5 år och utfryst av vuxna

5 år och utfryst av vuxna
Skrivet av	Smulan
Vad ska man göra när ens femåring blir utfryst från social samvaro av andra barns föräldrar? Min son har adhd-likande symton och han fixar inte alltid vissa sociala situationer där man plötsligt byter regler och om det blir oroligt i gruppen blir han ofta dubbelt så stökig som alla de andra. Efter fotbollsträningen för ett par veckor sedan fick jag ett minst sagt obehagligt telefonsamtal. En mamma ringde och sa, som än underförstått, att det bästa för alla barnen på fotbollen var att min son inte var med. Jag förklarar att jag och min sambo tillsammans med förskolepersonal och specialpedagog har en plan för hur vi ska hantera sonens problem och att den inte går ut på att undvika social kontakt med andra barn. Först svarar hon att det är klart att hon förstår, -"men man måste ju ta i med hårdhandskarna så barnen vet vad som är rätt och fel så att deras problem inte går ut över oskyldiga". Dessutom har hon mage att säga att det hade kanske varit bätttre om han inte var med de "vanliga" barnen på förskolan heller. Jag blev kall som is i hela kroppen. Hur tror hon att det är som förälder när man gör det bästa man kan för att hjälpa sitt barn att just förstå det sociala samspelet som hon efterlyser och samtidigt bli bemött på det här viset??? Först tänkte jag att nu får vi stunta i fotbollen och hitta någon annan aktivitet och andra barn som vi kan "offra" för att vår son ska få social träning men veckan därpå gick vi i alla fall dit igen och då möttes jag av den isande, snubb på hatiska, blickan från denna förälder. Det som hände sen var nästan ironiskt. Du kan ju gissa vems unge som var den vildaste denna gången! Hennes son var, på femåringar vis, på allt och alla och lyckades trissa upp de andra ungarna så tränaren avbröt träningen i förtid! Jag känner mig hemsk som nästan njuter av att även de "perfekta" barnen kan ställa till det så hela gruppen blir lidande. Men på sätt o vis känns det som att jag fick lite upprättelse - det är kanske inte så lätt att ta i med hårdhandskarna så att en femåring förstår!
Svar på tråden: 5 år och utfryst av vuxna

Jag skull önska att jag kunde säga det var unikt
Skrivet av marib
men tyvärr så tror jag vi drabbats nångång allihop. Det där med att barn skulle vara grymmare än vuxna vet jag inte om jag tror på. Och det verkar hålla i sig... LillaMonstret är 13 och fortfarande finns det föräldrar som "förbjuder" barnen att vara med honom. Resultatet blir att de drar omkring där man inte har nån jättekoll på dem suck Jag önskar alla oförstående vuxna en ordentlig spark i baken! Bet skadeglädjen så är det bara mänskligt ler elakt liiite bra _får_ man må efter all skit man får ta s Jag hoppas din lille grabb har kompisar med _bra_ föräldrar också. De blir lätt ensamma våra små.

Känns igen
Skrivet av Bittan
Jag blir både arg och ledsen när jag läser ditt inlägg. Men samtidigt handlar allt om okunskap hos de föräldrar som uttrycker sig så, om nu det är en tröst? Det svider i ens hjärta och jag kommer ihåg att det var föräldrar som kom med syrliga kommentarer då min (nu 19) gick i skolan. Han hade visserligen ingen diagnos då men jag visste ändå innerst inne att det inte berodde på brist i uppfostran. Det är jobbigt att hamna i fölrsvar när man vet vad det beror på och att alltid försöka förklara. Likaså hade sonen en kompis vars pappa skyllde allt på min son.Och den pappan ville inte att de skulle umgås och de slutade med det också. När denne killen började högstadiet flippade han ut och hamnade på ungdomsvårdskola. Så visst, känner jag också lite skadeglädje att det gått så bra för min son som det har gjort. "Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus" heter det väl? Här får du lite styrkekramar.


Brist på uppfostran
Skrivet av Smulan
hoppas jag att det inte är. Jag föreslog faktiskt mamman att vi kunde byta barn en vecka och se om hon skulle lyckas bättre. Givetvis tyckte hon att det var ett ytterst korkat förslag. Själv är jag i slutet på en lärarutbildning och har jobbat med barn i både skolan och förskolan de senaste åren och borde väl rimligtvis veta hur barn funkar eftersom det är mitt jobb! Visserligen har jag ingen utbildning i "föräldrakunskap" men jag hoppas att jag ändå är kapabel till att uppfostra mitt eget barn. ???Kanske skulle det behövas sådana kurser för de som har svårt att förstå hur det är att ha barn som inte är som alla andra.??? Ibland tänker jag att det hade varit bra om det fanns ett land eller varför inte en planet där våra "onormala" barn var de som var mest normala. Där allt som ses som perfekt i vår kultur fick stå tillbaka för det som faktiskt representerar verkligheten för så många.

Smulan
Skrivet av Hoppjerkans mamma
Usch vad jobbigt det där telefonsamtalet måste ha kännts ... och träningen efter. Jag förstår att du "gottade" dig åt den andra pojken visade upp sina negativa sidor. Jag försvarar inte den här mammans beteende, (jag tycker hon gjort fel) men jag kan lite förstå henne. Hoppjerkans lillebror går på ett dagis där en av kompisarna verkar ha ADHD-liknande symptom (min syn efter 4 års iakttagelser) och tyvärr har lillebror blivit hårt åtgången åtskilliga gånger under årens lopp av denne lille kompis. Han har blivit fruktansvärt sönderriven i ansiktet (typ köttfärs) flera gånger och fått bestående ärr. Jag har kännt frustration och förtvivlan över att inte kunna skydda min pojke bättre och det har inte kännts som någon tröst att de haft specialpedagog inkopplad ... Mellan raderna har det framskymtat att föräldrarna inte velat ha resurs till sin pojke, så dagis har fått försöka lösa problemet på andra sätt.

Inte så lätt för "de andra" föräldrarna heller...
Skrivet av Trebarnsmor
På mina barns dagis fanns en pojke som slogs...långt innan jag misstänkte diagnos på min son...och i min dotters klass finns en "bokstavspojke"...konstaterat flera år innan min son påbörjar utredning, så jag vet hur det är att vara på båda sidor om dessa barns problem. Det är jättejobbigt att vara en förälder som samtidigt som man förstår och älskar och hela den biten också "skäms" för hur ens barn beter sig...särskilt när det går ut över andra barn. Men på ett sätt har vi som har dessa barn ett övertag. För vi kanske kan läsa av situationer och när vi borde bryta...det kanske inte andra kan (tex fotbollen, skolan) och då blir det mer konflikter. Vi kan välja att rapportera till personalen att idag mår "Pelle" dåligt-kolla extra på rasten... Men hur mår man som förälder av att lämna ens barn till ett ställe där det kan riskera att bli slaget-strypt(?)- utan att barnet kan skydda sig? Hur är det på slöjden? Jag kanske inte vill att mitt barn ska var i just den gruppen av halva klassen där det kan riskera att en kniv eller hammare kommer flygande genom luften för att bokstavsbarnet får ett anfall. Dessutom kan vi bokstavsföräldrar diskutera situationen för våra barn hur mycket vi vill med klassläraren, de andra föräldrarna, skolpsykologer m.m. för att försöka lösa våra barns problem. Men "de andra" föräldrarna kan inte diskutera det här med fröken på ett bra sätt-för fröken kan bara lyssna att barnen är rädda...hon kan inte dikutera hur man jobbar med detta barn, vad detta barns föräldrar säger o.s.v. för att hon har tystnadsplikt. Det är inget lätt problem och det hjälper inte att vi sluter in oss och tycker att alla andra "har fel" "beter sig barnsligt och omoget". De har också rätt att försvara sina barn, och så länge man inte har haft ett bokstavsbarn själv, så kan man inte begära att någon ska förstå... Det bästa vore att ta tjuren vid hornen och kalla till ett "krismöte" och bjuda på sin egen verklighet och hur man jobbar aktivt och hur andra kan hjälpa till...eller hur de stjälper...men då måste man ju vara ärlig med att ens eget barn ställer till med problem utöver det vanliga i samvaron med andra...och inte bara tycka att det är de andra som inte tar hänsyn...


Förstår vad du menar
Skrivet av Smulan
men att föräldrarna trots en diskussion och förklaring av vad som ligger bakom ÄNDÅ fortsätter att påpekat att det hjälper att ta i med hårdhanskarna det är det jag inte kan acceptera!

Visst är det tråkigt...
Skrivet av Trebarnsmor
...när man förklarar och det ändå blir fel, men kan du inte bjuda in någon "myndighetsperson"-läkare-psykolog- till något föräldramöte som kan försöka förklara vad en bokstavsdiagnos innebär och att det inte handlar om "för lösa tyglar" för jag tror inte att den förälder som andra anser inte klarar av uppfostran någonsin kan förklara bort "sina brister" i andras ögon-det spär nog bara på ibland. "Inte undra på att ungen inte lär sig när mamman bara försvarar honom och säger att det inte hjälper att säga till honom" Har själv samma problem med min mamma. Det spelar ingen roll hur jag förklarar MIN verklighet. Hon ser det ju hela tiden från sin vinkel ändå...och vet att på 60-talet minsann... Nu när andra (Ju högre anseende hos henne ju bättre) börjar prata med henne om min situation, så börjar hon mjukna något, men det hade jag aldrig lyckats med själv...för jag kunde ju ingenting om gränssättning enligt henne...

Att bjuda in...
Skrivet av Smulan
...någon specialist på området till fotbollsträning känns inte som någon vettig idé! Eftersom de flesta barnen går på samma förskola hade det säkert inte varit några problem med att göra det där, men vill man inte själv inse att det kan vara bra att vidga sin syn tror jag inte att DEN mamman skulle komma. Dessutom ses inte min sons beteende som något större problem av personalen på förskolan = inga vidare åtgärder än att de försöker undvika att han kommer i situationer som han inte kan hantera, för tillfället. Den aktuella mamman sa sig dessutom känna flera ADHD-barn så hon visste minsann hur de fungerade. Nu har ju inte min son någon diagnos så det är kanske jag som är dum som inte fattar? Hon verkar tycka det i alla fall. Visst svider det att få höra sånt, men JAG vet hur min son funkar och om hon har något tips som jag inte har provat så är jag bara glad om hon vill dela med sig, men trångsyntheten kan hon behålla själv. Din mamma verkar tyvärr vara väldigt lik mamman som jag berättar om, men din mamma har möjligen en ursäkt - hon har en väl inarbetad syn på barnuppfostran eftersom 60-talet var en annan tid än den vi lever i idag. Det var andra normer som gällde då. Vad jag vet så var samhällsstrukturen då bättre lämpad för personer som behöver struktur. Det var även ett lugnare tempo då än i den stressade fexibla tillvaron som vi lever i idag.


Förstår dig!
Skrivet av mamma K
i princip samma sak hände oss när sonen var tre (3!) år - en mamma till en pojke som min pojke lekte mycket med (båda var lika glada i varandra) på dagis bestämde att hennes son inte fick leka med min son pga min sons "vilda" beteende. Jag blev som du "kall i hela kroppen" och började fundera på hur min sons barndom och liv skulle komma att se ut om det var så här andra barns föräldrar skulle reagera mot min son.... Vi bröt kontakten med den familjen och jag är än idag oerhört sårad över hennes beteende, men idag har vi också flera familjer som vi betraktar som riktiga vänner, som har insikt i att alla barn inte är lika och att olika barn behöver olika mycket förståelse i olika faser av sin utvweckling. MIn son har ingen diagnos idag men beteenden som är ad/hd-symtom i sig, men han har också ett sammanhang dä rhan accepteras och kan utvecklas bland andra barn med skilda svårigheter och talanger. Är mest glad att vi slapp kontakten med den där familjen - men ont gör det likafullt att de ville stänga ute vår son. Lycka till, hoppas ni också hittar riktiga vänner snart!

Det finns alltid andra vänner
Skrivet av Smulan
Det är långt ifrån alla människor som man MÅSTE umgås med. För min familjs del har vi vänner som accepterar vår son som han är och han har massor med kompisar som han leker med. Tyvärr är det svårare att unvika vissa människor när man bor i ett mindre samhälle, särskilt när det gäller fritidsaktiviteter som är grunden till mitt inlägg. Enligt min åsikt finns det inte heller några normala barn, alla barn är unika och tur är väl det. Alla barn har sina speciella behov och det är det som gör dom till individer.

5 år och utfryst av vuxna

Jag skull önska att jag kunde säga det var unikt

Känns igen

Brist på uppfostran

Smulan

Inte så lätt för "de andra" föräldrarna heller...

Förstår vad du menar

Visst är det tråkigt...

Att bjuda in...

Förstår dig!

Det finns alltid andra vänner

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information