Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

"Bråkig" kille- råd tack!

Skrivet av Ulle
Skulle så gärna vilja ha något råd om hur jag bäst ska hantera följande: I vårt bostadsområde bor en kille (8 år) som ofta bråkar med andra (mindre) barn, tex hotar, kastar sand, ibland slåss.
Jag tror säkert hans föräldrar känner till att han bråkar, eftersom det även är bråkigt i skolan.
Idag kom mina barn hem från lekparken och sa att "XX säger att om vi inte sticker hem ska vi få stryk". Han har även slagit äldsta dottern, 5 år med tillhygge.
Jag blev irriterad, stack dit och frågade varför han sagt så. Det kunde han inte riktigt svara på. Jag sa då att om du håller på så törs inte de mindre barnen gå hit och om du gör det igen tänker jag gå och prata med din mamma... Och det är just det jag sa som gör att jag grubblar nu:
På vilket sätt skulle det hjälpa om jag gick och pratade med hans mamma? Hon är säkert redan tillräckligt ledsen över att han inte kan sköta sig! Ni som har barn med "svårigheter att inte bråka", hur skulle ni vilja att jag gjorde om det var er son? Erfarenheter? Egentligen vill jag ju att han ska känna förtroende för mig som vuxen, inte se mig som ett potentiellt hot (som en som tänker skvallra för mamma).
Svar på tråden: "Bråkig" kille- råd tack!

svarar för meg själv...

Skrivet av  növis
Min son är ofta den som jagar o skrämmer, o jag kan bara säga att jag tycker att det är mycket bättre att jag får reda på det direkt, istället för att alla ska gå o tjafsa bakom våran rygg. Rak kommunikation är et måste, klart att det är jobbigt att få en massa arga/ledsna mammor hem på trappan, men man får en möjlighet att prata om det, och även tillsammans med den som bråkar. Ofta blir det så att om något barn "bråkar" ofta, så lägger man automatisk skulden på denne, ibland också även utan att höra hans/hennes sida av saken. Min son har dock inte gått på mindre barn.
Jag har haft flera möten med sonen,"kompisar" o deras föreldrar. För att försöka förklara varför det blir tokigt ibland, min son blir inte blixtarg utan anledning, men han har bla svåra impulsstörningar, vilket gör att när "vi" blir irriterade(men biter ihop) går han i taket direkt, han kan inte styra detta, han hinnar inte, men han mår dåligt sedan, för han vet att det är fel att slåss.
Nu vet skrev du ju inte om denna pojk hade någon diagnos, men jag tror ändå i vilket fall som hälst att det är bättre att säga till, än att tiga.

Det kan väl inte vara fel att bry seg,det har min son lärt sig, att vi vuxna pratarom saker som händer,men även med honom, så han känner inte något hot, han tycker det är bra.
Hoppas det va till lite hjälp iallafall, o lycka till.
 

Tack för svaret!

Skrivet av  Ulle
Min egen dotter (5 år) har också tidigare (lite bättre nu, men det går ju i perioder) varit ett barn som ofta får skulden till alla bråk, eftersom hon är den som "slår först" och sen inte har förmåga att förklara sig eller berätta vad som gjorde henne arg, även om hon blivit retad till tusen.
Håller verkligen med dig om att man som förälder hellre vill ha rak kommunikation än en massa spekulationer (skitsnack) kring ens barn.
Men ibland känner jag att det känns så hopplöst att få höra "syndaregistret" efteråt när man ändå inte kan göra det som hänt ogjort. Därför skulle jag så gärna vilja sköta detta själv med den här pojken, liksom så att han förstår att jag inte är ute efter att sätta dit honom. I allafall så länge det handlar om småsaker. De flesta föräldrar i området snackar ju som att "Den där jä--a XX..." och det är ju så orättvist!
Men det kanske känns bättre för honom och föräldrarna om jag pratar med dem då?
Tack så mycket för svar som sagt!!
 

Arga föräldrar med gråtande barn,

Skrivet av  Wild
har vi haft utanför dörren flera gånger. Och såklart det ÄR jobbigt. Grymt jobbigt. För på ett sätt så skäms man ju djupt för det min son utsätter andra för. Vi har heller inte haft ord att förklara hans handlingar med.
MÅnga gånger handlar det dock om att någon annan har börjat med att retas - just i syfte med att få vår son att bli arg. (ökänd för det ju) Och då försöker jag förklara att självklart får vår son inte slåss, men alla har ett ansvar att se till att det är trevligt när man leker. Man ska inte heller retas t.ex.

Men som sagt...jag skulle också uppskatta rak kommunikation än bakom rygg snack. Samt att bli bemött med respekt samt ödmjukt. För jag tror inte att det finns några föräldrar som uppfostrar sina barn till att slåss - det vill vi faktiskt inte. Och vi är lika ledsna som ni när det sker. Kanske ännu mer ledsna eftersom ni som är utsatt oftast blir förbannade.
 

Tack Wild!

Skrivet av  Ulle
Ja, det är just den erfarenheten att andra föräldrar blir förbannade på barnet som "bråkar" istället för att orka se varför det blev fel, som gör att jag skulle vilja bete mig på ett annat sätt nu när jag befinner mig på "andra sidan" i denna situation.
Vill gärna sköta det på ett bra sätt nu när jag har chansen.