Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Utvecklingssamtal med sonen

Skrivet av marikaL m fem
i skolan hade vi igår - och vilken skillnad mot fjolårets utvecklingssamtal!! (han går i fyran nu)

Då var det fortfarande svårt att komma igång och jobba på lektionerna, mycket flams, utbrott som störde de andra, han kunde retas/göra miner och förstöra stämningen etc etc.

NU rapporterar lärarna att det inte är några som helst problem - han kommer igång och jobbar, får gå ut och jobba om han tycker det är för stökigt, men han jobbar bra på lektionerna och varken flamsar, retas eller gör miner. Dessutom visade de tester/prov de gjort inom läsförståelse, rättskrivning etc - och sonen ligger i topp i klassen, bl a läsförståelsen ledde han med marginal över resten av klassen :)

Och det här med hjälp av medicineringen (metamina) han påbörjade i höstas :) (vet att en del har farhågor hur medicin påverkar barnens utveckling - men OJ så mycket det är värt för sonens utveckling att komma ifrån ett destruktivt beteende som ju får återklang långt upp i vuxen ålder). Medicinen gör honom ju inte smartare ;) men hjälper honom definitivt att använda huvvet på rätt sätt!

Hans AS-relaterade problem kvarstår dock i mycket, han glömmer läxor/papper etc, han har svårt att läsa av andra och har därför problem att komma in i gruppen många gånger etc, men det är ju sånt vi får fortsätta jobba med. Det är ju en fantastiskt bra början att han fungerar så bra i skolan och inte längre har rykte om sig att vara klassens "stökigaste kille" typ.

Så det känns kanonbra så långt! :)
Får vi se sen om han blir ytterligare hjälpt om vi får gå över till stratera sen (har fortfarande bl a en del "tics" för sig, pillar bort skinnet på fingertopparna, drar upp axlarna etc)
Svar på tråden: Utvecklingssamtal med sonen

Vad skönt...

Skrivet av  Ulle+3
att det går så mycket bättre.

Ska till BUP i morgon för första gången sedan diagnosen för 1,5 år sedan! Har stått i kö sedan dess (utredde i ett annat landsting) och tänkte också föreslå att få prova medicin.
 

Vi har oxå funderat på medecinering.

Skrivet av  AnneliN
Är ännu lite vacklande. Såg ett program om missbruk, där en man berättade att hans väg till missbruket var via medecinering i unga år. Vet ej vad han fick. Samtidigt har jag läst om att många hamnar i missbruk för att dom inte fick hjälp tidigare, självmedecinering med droger. Står som en åsna mellan två hötappar. Önskar jag hadde en glas kula som visade framtiden;) Orsaken att det oroar är att vi har alkoholism i släkten, så man har sett vad det leder till. Samtidigt vill jag inte att han mår så dåligt som han gör nu. Hur är det med medecinen, måste man ta den jämt ( typ insulin) eller är det tillfälligt tills man mår bra? Kan man lära sig att klara sig utan, genom att äta dom ett tag? Kanske dumma frågor??
 

Bara så länge det behövs

Skrivet av  keringan
Ju äldre barnet blir kommer man att lära sig leva med sitt problem och medicinen blir i de flesta fall onödiga, man får prova sig fram till att kunna bli av med det. Min son är snart 15 och hjar ätit mediciner i fyra år.Han klarar sig fortfarande inte utan.Men vi hoppas fortfarande.
 

Ang medicinering

Skrivet av  marikaL m fem
Så kan jag inte tänka mig att den här låg-dosen amfetaminen o likn som våra barn får kan leda till något slags missbruk - tvärtom!

Alldeles för många med adhd-problem självmedicinerar sig ju tyvärr med tabletter och/eller alkohol. Tyvärr är övervägande del av mina släktingar på min mors sida också tablettmissbrukare eller alkoholister :-/
Och det är förstås ingenting jag önskar min son!

Obalanserna i hjärnans signalsubstanser som orsakar adhd-problemen åtgärdas effektivt av den låg-dos amfetamin han får nu. På samma sätt försvinner min eländiga PMS (får gräsliga humörsvängningar, och det som om nån drar ner en svart rullgardin varken mer el mindre) av SSRI-preparat.

Jag HOPPAS ju att sonen kommer klara sig utan medicin en dag. Men det är omöjligt att säga - det sägs ju att när hjärnan mognar ytterligare så kan adhd-problemen växa bort, men samtidigt är det ju så starkt genetiskt betingat (jag och mina släktingar har ju på olika sätt problem liknande adhd långt upp i vuxen ålder).

Men jag är jätteglad över att sonen fått sin diagnos och har tillgång till den hjälp som finns tillgänglig - inkl medicin. Så får tiden utvisa om det är nåt som hänger med när han blir vuxen också - det är ju i så fall 1000 ggr bättre än att han fortsätter hamna i konflikter och kanske söker sig till dåligt sällskap och missbruk av olika slag.

Lycka till med ert beslut iaf!
 

Efter att läst här om medecinering...

Skrivet av  AnneliN
.. har jag och sambon pratat mer om läkemedel som hjälp. Det är ju inte bra som det är nu heller. Han mår så jätte dåligt, utbrotten kommer mer ofta. Han känns så ensam. Kompisarna ringer inte längre. Vet inte om det är han som känner att han inte klarar av det eller kompisarna som börjat undvika honom. I vilket fall så kanske medecinerna skulle hjälpa honom att få ordning på tillvaron igen. Och skulle det inte hjälpa så är det ju bara att sluta. Vi ska träffa dom på BUP och prata med dom oxå. Önskar det fanns nån biverkningsfri mirakelkur;)
 

Artiklar från Familjeliv