Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Reflektion från en lärare...

Skrivet av lärare
Jag arbetar som lärare i liten mellanstadiegrupp sedan flera år.

Med jämna mellanrum stöter jag ihop med elever som lever mycket tajt med sina föräldrar (ffa sina mammor).
Det är iofs väldigt trevligt och tryggt för eleven...men...det skapar också problem.

Ffa gäller det viss information som delges eleven från föräldern. ALLT vi vuxna pratar om är kanske inte menat för elevens öron. Ibland ligger ju samtalen över elevens mognad/intelligensnivå och är ett resonemang mellan skolan-föräldrarna.
Om föräldern då går raka vägen hem och ventilerar det hela med sina barn skapar oro, otrygghet och ibland motstånd hos barnet mot skolan/lärare.

Det behöver nu inte bara gälla kommunikationen skolan - hemmet, utan även utredningsteam - hemmet, läkare - hemmet osv...

Tex har vi elever som börjat medicinera och redan från början fått information av mamma om att de "kommer tappa aptiten"...inte så nedra bra om ungen redan innan har problem med mat och skolans matsituation...En nedra bra anledning att strula ännu mer helt enkelt.

I och med att det är så tajt mellan föräldern - barnet så uppstår också onödiga konflikter mellan föräldern - skola, när barnet inte uppfattat saker rätt i skolan, och sedan går hem och berättar detta för en alltmer skärrad förälder...som reagerar med att kontakta rektorn istället för att checka av med oss lärare om uppgiften verkligen kan stämma...

Min vädjan med detta inlägg blir alltså:

Snälla...håll kommunikationen hemma med barnen på barnens nivå. Lyft inte upp barnen till era egna väninnor/samtalspartner...
Sålla i det ni säger, och det vi från skolan pratar med er föräldrar om.
Skulle informationen vara menat för elevernas öron skulle de vara med i samtalen...Det finns en anledning till att vuxna träffas själva....
Ge inte ut information till barnet som barnet inte är moget att ta till sig, eller information om saker som inte är klara utan är under utredningsstadiet...
Ha en rak kommunikation med skolan, och ring och prata med lärarna om något verkar konstigt i det barnet kommer hem och berättar. Oftast rör det sig om rena missförstånd och kan snabbt klaras ut.

Kanske är det här fel forum att ta upp detta, men då vi i skolan ser detta problem så pass ofta så därför valde jag att uppmärksamma er på det hela...hoppas det är ok? Kanske ger det någon lite eftertanke? Kanske är inlägget helt onödigt...:-)))
I så fall får jag be så mycket om ursäkt!

Min lärarambition är att skolan ska fungera så bra som det bara är möjligt för era barn, och då även kommunikation- och informationutbytet mellan skolan - hemmet - eleven.
Svar på tråden: Reflektion från en lärare...

fel eller inte

Skrivet av  Bittan
Du frågar om det kanske är fel forum att ta upp detta?
Nej, om du skriver på sidan "Skolan" också som vänder sig till ALLA som har barn i skolan.
Här vänder du dig till en målgrupp: "Föräldrar till bokstavsbarn"
Om man som föräldern du beskriver ovan kommunicerar med sitt barn förstår jag iof din reaktion. Men...
Det kan finnas orsaker till att ovannämnda mamma ventilerar det hon hör i skolan med sitt barn eller barnet berättar vad h*n hört i skolan. Men de orsaker tar jag inte upp här för här diskuterar vi inte diagnoser.
Men jag kan övertyga dig att det är inget som är specikfikt för oss som är bokstavsföräldrar, att vi berättar allt vi hör i skoan eller att våra barn berättar allt som händer i skolan. Jag har själv en tajt relation till min son men varken han eller jag berättar allt vi hör för varandra.
Att man berättar för sitt barn om biverkningar tycker jag inte är så konstigt. Barnet har kanske undrat och kännt att något är annorlunda pga medicinen.
 

Det förstår jag precis...!

Skrivet av  Lärare
Jag förstår att detta inte är något signifikt för föräldrar till bokstavsbarn...min tanke är mer att man kanske bör vakta sin tunga ännu mer om man har barn som har svårare att sortera intryck, information osv...

Det jag sett är också att barn med speciella behov (behöver inte bara bokstavsbarn!) n ä s t a n kan fara lite illa om de binds upp av kycklingföräldrar som månar och omhuldar och tillslut (när barnet blir större) inte kan dra gränser mellan barnets nivå och det prat som sker med barnet.

Mitt exempel gällde bara en mamma...men jag har sett det vid så pass många olika tillfällen att det fått mig att börja fundera...
 

Kycklingföräldrar!

Skrivet av  Bittan
Visst finns det kycklingföräldrar men... här generalliserar du igen tyvärr. Du skriver "att barn med speciella behov (behöver inte vara bokstavsbarn) osv..."
Märklig inställning du har till föräldrar som har barn med särskilda behov. Du behöver inte vakta din tunga .... fortsätt att vara ärlig... men man kan ta upp saker på så olika sätt. Var tydlig och konkret.
Tänk, vad i grundar sig detta "överbeskydderi"?
När man som förälder får ett barn som avviker från mängden, om det är bokstavsdiagnostiserat eller "bara" har speciella behov hamnar man i en situation som man inte hade tänkt sig. Vi genomgår olika faser att bearbeta våra barns svårigheter. Det tar också olika lång tid att bearbeta detta.
Att föräldrar inte kan sätta gränser? Det är också något som kan hända ALLA föräldrar oavsett ens barns svårigheter eller ej. Tro mig jag har arbetat inom barn/skolomsorgen hela mitt vuxna liv.
Mitt råd är nog att du bör tänka dig in i förälderns roll. Hur mår hon? I vilken fas kan hon befinna sig nu? Den mamma du skriver om har kanske sina svårigheter som du inte har en susning om.
 

Jag förstår inte riktigt heller

Skrivet av  marikaL m fem
har du märkt att föräldrar till barn med bokstavsdiagnoser (adhd/as/damp) är mer benägna att forsla över vuxenproblematik på barnen? Eller pratar du om "problembarn" överlag?

Det är en svår balansgång att vara förälder till "problembarn". Att prata igenom med barnet VAD som inte funkar och försöka förmå sitt barn att ta ansvar för sina handlingar. Samtidigt som barnet är just ett barn som man på inga villkors vis ska behöva ta större ansvar än det är moget för, och absolut inte tynga med sånt som är föräldrarnas huvudvärk.

Tycker din inställning verkar lite halvknepig också - att barn som upplyses om att medicinen kan ge minskad aptit skulle strula ännu mer med maten då. Det låter lite som att du ser det som att våra barn strular med vilje, för att ställa till det?
(nu har inte min pojk "strulat" med maten nånting, däremot förlorade han tvärt all aptit när han började medicineringen så för vår del var det bra att vi var förberedda på det, så lärararna kunde hjälpa till lite extra och se till att han fick i sig NÅNTING till lunch iaf).

Personligen tycker jag det låter mer otäckt att bara prata OM barnet, inte MED barnet om vad det är som inte funkar, och sen börja medicinera utan att förklara VAD barnet äter och HUR medicinen fungerar och hur den kan påverka barnet.

Men absolut, rak kommunikation är viktig.
Men då handlar det ju också om att ta barnets upplevelser på allvar, även om de "inte stämmer".
Och ta upp sånt du som lärare reagerar på DIREKT med föräldrarna!! DET har jag saknat i min kontakt med skolan, att det till en början var så mycket antydningar, och diffusa synpunkter. Då är det bättre att prata klarspråk med berörda föräldrar på en gång.

Det kan vara en liten eftertanke från mig iaf ;)

 

ang. medicinering

Skrivet av  bullen71
att tala om biverkningar när barnet har upptäckt dem och då förklara att de kan bero på medicinen är väl en sak,,,men att tala om dem innan (med barnet alltså) är väl att måla fan på väggen.
Om mitt barn får penicillin så talar jag väl inte om innan att nu kan du bli dålig i magen av denna medicin. Däremot förbereder jag så att jag har fil hemma, och om barnet blir lös i magen så förklarar jag varför och börjar behandla det med fil.
Samma sak med mediciner mot bokstavsproblematik,,,,,om barnet får minskad aptit så tar vi upp det då,,,,inte innan.
Människor funkar ju faktiskt så att man kan få symtom bara för att man vet att de kan komma,,,,,om man inte visste om dem så minskas risken att de dyker upp.
Hälsningar Åsa.
 

Ja i vårt fall

Skrivet av  marikaL m fem
så satt sonen (10 år) med i mötet med läkare och sjuksköterska när medicinen skrevs ut. Där togs det också upp vanliga biverkningar. Det tycker inte jag är fel, men så har jag en pojk också som vill veta vad han stoppar i sig och hur det verkar.

Men vi kanske pratar om olika åldrar på barn här?
 

jag skulle nog

Skrivet av  bullen71
välja att inte berätta om just aptitminskning om min dotter får medicinering,,,,hon har redan en del problem med maten,,är mycket kinkig (och smal så klart då) och har en del tvång kring maten så jag skulle inte vilja spä på detta med att berätta vad som kan hända (men som inte händer alla).
Däremot skulle självklart hennes lärare få veta vad som kan hända så att det finns en beredskap OM det händer.
Men vi är ju olika som föräldrar också,,,jag tror att vi gör det vi tror är bäst för vårt barn (och ofta har ju vi föräldrar rätt *ler*).
Hälsningar Åsa.
 

Tack för dina synpunkter!

Skrivet av  Lärare
Vi pratar direkt med föräldarna om något bekymrar oss, eller om vi märker att barnet har svårt att sortera information det fått.
Ibland måste man dock tassa med ullstrumpor. Det är lätt att trampa föräldrar på tårna, och att våra observationer tolkas som kritik mot föräldern.

Jag har inte märkt att föräldrar till bokstavsbarn är mer benägna att lägga över vuxenprat på sina barn - det förekommer överallt. Det jag märkt är att bokstavsbarnen har svårare att ta till sig dylik information och lätt "fastnar" i detaljer som ställer till problem istället för att det underlättar för barnet.

Jag är fullt medveten om att barnen inte strular med vilje. Får förklara lite närmare:
Om vi först får mycket oroliga signaler från en förälder ang. att barnet inte äter tillräckligt, går ner i vikt osv, och vi då tillsammans med föräldern skriver in i åtgärdsprogrammet att på alla möjliga sätt stötta i matsalssituationen och samtidigt inte "köpa" elevens bortförklaringa till att inte smaka på maten (äta lite)....så underlättar det inte vårt arbete om föräldern ger barnet ytterligare ett "verktyg" (argument) till att slippa äta....

Jag skulle hellre se att man informerade barnet om att den minskade aptitlusten är en biverkning av medicineringen OM aptitlusten visar sig...
Alla barn får ju inte denna biverkning, varför då måla f-n på väggen innnan?

Visst är RAK kommunikation viktig. Men är ALL information till gagn, eller kan man sålla lite i det hela - för barnets bästa?
 

Fast jag förstår fortfarande inte

Skrivet av  marikaL m fem
riktigt hur du menar, jag skulle vara hjälpt av lite mer konkreta exempel (jo, jag har nog AS jag med ;))

Men jag ser det lite annars än du tror jag - just FÖR ATT medicinen ger minskad aptit (och det gör den nästan undantagslöst, efter vad jag förstått! Därför vägs barnet innan medicineringen påbörjas och ev viktnedgång följs upp regelbundet) tycker jag det är bra att sonen känner till det så han kan anstränga sig att äta något lite iaf, även fast hungerkänslorna är satta ur spel. På samma sätt som när han känner till att han har problem med vissa saker så kan han fokusera på att jobba på just de sakerna - hans diagnos ska aldrig vara en ursäkt till att inte anstränga sig.

Min son kunde innan medicineringen ta om en 3 ggr på lunchen. Nu får han truga i sig lite grand, man måste benhårt envisas med mellanmål etc, annars struntar han helt i det, kan gå utan käk en hel dag om man inte ligger på honom. Och han tycker själv det är jobbigt att inte vara sugen på nåt längre, inte tycka om mat som han gjorde förr och det känns ju tråkigt för mig som förälder också :-/ och då blir man inte gladare över inställningen att han skulle se medicineringen som en anledning att "strula" - förstår du mig?

Men i övrigt försöker jag kommunicera med sonen på nivå han är hjälpt av, självklart - men jag tycker fortfarande att när skolan tar upp sånt som orsakar problem för och runt honom så är det sånt jag i min tur måste prata med sonen om. Hur ska vi annars kunna hjälpa honom och få till förbättringar?

Men om du anser att föräldrar i vissa lägen gjort och gör fel så ÄR du ju kritisk mot föräldrarnas metoder och har förhoppningsvis konkreta förslag på hur det kan fungera bättre? Vem är då hjälpt av att du tassar i ullstrumpor?? (inte jag iaf) Eller kan det vara så att du - i likhet med barnen du nämnde tidigare - uppfattar saker på ett visst sätt och att det då kan vara bättre att prata med föräldrarna och reda ut eventuella missförstånd?

Men jag är ju fortfarande inte på det klara över vilka detaljer du sett att barnen fastnat i, så jag kanske ska ge mig nu ;)
 

Tillägg (ang kommunikationen)

Skrivet av  marikaL m fem
Kikade in på snacket "våra barns skola" och där var faktiskt en mamma vars dotter blivit lessen av en syslöjdlärares kommentar och var på G att klaga hos rektorn, INNAN hon pratat med läraren.
Helt förkastligt förstås!!

Tycker det är så självklart att man först och främst vänder sig till den/de berörda innan man drar in andra, så det kommenterade jag inte ens på ditt ursprungsinlägg :)

Förstår att du som lärare blir lite lack när föräldrar går den vägen, kontaktar rektorn innan de pratat med inblandad lärare. Men jag tror ju vi bokstavsföräldrar är smartare än så ;)
 

bra

Skrivet av  bullen71
jag håller helt med dig om detta och vi är mycket noga med att hålla isär vuxensnack och barnsnack (min dotter är bokstavsbarn), och jag dubbelkollar alltid med läraren först,,,skulle aldrig falla mig in att kontakta rektorn innan läraren har sagt sitt.
Bra att du tog upp detta för jag tror det finns föräldrar som gör fel på denna front.
Lycka till i ditt arbete som lärare.
Hälsningar Åsa.
 

Hur har ni tagit upp detta med föräldern?

Skrivet av  Trebarnsmor
Jag läser ingenting i ditt inlägg hur ni handskats med dessa "över-ambitiösa" mammor?
Det låter på mig som om ni har kommunikationsproblem mellan er och föräldrarna...
Har ni samma inställning och arbetar ni gemensamt med barnets problem-eller strider ni på var sitt håll för att få barnet att fungera?

Jag är nog en sådan mamma som hellre är ärlig och rak i kommunikationen med min son...och han blir trygg av det. Visst har vi samtal med läraren som han inte vet,
men att tala om för ett barn att medicinen kanske gör att han inte blir så hungrig anser jag inte vara något stort övertramp i mina öron. Hellre verkar det som om detta med matsituationen inte är färdigdiskuterat runt er elev...eller har jag fel?
Själva matsituationen verkar vara ett så stort problem att du lägger skuld på mamman, fast att det är själva matsituationen i sig som är problemet-inte mamman!