Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Kan ADHD bli värre med tiden?

Skrivet av Anna
Min son som är 9 har ADHD, han har inte alltför svåra problem, mest visar sig det i skolan där han har svårt med koncentrationen. Han trivs bra där. Socialt funkar det rätt bra också. Hemma har vi problem ibland men inte mer än vi klarar av. Nu är jag orolig för att han långsamt förvärras. I helgen hade han ett fruktansvärt utbrott, bet och slogs osv då jag sa nej till nått. Visst har han haft utbrott tidigare , mer i klass av en trotsig 3 åring, men det här var av en helt annan kaliber. Jag har märkt att han allt oftare "låser sig", får allt svårare med ett nej, ger sig på sin storasyster allt oftare osv.
Jag har gett honom EyeQ ett tag nu, vet inte riktigt om det hjälper, men det kan ju inte skada. Borde jag fundera på "riktig" medicin? Kan det var en tillfällig försämring?..Tack för att ni finns!
Svar på tråden: Kan ADHD bli värre med tiden?

Det blir nog inte värre

Skrivet av  Andrea
generellt, men det finns bra och dåliga perioder. Och barn med ADHD reagerar ibland mer än andra på omständigheter.

Sedan finns det många möjliga anledningar att han har en dålig period. Man brukar ju tala om 9-års-krisen. Barn i den åldern är ofta knepiga. Plus att han kanske blir mera medveten om sina svårigheter.

Om Eye-Q inte hjälper så är det inte så mycket vits med det.. Med de problemen som du beskriver, skulle jag tycka att medicin vore en bra idé...

Andrea
 

är så skeptisk

Skrivet av  Anna
Tack, jag är av nån anledning så skeptisk till medicinering, är nog lite av en struts som inte vill se problemet. De som lider av det är ju mina barn. Jag är orolig för bivärkningar och beroende och och och....Men ska nog ta en funderare igen. Om min pojke mår bättre av det så är det ju inte nått snack om saken.
 

Beroende

Skrivet av  Andrea
behöver du verkligen inte vara rädd för. Jag har själv medicin. Inget beroende. Biverkningar har varken min son eller jag. Det brukar inte vara mycket heller. Ibland lite i början.

Andrea
 

9 åringar

Skrivet av  amica
har ofta en period av trots och allmänt besvärliga
barn med diagnos påverkas naturligtvis också av omständigheterna runt , nu är det snart jul barnen är trötta efter en lång mörk termin och julen står för dörren. Det är förväntningar och annat som poppar upp. Den stora boven är nog tröttheten ,det är jobbigt i slutet på en termin ännu jobbigare om man har svårt att koncentrera sig . Alla intryck ute är också jobbiga för en del att hantera det är musik,mkt folk ,julpynt överallt skolan kanske har andra rutiner nu än annars .Jag tror din son reagerar på ett naturligt sätt just nu pga trötthet. Försök att ha fasta rutiner, inte gå ut på stan i värsta julruschen, ta det lugnt hemma lite mys lite extra uppmärksamhet.
 

Visst kan det det...

Skrivet av  Trebarnsmor
...har själv en nioåring som var helt uppåt väggarna i helgen-särskilt söndagen...kanske något i luften som påverkat våra små???

Men jag tror att det hänger mycket ihop med oss vuxna, att det blir värre...

För visst hade jag ett helt annat tålamod när sonen var 5-6-fast att han egentligen var "värre" då...
För man accepterar på ett annat sätt att en 6-åring busar opch inte kan sitta still, men när ens 9-åring strular runt...då blir man lite mer förtvivlad...
Dessutom har man ju slitit ett visst antal år till med sonens problematik-och även om man lär sig hantera problemen med åren-så slits man ju faktiskt ner en hel del...och om jag reagerar "oövertänkt" så blir sonen topp-tunnor-rasande. I helgen slog han mig med en pinne och bet mig för att jag stängde av datorn, fast att jag sagt åt honom innan...dock bara att han skulle stänga av-inte att JAG kommer att stänga av om han inte gör det...en smula opedagogisk mor ger ett utbrott som inte liknar de "vanliga" utbrotten när jag orkat vara mer följsam...

Så visst kan det bli värre med åren, dessutom börjar nio-tioåringar själva inse att de inte är som klasskamraterna, att kompisar undviker dem, att de kanske har slagit någon och så och då börjar de må ganska dåligt psykiskt också-vilket förvärrar humöret givetvis...
Men ganska snart har nog din son lärt sig en strategi så att han kan undvika att hamna i affekt...och kanske misslyckas och slå sina kamrater (Gå ifrån-ta hjälp av vuxna eller något annat...)
Det är inte lätt, men vi ska nog klara det här...eller hur?
 

Dessutom kom jag att tänka på...

Skrivet av  Trebarnsmor
...att en vuxen vän till mig med grav ADHD säger att som barn kunde han få anfall av alla färg-glada teckningar och sådant som hängde i klassrummen. Helst tycker han att det ska vara rätt steril miljö för dessa barn....och hur är det inte då med allt jul-rött runt omkring-när rött var en av de färger som stressade honom mest???
 

För min son har det blivit jobbigare.

Skrivet av  AnneliN
Vi hade det som ni ungefär innan. Han är 11 år nu. Tycker att det blev sämre förra julen, nov/dec. Och sen har det accelererat. Den här hösten har varit extremt jobbigt för honom. Fast det kan till stor del bero på branden. Hela huset brann ner och vi fick inget kvar. Men som sagt så har det varit mer konflikter det senaste året. Själv tror jag att det beror på att det sociala spelet blir svårare och självmedvetandet ökar. Sen har det nog tagit mycket på självkänslan att vara udda. Han känner sig ständigt missförstådd och misslyckad. Förbuperteten knackar på, med alla hormoner i gungning. Allt sammamslaget så är det kanske inte så kontigt att det blir för mycket. Vi väntar på att få tid till läkaren för att prata om medecinering. Har varit ambivalent tidigare. Men många här har haft så bra erfarenhet av läkemedlen, att vi bestämt att försöka. Det är jobbigt att se hur dåligt han mår. Är rädd att han bränner sina broar vad gäller skola och kompisar innan det blir bättre ( om det blir det). Och funkar det inte så kan man ju alltid sluta ta dom. För det är inte riskfritt att vara utan heller.
 

Och för min.........

Skrivet av  Bittan
Min son nu 19 år. Fick sin Adhd-diagnos vid 14½ år.
Måste säga först och främst att alla barn oavsett diagnos eller inte har ju upp och nedgångar, så våra små änglar är inget undantag.

För mitt hjärta måste jag säga att det blev som värst då han kom in i puberteten. Hela högstadiet och första året i gymnsaiet blev jobbigt och det kan ju bero på många saker som har med hans funktionshinder att göra.
I låg-mellanstadiet hade dom ju ett klassrum. På högstadiet skiftades det hela tiden och lärararna likaså. Bara det gör att ett barn med koncentrationssvårigheter blir mer förvirrad om att hålla reda på var man ska ta vägen osv.
En annan sak som är jobbigare för våra barn är att i högstadiet/gymnasiet är det mycket projektarbete och egen planering vilket blir svårare för våra barn att hålla reda på, på egen hand.
Under puberteten händer mycket i kroppen och min pojke blev aggressivare mot mig, han blev oftast vansinnig då jag satte gränser, vilket jag ändå inte slutade med för var hade vi hamnat då?
Han fick en depressionsperiod i början/mitten av puberteten och ville dö, han ifrågasatte om han verkligen hade Adhd. Han ville inte tro eller kännas vid att han hade de svårigheter han faktiskt hade.
Nu mår han mycket bättre,han har stor insikt om sina svårigheter, han har lärt sig att hantera sin ilska, skolan fungerar bra.
Visst märker man att han har svårigheter men de är inte alls lika starka som förut.
Sen han var 16½ har han ätit Ritalina SR och de hjälper honom helt klart. Och det märker han själv också då han "glömmer" ta dem i vissa perioder.
 

Puberteten skrämmer mig.

Skrivet av  AnneliN
Därför skulle jag vilja ha en diagnos och ev. medecinering innan vi är där. Har en from förhoppning att om han hinner acceptera och förstå innan, så blir det lättare sen. Puberteten kan vara nog jobbig, även utan bokstavsproblem.