Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hjääälp!

Skrivet av anonym just idag...
Orkar snart inte mer..11-åringen håller på att utredas. Hemma är han en glad kille, men ack krävanda. vad gäller skolan har det bara barkat utför. Skolan har hela tiden velat skylla hans problem med koncentration, inlärningsproblem mm pga att ja haft depressioner mm. Han har varit en glad kille i skolan, men tyckt att lektionerna varit botten.Nu håller inte den glada fasaden längre.Orkar ingenting, helt håglös, trött får ingenting gjort, stör de andra etc Han känner sig helt värdelös och får bara skäll hela tiden. Skolan tycker att en utredningen är onödig.Bara jag mår bra så funkar skolan säger de. Nu börjar de fatta att det inte handlar om det, eftersom jag mått hur bra som helst i 2 år och hans problem accelerar.Han klara inte av alla krav. Orkar inte lyssna på fröken. Säger till mig och gråter att skolan förstör barn. Vill inte leva om han skall behöva gå till skolan. Nu får han extrahjälp, men vägrar jobba. Jag vädjar men han vill inte gå ifån till hjälpfröken - antagligen livrädd för att bli retad och vara annorlunda. Skolan vet inte hur de skall göra och jag vet inte hur jag skall göra. Han lider nåt så fruktansvärt över skolan (skolarbetet) Har kompisar och har kul på rasterna. Nu kommer skolan dragadndes med att han verkar deprimerad istället för okoncentrerad. Ja, han ÄR deprimerad ÖVER skolsrbetet. Han orkar inte, och har tappat all tro på sig själv. Vad skall jag göra? Hur får jag honom att inte arbetsvägra?? Att gå till hjälpfröken? Jag har använt alla bra argument, men nu skall vi på nytt krismöte med skolan - vad skall jag säga? Göra? .Snälla ni kloka ge mig råd!!!
Svar på tråden: Hjääälp!

Du måste ta komandot

Skrivet av  marib
över både sonens skolgång och över själva skolsituationen.
HAN ska inte behöva må så här och du kan inte vänta på att han ska tala om vad du ska göra.
KRÄV en evk och slå näven i bordet fråga vad de tänkt göra åt saken.
Vägra acceptera att de skyller på din deppression och OM de har en lösning som låter vettig, gå på den.
Våga vägra läxor :-) är grabben helslut ändå så föklara det för läraren och ta på dig ansvaret.
Ta kontakt med tex BUP, berätta vad du skrev här och be om råd.
Önskar dig all lycka det är ett helsike att slåss med den byråkrati som skolan är.
 

Håller med föregående

Skrivet av  amica
du får slå näven i bordet oavsett vad det beror på så har din son rätt till stöd. Det är beklagligt att lärare uttalar sig så , hade de läst så finns det flera utredningar av hur föräldrar mår som har barn med npf . Det är slitsamt , så det är ju inte konstigt att man ffår depressioner och utbrändhet av att alltid ta strid för sina barns rätt till en fungerande skolgång.Stå på dig när din pojk mår bättre kommer du säkert också må bättre.
 

För det första ska du kräva

Skrivet av  tanten
att skolan lyssnar på dig och tar dig på allvar och inte som nu förenklar och avvisar problemet.
För det andra ska du kräva att skolan informerar sig om vad problemet handlar om, det finns mycket och bra litteratur på området, och de är skyldiga att vidareutbilda sig liksom alla andra professioner.
Ta med dig själv vad du kan hitta, du kan t ex gå in på
www.attention-riks.nu och skriva ut info som finns där.
I toppmenyn på deras hemsida kan du gå in på Funktionshindren, där kan du skriva ut pdf-dokument.
I vänster-menyn kan du gå in på Serviceguiden och leta dig fram till artiklar om olika skolfrågor.
Om du hinner innan mötet så låna böcker på bibl och ta med och visa, t ex: Gillberg: Ett barn i varje klass, Kadesjö:Barn med koncentrationssvårigheter(tror den heter så), M Selikowitz: Upptäck, förstå, hjälp barn i riskzonen, och K Nadeau: Flickor med ADHD. Den senare passar utmärkt för att förstå även pojkar som inte är så hyperaktiva.
Samt en bok som just kommit ut: V Beckman;ADHD/DAMP, En uppdatering.
Stå på dig bara, du känner din pojke bäst! Lärarna är faktiskt skyldiga att se till att de har kunskap om vad hans problem handlar om så att de kan hjälpa honompå rätt sätt.
 

Har varit i samma situation

Skrivet av  MelinaF
Har också en 11-åring med koncentrationssvårigheter mm
Skolan har hela tiden lagt över ansvaret på mig som förälder. Har suttit på evk ett antal ggr och fått frågan Vad tycker du vi ska göra då? Grejen är bara att det är dom som ska komma med förslag och uppslag inte jag Men det sorgliga är att skolans personal än idag inte har tillräcklig kunskap om dessa barn. Det jag gjorde var att be om att sonen skulle få ART-utbildning. Det fick han och vilken förändring det har blivit. Från att ha varit en alltigenom ledsen och deprimerad pojke med självkänslan i bott samt med ångest och självmordstankar till att vara det han är idag. En pigg och glad pojke som faktiskt är glad när han varit i skolan och med en (om än sakta) men ändå stegrande självkänsla. Sa häromdagen: Tänk att jag trivs faktiskt med mig själv, jag är inte så dum ändå eller hur. Visst har det varit ett tufft jobb både i skolan och hemma men det är det värt när jag ser honom idag.
 

Jobbigt

Skrivet av  mamma till 4
Håller med i allt som de andra svarat men vet också att man inte alltid har ork till att slå näven i bordet osv.
Där jag bor är det som att slå huvudet in i en vägg bara man ber om det allra minsta vad det gäller skolan, hoppas verkligen att det går bättre för dig.
Mitt råd är att du ska se till att du inte behöver gå igenom detta ensam, du kanske kan få hjälp av BUP eller något liknande.
Se även till att du är påläst när du kommer till skolan dvs vet vad du har rätt till, vad skollagen säger om vissa saker mm mm.
Allt sånt har hjälpt mig, lite åtminstonde. kramizar
 

Typiskt!

Skrivet av  Mie
Det är så typiskt! Själv har jag en kille som har "slängt bort" hela sin skoltid pga att lärarna inte visste vad dom skulle göra. Vi kan ju inte tvinga honom att ta pennan och skriva sa dom... Hemma är killen mjuk och go för det mesta, men skolan har varit katastrofal. Jag har oxå många gånger fått frågan vad JAG tycker att dom ska göra. Jag ställde då frågan till dom: Vad vill ni att JAG ska göra?? Ta ledigt från jobbet och vara med i skolan?? JA, sa dom, det vore bra. Som om... När jag fanns i skolan giock det bra, dom flesta av våra barn kan ju om dom vill en stund. Min som har ibland haft 2 veckor som funkat bra, oftast när det han gått i botten. Lärarna ville alltså att jag skulle sluta jobba och vara med sonen i skolan. Ingen bra lösning!! Nu är han 16 år och klarar fortfarande inte skolan, och inte praktikplats. Åh, vad jag önskar att jag hade haft detta forum under skoltiden. Ni hjälper verkligen varandra att orka stå på sig. Och finnas där för våra barn. Jag håller med föregående talare: stå på dig!! Din son har rätt att trivas i skolan. Tänk själv att gå till ett jobb varje dag i 9 år som man hatar! Hoppas det löser sin för din son och att ni kan hitta en lösning snart!!