Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Förtvivlad

Skrivet av Liten
Hej, jag har inte skrivit här förut. Jag har väl kämpat emot in i det längsta. "det ÄR inget fel på min son! "

Jag har en son som är under utredning nu och idag föll hela min värld..Jag har gråtit och gråtit. Det känns som ett svart hål har öppnat sig mot avgrunden, där jag sitter och vaggar mitt nyfödda barn (nu 8 år..men inom mig fortfarande och alltid nyfödd, fin och förväntansfull på livet).

Allt är svart, men min käre man säger att det är en början till något nytt, något bättre för oss alla.
Psykologen har sagt idag att dom tror att han behöver någon form av centralstimulerande medel !!!
En DOM för mig, så känns det ! En dom för min son.
Snälla ni som har erfarenhet, skriv ett par rader.

Förtvivlad nu.
Svar på tråden: Förtvivlad

Har han fått någon diagnos?imt.

Skrivet av  tvåbarnsmamma
s
 

nej

Skrivet av  Liten
Nej han är under utredning.
Ingen vet ännu vad det är.

 

Din son är fortfarande samma barn!

Skrivet av  Andrea
Hej,

jag förstår att det en chock. Det är en sorgprocess, som kommer att ta ett tag. Några månader kanske. Din son är fortfarande samma pojke, ingenting är kört ännu. Han kan bli en vuxen som gör det bästa av sina talanger - som han säkert också har. Han kanske hittar rätt nisch. Många kändisar har ADHD!

Personligen tycker jag absolut att ni ska prova centralstimulerande. Biverkningar är minimala, de flesta tål dessa mediciner väldigt bra (både jag och sonen har medicin - utan biverkningar). Som jag ser det, förbättrar det chansen att lyckas med saker och ting - inte bara i skolan utan annars också. Och det är ju rätt viktigt.

Lycka till

Andrea
 

Hej !

Skrivet av  Cajsa 64
Är conserta ett centralstimulerande medel?
Hur fungerar det, mer än att man kan koncentrera sig lättare. Finns det andra bra effekter?
 

Ja...

Skrivet av  Andrea
det är ett centralstimulerande medel...Vilken nytta det gör exakt - det är ju lite olika. Saker och ting fungerar bättre i allmänhet, det är så olika beroende på vad man har för svårigheter.
 

Titta på diskutera diagnoser,

Skrivet av  tanten
jag har skrivit lite där idag under rubriken Lugnande och lugnare, som svar under en diskussion som handlar om en artikel.
Till Liten: du har fått många fina synpunkter här, hoppas det har hjälpt och att du kan uppleva att andra förstår hur du känner det.
Som nån sa, det är ju samma barn fortfarande! Och även om han har svårigheter som ni kommer att få ett namn på, så är det inte ett FEL det handlar om, människor kan aldrig vara fel, bara olika. Och det är vi alla, tack och lov.
Att ha handikappande svårigheter är inte ett fel, "bara" ett problem som man får hitta så bra lösningar som möjligt på.
Se det så här: när man vet vad det handlar om kan man göra något åt det för att livet ska bli bästa möjliga, inte bara för er son, utan för er alla!
Lycka till!
 

Tack

Skrivet av  Liten
Jag skriver som jag skrev till Micaela.
Tack för ditt svar, och jag ska försöka att se det som du skrev: att han fortfarande kommer att vara samma pojke även när han medicineras.

Men än så länge har vi ju inte någon diagnos, och vad jag förstår så måste man ha en diagnos först innan man sätter in medicin?
Psykologen trodde att han kanske skulle behöva det, men han har bara träffat min son en gång och resten av gångerna har han lyssnat på oss vuxna som berättat.
Han kan ju inte gå på våra ord ENBART när han sätter in eventuell medicin.
Det låter konstigt isåfall.

Psykologerna har också frågat oss vad vi tror att det kan vara. Jag har väldigt svårt att sätta ord på vad det kan vara. ADHD kanske ligger närmast till hands..men han har även tics ibland så Tourettes kanske också kan vara "blandat" isåfall.
Men jag har som sagt svårt att själv ställa diagons, och jag är lite fundersam över att utredningen inte är mer konkret.

 

Psykologer ordinerar inte

Skrivet av  tanten
medicin, det gör i det här fallet en barnpsykiater, alltså en läkare.
Det gör man helt riktigt inte utan diagnos, man måste ju veta varför man ger en viss medicin.
 

Kan inte säga..

Skrivet av  Micaela
Att jag förstår hur du känner dig.
Men ändå så gör jag det.

Mitt namn är Micaela och jag är sjutton år..med diagnosen autismliknande tillstånd som jag fick vid tolv års ålder.
Jag har aldrig behövt några mediciner. Men jag frågade mamma om hon hade gett mig det och varför och det här är vad hon sa:
Jag hade inte tvekat om det hade inneburit att du skulle få lättare att handskas med ditt liv, att du skulle kunna förstå din omgivning bättre.

Så jag förslår dig..att du pratar med läkaren..Frågar om det här medlet..Vad det kan göra för din son..
Sen måste du lova mig en sak..Tänk på din sons bästa..Vad den här diagnosen han är på väg att få, kan göra för honom..
Läs allt du kommer över när du vet ett namn..
Skadar aldrig att fråga läkare..
Sök på nätet..
Ta reda på hans rättigheter..
Gå med i nån autismförening?

Jag är fortfarande Micaela..Det lovar jag dig.
 

Helt sagolikt svar, Micaela,

Skrivet av  tanten
så otroligt klok du är redan!
Det är fint att läsa nåt sånt här som du har skrivit!
 

Tack

Skrivet av  Liten
Tack för att du tog dig tid att svara på mitt förtvivlade inlägg.
Tack för dom kloka orden från någon som själv vet hur det är att få en diagnos.

Jag ska försöka se det så som du och Andrea skrev, att han är fortfarande samma pojke.

Min pojke känner på sig att något är "fel". Han har frågat ett par gånger om han är "knäpp i huvudet, eller vaddå???" Han känner nog att han är annorlunda och ofta hamnar i konflikter med sig själv och andra.

Du skriver om rättigheter, hur menar du då? Hans rätt att se journaler osv eller?

Nu är jag trött efter en lång och jobbig dag, men tack än en gång för svaren.
Jag skriver mer när jag känner mig starkare.


 

varsågod.

Skrivet av  Micaela
Det jag pratar om är din rättighet till att se saker. ;)

och tack Anna...*kallar dig hellre Anna än tanten*
du är för go!
 

Artiklar från Familjeliv