Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur orkar man??

Skrivet av Trollungens mamma
Trollungen (7 år och har DAMP) tjattrar, skriker, tjatar, bråkar om precis allting och ingenting. Kräver snudd på ständig uppmärksamhet och jag bara håller på att bryta ihop... Jag lägger mig snart ner och bara dör känns det som. Jag orkar inte mer, bara gråter och fräser.

Och vill och behöver få sova, sova, sova och vila ifrån allt. Både fysiskt och psykiskt. Bara satt och stortjöt inför maken idag som egentligen skulle ha åkt iväg med arbetskamraterna på en nöjesresa, men jag pallade inte med att han åkte.

Trollungen är rörigare, studsigare och mer ilsken just nu och har varit en längre period. Förmodligen beror det på allt runtomkring som också blir rörigare med julen och det som hör till; Luciauppträdande, julpyssel i skolan, julbak osv osv. Allt detta som bryter mot det inrutade mönstret.
Ja ni vet säkert hur det är...

Och i början på November så fyllde hon år så det har varit "studsigare" med Trollungen sedan några veckor innan hennes födelsedag och är det fortfarande.*Stön*

Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg egentligen. Vill kanske bara vräka ur mig den värkande tröttheten, tjatet, bråken mellan syskonen (som oftast Trollungen börjar...)osv Jag bara spyyyr åt det just nu....

Gud, give mig styrka!
Snälla!


Svar på tråden: Hur orkar man??

Jo det är här man får lov att

Skrivet av  tanten
vräka ur sig allt det man inte kan hälla nån annanstans. Så vräk på bara! Det tål vi!
Två frågor bara:
Har hon ingen medicinering? Har du annars provat t ex Eye-Q?
Har du ingen avlastning av något slag, stödfamilj åt er eller flickan t ex?
 

Ingen medicinering

Skrivet av  Trollungens mamma
ännu...

Men vi ska disskutera detta med BUP igen nu i Januari. Barnläkaren som vi har kontakt med där rekommenderar Concerta i Trollungens fall.

Vi har ingen avlastning alls på något vis. Det är bara maken och jag. Sedan har vi även 2 syskon till Trollungen så det är tufft många ggr. Stödfamilj känns så svårt på något sätt. Tänk om de inte förstår sig på våran älskade Trollunge? Usch, jag vet varken ut eller in...

Men det var verkligen skönt att få vräka ur sig.*ler*


 

Avlastning kan du få till

Skrivet av  tanten
även de andra barnen, eller dig själv, eller nån som kommer hem t ex vissa tider och finns där när det kan vara som stökigast, eller för att avlasta dig en stund så du kan göra nåt annat eller bara vila, eller gå ut, handla , vad som helst.Kotaktperson eller likn kan också vara möjligt och det är många barn som har npf som får det, liksom avlastningsfamilj.Så visst är det möjligt.
Kolla iaf vad som är möjligt! Inget permanentas i betong, även om du kommer så långt som att du får nåt beviljat och tackar ja och påbörjar , så _kan_ man ändra sig igen!
 

Kan man det?

Skrivet av  Rebecka 98/02/04
Vi var hos soc och fick beviljat stödfamilj för vår pojk, vi har dock valt att avvakta lite av olika skäl. Vi har tre barn, som Trollungens mamma, inga släktingar eller bekanta. Har aldrig haft barnvakt till någon av dem, inte varit själva på över sex år. NÅGON gång skulle man behöva vara HELT barnfri! Visst skulle det hjälpa om ena pojken fick komma iväg någon gång ibland, men vitsen är ju liksom att vi ska få en rejäl möjlighet att vila en dag och få nya krafter. Så vi kan ta nya tag.

Men till oss sa de att man inte kan få någon form stöd till de andra två barnen, pga att de inte har något funktionshinder. Tyvärr.

Men du skriver att man kan få avlastning även till de andra barnen. Stämmer verkligen det?
 

Till Rebecka:

Skrivet av  tanten
Ja, man ska kunna få något även för de andra barnen just därför att föräldrarna ska kunna återhämta sig och ha egen tid, men också för att de andra barnen ska få en chans för sig själva, det kan ibland vara tungt att vara syskon.
Soc ska se till hela familjens behov, de är inte behandlande instans av ett barn med npf utan deras uppgift är att vara uppmärksam på alla enskilda individers behov och situation.
På dem igen.Är du medlem i Attention så kan du numera få gratis juridisk rådgivning där.Jag skulle tro att du också skulle kunna rådgöra med Socialstyrelsen.
Socialtjänstlagen 2 kap §2, 3 kap §5, 4 kap §1, 5 kap §1 och 7 är väl de tillämpliga lagparagraferna.
Lagen kan du hitta via Socialstyrelsens hemsida.
 

Tanten!

Skrivet av  Rebecka 98/02/04
Tack så hemskt mycket för ditt svar, ska verkligen försöka ordna med detta! Det känns som något mycket nödvändigt för oss, för att orka med.
 

Lycka till Rebecka, kom igen

Skrivet av  tanten
om det är nåt mer!
 

Känner igen det...

Skrivet av  Andrea
Har själv tvekat inför det där med stödfamilj, just för att jag kände ungefär som du. Men om ni inte har mor- eller farföräldrarna att avlasta er ibland, så är det kanske inte så dumt att få en stödfamilj som fyller en liknande funktion? Din son låter precis som min, och de brukar ju hemskt gärna ha fler personer att få uppmärksamhet ifrån. Min son i alla fall hade aldrig svårt att fånga andras uppmärksamhet och många var ganska snabbt väldigt förtjusta i honom. Så.... faran är kanske inte så stor att andra inte förstår honom. Självklart klarar inte vem som helst det, men en bra person växer snabbt in i det.

Medicinering låter verkligen som en bra idé. Risken är ju annars att ni inte orkar, även eran relation kan krascha om ni inte orkar eller inte är överens om allt. Och syskonen kan också lida en del av det. Viktigaste anledning att medicinera är ju förstås inte andra utan att han själv mår bättre av det. Min son fick medicin när han var 9, men då hade han verkligen kommit in i "9-års-krisen" och mådde så dåligt att han bara ville dö... : (

Med medicinen mådde han mycket bättre. Dock kan man ju fundera över om inte barnet bör själv känna först att det inte fungerar bra, för att själv kunna inse vitsen med medicineringen. På andra sidan vill man ju inte att de ska behöva lida i onödan. Man kan ju annars alltid göra uppehåll med medicinen under sommarlov eller så, för att barnet själv ska förstå skillnaden. Det går ju.

För jag tycker det är viktigt att de förstår vad de har för svårigheter utan medicin, en realistisk syn på sig själva. Utan att de ska känna att de är hopplösa utan medicin, förstås. Min son har varit med och utvärderat hur det går under medicin-fria perioder. När de blir tonåringar, så kan de ju annars få för sig att de inte behöver medicinen, eller att de inte ens har ADHD, och i värsta fall gör de stora dumheter då (typ droger, brott och sånt). Nu menar jag inte heller att alla ungdomar med ADHD som inte medicinerar blir kriminella. Utan jag menar att det är särskilt olyckligt om de just i en sån känslig period dessutom slutar med sin medicin, eftersom de då snart får känna av att allt fungerar sämre för dem. Och då är det lätt att göra dumheter.

Lycka till

Andrea
 

Finns det alternativ??? *förvånad*

Skrivet av  marib
nä jag förstår fullständig.

Man orkar, eller rättare sagt överlever från dag till dag.

Det där riktig jobbiga perioderna när de mer eller mindre krälar på väggarna och är under huden på en hela tiden kommer ju tack och lov i vågor.
Så man kan ta en mikropaus däremellan.

Vad du absolut _måste_ göra är att se till att få egen tid några ggr/vecka.
Även om det bara är för att gå ut och gå så är det absolut nödvändigt att släppa allt, tömma tankarna och ladda batterierna.

När dagen är slut brukar jag gå in i mitt eget privata rum inne i huvudet, summera dagen hastigt, stänga en symbolikk dörr och kasta bort nyckeln.

I morgon är ett nytt oskrivet blad, kanske ett bra ett.
Och när det är som allra värst så klamrar jag mig fast vid den tröstande tanken
- De flyttar hemifrån en dag!! (snäll mamma, ja jag vet)

Kan inte göra mycket annat just nu än att skicka mina sympatier och en extra laddare till batteriet *kram*
 

Jaa, när man...

Skrivet av  Trollungens mamma
T o m ger sig på och skäller på hunden för att den är "ivägen" då är det för mycket. Maken får ta med honom till jobbet för jag orkar inte se hans ledsna hundblick när jag inte ens orkar att ge mig ut och promenera med honom just nu. Vilket jag vanligtvis brukar att älska. Skogen, jycken och frihetens vind som blåser runtomkring en, DET är ljuvligt.

Men just nu är det kravfriheten tom ifrån jycken som gäller. Annars orkar jag bara inte.

Men som tur är så går det ju i vågor, precis som du skriver, så efter jul någon gång (med lite tur när det inrutade livet återkommer) så borde det bli lite lugnare igen... *stööön*
 

Vad skönt det låter... ;)

Skrivet av  Rebecka 98/02/04
De flyttar hemifrån en dag!.... hihi Ja jag är också en snäll mamma. Nej men som du säger, ibland är det enda trösten. Men självklart älskar man dem mer än någon kan ana...
 

Flytta hemifrån?

Skrivet av  tanten
Det förutsätter 1 att man kan ta hand om sitt liv
2 får en bostad 3 kan betala den.
Ledsen om jag på så vis grusar förhoppningar, men jag har numera fått kontakt med så många där detta inte blivit möjligt eller inte fungerar så det är tycker jag lika bra att veta att man måste arbeta för förutsättningarna för ett självständigt liv för barnet. Något som tyvärr ändå inte alltid blir möjligt.
Det är tragiskt och trist, men verkligheten är inte alltid vad vi önskar och drömmer om.
Det ska inte hindra oss från att jobba för att det ska bli det vi hoppas på och att göra det allra bästa möjliga som vi kan.
 

Men självklart! ;)

Skrivet av  Rebecka 98/02/04
Såklart att vi arbetar för att våra barn ska kunna få ett självständigt liv! Inte sitter vi bara ner och väntar på att tiden ska gå... men det hoppas jag ingen tror? Men man måste ju få hoppas och tro att allt ska bli bra i slutändan? För om man inte skulle göra det, ja då kan man ju lika gärna lägga sig ner och ge upp. Eller dö.
 

En dag i taget :-)

Skrivet av  marib
varken mer eller mindre.
NÄR den dagen kommer så får vi ta itu med den DÅ.
Just nu så är det en tröst att klamra sig fast vid när allt känns oöverkomligt.
 

Mina erfarenheter av detta är...

Skrivet av  Trollungens mamma
Att personer med dessa diagnoser kan klara sig väldigt bra.

Min make har DAMP även han precis som Trollungen och han har klarat sig bra. Eller kanske just därför!? Och med detta menar jag inte att förminska honoms eller andras svårigheter, det kan jag inte för jag lever med dessa 2 personer dagligen, maken och Trollungen. Men det finns även förutsättningar för att det ska gå väl för dessa personligheter också.
 

Självklart jobbar alla för att

Skrivet av  tanten
ett självständigt liv ska bli möjligt även om man har vissa svårigheter.
Min mening var inte att ifrågasätta föräldrars ambition och ansträngningar, inte heller att var "dödgrävare" för hoppet om ett bra liv för det käraste man har, sina barn.
Jag tycker inte heller att era svar till mitt inlägg var "taskiga" som vi säger härnere, men jag förstår mycket väl era synpunkter och jag tycker ni har alldeles rätt också.
Jag ville bara visa att hopp inte alltid räcker, att verkligheten ibland inte vill det vi försöker göra den till, och att det som borde vara en självklar rättighet för alla vuxna, inte alltid blir en självklar verklighet.
Men kämpa vidare ska vi, jag bidrar med det jag kan, om det ibland kan låta hjärtlöst så kan jag iaf lova att det inte är så, kanske bara lite väl krasst ibland.
 

Nu hänger jag nog inte...

Skrivet av  Trollungens mamma
riktigt med tror jag. Jag vet inte riktigt vad det är för inlägg du skriver om men jag har inte varit inne här på ett tag så jag har nog missat det... Ska kanske kolla, eller kanske bättre att låta bli om det blev hetsiga inlägg menar jag!? OBS! Sagt med "glimten i ögat".

Ville bara tala om att jag inte känner mig ifrågasatt på något vis så det är ingen fara. Utan jag tackar och bockar för ALLT som ni alla bidrar med. Ni är toppen.



 

Nu är jag vimsigare än vimsigast

Skrivet av  Trollungens mamma
Hej Tanten!

När jag nu läser ditt inlägg ännu en gång så ser och förstår jag vad det är du skriver. Vet faktiskt inte hur jag fick ihop det första gången jag läste det??

Jag tolkade det som att några hade varit "taskiga" (fast du inte tyckte det utan höll med) mot dig i några andra inlägg, men nu inser jag att det inte var riktigt så du menade...

Det kanske är dags för mig att hoppa ner i sängen trots att klockan inte är så mycket! INNAN jag missförstår ännu mer!! *ler stort*
 

Hej Trollungens mamma!

Skrivet av  tanten
Ska vi vimsa och le brett lite ihop....?
Behöver nog också inta stället mellan lakanen...gääsp
Gonatt...!