. Visionen är att alla barn blir sedda av sin lärare och att de får undervisning utifrån deras nivå. Att läraren ser vilka saker som får alla dessa olika barn att nappa och bli nyfikna på att lära sig mer.
Jag tror inte att någon lärare vägrar skriva under ovanstående vision. Man blir lärare just för att man tycker om att se barnens intellekt och nyfikenhet växa, man vill att de ska utvecklas och se deras glädje när de behärskar mer och mer av sin hjärna och därmed sin omvärld.

Men vad händer när man kliver ut i verkligheten med sin lärarexampen i handen? Ingen var väl missat den skoldebatt som pågått på sistone? Alla vackra visioner och tjusiga mål går i tusen bitar när man står framför sin klass, som kan variera mellan 20 och 30 barn. Har man otur så har man en fullständigt heterogen klass med barn som ligger på fullständigt skilda utvecklingsnivåer. Du är ensam. Ibland kan du ha en assistent som är där för att något barn överhuvudtaget ska kunna fungera i skolmiljön. Ibland kan något eller några barn ha några timmar i veckan hos specialfröken. I lågstadiet har de i regel fler timmar, i mellanstadiet kan de i värsta fall bli helt utan trots att behovet ökat snarare än minskat.

Så: kliv i mina mockasiner en liten stund. Stå framför dessa barn med vitt skilda behov. Kanske finns det inga böcker alls mer än skrivböcker. Det är ingen nackdel i sig, men kräver många fler timmars förberedelser jämfört med "färdigt" material så som man långt oftare använde sig av förr.
Du har Pelle och Lisa som knappt kan läsa och skriva, du har Olof och Anna som ligger i på en nivå som årskursen över eller mer. Däremellan ett vitt spann av barn som ligger någonstans mitt emellan dessa ytterligheter.
Du är ensam i klassrummet, ensam om att planera gruppens aktiviteter (för det rör sig fortfarande om en grupp du har hand om) och dessutom planera vars och ens individuella utveckling.

Fakta:
Vad gäller personliga möten så har läraren exakt 8.8 minut per barn och dag om man fördelar veckans timmar på 25 barn (har tagit bort gymnastik, slöjd och musik som klassläraren kanske inte alltid har hand om). Då har jag inte heller dragit bort den tid som går åt för gemensamma genomgångar och andra aktiviteter man gör tillsammans och inte en och en. I verkligheten kanske det rör sig om mindre än 5 minuter per barn och dag. Vissa barn kräver mer uppmärksamhet och "tar" minutrar av andra, så vissa elever kanske inte får mer än ett och annat ögonkast vissa dagar.
Vad gäller planeringstid: den arbetsplatsförlagda tiden går i mångt och mycket åt till konferenser och arbetslagsmöten (inte alltid önskade av lärarna själva), utöver detta har man i snitt två timmar per dag i förtroendetid då man kan sitta och planera sitt arbete. Fördelar jag denna tid på 25 elever så blir det 6,7 minuter per dag att planera för de enskilda eleverna. Tid går även åt till att planera övergripande mål samt gruppaktiviteter, så den enskilda elevens tid är i verkligheten än mindre.

Där har ni lite av orsaken till att lärare arbetar bra mycket mer än den tid de får betalt för (det är inte många arbetsgivare som betalar ut övertid), dels har ni nyckeln till varför de vackra målen och visionerna är svåra att genomföra.

Det skulle gå att utföra det skollagen och styrdokumenten i övrigt ålägger skolan och läraren,

OM tid gavs för lärarna att planera enskilda elevers utveckling.
OM det fanns fler lärare i skolan.
OM det fanns möjligt att nivågruppera vid behov, vilket kräver fler lärare i skolan, samt en skola som är byggd med grupprum så att de olika grupperna har någonstans att ta vägen.

Så är det inte för det mesta. Därför strävar lärarna på så gott de kan, de prioriterar, (vilket är en
Skrivet av  Läraren
Otroligt BRA skrivet!!! IMT
.
Skrivet av  Förälder
Äsch det hamnade under fel inlägg, men det.....
var också bra skrivet.
Skrivet av  Förälder
Här skulle det vara!
Otroligt bra skrivet och att det var långt gjorde ingenting!!!
Skrivet av  Förälder
Lärare på defensiven...
Egentligen får jag väl skylla mig själv om diskussionen direkt börjar handla om lärarens situation. Det fanns mycket i mitt inlägg som pekade på just vardagen i klassrummet. Men det var inte vad jag ville med inlägget. Snarare var jag ute efter att informera både föräldrar och lärare om att det finns mera än de vanligaste fördomarna att lära sig om hur begåvade barn kan ha det i skolan, och att det kan vara intressant att debattera lite kring de linjerna. Men, OK, lärarfrågan först:

Många av mina diskussioner med min dotters olika lärare har cirklat just kring detta: lärarens känsla av otillräcklighet, och behovet av att få erkänsla och tröst från utomstående vuxna (dvs i typfallet föräldrar) för att hon(eller kanske han) gör så gott hon (han) kan inom de alltför snäva ramarna. Som om det någonsin varit frågan om att ifrågasätta den enskilda lärarens prioriteringar och yrkesheder! Visst har jag blivit ledsen när jag inte lyckats få en vettig kontakt med en lärare, därför att vissa är så inneslutna i skolans världsbild, språkanvändning och problemformuleringar att de inte kan följa med i ett abstrakt eller praktiskt resonemang på annan eller högre nivå, men därför drar jag ju inte slutsatsen att lärare som grupp är värda någon generell kritik! Jag har också blivit besviken på lärare som kritiserar elevers vilja att arbeta i skolan utan att samtidigt lyckats uppmärksamma ens de mest uppenbara yttre sammanhang av orsak och verkan när det gäller barnens (och föräldrarnas) livssituation kontra skolresultatet. Men jag önskar inte heller att lärare skall vara allvetande om elevernas privatliv och skickliga i socialarbete eller psykoterapi! Det räcker så bra med att de är kompetenta och lagom engagerade lärare. För det mesta är jag dock helt införstådd med precis hur lite tid och ork en klasslärare idag har kvar att fördela till de (åtminstone från en början) välmotiverade och (mer eller mindre uppenbart) särbegåvade eleverna i en klass. Så det handlar inte om lärarrollen och vad man kan kräva av en klasslärare.

Kan det inte få handla om barnen i stället? Måste man alltid behöva känna sig som en krävande och gnällig förälder när man har förväntningar på att ens barns enkla resa genom skoltiden skall ha ett meningsfullt innehåll? Elever kommer och går i en lärares liv, men skolan och undervisningen är i stort sett densamma genom åren (trots alla reformer). Lärare kommer och går i en elevs skoltid, men allt som då händer med eleven i skolan - varje moment i undervisningen, varje steg på vägen mot bildning och egen kompetens - sker för första och enda gången, utan tid till repris....

Det är ju ni lärare som ser detta ske, varje dag, i hela ert yrkesliv. Om ni inte räcker till, om kraven på er är för stora och mångskiftande, så måste ni ju fortsätta att med hög röst ifrågasätta innehållet och ramarna för skolan, eftersom ni ju inte längre har möjlighet att utforma arbetet på ett sätt som leder till önskvärda resultat eller egen tillfredsställelse. Vem kan vara nöjd och lugn när det man trodde på och ville göra misslyckas? Varken lärare, elever eller föräldrar, skulle jag tro. Lärare kan väl få försvara sig mot uttalade eller tänkta anklagelser (och kräva bättre villkor för egen del) i något annat sammanhang? Så inte ännu mera tid och uppmärksamhet styrs bort från det centrala i skolan - BARNEN!

Föräldrar och lärare (och elever, i den mån de kan) behöver hjälpas åt för att upptäcka och beskriva skillnaderna i skolan, för att sedan kunna arbeta för en förändring. Skillnaderna mellan vision/planering och verklighet/utfall på alla nivåer, från skolpolitik till enskilda lektioner. Skillnaden mellan elever som lyckas bli godkända genom att vara välanpassade till skolan, och de som uppnår samma godkända nivå TROTS skolan, men som skulle lyckats mycket bättre i en annan sorts skola. Skillnaderna mellan att kunna något därför att man har hittat det av en slump och skrivit av det, och att kunna något därför att man har arbetat sig fram till det och sedan kontrollerat att man har förstått det genom att diskutera en egen formulering
Skrivet av  Länsman
Bra inlägg!
Både ditt första och det här.
Du kan skriva och förklara så bra och jag tror många föräldrar håller med dig, jag gör det och jag önskar att vi alla kunde resonera som du.
Barnen är ju det viktigaste vi har!!!!!!!!
Skrivet av  Rea
Trist att bli illa tolkad
Det som handlar om eleven, handlar om skolan, handlar om läraren vilket till slut leder att det handlar om eleven. Det går inte att enbart diskutera eleverna, det går inte att enbart diskutera lärarna - de hänger ihop.

Kan du inte ta tillvara på det jag kan tillföra diskussionen, något du inte kan: en verklighetsförankring baserad på dagligt arbete i skolan.

Kan vi inte diskutera hur föräldrar och lärare kan förändra skolan tillsammans, samtidigt som vi håller i minnet det skolans personal INTE har tillgång till för att utföra sina gärningar, nämligen tid och resurser? Då hamnar diskussionen på en mycket mer realistisk nivå och vi slipper visionärt flum, något som jag matas med alltför ofta av oinsatta skolförståsigpåare, och som jag dessutom är djupt och innerligt trött på.

Det du skriver är viktigt, ja. Jag säger inte emot dig, men för att inte diskussionen ska utarta till det som hände längre ner, att någon börjar skiva att lärare är lata eller låter sin ovilja att göra extrauppgifter skina igenom osv, så tycker jag att vi ska lyssna på varandra och ta tillvara på det vi har att säga utan att avfärda varandra som du gjorde med mig. Jag var INTE ute efter tröst och medhåll, jag gav en beskrivning av hur vardagen ser ut och jag vill veta hur vi ska bära oss åt PRAKTISKT. NÄR ska lärarna ha tid att sköta en skolklass och samtidigt utveckla skolan? Hur ska vi bära oss åt för att hjälpas åt så att detta ändå är möjligt?

Med hopp om att inte åter bli avfärdad som egocentrisk, ser jag fram emot en diskussion vi bägge kan delta i och som mynnar ut i något annat än en gormande mobb som tjuter att allt är lärarnas fel.



Skrivet av  Läraren
Illa tolkad, nej, förlåt!!!
Förlåt - hej, men vad hände?

Jag ville inte alls nedvärdera dig eller lärare som grupp, det råkade bara vara så att just tidsarargumentet har jag hört så många varianter på från andra lärare. Jag tycker inte alls det tyder på att lärare skulle vara egoististka - det måste ju bara vara en naturlig reaktion av en lärare att förklara sin situation inför föräldrar när man känenr sig trängd av taskiga arbetsvillkor. Det här blir lite hastigt skrivet, men jag ville bara försäkra dig om att jag lyssnar och förstår! Det är ju just min mening detta du påpekar: att lärare måste bidra med den sanna beskrivningen av hur det ser ut i skolan, och att föräldrarna måste respektera detta och inte kräva det omöjliga av en enskild lärare! Visst kan det bli för mycket av flummiga visioner, herregud, ja, men jag vill gärna höra vad som är möjligt att göra INIFRÅN skolan också, och inte bara försöka uppfinna hjulet själv från min oupplysta position, eller acceptera skolpolitikernas nästan lika oupplysta visioner?
Var skall vi fortsätta? Har någon annan någon idé?
Skrivet av  Länsman
Du, läraren, det är jag igen, hepp!
Du, jag vet, jag skriver på en helt annan nivå.
Men jag har absolut inte skrivit om att lärarna är lata då är det ngn som har misstolkat mej grovt. Jag försöker få till det att _barn_ blir inte lata så tidigt, jag har svårt att tro det.
Men från det ena till det andra, nämligen päronet.

HUR många tror du är så ärliga som du? Hur många av dina kollegor kan erkänna att de inte har tid? Hur många människor överhuvudtaget vill erkänna att de har brister???
Jag har läst om den dagmamma här nånstanns som inte tyckte att hon gjorde fel fast hon inte hade tid med barnen..
Hur många lärare blir inte sjukskrivna i ett kör för att de inte hinner med sitt arbete?
Hur många barn hamnar inte i en fälla där de blir stämplade för att de är bakstavsbarn, psykiska störningar och hela karuslellen just bara för att vi _vuxna_ inte kan _PRATA_ med varandra, med kollegor eller föräldrar???

Hur vi än gör kan vi aldrig någonsin komma ifrån att vissa människor går bara inte ihop, det är så. Men vi vuxna kan välja själva men hur väljer vi åt ett barn??? HUR många lärare kan ärligt svara att de gått vidare och erkänt för kollegor, ledning eller föräldrar att nej, tyvärr, din Kalle eller din Lotta och jag är på kollisionskurs jämnt, vi måste flytta på henne. För hon/han mår dåligt och jag mår dåligt och det går ut överallting.
För det gör det, läraren sitter och är irriterad, massor av energi går åt till något helt onödigt...oftast INOM dig...

Hur många lärare säger på ett föäldramöte eller så att nu måste vi ta hjälp av föräldrarna och protestera ordentligt??? Jag tror det är få, för i slutänden blir det att _du_ erkänner att du inte hinner med ditt jobb trots alla andra hinner med det??? Tror du det??? Jag måste erkänna att jag tvivlar på att någon vågar stå upp för det. De flesta jobbar nog häcken av sig i skymundan. Och mår dåligt! Och vilka får sitta emellan, jo de barn som vi så gärna vill värna om....
Skrivet av  Rea
Rea och Länsman
Skriver bara för att säga att jag läst era svar och att det känns bättre. Jag vet att det är svårt att diskutera skriftligen - ibland tolkar man in annat än det som uttryckligen står skrivet vilket kan leda till onödig adrenalinutsöndring...

Jag har ont om tid ikväll, men jag tänker så det knakar för att formulera de tankar jag själv har kring ämnet - för tänkt, det har jag! Fortsättning följer!
Skrivet av  Läraren
Ngt förvirrat, men läs gärna till slutet ändå...
Nu har jag tänkt en stund. Ska försöka skriva det jag kommit fram till så här långt, men det är långt ifrån en "färdig" tanke.

Skolan är ett rö för vinden. Nya "fantastiska" inlärningsmetoder formliten regnar över den. Somliga är bra andra är urusla. En del införs för att det faktiskt främjar inlärningen - en del införs för att det sparar kommunen pengar (men det framställs som om det skulle vara bra för eleverna och inget annat).

Det politiska inflytandet är stort ("Flumskolan" under 70-talet och den nya "prestationsskolan" som håller på att växa fram nu). De lärare som utbildas blir färgade at detta under sin utbildningstid. Den är till stor del till att kröka oss så att vi passar de rådande politiska strömningarna - vi ska ju fostra barnen till goda samhällsmedborgare. Vad som är gott beror på den tid man lever i.

En viss tid var ordning och reda, gott uppförande och att inte säga emot att vara en god samhällsmedborgare. Det gäller visserligen i mångt och mycket nu också, men det talar man inte högt om. För att vara politiskt korrekt så fick man under en lång tid inte värdera eleverna med hjälp av betyg eller prov. Det börjar vända nu och diskussioner om betyg och värdering av arbetet är inte ovanliga nu. Vissa kommuner ger sina elever "betygsliknande dokument" fram tills dess att det är OK att ge betyg i åttan och uppåt.

Är det rätt eller är det fel?

Redan där hittar vi en fråga som det råder stor oenighet om. De som är emot betyg är lika mycket emot betygen som de som är för betyg är för dem. Bägge parter har sina argument och har svårt att övertygas av den andre.

Om vi ska hitta ett sätt att utvärdera elevers kunskap så borde vi ju för det första vara överens om de över huvud taget ska utmynna i betyg eller ej.

Om vi bestämmer oss för att inte ha betyg, hur ska vi då synliggöra elevens framsteg inom skolarbetet? Det går säkert - jag säger inte annat - men hur?

Om vi bestämmer oss för betyg: vad ska betygsättas? Om betygen ska säga samma sak i olika delar av landet så måste alla sätta betyg efter mycket klara kriterier och riktlinjer. Och är det farligt att betygsätta yngre barn?

Det här är bara ett exempel som visar att det mesta som handlar om skolan väcker oerhört starka känslor, det är sällan en förälder säger att den inte bryr sig om ifall barnen får betyg eller ej, utan ofta är de starkt för eller starkt emot betyg.
Politikerna bestämmer hur vindarna ska blåsa i skolan. Det är mycket sällan man ser en politiker komma på besök i skolorna för att se hur verksamheten fungerar på riktigt. Ska jag vara ärlig så ser man inte ens rektorn på besök i klasserana så att denne ser hur verksamheten fungerar. Ändå fattas beslut åt höger och vänster baserade på....ja....vaddå?? Om de inte frågat lärarna vad de tycker och hur det fungerar, så VAD baseras alla beslut på?

Politiker lyssnar mer på väljarna än på lärarkåren, så även om lärare mot politikernas vilja gör sig hörda och berättar hur det ligger till så händer inte mycket - inte förrän väljarna börjar hota att flytta sina röster. Men om inte ens väljarna är ense om hur det vi att skolan ska se ut, hur ska de då kunna påverka politikerna?

Det här var en samling trassliga tanketrådar, men de är de som dyker upp först för mig. Kan ni hjälpa mig att reda ut dem och reagera på det jag skrivit?

Skrivet av  Läraren
Svar på: Ngt förvirrat!
Nu blir det här kanske mera av en allmän skoldebatt än en diskussion kring begåvade barns problem med skolan, som jag från början hade planerat. (Kan vi börja om den diskussionen senare i en egen tråd?)

Tack, Läraren, för att du försöker tänka och reagera. Det är mycket bra - förlåt att jag i min iver att fortsätta debatten glömde att tacka dig efter ditt första fina inlägg!

Det kanske är större än du tror, det du gör genom att engagera dig här. Det finns så mycket att vinna på att i detta anonyma sammanhang försöka sammanföra olika föräldrar och lärare som INTE möts över huvudet på ett enskilt barn som de har ansvar för, utan här kan diskutera sina olika vinklingar på livet och skolan öppet och utan att eventuella skilda meningar får konsekvenser för ett bestämt barns skolgång.

Här på Föräldranätet tycker jag att det kan finnas en chans att resonera kring hur vardagen ser ut (och hur den eventuellt skulle kunna förändras) för barn, lärare och föräldrar - ett perspektiv som nästan saknas i de andra skoldebatter som varit igång i media och på internet under våren och sommaren (Svenska Dagbladet och Lärarförbundet, bland andra). Finns det fler lärare som vill vara med? Och föräldrar?

Skolan förändras, ständigt. Det är antagligen tröttsamt bara det, för dem som finns med därinne. Annars är det ju något som vi fått lära oss att leva med överallt, även om det är stressigt när förändringstakten ökar. Att alltid vara på väg mot något nytt och ständigt reflektera över det som är och hur det skulle kunna bli bättre - den aktiviteten ligger inbyggd i grunden för den modernitet vi lever i. Dvs den inriktning mot förändring och framtid, som västerlandet formats efter alltsedan demokrati och upplysningstänkande började anses viktigare än stabilitet och religion, för några hundra år sedan. Så ibland svänger pendeln hit, ibland dit, när det t ex gäller betyg. Men hur man än väljer så förändras verkligheten hela tiden samtidigt som man försöker ta ställning till vad som är bäst, så att det aldrig går att återvände till något speciellt "förr", som var bättre.

(Detta är en massa tröttsamt skitsnack, kanske, tycker en del av er som ser detta bläddra förbi på skärmen, och undrar när jag skall komma till saken.)

Hur skall väljarna kunna veta vad de vill kräva av politikerna för skolans räkning? Antingen är "väljaren" förälder till ett skolbarn, och har i bästa fall en vag uppfattning om vad som tycks fungera eller krisa på en bestämd lokal skola, men ingen aning om hur det ser ut i resten av Sverige. Eller så är "väljaren" en vanlig halvengagerad medborgare som hör talas om alla kriser och förskräckligheter i skolan genom medierna och/eller genom bekanta som har närmare kontakt med en bestämd skola som de klagar på eller berömmer. Hur kommer de då att välja? Tror de att det är pengarna som är problemet, väljer de partiet som lovar mera resurser. Tror de att det är ordningen som är problemet, väljer de partiet som lovar fler poliser. Tror de att det är pedagogiken som är problemet, väljer de partiet som lovar stöd till friskolor. Men hur skall man välja om man tror att det är skolans förhållande till den okända framtiden som är problematisk? Partiet som lovar ge mera pengar till IT-grejor? Eller partiet som lovar hålla sig med en konsekvent skolpolitik fem-tio år i sträck?

Skall skolan vara en plats som är anpassad efter varje tids behov av utbildning och förvaring av ungar, eller skall den vara ett tryggt och begripligt ställe för barnen att vistas på medan de växer upp och söker kunskaper som de behöver? Och hur mycket skall vara obligatorsiskt för alla, av den förvaringstiden och de kunskaperna?

Själv tycker jag det är stressigt och förvirrande att skicka min dotter till det här slaget av ständigt förändrad skola, där inte mycket går att begripa och engagera sig i (schematolkning, läxhjälp, utvärderingar/föräldrasamtal) utifrån ens egna erfarenheter av mellanstadiet för många år sedan. Ändå tycker jag att det är alldeles för LITE som har ändrats på allvar! Ungarna går fortfarande till skolan på bestämda tider
Skrivet av  Länsman